Visserligen hittad ur gömmorna men tänkte att jag kunde lägga upp den här. Kan ju vara bra ifall datorn kraschar så finns det för alltid på nätet. Alla vet ju att back-up inte är min OS-gren direkt.
Papegojan på min axel – Eva Ludvigsen
Mörkret faller över fälten när solen passerar grantopparna borta vid ängen. Färgar himlen rosa med sina sista strålar. Det har varit en vacker sommardag. Eller, i alla fall så vitt jag kan bedöma från min plats i den utslitna gröna galonbeklädda stolen vid sjukhusfönstret. Jag är en gammal man, nyss fyllda nittiotvå. Mitt hår har lämnat mig för länge sedan, men hållningen är rak och magen på plats. Ett brinnande intresse för tennis har hållit mig i form. En sport jag slutade idka samma dag jag fyllde åttio. Mest för att alla andra var så långsamma.
Den goda formen har jag behövt då jag alltid haft ett gott öga till damer. Och de till mig. Jag förstår inte varför kvinnorna faller för mig för jag är ofta elakt och satirisk. Visserligen med ett charmerande leende, lätt på handen och flirtigt uppvaktande om jag är på det humöret. Det är inte alltid jag har varit stolt över mina förbindelser, men det har skänkt mig både njutning och bekräftelse livet igenom.
Jag vet inte om det här blir min sista natt, mina sista andetag i detta jordeliv, men jag förbereder mig. Förbereder mig på mörkret, tomheten, ovissheten. Inte på ensamheten dock. Den har förföljt mig genom livet. Som en lojal men kacklande papegoja på min högra axel. Jag vet allt om den och den om mig. Varför papegojan sitter på just högra axeln vet jag inte, men varje gång jag tänker på ensamhet tenderar jag att luta mitt huvud dit. Då kan jag alltid känna hur papegojan pickar mig på örat. Drar lite i det.
Det är nog mitt fel att den sitter där och pickar. Kanske hade jag kunnat ta mig ur ensamheten om jag bara velat, men det kändes tryggast att låta den sitta kvar. Mycket av min personlighet och, om ni så vill, min papegoja, har sin förklaring i min livshistoria. Jag ser det nu, kristallklart, så här på ålders absoluta höst. Ja, kanske snarare midvintertimme.
Mitt liv började en regnig natt på en bondgård i hjärtat av Danmark. Ett resultat av en passionerad relation mellan en tysk soldat och tonårsdottern till en greve. På alla sätt ett högt opassande möte. Min mor bröt all kontakt med min far den dag hon förstod att hon var gravid, panikslagen och desperat. Jag har ofta undrat hur hennes tankar vandrade då. Min mormor tyckte min mor såg blek ut och sände henne till bondgård i Danmark för att vila upp sig och få färg på de bleka kinderna. De fick aldrig reda på att de fick ett barnbarn under den vilan. Deras enda barnbarn, skulle det visa sig. Inte heller bondefrun visste att min mor var gravid. Jag kan livligt förställa mig hennes förvåning när hon mitt i natten gick in i gästrummet efter att ha hört kvävda skrik. Bland blod och fostervatten låg jag, blå och rynkig, på de hemvävda lakanen. I all hast blev jag inlindad i sträva, kalla filtar och nedlagd som ett skinkstek under ett lakan i en picknickkorg. Min första tågtur gick till ett barnhem utanför Köpenhamn i sällskap med gårdens vettskrämda dräng. När jag blev hungrig fick jag suga på en handduk doppad i komjölk. Det viktiga var att jag inte gav ljud ifrån mig. Ingen fick upptäcka att jag var med på tåget. Inget fick veta att jag fanns till.
Naturligtvis minns jag inget av början av mitt liv. Däremot minns jag alltför tydligt de fyra åren jag tillbringade på barnhemmet. Barnlösa par är visst endast intresserade i skötsamma flickor med lockigt hår. Jag var varken det ena eller hade det andra. Gång efter annan fick jag stå på rad tillsammans med de andra barnen och bocka för förnäma par, som bjöd på randiga karameller ur strut. Varje gång en flicka hittade sin familj ökade min känsla av utanförskap medan min självkänsla sjönk under fotsulorna. Jag hanterade ilskan och frustrationen med satir och översittarfasoner. Det var bättre att såra än bli sårad, blev min obestridliga livsfilosofi.
En dag kom vändpunkten. Ett äldre prästpar från Jylland anlände i bil till barnhemmet. De ville ha en son som fyllde deras prästgård med spring och barnskratt. Som kanske kunde ta över prästtiteln när det begav sig. Av någon anledning valde de mig. Jag minns det som om det var igår. Glädjen, förväntan, men också osäkerheten.
Mina föräldrar var goda, varma människor och jag betraktar gärna min barndom som ljus och fylld med kärlek. Traktens barn lät mig dock aldrig glömma utanförskapet. Jag har visserligen alltid haft lätt att få vänner, men jag kom också på kant med dem då jag alltid sade min mening rakt och hårt. Bara de vänner som delade min livsfilosofi orkade stanna, men då livet ut.
Att jag skulle bli präst var det aldrig tal om. Jag ville hellre spela tennis på söndagar. Istället ville jag bli läkare och tog tåget tillbaka till Köpenhamn för att läsa medicin. Det är ett viktigt yrke. Hjälpa andra människor. Tjäna pengar. Vara respekterad.
Andra världskriget fick mig att göra ett uppehåll i mina studier. Jag gick med i motståndsrörelsen. Inte skulle det komma några tyskar in i vårt fäderneland och bara ta över. Inte utan kamp! Inte utan mig vid frontlinjen.
