Min bokmässa 2014

För första gången någonsin tillhörde jag ett bokförlag som rent faktiskt också hade en monter på bokmässan. Jag fick vara en del av ett fantastiskt författargäng som alla hörde under en än mer fantastiskt förläggare.

Vimlet! Herre min dag, det där vimlet! Först inget alls. Under branschdagarna sprang jag mest runt och shoppade böcker av alla underbara Idusförfattare. Tur att jag bodde på hotellet just bredvid så jag bara kunde ta hissen upp, langa av mig den tunga packningen och sedan rusa ner för att handla mer. När allmänheten sedan fick komma in i mässlokalen blev det rent av omöjligt att ta sig fram. O.möj.ligt. Fast roligt. Jag gick hela tiden runt med en bok under armen, bara utifall att. Och se det var en bra strategi. Då sålde jag absolut mest. Speciellt för de där som ”jag ska komma bort till dig sedan”-uttalarna. De hade inte en chans att komma undan nu.

Sedan hade vi ju ett dragplåster i båset. Herrey. Ni fattar. Herrey. Mina stora idoler när jag var tio år. Som jag och kusinen dansade den där dansen. Som vi höll på och härmade, snurrade och fintade. Hela somrarna. Nu stod jag bara en halvmeter ifrån Per Herrey och dog ett litet slag. Inte en chans att jag vågade mig fram för att heja.

Men se det löste Hanna Lans alldeles förträffligt. ”Hej! Jag är en gammal idol till dig och här har vi Eva och hon var ännu värre. Får vi ta en bild på dig?” Jag vågade naturligtvis inte hala fram min telefon men jag är rätt säker på att den bilden finns någonstans på sociala medier men jag vågar inte kolla efter..

Däremot fick jag denna fina bild av bröderna Herrey samt vår förläggare Ulrika Slottner.

Planen var att springa runt på seminarier också men det gick rent av inte alls. Hann bara med ett kortare framförande av Annika Estassy där hon pratade om sin andra bok som går åt som smält smör på rostat bröd. Framför mig satt tre damer som läst Solviken och nästan hoppade av begeistring när Annika läste högt ur boken för att locka läsarna till boken.

Och det mest fantastiska av allt var middagen jag fick vara med på. Med underbara författarkollegor. Fin restaurang, god mat, massor av skratt, en del skvaller och, nästan bäst av allt, ingen musik i högtalarna. Å, den kvällen var i särklass den bästa på hela hösten och jag önskade nästan jag satt kvar där än.

(Bild snodd av Annika, tack!) 🙂

Jag hängde i Ordberoende Förlag också. Fram för allt för att träffa alla författare där men också för att höra det nya temat till novellantologin. Det blev Passion. X antal nyanser av Passion. Inlämning av novell i slutet av oktober. Det tål att funderas på.. I den montern träffade jag även på de nya Debutantbloggarna. Det skulle förevigas.

 (Bild hos Annika)

Sedan var jag på förlagsmiddag med Idus förlag. Det var trevligt. Väldigt trevligt. Vi författare och illustratörer verkar helt enkelt vara ett väldigt trevligt folkslag.

   (Bilder tagna från bloggar)

Nej, det blev inget Park för mig. Var det ens någon som trodde på en sådan sak? Ser inte riktigt poängen när jag har så otroligt trevligt med dessa donnor, anytime och gärna när solen är uppe och jag är vaken.

Det fanns naturligtvis massor av människor jag gärna hade velat prata mer med. Massor av böcker jag gärna ville ha köpt, sålt fler av och gjort mer avtal med. Där fanns stunder jag tänkte mig ta fram kameran för att föreviga vilka jag pratade med och mötte men så blir det aldrig. Här kommer ”gamla” bilder från releaser tidigare i år för att jag ska bevara minnena i gott bevar.

      

Naturligtvis hinns inget av allt det man förutsatt sig men ändå! En sådan bokmässa! Ses vi 2015?

Bara för att komma hem sent på lördagkvällen. Stiga upp tidigt en strålande söndag och bege sig till fotbollsplan och se tre välspelade engagerade matcher av P07.

