”Inget för flygrädda”

Jag har ju sagt att jag ska komma över min skrivarsvacka genom att skriva noveller. Två blev direkt sålda till Allers. Nu är det väl totalt 7 stycken jag har satt där.

Nedstående novell skickade jag från en flygplats i Österrike. Responsen kom direkt. Den var för realistisk, för läskig. Inget för målgrupp med andra ord.

Men ni klarar ju av svårare saker så låt oss inleda veckan med en flygtur upp i det blå. Häng med nu!

Inget för flygrädda – av Eva Ludvigsen

”God morgon och välkomna till vår flygresa ned till Frankfurt. Vi ber alla lägga upp handbagage i hyllorna ovanför er eller under stolen framför. När lampan med säkerhetsbältet är tänt ber vi er sitta på era platser.”

Mats böjde ned huvudet för att komma in till stolen vid fönstret. Även om det var varmt inne i kabinen behöll han jackan på. Lydigt lirkade han in datorväskan under sätet. Med ett snäppande fick han på sig bältet och drog åt så att magen delades i två delar. Trots att han intalat sig själv att han inte alls måste veta allt drog han åt sig föreskrifterna från fickan framför honom. Noterade flygplansmodellen och maximala antal passagerare. Han nickade åt information och hoppades på att den stämde. Nödutgångarna såg ut att ligga rakt bakom honom vilket fick honom att känna sig marginellt lugnare. Om något så visste han i alla fall var han skulle bege sig när olyckan inträffade. Skriften gled i händerna och han torkade av svett på byxbenen.

”Flygrädd?”

Mats såg upp och mötte ett par mörkblå ögon som plirade fram under en rätlinjig lugg. Vita tänder, for genom hans tankar.

”Nej då.” Han försökte sig på ett skratt men det lät mest som om han fått i halsen. Det fick han maskera med en harkling. ”Lite mycket kaffe i morse bara.” Men herre gud, vad är det han får ur sig?

Kvinnan skrattade lågt medan hon lade undan handväskan och slog sig ned. Med en van hand fick hon fatt i bältet och spände det alldeles lagom mycket. Hon korsade benen och drog upp magasinet proppfullt med nyheter från hela världen.

Fokusera, tänkte Mats. Fokusera på det världsliga, sådant du kan kontrollera. Blicken strök över de svarta läderstövlarna och den knäkorta kjolen innan han insåg att han faktiskt stirrade. När kvinnan åter skrattade lågt kände han sig som en skolpojke som blivit ertappat med handen i kakburken. Till sin förskräckelse märkte han hur kinderna långsamt värmdes till högre temperatur än inne i kabinen. Jag rodnar, insåg han med en sval handflata mot det varma. När gjorde jag det sist?

Han ryckte till av en duns och en flygvärdinna passerade förbi i snäv dress och lustig mössa.

”Ombordstigningen är klar, de stänger alla dörrar.” Kvinnan såg inte ens upp från artikeln om en restaurang hon visst ville besöka.

”Okej, jag visste det. Tack.” Återigen strök han händerna över låren. Intensivt betraktade han personalen på jakt efter orostecken. Utanför fönstret såg han ut bagagebandet lämnade luckan och planets lotsades ut till startbanan.

”Var ska du?”

Han slet blicken från marken som han redan längtade tillbaka till och såg på kvinnan. Snälla ögon, tänkte han denna gång. Glada.

”Florens. Jobb.” Kan jag inte ens få till en fullständig mening? Hur gammal är jag, tolv? Tungan satt fast i gommen och vägrade ge med sig. Han försökte svälja ett par gånger men insåg att han måste se ut som en orm som slukar sitt bete och lade av.

”Är det sant? Jag med. Byte i Frankfurt alltså?” Hennes röst var lätt som en sommarbris och han lät sig dras med.

”Ja, det är visst bara en halvtimme men de sade att man hinner. Väskorna är ju redan på väg.”

