Diabetespresentation så här en lördagmorgon

Mr Underbar och Lilleman är på Knytte. Sötnosen och Lilla Hjärtat vilar ut efter en lång vecka i soffan. Själv sitter jag bredvid och förbereder en diabetespresentation med temat ”Det är ju bara en spruta”. Jag blir lika arg varje gång jag hittar fram tabeller från Nationella Diabetesregistret och SweDiaKids och inser hur ojämlik vården för typ 1 diabetes är i Sverige. Hur otroligt låg kunskapen är runt den kroniska obotliga sjukdomen som två barn VARJE DAG drabbas av. Varje dag!

Och så börjar jag på nytt jobb nästa vecka. Jag är faktiskt rätt nervös. Ska jag räcka till? Ska jag fixa all ny kunskap? Blir det kul/utmanande/uppskattande/valfritt ord för dagen? Jag har varit på mitt gamla jobb i tio år. Det är dags att byta. Ändå är det nervös/pirrigt/stressigt/valfritt ord för dagen.

För alla er som nu undrar, nej, jag ska inte bli författare på heltid. Då måste ni börja köpa mina böcker först… 🙂

Glad mors afton på er alla. Ser fram emot kaffe på sängen på själva Mors dagen och sedan tårta med familjen.

Jag lunkade mig igenom Vårruset

I den soliga dagen som var igår drog jag till Stockholm för att dels träffa min förläggare och formgivare inom ”Diabeteshandboken” och dels ta mig runt Vårruset med likasinnade. Författare alltså. Jag är ingen löpare. Det tror jag ni har räknat ut vid det här laget.

Härliga och fantastiske feel-good författaren Åsa Hellberg bjöd på picknick i solskenet. Vi åt rostbiff och potatissallad och pratade, pratade. Mina radarhästar Åsa Bonelli och Anne-Lie Högberg såg till att jag kom på plats och hem igen. Vad skulle jag göra utan dem?

Åsa Hellberg delade ut lagtröjor och goodie bags. Sedan tog hon med sig Team Gloria runt i banan. Naturligtvis ser jag fram emot att sätta tänderna i boken så snart som möjligt.

Av 23000 kvinnor som var anmälda till loppet kom jag på plats 10. Från slutet. Jag skämtar inte. De drog repet när vi kom.

Så, frågor på det?

Dast Magazine recenserar ”Var det inte värre än så här?”

För nästan exakt ett år sedan kom min universitets-roman ”Var det inte värre ån så här?” ut till boklådorna. Jag skrev den under en hetsig november-månad för NaNoWrimo. En roman på en månad, kort översatt. Jag valde Uppsala som kuliss för jag aldrig skrivit en bok som utspelar sig i min hemstad förut. Det var kul, vansinnigt kul, men också lite läskigt. Tänk om jag tog fel på en dum detalj som höger istället för vänster över Vaksala torg, till exempel.

Framför allt upptäckte jag ställen i min egen hemstad jag inte ens visste fanns. Bara en sådan sak!

Nu har Dast Magazine läst boken och recenserat den. Sett saker jag inte ens tänkt på men det stämmer. Så kul.

Läs hela recensionen här. Bara ett klick bort.

Har jag barnasinnet kvar? Recension av Min osynlige kompis

I en fin recension för ”Sonfjällsdeckarna – Min osynlige kompis” skrev recensenten i Dast Magazine att jag hade barnasinnet kvar och är bra på att skriva repliker som inte är för vuxna.

Det är ju en megakomplimang! Själv kan jag ibland undra ifall jag någonsin har haft ett barnasinne, så allvarstyngd och lillgammal jag alltid har varit, men tydligen lyckas jag fånga mina egna barns sätt att prata och resonera på.

Recensenten skriver också att hon framför allt gillar samspelet mellan de unga och gamla i boken och respekten för äldre och deras hantverk.

Det är ju en megakomplimang!