Livet i ett nötskal.

 Sådan mor, sådan son.

 

Om jag gör inlägg om bokmässan?

Säkert. Absolut. Någon gång. När jag vaknat.

Hav tålamod!

Mina hålltider på bokmässan

Väskan är packad, högklackat får stanna hemma till fördel för gympaskorna (för så glammig är jag) förkylningen är på ingång och värktabletterna ligger i handväskan. Det mesta är med andra ord helt klart inför bokmässan.

Förutom att ha koll på schemat. För att ni ska veta var ni kan träffa mig och mina böcker kan helt enkelt bara printa ut detta inlägg (och jag kan alltid gå in på telefonen på plats och kolla var jag egentligen ska befinna mig.

Torsdagen den 25 september

Signering i Idus Förlags monter A02:52, 12-15 (tillsammans med Per Herrey, I am just saying..)

Mingel med Författarcentrum och SFF A01:62, 18.00

Fredag den 26 september

Mingel Ordberoende Förlag, B00:08 klockan 16:00

Mingel HOI Förlag, B07:60, klockan 17.30

Förlagsmiddag Idus Hard Rock Café, klockan 19.30-22

Lördagen den 27 september

Signering 9-12 Idus monter A02:52

Och sedan springa iväg till flyget för att återigen återvända till familjens trygga sköte.

Sedan går vågorna höga på FB angående var och när hela det härliga skrivargänget ska ses för eventuella förfester, efterfester, middagar och möjligheter till att byta böcker med varandra. Efter 64 meddelanden gav jag lite upp att hålla koll på vad som egentligen blev sagt men de flesta verkar bo på samma hotell så jag räknar med att vi springer ihop lite här och där. Och här. Och så tog jag allas telefonnummer så ingen kommer undan…

Shit, det ska bli roligt det här! Vi ses där!

Lovas resa till Australien

Som många av er inte har undgått har jag varit på en konferensresa till Australien. Med i väskan var naturligtvis min Lova som nu äntligen skulle få se det land hon landade i för snart tre år sedan. Eftersom jag då aldrig varit ”down under” var jag otroligt nyfiken på om allt mitt googlande betalat sig eller om jag fattat allt fel. Var inte australiensarna lika avslappnade och trevliga som det står i boken? Är det vår i september och hur var det nu med spindlarna? Dessutom ville jag gärna lämna bort ett exemplar av Lova här i Australien. Vara med i projektet #Glömenbok fast jag inte är i Sverige.

Min första närkontakt med Australien blev en övernattning i Melbourne. Flygen gick inte vidare den kvällen till Canberra. Planerade att gå upp tidigt för att se så mycket som möjligt innan jag flög vidare. I ett tidigare inlägg kan ni ju läsa hur det gick.

När jag och Lova landade i Canberra för att delta i konferensen var vi båda uppspelta. Nu hade jag ju chansen att utforska hjärtat av Australien, i dess egna huvudstad. Här skulle vi hänga i sex dagar med kvällarna fria att göra vad vi ville.

Jamen, tjena. Har ni varit i Canberra? Låt mig säga så här. Jag stod vid receptionen i hotellet en dag för att ringa efter FedEx. Ett äldre par kommer fram, ryggsäcken är packad, vattenflaskan fylld, ögonen spelar av förväntan och äventyrslysta.

”Är det något du kan rekommendera för oss?” frågar den skäggiga mannen receptionisten och ler brett.

”Inget”, svarar hon men hör själv hur det låter och verkar ta ny sats. För att direkt tystna.

”Är det ingenstans vi kan gå för att se något?” försöker han igen. Tydligen en evig optimist.

Till och med jag skakar på huvudet när receptionisten vidhåller. ”Nej.” De ser på varandra ett par sekunder innan hon tillägger. ”Ni kan alltid flyga till Melbourne. Eller Sydney.”

Lova från hotellrummet i Canberra. Den första synen av hennes land.

