Jag skulle ju…

Det känns inte som om något blev enligt plan denna sommar. Ni vet, alla de där löften man avger till sig själv när de ljumma vindarna smeker över vintertrötta kinder och det är dags att livet vänder tillbaka till kroppen.

Löften om träning, mindre mat, mer lek med barnen, skrivtid varje dag och vällagad mat från grunden.

Över hälften av semestern är nu avverkad och ja… Som vanligt. Som alltid. Jag skulle ju….

Nu gillar jag ju förvisso hösten väldigt mycket. Den krispiga luften och de färgsprakande träden. Så jag tar nya tag med löftena. Stirrar lite pinsamt på mina nedpackade löparkläder som jag så innerligt lovat skulle få ta med mig på Sveriges bästa löparbana. Inte för att jag har prövat så många löparbanor i Sverige, det ska erkännas, men jag är rätt säker på att den i Sandskogen i Ystad är värt ett besök.

Bara inte i år.

MEN! När jag nu väl kommer hem så LOVAR JAG följande:

1. En timmes promenad eller en halvtimmes löptur eller ett Friskispass, varje dag
2. En timme skrivtid, varje dag
3. Inte jobba mer än 40 timmar/vecka på mitt dagjobb
4. Äta ordentlig lunch inklusive paus, fast jag inte har några kollegor och gillar att hänga framför datorn
5. Använda tandtråd varje dag och inte bara när det är dags att ge sig iväg till tandläkaren
6. Krama mina barn flera gånger och bada med dem i vågorna, varje dag (bildligt talat)

Kommer jag klara det? Ja, det hoppas jag så himla mycket. Det är ju inte svårt, bara något att ta tag i liksom. Följ gärna upp med mig i oktober eller så för att se om jag klarar mig. Jag lovar att inte ljuga… 🙂

Det nya omslaget för Lova på Harper Collins

Den första augusti kommer Lova ut på Harper Collins. Så här ser omslaget ut. Riktigt somrigt och glatt, om ni frågar mig.

Vad tycker ni?

Författarframträdande i Linsell och Vemdalen blev en succé

Jag hann bara vara cirka en vecka uppe i Härjedalen. Det var helt klart för lite. Jag och barnen hade behövt minst en vecka till. Vi hann ju bara fiska ett par gånger, dricka elvakaffe en gång, sjunga på verandan med kusinen en gång. Däremot hann jag med två signeringar. Det var väldigt roligt. Och så kom tidningarna. Det är ju också roligt.

Läs den jättefina artikeln om Linsell marknad här.

Och när du ändå håller på kan du läsa om Sonfjällsdeckarnas mamma här.

Hela bokmässan i Linsell började med att jag och Micael Lindberg signerade vid Linsell Livs förra sommaren (läs om det här). Det var så otroligt roligt och alla böckerna tog slut så vi bestämde oss för att göra det större och bättre nästa gång. Micael tog tag i saken medan jag höll på med annat (typ bytte jobb…). Han fick ihop sju andra författare däribland succéförfattaren Elin Olofsson, aktuell med Gånglåt.

Elin Olofsson, Micael Lindberg och Mats Edblad

Varje författare hade en kvart själv på scenen och sedan arrangerade vi lite frågestund till varandra. Jag började hela kalaset. Hade tänkt ut så där cirka vad jag skulle säga. Därtill hade jag en timer med tiden på så jag inte skulle dra över. Efter tre minuter (TRE!!) var jag klar och kallade upp nästa talare. Mina femton minuter av kändisskap och jag kapade dem själv! Vet inte vad som hände.

Det var ungefär 150-200 i publiken. Det svängde lite i väderhumöret men mestadels av tiden var det uppehåll. Just när Elin skulle prata öste det ned så mycket att det inte hördes något men cool som hon är höll hon tyst och väntade ut det värsta. Det gick bra det med.

Under hela dagen stod vi troget vid vårt bord för signering. Det var ett antal böcker som bytte ägare och det är ju alltid alltid otroligt roligt. Lika roligt som det är att träffa andra författare och prata om dem och deras nya projekt. Jag gillar verkligen det här med signeringar och det är så trist att jag inte hinner med fler. Sonfjällsdeckarna – Min osynlige kompis har ju knappt fått träffa sin publik och det är inte schysst mot Elsa, Svea och Oscar. För att inte tala om morfar, mamma Jeanette och fäbodvallarna. Typ.

Men roligast av allt, under hela boksommaren, törs jag nog säga, är att MAT-TINA (ni vet, Tina Nordström) köpte två böcker av mig till sin dotter. Två stycken Sonfjällsdeckare. Det var inte jag som kände igen henne utan min mor men jag klarade ändå inte av att fråga om jag fick ta en bild på henne och böckerna. Så jag fick ta en i efterhand och så får ni helt enkelt tro på mitt ord.

En typisk underbar sommardag

Jag vaknar av att Lilleman pratar med mig. Inser att klockan är halv åtta. Regnet slår hårt på plåttaket fast klart.se lovat sol. Eller i alla fall uppehåll. Å andra sidan har de inte haft rätt en gång under hela tiden i Härjedalen så varför idag.

