När jag är duktig, blir barnen det också

Förra veckan fick jag besked från läkaren att smärtan jag så länge känt i händer och fötter är artros. Jag ska erkänna att jag först blev jätteledsen. Framför mig såg jag skeva händer och haltande gång. Men sedan googlade jag lite runt för att hitta bästa behandlingen. Träning, träning och träning blev det sammanlagda beskedet. Så jag köpte nya träningskläder, laddade mitt gamla kort på Friskis och satte mig den på att jag skulle träna där varje dag. Herregud, det hade kunnat vara så mycket värre. ALS, tex.

Det var kanske inte världens bästa beslut. Dag fyra dog jag av träningsvärk, en helt annan smärta än artros. Så klart behöver kroppen vila så nu kör vi på varannan dag. Och det går bra. Jättebra. Jag ska inte säga att smärtan är borta men jag kan röra mina händer på ett helt annat sätt än tidigare. Jag törs ta i, liksom.

Idag tog jag med mig två av barnen till Friskis. Det är inte alltid det fungerar att träna ofta i ett modernt samhälle där både man och kvinna jobbar heltid. Så andra lösningar ska till. Friskis har asbra lekrum där barnen kan hänga. Och som min kloka mellandotter sa: ”Vi sköter oss så får du mindre ont.” Hon anar inte hur rätt hon har. Efter 55 minuter på medelpass var jag rätt mör, ungarna ritade och vek flygplan. Det gick inte nöd på någon av dem. Inte heller mig. Fredagsmys på högsta nivå.

Eftersom det dessutom var fredag var det även dags för min skrivartimme. Min plan var att genomföra den efter att middagen var intagen och disk bortplockad. Nu blev det dessutom två diskmaskiner och ett föräldrarmöteprotokoll men vid 19 på kvällen kunde jag komma igång.

Vad händer då? Man tänker att ungarna ska sjunka ner framför teven medan man laddar för sitt andra jobb i livet. Men nej, denna gång tog ungarna fram läxorna. ”Du jobbar ju, då kan vi göra det också”, blev uttalandet från den kloka mellandottern. Medan hon fixade matten, ordnade äldsta sonen engelska glosorna och läste högt. Yngsta sonen ville inte vara sämre så han tog fram en pusselbok med lite matte i och började räkna på fingrarna. Jag försökte få ordning på mina kapitel i ungdomsboken men glosor och tegelstenar staplade på varandra behövde visst en hel del uppmärksamhet. Så jag poppade popcorn. Det var ju trots allt fredag. Då gick brandlarmet igång i TRE rum. Jodå, hon kan hon, den där författaren. Det tog ett tag innan vi fått ner alla larm och fått ut röken ur huset.

Nu är klockan snart 20.30. Jag är as-trött och fick bara gå igenom tre kapitel men barnens alla läxor är klara inför veckan. Det får vara fint så. En kväll runt köksbordet där alla har papper och penna, det är fint. Väldigt fint. Och så ett glas vin.

Jag är en nöjd, dock aningen slagen, författare ikväll. Tur att det blir en dag i morgon också. Nej just ja, då skulle vi på fotbollsturnering hela dagen….

Trevlig helg!

KANONrecension för barnboken Majken

Bokbloggen AutumnLeaf har recenserat ”Som ett myggbett, flera gånger om dagen”, en bok om Majken som får typ 1 diabetes, har valsat  runt bland bokbloggare ett tag och de finfina recensionerna kommer in. Här hittar ni denna.

Jag blir så glad så glad så glad när de inte bara gillar texten och bilderna utan det finns utrymme för diskussion tillsammans med barnen. Att bloggaren dessutom ser till att den finns tillgänglig i förskolan gör mig rörd, glad och stolt. TACK!

Jag är författarmentor i Uppsala

Det känns lite löjligt vuxet att kalla sig själv för mentor. Speciellt när det på något vis är som om jag precis slutat kravla och nu går på två ben. Är det kanske lite tidigt att guida andra i deras steg framåt i författarvärlden?