Ja, så var det lite. Inte världens mest upphetsande stad. Visserligen fann jag mig själv endast gående mellan hotellet och mässlokalen så på så sätt var det rätt skönt att slippa veta att jag missade massor. Jo, ett gigantiskt shoppinggalleria fanns där. Efter en kväll i alla butiker hade man sett allt som fanns att se. Istället redigerade jag hela min ”Var det inte värre än så här?” OCH, mina kära vänner, jag är nu färdig! Nu saknas en baksidetext. Och ett förlag. Sedan finns den i butikerna. Var så säkra. Eller något… Hade jag varit i Melbourne, eller Sydney, hade det kanske aldrig hänt, så var tacksamma för att jag nu tillbringade sex dagar i huvudstaden. Det gynnar bokvärlden, sanna mina ord.

När konferensen var över, och FedEx faktiskt kom och plockade upp vårt material, tog jag flyget till Sydney över helgen. Lova var fortfarande med i väskan. Hon skulle se Operahuset. Något jag drömt om sedan jag var helt liten. Oklart varför egentligen. När jag tänker på Australien tänker jag ju alltid mer på fårfarmar än storstad så varför just Operahuset? Det är väl en symbol för landet, på något sätt.

Selfie med mig, Lova och Operahuset.

Det roliga med just Operahuset är hur jag betedde mig runt omkring det. Tog en promenad på cirka fem kilometer. Hade, i vanlig ordning, dålig koll på var jag var och hur jag skulle vidare men jag traskade på. Och så helt plötsligt, som från ingenstans, bara uppenbarade sig huset framför mig. Jag såg de stora flikarna över en byggnadsställning och jag bara storflinade mitt på trottoaren. Fick fram kameran och fyrade av minst säkert tio bilder. Som om huset skulle försvinna. Som om det var en björn jag överraskad på sin morgonpromenad. Som om det faktiskt inte stod stilla och så hade gjort sedan väldigt väldigt många år tillbaka.

Så jag gick ner för en trappa och SÅG HELA HUSET. Så då tog jag säkert tjugo bilder till. Och så ett par stycken tillsammans med Lova. Och jag.

Lova vid Operahuset och Sydney bridge

Det är faktiskt lite löjligt när man tänker på att jag absolut inte ville fotografera kängurus i risk för att de skulle tro jag var en töntig turist men Operahuset kunde jag visst ta en hel kamerarulle på. Eller i alla fall fylla ett minneskort. Jaja.

Därefter tog jag en vanlig färja tillbaka till hotellet. En kollektivfärja liksom. Hur coolt är inte det att åka med till jobbet varje dag? Jag var naturligtvis tvungen att fotografera både bro och hus ett antal gånger till. Det var ju från en annan vinkel nu..

 

Sedan tog jag en annan båt. En gummibåt. Drog ut cirka 2 mil mitt på öde hav. Slogs mot vågor och dess häftiga nedslag som gjorde mig en halvmeter kortare i ett svep. För jag ville se val. Det ska man ju. Se val. Eller haj, men nu blev det val. Berättade inget om mitt val (hehe) för Mr Underbar för jag tänkte att han nog inte skulle bli så nöjd över kombinationen gummibåt och jag. Tog det sedan…

  

Behöver nog inte säga att det blev ytterligare bilder på det där Operahuset. Det måste vara den danska genen i mig som blir så fascinerad.

Val såg vi fastän jag hade nog kunnat varit utan de där tre timmarna av vågkamp, om jag ska vara helt ärlig. Var fullständigt blåslagen väl i hamn.

Men så hade jag hamnat bredvid en trevlig holländska, som raskt berättar att hon bott i Halmstad ett par år. Varpå jag kontrar med ”får jag glömma en bok hos dig?” Jajamänsan och så tog vi en kaffe på det. Vansinnigt trevligt.

  

Juliane ska bo i Sydney och jobba med ett fotbollsarrangemang. Det betyder att 1. Lova bor i Sydney ett halvår framöver 2. hon bor i ett fotbollsintresserat hem, vilket knyter ihop säcken med Ingrid. Tänk så liten världen är!