Går in till mamma. Läser en skvallertidning medan hon kokar kaffe. Sötnosen kollar på Sommarlov och Lilla Hjärtat snarkar vidare i sin stuga. Mitt i ett uppehåll mellan skurarna bestämmer jag mig för att åka och fiska. Väcker svågern nere i deras stuga. Han stönar visserligen irriterat åt mig när jag väser ”Näsvallen” men han fogar sig. Så vi drar iväg i regnet med gummistövlar och myggnät på hattarna.

Jag får fyra fiskar och han får inga. Sedan vill han inte prata mer om det.

Så vi drar till elvakaffe på släktgården. Vi inser att vi är ett litet gäng som är samlade. Bara arton stycken. Tre sockerkakor senare är vi mätta och belåtna samt har planerat resten av dagen. Det består i att tre av mina barn bakar rabarberpaj med min moster. Jag ska ordna för morgondagens bokmässa i Linsell samt städa ur våra stugor då vi åker till Uppsala direkt efter jag är klar på scen. Syster och svåger ska iväg och hämta fler barn i Sveg samt lägga i båten i Ljusnan så vi kan fiska. Och så har jag lovat barnen att ta till stranden för ett iskallt bad.

Senare på kvällen blir det grillning för alla inblandade. Knytis brukar vi ha. Och så kusinen på gitarr. Säkerligen sitter vi på verandan, i skydd för skurar och mygg. Glömmer bort klockan för att det aldrig mörknar här uppe.

Typiskt bra sommardag. Synd bara att vi ska hem imorgon.

Min diabetesföreläsning var den bästa!

Ha! Jag som var så orolig för att de trettio minuterna av diabetesföreläsning som sedan drog ut till TVÅ TIMMAR kunde ge mig problem. Icke sa Nicke! Fick precis ett mail från en av organisatörerna som ville säga att jag hade fått högsta betyg i deras enkät till medverkande. JAG! Högsta betyg. Det är jag inte van vid.

Eller som morfar skulle sagt: ”Det är inte kattskit det heller”.

Så de bjöd in mig igen. Ska vi satsa på tre timmar då?

Jetlaggade tankar en tidig morgon

För jobbets räkning befinner jag mig nu i Washington. Kom igår vid 18-tiden efter ett antal timmar i luften. Kastade in bagage på hotellrummet, tvättade mig under armarna, lade ett extra puderlager på ansiktet och sprang sedan ner till mottagningen där 150 kollegor var samlade. Maten var god, stämningen var hög och jag var trött. Sex timmars tidsskillnad sätter sina spår. Lägg därtill resan. Men le, nicka och vinka lite här och där ska man ju. Speciellt när man är den nya kollegan. Då ler man så det stramar i kinderna. Tur att folket var så trevliga, så nyfikna på mig som person att jag höll mig vaken bara genom att prata om ett av mina favoritämnen: jag.

Klockan 22 stöp jag i säng, alltför medveten av vad klockan egentligen var där hemma. Inte ens om ung student i Köpenhamn klarade jag av att hålla mig vaken så länge. Jag somnade givetvis på direkten. Drömde massor och intensivt, men sov hela natten. Sängarna är gudomliga, kuddarna är underbara. Det är inte ofta det händer och speciellt inte som kombination.

Klockan 3.30 var jag klarvaken och är så fortfarande. Kanske inte klarvaken. Lite fel ord. Jag borde kunna sova. Men hemma är klockan snart lunch och magen skriker efter frukost här. Men det är två timmar kvar tills jag ens kan gå ner till restaurangen. Istället för att sova har jag funderat på manus (Lova 2) och lyssnat på sommarpratarna i P1. Vilken lyx att få göra en sådan sak en vanlig torsdagsmorgon. Jag har även svarat ut på ett par jobbmail och druckit kaffe.

Därtill har jag haft megaångest inför klädkoden på kvällens aktivitet – golf. Tydligen ska man ha tröja med krage. Det har inte jag. Jag har aldrig krage på mig. Så nu har jag ångest. Trodde det skulle räcka med att ha ångest inför själva golfandet men det ska tydligen in fler saker i det facket. Jag såg igår att vi hade en affär ungefär tio minuters promenad från hotellet så just nu är planen att äta mycket till frukost, skippa lunch och RUSA till Target för att hitta någonting, vad som helst, med krage på. Jag får ångest bara jag skriver detta.

När jag väl löst klädkrisen inför golfen (samt överlevt nybörjarkursen OCH inte träffat någon med bollen (eller klubban)) inser jag att det kommer nästa våg – grillfesten. Nämnde jag att det är 30 grader varmt och hög fuktighet? Hur undviker man svettringar på kläderna och rinnande smink? Någon?

Jet-lag betyder alltså extremt lite sömn, en del ångest men också massor av vakentid som läggs på 1. egentid 2. utbildning 3. aktiviteter 4. utnyttja alla sociala färdigheter jag någonsin blivit tilldelad.

Lite så.

Ha det så bra i Sverige!

Hör upp gott folk, LOVA har gått till tryckeriet

Jag vet, det är galet! Galet, galet, galet! En galen grej att boken kom ut som min debut i 2013. Galet att förlaget gick i konkurs. Galet att jag deppade ihop. Lika galet som att jag pepprades tillbaka av galna författarkollegor. Så galet att Harper Collins trodde på Lovas resa till Australien och vill dessutom skicka henne till Norge och Finland.

För nu är det sanning. Förlaget hörde av sig med den enkla meningen ”Lova har nu gått till tryckeriet” och jag bara…. jag bara…. Det är ju galet.

Galet!