Det här med att vara sjuk och missa allt det roliga

För cirka en vecka sedan insjuknade Lilleman i hög feber. I ett huj hämtade vi hem honom från dagis, utan att ta av sig vare sig jacka eller mössa kröp han upp i sängen och somnade. Sov sig igenom det mesta av Sötnosens födelsedagskalas.

Sedan var han frisk.

Då sjuknade Lilla Hjärtat in. Kruppade i två nätter, obetydligt med feber.

Naturligtvis skulle Sötnosen hämtas från skola ungefär då. Inte så hög feber men ruskigt med huvudvärk. Och som hon skrek. Det var nästan löjligt. Jag försökte säga ”ju mer du skriker ju ondare får du i huvudet.” Men det struntade hon blankt i. Skrek, skrek och skrek. Morgon, middag och kväll. Och gärna på natten. Hon har alltid varit segare när det kom till sjukdom så hon behövde fyra dagar på att hämta sig.

Då var det min tur. Och som jag inledde den sjukperioden. Hög feber, på en gång och ont i kroppen. Kuvad smög jag i säng, tänkte att det är nog över till imorgon. Jag brukar inte ha feber. Och när jag har brukar det gå undan. Eller ja… Sist jag hade en långvarig febersjukdom var ett par dagar efter att Sötnosen då jag levde med feber i ett halvår. En bra dag låg jag på 38.5 och kände mig helt normal.

Men det är ju evigheter sedan och dessutom ett virus. Närmare bestämt ett cytamegalovirus ifall ni nu undrar.

Torsdag morgon hade jag lust att gorma rätt ut. På grund av huvudvärken. OMG en sådan värk. Jag menar OMG!!! Förstod precis Sötnosen och lovade mig dyrt och heligt att aldrig aldrig mera säga ut henne att sluta klaga.

Och febern! Herre gud! Sedan i onsdags har jag inte varit under 38.5. Snarare legat mellan 39-40. Oavsett hur många Ipren och Alvedon jag tar.

Det sliter på krafterna. Det enda jag egentligen klarar av är att ligga i min säng, jämra mig över min kroppsvärk, huvudvärk och stela nacke samtidigt som jag lyssnar igenom poddar. Författarpodden fick mig igenom torsdagen. Deckarpodden hjälpte mig igenom fredagen. Tack gud för dem!

Idag spelar barnen innebandy på Fyrishov – Hagundadagen. Hela Vänge har vandrat ut ur huset och hejar på sina innebandylag. Jag hade bakat till kiosken, blivit tilldelad både städpass och kioskpass. Samt skrivit ut ett gediget körschema när ungarna ska samlas för match, när det är dags för fotografering mm. Och Thomas Ravelli är där.

Ni fattar. Jag är inte där. Istället fick jag sända Mr Underbar. Han som inte ens vet vem Ravelli är. Han som inte satt framför teven och såg den legendariska räddningen.

Är inte det att kasta pärlor till svin, så säg.

Men visst, jag är glad för att barnen kom iväg till Fyrishov i alla fall, fast jag ligger nedbäddad i soffan. Som tror sig hela tiden kunna läsa en bok eller se en film tills huvudvärken åter gör sig påmind och det är bara att ge upp.

Och nu smsade Mr Underbar att han börjar ”känna sig infekterad”.

Någon som vill ta hand om mina barn i morgon?

Egoboostad på hemlig bokklubb

Alltså, det där med att bli inbjuden till en bokklubb, vara lite nervös för hur det ska gå och tänk om de inte gillar boken, för att sedan inte kunna sova på natten för alla tankar som snurrar i huvudet. Och det där med att inte få ta bilder eller blogga om bokklubben (jag menar, ett helt köksbord fyllt med bara min Här och nu!!) för att den var just hemlig.

Och det där med att få prata om skrivande, Ingrid och Nate och läsande helt ohämmat. Få fråga vilka favoritkaraktärer de hade och inte hade. Få höra vad de tyckte om det och det kapitlet. Och att dessutom få diskutera slutet och huruvida det var bra eller inte utan att spoila för någon. Så otroligt roligt! Så otroligt magiskt!

Det gör jag gärna igen!

Champagne för kontrakt nummer fyra och fem!

Jag retades lite förra veckan. Gjorde ett irriterande inlägg på Facebook av sorten ”synd att inte Mr Underbar har Facebook annars hade jag sagt åt honom att lägga champagnen på kylning nu.” Ett sådant där inlägg jag föraktar men jag var ju bara tvungen.

Era sköna svar lät inte vänta på sig. En del gissade på bokkontrakt, en del att jag var gravid (allvarligt!). Vissa blev arga (med all rätt) att jag inte spottade ut orsaken till champagne.