För er som nu undrar desperat över ifall jag träffade Chris eller inte. Nej, jag valde att åka på valsafari istället för Bondi beach. Det var ett tufft beslut men jag gjorde det. Jag ångrar mig inte alls. Och just innan jag skulle iväg på ett affärsmöte dök han upp på teve, som för att säga tack och hej. Man kan lita på min Chris, det kan man.

Det var alltså Lovas resa till Australien. Eftersom hon nu stannade i just det landet måste det ju betyda att uppföljaren till Lova gör det samma.

Eller?

 

 

Ska vi ta oss en svängom i våra flip-flops?

De som känner mig, har sett mig, vet att jag är en person som gillar mina fotriktiga skor. Det har tagit mig lång tid att erkänna men jag är mer eller mindre stamkund hos Ecco. Visst, de har också kommit en lång väg sedan deras avhuggna beiga varianter på åttiotalet, det ska klart erkännas. Jag gillar skor som döljer tår och naglar, mycket för att jag faktiskt har en fobi för just tår och naglar. Fötter i ren allmänhet när jag tänker efter. Tycker de är lite läskiga, fula och sträva. Händer är mer min grej. Och ögon…

Med andra ord, flip-flops är aldrig något som kommer leta sig in i min garderob. Verkligen inte. För det första, de visar tårna, hälarna och naglar på en och samma gång. För det andra, de faller bara av fötterna när man försöker gå/springa/stå/valfritt rörelseobjekt. För det tredje, väldigt ohygieniskt att ha sådana inne i tex city. Där kan man ju lätt behöva trampa över krossat glas, rännilar av obestämd karaktär, rännstenar. Ni fattar? För det fjärde, det ser inte vidare ergonomiskt ut med den platta sulan. Visst, det kan vara sådana som jag, som har problem med knän, rygg och höft, som tänker på sådana saker. Men bekväma skor är a och o för mig. För att hela kroppen ska vara glad. Och då blir jag glad. I flip-flops blir jag inte det.

Även på stranden går jag i fotriktiga skor. Det ska också erkännas. Om jag inte går barfota, för det är favoriten. Givetvis. Sååå gammal är jag inte än! Då kan det hända att jag sneglat åt flip-flops. Lätta att skaka bort sand, i med fötterna bara och hopp i väg.

Men bara där. Bara där, mina vänner.

Vi måste prata om sömn…

Jag har varit på resande fot i över tio dagar. Själva flygningarna är tre dagar sammanlagt. När allt går enligt plan. Naturligtvis betyder ett antal byten av plan och massor av timmar i luften att man byter tidszon. Till och med datumzon.

Här i Australien ligger vi åtta timmar före Sverige. Det betyder att det är midnatt när jag ska stiga upp om morgonen. Det betyder att det är eftermiddag när jag går i säng.

Jag reser mycket, byter tider hit och dit. Är inte världsbäst på det men det brukar gå bra. En dag i dimma och sedan har man skakat av sig det.

När man passerat fyrtiostrecket så är det kanske så att kroppen lägger av med att ställa in sig naturligt. Den här resan har i alla fall varit värre än någonting annat. Jag somnar aldrig förrän tre på natten, tidigast. Vaknar som en zombie när klockan ringer vid åtta. Och då snoozar jag till nio. Jag? Klocka? Nio? Ni hör ju hur fel det låter. Även efter över en vecka i Australien är jag fortfarande lika sliten. Lika trött, lika utmattad. Lika dimmig i huvudet.

Och då har jag inte ens tagit mig hem till Sverige än och försökt mig på att ställa om mig. Igen.

Den stora planen är att ta med hela familjen till Australien den dag Mr Underbar passerar det där strecket. Det är något vi pratat om ett tag, sparar till och planerar runt.

Men tre jet laggade barn och så jag? Hur roligt kan det vara? Och sedan flygresan på det?

