Mina signeringstillfällen innan jul

Det ska vara hårda klappar under granen, eller hur? Och vad passar då bättre än personligt signerade böcker av undertecknad. Det finns för varje smak. Sockersöt kärlek, relationsdrama med saltlakritsmak eller en lösgodispåse med minnen från ungdomstiden. Eller varför inte en fartfylld fjällbäcksöring för barn som gillar deckargåtor?

Mina böcker hittar ni lite överallt på nätet, eller beställer direkt via mig ELLER kommer förbi vid de fåtal tillfällen jag har bokat in mig på signeringstillfällen innan jul.

Notera detta i kalendern:

Söndagen den 6 december kl 11-16, Gamla Uppsala marknad, Kaplansgården

Lördagen den 12 december kl 12-17, Ica Maxi Lindhagen

Måndagen den 21 december kl 15-17, Viva Victoria, Uppsala

Varmt välkomna!

Fin recension för Här och nu

Nate och Ingrid fortsätter att beröra. Det gör mig så otroligt glad. Denna gång är det Eva Bommelin som har läst. Läs recensionen här.

Mina böcker som e-böcker

Först kommer de som inbundna, sedan pocket och för att talas in till en tal-bok. Och nu som en e-bok. En bok kan ha många format. Det är lika roligt varje gång listan växer och böcker lever sitt eget liv.

Varför inte ladda ner Sonfjällsdeckarna – flaskpostmysteriet som e-bok nu när den är slutsåld som inbunden? E-boken är ju oändlig. Så hinner ni läsa boken innan det är dags för del 2 – Min osynlige kompis.

Så där jag, chop chop!

Jag ber om ursäkt på förhand

Som jag skrev häromdagen har jag gått in i redigeringskoma. Nåja, kanske inte bara redigering. Min vana trogen lämnar jag kapitel för att skriva en annan god gång. Vilket egentligen betyder att just det kapitlet inte var så roligt att skriva så tråkjobbet får komma sist.

Sist är nu.

Eftersom jag jobbar mot en dead line (mitt bästa sätt att jobba på!) så lever, andas och spottar jag redigering just nu. För mig betyder det att jag för första gången läser igenom allt det jag har skrivit (för närvarande cirka 60 000 ord) och på riktigt får en känsla för vad som fungerar eller inte.

Jag läser kanske tjugo sidor, funderar, promenerar, drömmer lite, funderar en sväng till, rättar och så börjar det om från början igen.

Endera dagen stryker jag en biroll, nästa dag kanske den kommer tillbaka igen. Endera dagen har jag total dialogkontakt, andra dagen vet jag inte ens hur man säger hej.

Typ så.

I det lilla samhället jag bor i hälsar vi mer eller mindre alltid på varandra när man passerar längs villavägarna. Även om man inte känner varandra. Det är det jag vill be om ursäkt för. Jag ser er inte just nu. I huvudet pågår en kakofoni av samtal, funderingar på dramaturgi och vilka egenheter som kan vara passande. För att få ordning på allt stirrar jag ner i marken och går rätt fram. Jag antar att min blick är rätt tom. Flertal gånger har jag hört ett hej först när jag passerat, när tankarna registrerade det. Fy mig, man ska hälsa. Jag vet ju det!

Mitt i samtal med andra kan jag plötsligt komma på något manus-smart och kasta ner ett par anteckningar i blocket jag alltid bär med mig. Jag studerar mer intensivt människorna runt omkring mig i jakt efter egenheter. Idag var jag på föreläsning. Ena talaren hade ett sätt att liksom gapa till med munnen just innan han skulle prata. Det tog ett tag innan jag kom på att kungen gör lite på samma sätt. Det är som ett tics. Det där satt jag och funderade på i säkert fem minuter innan jag återkom till verkligheten. Vem vet, kanske detta är något jag kan baka in på en biroll.

Ni vet, fördjupning och breddning av alla roller ska ju göra manuset mer läsvärt och tänkvärt. Har jag hört. Så jag går i redigeringskoma.

Den 20 december ska redigering och omläsning vara klart och inskickat.

Sedan lovar jag att hälsa på er igen!

Intervju hos Type and Tell

Ni har väl inte missat den nya egenutgivarsajten Type and Tell? Just i dag har de dessutom en intervju med mig angående hur ”Var det inte värre än så här?” blev till en bok efter att ha varit med i galna NaNoWriMo.

Läs samtalet här.

Fin recension av ”Var det inte värre än så här?”

Jag gillar att hon gillar mina karaktärer! Läs hela recensionen här.

Boktips. Eller inte…

Just nu läser jag Färjan av Mats Strandberg. Som typ större delen av Sveriges befolkning läser om man tänker på tiden jag stod i kö på biblioteket.

För er som inte har kommit så långt ännu kan jag berätta att den handlar om ett antal personer som befinner sig på en Finlandsfärja. Det är full fest, rätt mycket fylla och en del får ligga. Jag har hört att det är typ så det går till på färjorna.