Ja, det är det kanske men det var länge sedan jag slutade tänka för mycket. Tänka betyder analysera, vilket betyder prestationsångest och svar blir nej tack.

Sååå tråkigt!

Kanske smart, men tråkigt.

Mentor för blivande debutanter i Uppsala. Jojo. Igår var första träffen och jag kom lika oförberedd som jag kände mig. Men sluta prata, det kunde jag inte. För jag har ju massor av erfarenheter i denna bransch. Jag har massor av tankar på hur man kan komma vidare och jag har min bokstam av författarkollegor som det breda kontaktnät som behövs för att komma vidare. Allt det ville jag dela med mig av.

Mentor i Uppsalas litterära värld. Jo jo.

En fantastisk bok-helg

Klockan åtta i lördags satte jag mig i bilen för att ratta iväg mot Ängskärs lägergård utanför Tierp. Där, intill havet, pågår fyra helger per år en fantastiskt läger för barn och föräldrar med typ 1 diabetes. Familjerna kommer från hela Sverige, den enda gemensamma faktorn är sjukdomen. Barnen får lära känna andra med samma utmaningar som de själva. De känner sig inte utanför för att de råkar ha en pump eller CGM påklistrad till kroppen. Ingen rynkar på pannan för att det ska mätas blodsocker i tid och otid. Helgerna brukar vara enormt uppskattade, större än julafton enligt vissa barn.

Som så många gånger inom sjukdomsområdet så är det inte staten Sverige som anordnar sådant här utan eldsjälar. Sådana som själva är drabbade av typ 1 diabetes, vet hur tomt det är att inte kunna prata om detta med införstådda, vet hur berikande det är att hitta sina mentorer, sina faddrar. Lotta och Helena är just sådana eldsjälar. På fritiden fixar de med anmälningar, sponsorer, ledare och föreläsare och ordnar själva med mat och annat inför lägret. Fast de själva inte får sova på nätterna, fast de själva är oroliga inför framtiden och vad den ska innebära för deras barn.

Läs mer om lägret här.

Jag var inbjuden talare två helger i rad för att prata om mina diabetesböcker. Min ingångsvinkel är inte så mycket att stoppa mer statistik i halsen på föräldrarna utan mer berätta hur jag slank in på diabetes-spåret och vad för expert jag trodde mig vara INNAN jag träffade verkliga typ 1 diabetes barn. För att göra en lång historia kort – jag visste ingenting!

Nu har jag ungefär lika lite aning men jag vet åtminstone att jag är i kunskapsbrist. Det lilla jag kan samla på mig om information försöker jag göra. Jag lyssnar till barnen, till föräldrarna. Jag talar med skolor och omgivningen för att sprida kunskap. Jag sätter in pengar på Barndiabetesfonden för att hoppas att det på något sätt ska skynda på att lösa gåtan runt typ 1 diabetes. För ett par veckor sedan fick jag pröva en kontinuerlig glukosmätare vars sensor satt på min överarm ett par dagar.

Efter att föreläsningen var över i Ängskär (ja, jag hade glömt datorn och fick köra dockteater men hej vilken respons jag fick sedan. Kanske ska glömma datorn lite oftare..) satte jag mig i bilen och gasade in till Uppsala där kulturnatten var i full gång. Jag var inbjuden till ett event på Akademihotellet där jag fick ställa ut mina böcker och prata om mitt skrivande med hugade kulturmänniskor. Det var inte bara kärleksböckerna som bytte ägare, även ett par personer med just typ 1 diabetes kom förbi och köpte handböckerna i informationssyfte. En dam hade insjuknat förra året, 79 år gammal. Det är nog det äldsta fallet jag har kommit kontakt med och givetvis blev hon först diagnosticerad med typ 2 diabetes på grund av ålder. Ålderism kallade hon den diskrimineringen och jag är böjd att hålla med.

När helgen var till ända hade hela 62 stycken av mina böcker bytt ägare, ett antal tusenlappar hade swischats över till Diabetesmammorna som sponsor av deras läger och mina tår var blå av allt stående. Jag är nöjd, ödmjuk och glad.

Tack för alla fantastiska möten i helgen!