Jag vet inte…

Men en sak är väldigt positivt med att vara vaken mitt om natten, normal tid. Frukost är vanligtvis mitt stora mål om dagen. Det är ju bara det att när det vankas frukost här är det midnatt i min mage. Så jag hoppar över toast med smör och marmelad, som är typ det som serveras här. Vid lunch är jag fortfarande proppmätt. Hittar mig en banan eller knallrött äpple och klarar mig fint. Först vid fyra på eftermiddagen piggnar magen till och jag får i mig mat. Gärna sushi, för det finns överallt. Och det är liksom allt jag äter under en dag.

Med andra ord, det är inte så bra för kreativiteten att vara jet lagged men för midjemåttet gör det underverk.

Möt mig på bokmässan!

Naturligtvis är även du nyfiken på ”Här och nu” och hur min signatur ser ut. På bokmässan kan du komma förbi Idus Förlag torsdagen den 25 sept mellan 12-15 samt lördagen den 27 sept mellan 9-11.

Torsdag                                                                      Lördagen

Ni noterade väl att även Herrey kommer stå bredvid mig!

Jag kommer även mingla och signera tillsammans med #Älskanovellergänget i Ordberoende Förlags-monter.

Vi ses i Götelaborg!

EN SPINDEL PÅ MIN ARM!

Det hade kunnat låta som inledningen till en barnvisa men det är det inte. Det är den farliga delen av Australien. Det jag hela tiden har bävat för, spanat efter och drömt mardrömmar om.

Det är inte för intet som 1. det dröjde fyrtio år innan jag reste hit 2. Lova har en väldigt nära interaktion med en hårig spindel i boken ”Lova”. Allt för att se rädslan i vitögat, som någon klok (och säkert kontorsmänniska) sade.

Satt ute på en bänk, efter att jag spanat både över, under och bredvid efter spindlar och deras bon. Inte ett spår. Så jag satte mig ner. Tog fram min mobil för att bara ”kolla en sak”.

Två sekunder senare dök mördarspindeln upp. Kastade sig över min arm, ryckte den fram och tillbaka, siktade på mig med sina förfärliga gaddar, morrade och sprang med sina alldeles för många ben.

Eller, det var nog var den hade gjort om jag inte skrikit, smällt iväg den och så skrikit lite till. Inte hann jag ta en bild som bevis heller, fast jag hade telefonen i handen.

Ni får helt enkelt tro på min första dödliga kontakt med djuren i Australien.

Joråsatte…

Uppdatering Canberra

I ett par dagar har jag befunnit mig i Canberra. Huvudstaden i Australien. Jag kan inte direkt säga att jag har haft tid att undersöka själva staden, eller landet för den delen, eftersom jag mestadels vandrar från hotellet till mässlokalen och tillbaka igen. Därutöver har jag blir förkyld. Är inte det bara megatypiskt men ändå rätt väntat.

Vad kan man säga om Canberra för att inte vara för elak? Typ, välj en annan stad att åka till. Eller, jag har hört att Sydney är fint.

Lite så är det. Canberra är en planerad huvudstad där all politik och banker med mera ligger. Det märks i staden. Ingen själ, sade jag häromdagen. Det är ungefär så.

Men spindelrapporten säger noll stycken. FAST jag travade över en äng med högt gräs och gick under träd. Inga ormar heller, FAST jag travade över en äng med högt gräs och gick under träd. Så än så länge går den biten väldigt väldigt bra.

Och de där känguruerna jag såg i Melbourne. Det var visst ingen vanlig syn så jag skulle ha vågat hala fram kameran och tagit en bild. Nu vet jag inte om jag får se en känguru igen. Jaja. Jag överlever väl det med.

Nu ska jag sova. Jetlag har inte varit enkel och jag ligger efter massor av timmar i sömn.

Naturligtvis är Lova med i Australien. Hon funderar på ifall hon ska bo i Australien eller Uppsala i uppföljaren som just nu heter Kris…

Att skriva noveller för veckotidningar

Jag har fått frågan för ett tag sedan: Hur gör man egentligen när man skriver noveller för veckotidningar? Jag har lovat och lovat att svara på den frågan. Nu blev det aktualiserat då jag fick in ytterligare en novell i Allers i denna vecka.