Mitt bland alla befinner sig även två vampyrer. Jag trodde länge att det var zombisar. Faktiskt, tror jag nog det lite fortfarande så jag blev väldigt överraskad när de själva presenterade sig som vampyrer. Fast, jag kan ju egentligen inte så mycket om uppdelningen i fantasyvärlden så jag borde inte uttala mig.

I alla fall! Det dröjer inte så länge förrän första vampyren våldsamt biter den första passageraren och sedan är slakten i full gång. Blodet sprutar, kotor knäcks, det tiggs om nåd och kroppsdelar flyger.

Jag har inte läst klart än men i natt drömde jag att äldsta sonen, Lilla Hjärtat, kom in som zombie (har ju inte riktigt släppt det där än) och började knapra på min arm. Jag sov så jag kunde inte reagera men ont gjorde det. Vaknade med hjärtklappning och stela handleder.

Jag vet egentligen inte om jag tycker att det är ett boktips men en bok som kryper under huden, det är det!

 

Var god stör ej, redigering pågår

I flera flera veckor har jag stirrat på väggar, på blinkade datorskärmar och försökt fördriva tankar med teveserier såsom Bron och House of Cards. Till och med en och annan film har slunkit ner. För att inte tala om mängden böcker jag läst.

Allt för att jag inte hittat tillbaka till lusten att skriva. Tron på att jag kan det, vill säga. Trokrampen. En tro som bottnar i hur mycket tid jag lägger ner på min hobby och vad det ger mig tillbaka.

Jag vet, det låter ju bisarrt. På de fåtal år som jag varit i skrivarvärlden har det mesta flaskat sig, som min farmor skulle ha sagt. Fyra böcker på tre år, ett antal noveller och antologier samt kontrakt till utlandet. Spännande projekt framför mig och massor av läsarvärme från okända och kända.

Det borde ju ge mig tillräckligt med energi för fem år framåt, oavsett hur många fler böcker som landar ute i boklådorna.

Fast jag tillbringat mycket tid på hotell (näst efter Bolibompatid är det min främsta skrivartid) så har jag stirrat på vita väggar och sovit på för höga kuddar. Vaknat tidigt och fortsatt stirra. Fast massor av manus pockat på sin uppmärksamhet.

Jag valde att vara med i en tävling. Ni har kanske har hört talas om den? Harper Collins romance-tävling? Ja ja. Jag vaknade upp ur min koma, skrev ett kapitel och sände in, men god hjälp av jämt-slaktaren. Elektrisk kärlek, bara titeln får mig att vilja vinna hela kalaset.

För ett par dagar sedan fick jag reda på att jag gick vidare i tävlingen. Utvald bland en massa andra.

Min första tanke var att dra mig tillbaka. Erkänna mig förlorad av trokrampen och bara stirra vidare på de vita väggarna.

Jag tar sällan den enkla vägen.

Så här sitter jag nu på ett tåg. Någonstans mellan Linköping och Norrköping. Har hunnit redigera fram till sidan 63 av 170. Vet att där finns cirka ett nyckelkapitel kvar att skriva. Plötsligt blev allt lätt att skriva igen. Jag kom på mig själv att fundera över mina karaktärer när jag satt på bussen på väg ut på resan och hamrade ner en djupare insikt så snart jag klivit på tåget. Jag googlade efter tänkbara klockmodeller och fiskespön för nybörjare. Jag ser miljö och birollerna framför mig.

Jag befinner mig i skrivarflödet och det är det bästa bästa jag vet! Hela meningen med att befinna sig i denna världen.

Om jag går vidare till nästa steg i tävlingen räknar jag med att ni röstar på mig. Deal?

Nu måste jag hitta på ett slut också!

Lycka är..

…. att komma hem från flera veckors (känns det som) på resande fot och upptäcka att barnvakten, barnens underbara mormor, frostat av frysen. Nu går både dörr och lådor att stänga. Hurra!

Tröttmössa på

I skrivande stund befinner jag mig i Riga, Lettland. Är på turné i Baltikum. Gårdagen innefattade bilkörning i sex timmar på motorvägen mellan Riga och Vilnius, Litauen. Det var intressant. Och vi kom fram i ett stycke. Idag har vi ett par möten och sedan ska jag hem till barnen som mormor passar då mannen också är ute och flyger.

Jag är bara så trött!

In i själen trött. Jag har sammanlagt sovit fem timmar de sista nätterna. Jag är verkligen inget vidare på att sova i nya sängar varje natt där dessutom kuddarna är under alla kritik. Så höga att man bara kan sitta upp och sova. Inatt vecklade jag ihop ett täcke som substitut till kudde. Det gick så där. Tillsammans med Storytel fick jag i alla fall natten att passera utanför fönstret.

Att resa mycket i tjänsten är sällan glamour. Det är definitivt ett avbrott i vardagen och det har sina stunder men att inte få sova… Det håller inte. I alla fall inte i min medelålders kropp.

Nu ska jag ta och sminka över mina ringar under ögonen och ta en kopp kaffe till innan jag beger mig ut i höstdiset. Hoppas ni får en fin torsdag!