”Min osynlige kompis” är min femte bok i ordningen och jag börjar bli bortskämd med goda recensioner. Men sluta för all del inte att skriva om böckerna. Det är en underbar energitripp att läsa recensionerna.

Läs hela artikeln här.

Helgen som gick…

Av olika anledningar jag har lite mer tid över i vardagen än vad jag brukar ha. Ligga på soffan är inte min melodi (även om dagens ösregn och storm lockar till teven). Istället drog jag igång renovering av huset. Det mesta av tiden har jag varit ensam med barnen. Tänkte (i min enfald) att det är ju väldigt pedagogiskt och rätt att visa barnen hur man tapetserar, målar tak, röjer undan.

Kan ju säga att den pedagogiska biten bröt ihop redan på Rusta där tapeter och annat smått och gott skulle inhandlas. Svettig och rödflammig i ansiktet är nog bäst beskrivet för hur jag såg ut när vi väl kom till kassan. Där det sedermera visade sig att jag valt typ allt fel. Kön ringlade lång bakom mig medan biträdena sprang tillbaka till målaravdelningen för att byta allt som jag lyckats få till fel. Alltjämt medan ungarna ville springa ut på parkeringsplatsen.

Väl hemma tog jag nya tag. Satte på ungarna deras snickarbyxor (medan jag drog på mig pyjamasbyxorna) och bad dem röja rummen. Hej och hå. Det gick åt skogen. Ni fattar. Ungar som hittar leksaker de inte ens visste de hade och sedan bryter ihop när jag vill att de ska lägga ner allt i en låda och bära ut i garaget. Det gick så där.

När jag sedan kom igång med tapetseringen av Sötnosens rum hade jag skippat allt det pedagogiska. Skickade ut barnen i trädgården med fika. Tänkte att nu blev det lite mer fred och ro.

Tills jag upptäckte vad otroligt ofta det ska torkas efter toalettbesök, hur lite man når vattenglaset, hur ofta ungarna är hungriga och vad är det här för en spännande kniv egentligen.

En våd, torka bak. En till våd, nej nej akta, gå ner därifrån. En halvsned våd, vi ska äta klockan fem, du svälter inte ihjäl.

Typ så.

I går var Mr Underbar hemma. Stora killen spelade Xbox i källaren med en kompis och de två andra lekte på lekplats och var borta flera timmar i stormen.

Det resulterade i två färdigt tapetserade rum där det nu bara saknas fix och trix. En del möbler ska bytas ut, en del ska handlas in. Sedan ska vi boa in oss och fundera på slutfinalen. Och så städa resten av huset. Källaren ska vi inte prata om..

Idag är förskolan stängd. Jag och Lilleman ska till IKEA för att leta saker. Och så till någon loppis för att leta ännu mer saker. Och på fredag fyller Lilla Hjärtat och ska ha fyra kompis på pyjamasparty. Så man har att göra, fast kalendern är tämligen otecknad just nu. Konstigt det där…

Och så har Lilleman sagt att han också vill ha nya tapeter..

Ses vi på Rusta?

Fin recension av den gamla godingen ”Här och nu”

Det är så underbart att böckerna fortsätter att underhålla och skapa magi. Nu var det Eva Boktokigs skull tur att läsa ”Här och nu” och som tur var gillade hon den.

Läs hela recensionen här.

Glad onsdag på er!

Finfin recension för Min osynlige kompis

Medan jag befunnit mig på plats där snön fortfarande ligger kvar medan grannarna i byn där jag bor ståtar med solbrända näsor och axlar. För att inte tala om snyggare trädgårdar.

I alla fall! När jag kom in under internet igen upptäckte jag en fin recension från Eva Boktokig som läst ”Min osynlige kompis”. Så roligt att hon gillade den.

Läs hela recensionen här och sedan kan ni klicka hem själva boken här.

Klick, klick. I en liten handvändning.