Sedan har det varit tyst. Väldigt tyst. Helt enkelt för att jag ville vänta in kontrakten (ja, i pluralis) först så att allt blev verkligt.

Låt mig nu presentera:

Kontrakt nummer 4: Förlaget har härmed bestämt att Här och nu ska se dagens ljus som e-bok! Hurra! Jag har ju min läsplatta och är helt såld på den. Speciellt när jag är ute och reser och inte ids ha många tjocka luntor med mig. Det är ingen hemlighet att Här och nu spänner över cirka 450 sidor, så det är klart att den gör sig perfekt som e-bok. Jag gläder mig!

Kontrakt nummer 5: Tada! ”Sonfjällsdeckarna – flaskpostmysteriet” kommer ut första april. En kapitelbok för barn runt 9-13 år. Utspelar sig i Härjedalen, närmare bestämt Ransjö, Burhögen.

Det ska bli så vansinnigt roligt. Så otroligt vansinnigt roligt! Det betyder dessutom att bok nummer tre nu puttas ner till bok nummer fyra (”Var det inte värre än så här?”, release 1 juni).

Är ni nyfikna på baksidestexten? Det behöver ni inte vara längre för den kommer här:

”Titta!” ropade Elsa och ställde sig upp så båten krängde till. Hon damp tillbaka ner på baken med ett pip. Det hindrade inte henne från att peka mot strandkanten. ”Kolla där! En flaskpost!”

Svea tittade åt samma håll. Spanade, kisade. Satte handen mot pannan för att skärma av ljuset. Var det något rött hon såg? Hon sneglade på Elsa som såg ut att vilja hoppa i och simma fram.

Det var svårt att manövrera in båten i rätt vinkel så att Elsa kunde fiska upp flaskan. Nog hade Svea skymtat något vitt hoprullat där i. För en sekund slöt hon ögonen, bad en kort bön om att något skulle ske.

Svea hatar sitt liv i Uppsala, hon hatar sin klass där hon känner sig utanför och framför allt hatar hon sitt avskyvärda namn. Om det inte vore för skolloven vet hon inte vad hon skulle göra. Då får hon äntligen åka upp till familjegården Burhögen i Härjedalen, där hennes älskade mormor och morfar och alla kusiner med familjer samlas så snart skolorna stänger.

Men just den här sommaren är ovanligt tråkig. Inget händer mellan elvafikan och korvgrillningen. Men så en dag hittar Svea och bästa kusinen Elsa en flaskpost som stilla guppar i Ljusnan. Det blir början på det första mysteriet som Sonfjällsdeckarna försöker lösa. Vem är det som skickat flaskposten? Vad betyder siffrorna? Vem är mottagaren? Varje ny ledtråd för dem allt längre ut på en svindlande resa i det härjedalska landskapet där de tvingas utmana sina egna rädslor för att komma vidare. Till sist står livet på spel i detta rafflande drama högt uppe på Sonfjällstoppen.

Sonfjällsdeckarna är en spännande kapitelbok för barn som gillar högt tempo och lösa gåtor.

Mina läsare, alltså…

Häromdagen damp det ner ett vykort i brevlådan. Riktig post, med frimärken, fullständigt namn och adress. I brevlådan. Där det bara kommer räkningar.

Men ett vykort. Från en läsare. Som ville tacka för läsupplevelsen hon haft med både ”Lova” och ”Här och nu”. Hur fantastiskt är inte det?

Tack snälla!

Gästbloggare: Joanna Björkqvist, aktuell med ”Våra älskade orkade inte leva”

Joanna Björkqvist är journalist, författare, vindsurfingfru och tvåbarnsmamma och driver tre bloggar (Joannas universum, Bokcirkel.se och joannabjorkqvist.com). Idag är hon gästbloggare hos mig. Tack Joanna för att du ville vara gäst hos mig!

Att få hålla sin alldeles egenhändigt skrivna bok i handen är lika magiskt varje gång. Snart är det dags för mig för fjärde gången för nästa månad släpps reportageboken Våra älskade orkade inte leva.

Jag började som egenutgivare 2011 med debutromanen Nära dig. Jag var så ivrig att få ut boken att jag inte alls hade lust att vänta på att ett etablerat förlag skulle läsa och fundera, så för mig var det självklart att ge ut boken på eget förlag.

Året därpå kom Förverkliga din bokdröm som jag skrev tillsammans med Kristina Svensson. Den gavs ut på KS Förlag och den snabbtänkte ser säkert att det är min medförfattares initialer i förlagsnamnet och mycket riktigt är det hennes förlag. Förverkliga din bokdröm är en handbok för alla som vill ge ut böcker på eget förlag.