Den novellen ”Samtal över en kaffekopp” var faktiskt ursprungligen en skrivarövning i en distanskurs jag tog våren 2011. För min del var det den första kontakten jag hade med skönlitterärt skrivande och det var en härlig upplevelse. Jag vill minnas att denna skrivarövning var enligt temat ”skriv om något ni gör för första gången”. Sådant där tycker jag är jättesvårt men skulle ut på restaurang med jobbet. Där hade jag ju aldrig varit tidigare så jag tänkte att det skulle räknas.

När jag senare, runt hösten 2012 vill jag tro, fick rådet att ett bra sätt att få snabb respons på sitt skrivande var att sända in till veckotidningar. Dessutom tjänar man pengar ifall de tar in novellen. Att det blev Allers var nog bara ett tillfälle. En annan författarkollega skrev för Året runt så..

Det första jag gjorde var att kontakta ansvarig person på, i mitt fall, Allers. Frågade ifall hon tog emot noveller och om ja, hur lång skulle de vara. Fick direkt svar. Hur roligt var inte det? Absolut tog de in noveller, var alltid ute efter nytt. De har två noveller varje nummer, kommer ut en gång i veckan så jag förstår att de behöver nytt material. Runt 10.000 tecken inklusive mellanslag var längden jag skulle sikta in mig på.

Jag tog de skrivarövningar jag hade gjort på distanskursen och sände in. Tre stycken tror jag faktiskt det var. På ett bräde.

Och fick avslag på alla tre dagen efter. Eller, avslag och avslag. Låt oss kalla det positiv refusering. För hon kom med goda råd och tips på att göra det bättre.

Så jag blev arg. Fast jag visste att hon hade helt helt rätt. Stängde in mig på sovrummet och hetskrev en helt ny novell som fick namnet ”Fjälltagen”. Ska jag vara ärlig är nog den en av de bättre jag har skrivit. Den bara flög ur mig. Ur ilskan född.

När jag sedan lugnat mig något skrev jag om de tre hon kommenterade. En av dem är alltså denna ”Ett samtal över en kaffekopp”. Hon tyckte den var för opersonlig och långdragen. Så jag spetsade till det lite.

Därefter mailade jag då fyra stycken tillbaka till redaktörer.  På vändande mail skrev hon att hon ville ha ”Fjälltagen” per omgående och bad mig sända faktura. De andra tre avböjde hon en, och tog de två andra. Fast då med lite fördröjning i schemat för det skulle passa in i säsong osv. Som alltså blev nu.

För en novell i Allers får man 2300 SEK för. De gånger jag har sänt in noveller har jag fått relativt snabb respons och definitivt en signal om att jag kunde skriva. I nuläget tror jag att det är runt tio stycken noveller jag satt i Allers och fler kommer det säkert. Det är väldigt trevligt att få se illustrationerna. Se hur någon annan har tolkat in personerna och omgivningarna.

Bra att tänka på när man skriver för veckotidningarna (finns bra kurser om ämnet) är att hålla sig till målgruppen. Det får inte vara våld, sex och annat jobbigt. På impuls skrev jag en novell när jag satt på en flygplats. Handlade om en man som var rädd för att flyga. Jag tyckte den var både lite söt och rolig. Redaktören tyckte att målgruppen hade för dåligt hjärta för att klara av en flygkrasch. Eftersom jag gillar katastroffilmer skrev jag en tornadonovell som utspelar sig i Australien med karaktärer från boken Lova. Den gillade hon men det får inte vara utrikiska noveller. Målgruppen gillar inte det.

Så, kortfattat. Mitt råd till er som gärna vill pröva veckotidningsnoveller. Kolla upp vilka veckotidningar som finns, hör av er till redaktören och se om det finns ett behov samt hur långt det ska vara. Därefter, kör på! Se det som en skrivarövning med snabbare respons än till exempel ett förlag. Får ni ett ja blir det ju både pengar i kistan samt betyg på att ni kan skriva.

Fick jag med allt nu? Fråga på!