”Absolut, jag har rest den vägen flera gånger. Det är bara att gå en sträcka och så ombord på nästa plan. Irriterande att det inte är direktflyg men skönt att få räta på benen. Det är ju rätt trångt här.”

”Vad bra.” Han tvekade en sekund. ”Jag reser inte så ofta. Med flyg alltså. Bil är jag rätt bra på.”

Även om han tyckte själv att han svamlade så gillade han ljudet av hennes skratt.

Som om det var menat bara för honom, som om de var ensamma ombord på flygplanet.

”Jag gillar också bilar men det är rätt bekvämt att komma fram samma dag. Jag flyger kanske en gång i månaden till olika ställen i Europa.”

”Gör du? Är inte det jobbigt? Att alltid vara på resande fot?” Mot sin vilja blev han intresserad. Han vred överkroppen mot henne för att höra vad hon sade. Motorljuden låg som en kuliss i bakgrunden.

”Nej, jag är van. Och så gillar jag att inte alltid sitta på kontoret. Det är faktiskt kul att vara på väg någonstans. Även om det är med flyg.” Hon blinkade åt honom och han kunde inte annat än flina tillbaka. Det var tydligt att han inte lyckats mörka sin flygrädsla särskilt väl men det såg inte ut att göra något.

En duns fick golvet att skaka under honom och han flämtade till. Klamrade sig fast vid armstöden så att knogarna vitnade. Han bet ihop käkarna tills han trodde en tand skulle gå av.

En hand på hans arm distraherade honom. ”Det var bara landningsstället som de drog in. Det är helt normalt.”

Han kastade en blick ut genom fönstret och insåg att de redan lyft. Långt därnere kunde han se leksaksbilar på en snirklig väg. Han såg hustak, sjöar och skog. Tills moln drog förbi framför fönstret och allt blev luddigt.

”Det är vackert”, sade han andlöst.

”Vänta tills vi kommer ännu högre upp. Där solen väntar på oss.”

”Där solen väntar på oss”, upprepade han. ”Det låter som en bok jag gärna vill läsa.”

Skrattet värmde i magen och fick honom att luta sig tillbaka och tillåta axlarna att sjunka ner till vanlig position. ”Tänk, jag som var så orolig för starten och så märkte jag ingenting.”

”Tror jag det. Du hade fullt upp med att spana in mina ben.”

Mats satte sig tvärt upp i stolen, stammade fram en ursäkt som inte hängde ihop. Tills hans såg de glittriga ögonen och ett gäckande leende. ”Du distraherade mig med flit. Snyggt jobbat.”

Kvinnan gjorde en lätt bugning. ”Tack. Det är en teknik jag har utvecklad under längre tid.”

Det släcktes en lampa i displayen ovanför honom och en flygvärdinna drog en tungt lastad vagn med klirrande flaskor. Doften av kaffe svävade fram och fick magen att minnas den frukost han aldrig fick i sig.

”Säg mig, har du skrivit avskedsbrevet?” Kvinnan hade lagt tillbaka tidningen och riktade all uppmärksamhet mot honom.

Han svarade med ett höjt ögonbryn.

”Gjort iordning alla papper, rensat i kalendern och ringt till mamma? Tackat för denna gång och hoppas att hon fortsätter ha det bra?”

Mats skrattade till. Det var nästan ordagrant det han hade stammat ur sig i bilen på väg till Arlanda. ”Det var till pappa, om du absolut vill veta.”

”Och du har googlat på störtningsstatistiken för just det här flygbolaget? Kan alla modellerna?”

Han nickade. ”Du verkar kunna otroligt mycket om det här fast du är så avslappnad.”

”Jobbet skickade mig på en kurs för flygrädda efter jag haft min anställning i ett halvår. De var less på avskedstalen, kan man säga.”

”Så du har också varit flygrädd? Går det att bota?” Han var fascinerad samtidigt som han sträckte sig efter en kaffe. Kvinnan tog över koppen från flygvärdinnan och deras händer möttes för en snabb sekund när hon räckte den vidare. Det sprakade om fingrarna.