2013 bestämde jag mig för att ge ut Nära dig som e-bok och i samband med det beslutade jag mig för att skriva om boken en aning. Jag ville fördjupa vissa karaktärer, stryka ett par passager och vara lite tydligare med vissa detaljer i boken när jag nu hade chansen. Dessutom kunde jag eliminera de förargliga korrekturfel som smugit sig in i debutboken.

Alla dessa ändringar gjorde att jag bytte namn på romanen. Den nya versionen fick heta Närmare dig eftersom man som läsare kom närmare mina karaktärer. Jag tog kontakt med Annika Bengtsson, som jag lärt känna via den ideella föreningen Egenutgivarna som jag var med och grundade, för jag visste att hon kunde göra e-böcker. Tanken var att hon skulle hjälpa mig med den tekniska biten.

Men samarbetet blev betydligt större än så, för Annika frågade om jag ville ge ut Närmare dig på hennes Grim förlag istället för på mitt eget. Om jag ville! Hurra! Utan att jag ens frågat var jag plötsligt antagen av ett förlag och det kändes fantastiskt roligt.

E-boken var snart klar, men eftersom både Annika och jag är väldigt förtjusta i fysiska pappersböcker bestämde vi oss för att trycka en mindre upplaga av Närmare dig också. Det är ändå något speciellt med att hålla en bok i handen.

Samma år fick jag idén att skriva en reportagebok om och för anhöriga till människor som tagit sitt liv. Det fanns ingen bok som vände sig till anhöriga och många som drabbas av att en älskad person tar sitt liv upplever att de är ensamma om sina tankar och känslor. Jag ville ge de anhöriga en röst och samtidigt en spegelbild att känna igen sig i. Dessutom ville jag motverka de tabun som finns kring ämnet. Trots att ungefär 1 500 personer tar sitt liv varje år i Sverige är det något vi knappt vågar tala om.

Jag frågade min förläggare vad hon trodde om en sådan bok och hon var genast med på noterna. Även den här boken ville hon ge ut på Grim förlag och det blev jag väldigt glad över.

Sedan i somras har jag arbetat med boken och rest runt i landet för att intervjua människor. Det har varit ett mycket givande och intressant arbete och jag har mött fantastiska personer som berört mitt hjärta.

Alla medverkande har fått läsa kapitlet om sig och komma med synpunkter innan jag skickat det vidare till min redaktör och förläggare Annika för ytterligare åsikter. Det har varit en spännande process och riktigt roligt att arbeta så nära andra människor som jag gjort i denna bok. Att vara författare kan annars vara ett väldigt ensamt jobb, men det har det inte varit.

Nu är boken klar och den 16 februari släpps Våra älskade orkade inte leva. Det blev en väldigt gripande bok och jag tror att fler än jag kommer att fälla tårar när de läser reportagen.

Även om boken är färdigskriven, tryckt och klar återstår förstås ett digert arbete. Nu ska den nå ut till läsare också. Utgivningsprocessen övergår i marknadsföringsprocessen.

Det är också en kul process.

Med skräckblandad förtjusning…

….ser jag på detta. Coolt, roligt och lite nervpirrande…

Gästbloggar hos bokcirkel.se

Klicka in här och läs inlägget på den fina bloggen.

Inbjuden till författarframträdande på bibliotek

En herre ringde mig häromkvällen och undrade om jag hade lust att stå framför en rad människor en kväll i mars för att prata om mig och mina böcker.

Jag sade ja. Sedan frågade jag vem han var.

Ni kommer väl?

Jag ska vara med i en novellantologi!

Förra året blev jag utvald av Ordberoende förlag att delta i en novellantologi #Älskanoveller – 26 nyanser av Sverige. Den tog mig ut bland Upplands härliga bibliotek tillsammans med Upplandsgänget, Emmeli Hardenborg, Rose Tillberg Mattsson, Brigit Perez och Monic Arvidson. Toppentjejer med toppennoveller och intressant livshistorier.

I maj kommer uppföljaren #Älskanoveller – 30 nyanser av kärlek. Novellernas melodifestival igen, kan man säga. Min novell ”Är det min tur snart?” kom med. I maj drar allt igång igen. Till min glädje ser jag att många novellister kommer från just Uppland så vi kan göra vår turné igen. Det blir kul, stressigt och lärorikt. I en enda röra. Precis som det ska vara.

Omslaget presenterades just före jul. Så här kommer det se ut.

Det kan vara så…

…. att jag fyller år idag. Hurra, hurra, hurra!

Av mina barn har jag önskat mig en dag framför teven, nedbäddad under täcket och i pyjamasen. Till mat, endast smörgåsar. På teve, endast mina program. Endast.

Mr Underbar tog fram kalendern och kollade datum. Det verkar inte möjligt förrän någon gång i mars. Jag tror jag ska önska mig fred på jorden istället.