Det bästa som finns i höstrusket är när man lite snabbt ska kolla igenom privata mailen under lunchen och så bara:
Hej Eva!
Jag fullkomligt älskar dina böcker Lova o Här och nu. Tyvärr hittar jag bara E-böcker o ljudböcker av de andra böckerna du skrivit. Jag är inte så glad i ljud- och E-böcker utan tycker om att ha en ”riktig” bok i handen. Kommer några av dina andra böcker att ges ut i vanligt bokformat?
Det är så sjukt sjukt sjukt viktigt att få sådan här spontanrespons från läsare. Innan jag själv började skriva skulle jag aldrig komma på tanken att maila en författare bara för att säga vad jag tyckte om boken. Oavsett om jag faktiskt var fullständigt tagen i flera dagar efteråt. Oavsett om jag berättade om boken för alla jag stötte på, inklusive galna tanten i hatten på bussen. Jag tänkte att det där fattar författaren själv. Att de redan fått all uppmärksamhet som de förtjänar och vet hur bra de är och vem är då jag att berätta något så litet och futtigt att jag fällde en tår eller skrattade högt vid några tillfällen.
Men ack så fel det är. Ack ack sådan oerhörd tankefälla. Författare är människor (jodå!) och det är självklart att glada hejarop gör vilken julkorvgrå tisdag som helst till en glittrig pirrig fredag. Nu för tiden tar jag mig gärna tid att höra av mig till författaren PLUS tipsar alla som ville höra, inklusive tanten med hatten, om bokens förträfflighet. Alla blir glada och alla vinner på det. Perfekt ju!
Tack käraste Agneta att du hittade min emailadress och bad om fler böcker. Nu har du ett paket på posten med en kort hälsning från mig. Hoppas du tycker om berättelsen om Fredrik och Cassandra lika mycket som jag tyckte om att skriva den. Och fortfarande blir jag lika glad över omslaget. Passar finfint i höstrusket.
Eva Ludvigsen 