Och som vi stred. Sida vid sida. Med ögon glödande av kämparglöd och fosterlandskärlek. Jag glömmer det aldrig. Kamratskapet. Lagarbetet. Meningen. En tid jag bär med mig med stolthet och tänker tillbaka på med rak rygg och hög haka. Fast jag har valt att hålla det hemligt. Så hemligt att inte ens mina barn vet detaljer om mitt kodnamn eller vilka operationer jag deltog i.
Min älskade mor dog i sömnen, nittiosex år gammal. Hon efterlämnade en mängd brev prydligt upplagda i kronologisk ordning på skrivbordet i prästgårdens ombonade vardagsrum. Medan sorgen fortfarande rev inom mig kunde jag där läsa allt om mitt ursprung. Att jag var en oäkta son till en tysk soldat. Jag hade kunnat slåss mot honom i kriget. Han kunde varit en av den som ockuperade Danmark. Jag hade kämpat emot mitt eget ursprung och biologiska arv!
Med darriga händer läste jag även ett brev från min biologiska mor, som följt mig genom hela livet. Hon hade dock respekterat min mors önskan att vänta att kontakta mig tills min mor dött.
Jag var trettiosju år gammal, gift med en mörk skönhet, far till två söner och färdig läkare med egen praktik. Jag trodde jag hade kontroll över livet, men detta var större än jag kunde hantera. Hur skulle jag kunna berätta för mina motståndarrörelsevänner att jag kämpat mot mig själv? Att jag var tysk? Hur skulle jag någonsin rättfärdiga det? Vem var jag? Fiende eller hjälte?
Istället för att stirra mina livsfrågor rätt in i ögonen, byggde jag än högre försvarsmurar. Jag tog mig en ung älskarinna, gifte mig tre gånger, skilde mig lika många. Distanserade och alienerade mig från mina söner genom långa vikariat utomlands. Mitt yrke blev till min identitet. Var man inte läkare var man ingen, blev mitt andra motto genom livet. Något min yngsta son fått höra, hårt och elakt genom livet, då han valde att bli lärare. Vi talade inte med varandra i många år. Inte ens då min äldsta son, den begåvade kirurgen, dog, endast trettiotre år gammal. En tid vi verkligen hade behövt stötta varandra.
Fler gånger än jag vill erkänna har jag deklarerat för min familj att de inte betyder något. Att vänner är viktigare och att min hund är min enda stora kärlek. Egentligen förstår jag inte att de har stannat, om än sporadiskt besökande. Det är som om de på något sätt kunnat se förbi min fasad och läst genom raderna. Skådat mig in på bara livet. Jag är, när natten faller på och ingen lyssnar, otroligt stolt över min familj och deras val. Jag minns en gång då jag sade till ett av mina barnbarn att hon var både ointelligent och oambitiös för att hon inte ville söka in till läkarlinjen. Jag menade egentligen att hon var en smart flicka med framtiden framför sig. Samtidigt ville jag visa hur svårt det var att bli en läkare. Hur bra jag var och vilken unik människa hennes far hade varit. Jag kommer ihåg hur hon tittade lugnt på mig, tog en klunk av morgonkaffet och svarade ”Det är dina gener, farfar, så jag hälsar och tackar.” Idag kan jag skrocka åt svaret, det var mina takter, men jag minns att jag reagerade med ilska, stötte stolen hårt ifrån mig och tog min kaffekopp ensam ut på terrassen. Lämnade åt henne att be om ursäkt.
Solen har nu gått ned helt. Jag tar mig långsamt upp ur stolen, krampaktigt hållande i karmarna för att inte förlora balansen. Andningen kommer stötvis och jag känner hur hjärtat fladdrar i bröstkorgen likt en fågel som vill ut. Kroppen har stelnat efter många timmar i stolen och mina leder värker. Det är bara ett par steg till sängen, men det tar på mina krafter och jag sjunker nästan omedelbart i sömn. Drömmer om havet, stranden, och min hund.
Min familj finns inte med mig för att hjälpa mig över det sista steget. Den sista tröskeln i livet. Den största delen av mig vill fortsätta hålla dem utanför min privata sfär.
Vet de hur stolt jag är över dem? Över deras beslut, val och framgångar? Vem ska tala om det för dem när jag aldrig hade modet att göra det själv? Hur kommer de minnas mig? Kommer jag bara vara den elaka släktingen som aldrig kom ihåg julklappar eller födelsedagar?
Ett stort lugn kommer över mig nu. Friden sprider sig genom kroppen med början i hjärttrakten. Papegojan på min axel flaxar med vingarna och gör sig beredd. Jag kan höra hur den kraxar. Med friden kommer också insikten och svaret på mina frågor, som plågar mig under den sista tiden.
Svaret är min första fru, den mörka skönheten. Tack vare henne har min familj trygghet, kärlek och stabilitet i livet. Med ett milt och ljust leende sade hon alltid det rätta i varje situation. Den enda gången jag såg henne tappa fattningen var när hon kom på mig med min unga älskarinna.
Hon stod stark och orubbligt fast vid familjen fram till sin död för tio år sedan. Mycket fel har jag gjort i mitt liv, men tack vare mitt val av fru vet jag att jag kan dö med ro. Veta att mina nära har det bra.
Jag drar mitt sista andetag med ett svagt rosslande. Min själ sliter sig ut och lyfter från sjukhussängen. Ett litet tag svävar jag uppe vid taket. Ser ned på skalet av det som var min kropp innan jag sakta tar mig vidare med ett leende på min själs läppar.
Till min överraskning märker jag att min färd går uppåt.
Eva Ludvigsen 