”Absolut. Det tog bara ett par kurstillfällen där de förklarade alla ljuden och simulerade en flygning. Väldigt lärorikt. Som du ser, helt botad.” Hon slog ut med händerna och fick honom att skratta. ”Erika heter jag. Trevligt att träffas.” Återigen slog det gnistor när de skakade hand.

En kraftig duns spillde ut kaffe över de nedslagna brickorna. Nästa duns fick planet att gira kraftigt åt höger. En flygvärdinna sprang genom kabinen med hårt sammanpressade läppar. Mats glömde bort att andas medan han med uppspärrade ögon stirrade på Erika. Hoppades på att hon skulle säga att detta var helt normal.

En störtdykning fick Mats att slå pannan hårt i stolen framför. Erika skrek, alla passagerare gav luft för rädsla och skräck. Magen hotade att kasta upp det kaffe han fått i sig. Planet krängde återigen till och slungade in Erika i hans axel.  Syrgasmaskerna föll ned från ovan. De stela vita fingrarna gjorde det svårt men Erika hjälpte honom att trä gummibandet över huvudet. Sedan sträckte hon fram handen och grep hans. Höll den hårt och slöt ögonen. Masken rev i kinderna och luktade instängd. Han vågade inte dra ett fullt andetag. Hjärtat dunkade så hårt att han trodde det skulle spränga sig ut genom bröstkorgen. Det var mörkt i kabinen med endast en flimrande ljus framme hos piloterna.

Med ens infann sig friden. Planet planade ut, skakandet försvann och ljuset återvände. Erika öppnade ögonen och såg rätt på honom. Han insåg att han fäst blicken på hennes ansikte hela tiden.

”Vad var det där?” Rösten skakade, var hes som om han skrikit men han mindes inga ljud. Han vägrade släppa hans hand.

”Jag vet inte men jag hoppas inte det händer igen.” Erika drog med sin fria hand över ansiktet för att svepa bort tårar.

Det skorrade till i högtalarna. ”Det här kaptenen som pratar. Jag är rädd för att vi flög in i ett riktigt oväder och tappade kontrollen för ett ögonblick. Nu kan jag dock meddela att allt är som det ska igen och jag hoppas inte att ni tyckte det hela var obehagligt och att ni väljer att resa med oss igen. Tack.”

Mats och Erika såg på varandra innan de brast i skratt. Skrattade så tårarna trillade, slog sig på knäna och skrattade ännu mera. Lutade sig mot varandra och lät glädjen porla. Efter ett tag var större delar av flygplanet involverade i skrattattacken. Mats kunde inte minnas när han sist skrattat så magen krampade av syrebrist och han undrade om den skulle belöna honom med träningsvärk imorgon.

”Herre gud”, stammade Erika fram mellan anfallen. Även hon verkade ovillig att släppa hennes hand. ”Vet du vad det här betyder?”

Mats skakade bara på huvudet. De levde, det var det enda som var viktigt.

”Att vi måste gå kursen tillsammans nu. Det känns som om jag behöver förnya kunskapen. Okej?”

Han tryckte handen som vilade i hans. ”Bara om jag får bjuda på en drink när vi landat. Det känns som om mitt hjärta behöver lugna ned sig.”

”Det var det jag hoppades på att du skulle säga”, erkände Erika och tryckte tillbaka.

2 kommentarer

Under Noveller

2 svar till “”Inget för flygrädda”

  1. Härlig novell, Eva :)) Jag skrattade till och med. Du gör mig alltid så inspirerad att skriva noveller, fast jag inte ens vet hur man gör. Snart måste jag lära mig,

    • Underbart, men när skrattade du? Jättenyfiken!!! Kom igen, det är inte så svårt att skriva noveller. Få roller, en dramakurva, tydlig yttre konflikt och cirka 10.000 tecken. Du har säkert massor av avdankade mysiga darlings i scenversion i byrålådan. Jag läser gärna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.