”Alla män är svin!”

I natt drömde jag något jättekonstigt men ändå rätt normalt. Jag var på konferens med högdjur i hela Europa. Allt från statsministern i Sverige till presidenten i Frankrike. Väldigt mycket män, som ni kanske kan förstå, men vi var även ett gäng dräktklädda kvinnor mitt i maktens öga.

Av någon anledning avslutades hela konferensen med att alla gick och badade i en sjö. Väldigt trevligt och inget konstigt alls. Roligt mest, faktiskt. Direkt efter var det sedan mingelparty. När jag kliver in i rummet så går alla, ALLA, män runt i kavaj, skjorta och slips men med helt bar underkropp. Helt bar. Svenska statsministern och presidenten. Inget konstigt alls, verkade de tänka. De gick runt och minglade, tog beslut och hade trevligt.

Jag dristade mig till att fråga varför. ”Snoppen behöver torka.” Självklart svar.

Så en kvinna i samlingen drog av sin kjol i samma andemening. ”Snippan behöver torka”. Inget konstigt alls.

Men då kom åsiktsstormen rasande genom rummet. Alla män, ALLA, började tjoa och tjimma. ”Hora, slinka, lättfotade kvinnfolk”. Allt från statsminister, president till manliga fotfolk.

Där någonstans vaknade jag. Förbannad! Fly förbannad! Jävla män, liksom. Ta sig själv sociala rättigheter men klankar ner på kvinnorna när de gör samma sak. Ingen säger ifrån. Jävla män, liksom. Så tänkte jag. Alla män är svin!

Och sedan vände jag på mig och såg min sovande Mr Underbar. Som aldrig skulle ens tänka tanken att kritisera någon nedsättande, som aldrig skulle ta en okänd kvinna i rumpan som om det vore en självklar rättighet. Som aldrig skulle skrika hora efter en kvinna på gatan för att tjäna gratis poäng i killgänget.

För grejen är ju den att de flesta män i vårt samhälle är bra, genuint bra, människor. MÄNNISKOR! Som respekterar människor för deras egenskaper, talanger och insikter. Inget annat. Majoriteten!

Men vart är ni nu, genuina män? Varför är det kvinnor som står på barrikaderna och försöker få män som Donald Trump att hålla handen vid sin egen sida och inte in i varje kvinnorumpa han ser. Jag läser med stort intresse alla inlägg av Katarina Wennstam där hon för ett storartat ord-krig mot sexismen som sker i vårt samhälle idag. Jag FÖRFÄRAS över alla påhopp hon får. Av män. WHAT?!!

Det enda jag har lust att säga är: ”Skämmes ta mig tusan” och sedan ta er alla i örat. Något som era mammor redan skulle gjort när ni började prata.

Jag eldade upp mig rejält till frukosten och mina barn fick minsann veta hur de ska bete sig. Jag tror jag gick så långt att jag sa till min äldsta son att jag sket fullkomligen i ifall han har högsta betyg i alla ämnen så länge jag VET att han beter sig SOM MAN SKA mot ALLA i världen. Respekt till alla, kvinna som man, i hela världen. Det är det enda jag bryr mig om. Då har jag gjort rätt i min uppfostran. Om han ser en okänd man tafsa på en kvinna på bussen vill jag att han går fram och säger stopp. Inte bråka, inte kriga, bara markera. Stopp! Jag lovar att fler vågar säga till då. Jag tror det…

Jag sa också till min dotter att hon nog kunde förvänta sig en hand i rumpan både nu och då. Att respekten för kvinnokroppen på något sätt har blivit till något som vi skrattar åt, hånar. Hon kunde inte förstå vad jag menade, varför skulle killar vilja ta på henne bara så där. Och jag bara tänker, stackars jänta…

När Katarina Wennstam skriver ett inlägg om att fotbollen får all polisresurs istället för de kvinnor som blir ihjälslagna av män då tänker jag att några människor i denna fotbollsvärld nog är smarta att fatta att nu är det läge att få lite gratispoäng. Ja, jag VET att man är sig själv närmast i alla lägen, det är inget konstigt i det, men att gå ut och skrika ”Rör inte vår fotboll”, med den tydliga undertonen ”VI SKITER VÄL OM KVINNOR DÖR”, ja det är för mig en gåta. En skrämmande gåta. Sjukt skrämmande.

Här hade fotbollen på högsta nivå chansen. En klart mans-dominerad publiksamling hade kunnat sagt istället ”Respektera alla” med undertonen ”Låt oss se på fotboll i fred och ro, utan tafs och tjafs”. Det hade varit så mycket mer smartare. Varför gjorde ni inte det? Är ni på allvar dumma människor? Jag tror inte det. Faktiskt.

Och var är alla kändisar i denna debatt? Det är snart val och många partier rasslar lite för nära gränsen. Varför ser jag inte en enda partiordförande som tar svinen till män i örat och lär dem vart skåpet ska stå? Varför är inte statsministern på halva Sveriges befolknings sida i det här? Eller igen, varför står han inte upp för HELA Sverige? Man som kvinna. Han hävdar att han är feminist men jag ser inte honom på barrikaderna. Eller alla de andra kändisarna som har ett märke att tänka på. Var är ni? Er tystnad skrämmer mig! Ni är gifta, har barn, har värderingar och rör i samhället samtidigt som många lyssnar på er för att ni just är kända. Använd det nu! Ut på barrikaderna!

Den säger: vi bryr oss inte, slå ihjäl kvinnan, nyp henne i baken, jag bryr mig faktiskt inte.

Nej, alla män är inte svin. Jag VÄGRAR tro att det är så. Det ÄR INTE SÅ! Men vart är ni nu. VISA ER och höj rösten när ni ser något ni inte vill att er dotter, syster eller fru ska vara med om. I alla lägen!

Tillsammans kan vi vända trenden! KOM IGEN!

När jag var som mest hög på att varit pockethöjdare i ”Femina”…

… så togs jag snabbt ner på jorden igen. Författarvärlden kan vara så rolig och så grym på samma gång. Det gäller att fira varje ögonblick som är värt att firas och sedan ta resten med läderhud.

Jag brukar verkligen aldrig googla mitt namn för jag har blivit så gruvsamt deprimerad men jag visste visst inte bättre igår kväll. Detta hittade jag på Adlibris sida under Här och nu:

Betyg 1 av 5

Kommentar av XXX | 27 apr

Herregud, helt klart det värsta jag läst på länge. Till bredden full med klyschor, upprepningar (bara för att man hittar en mening man tycker om behöver man kanske inte använda den på varje sida) och pinsamma scener. Platta, grunda karaktärer vi träffat tusen gånger förr. Jag tycker om att läsa om kärlek och jag är ingen kräsen läsare, men den här var bara för mycket. Skriven världsfrånvänt och smalt. Jag har funderat på om författaren egentligen bara leker med läsaren och i hemlighet gör narr av sina karaktärer. I ett parti briljerar huvudkaraktären över hur alla män i kärleksromanerna uppfattas som sårade och svåra, men hur de så småningom spricker upp med sina gröna ögon, och blir fantastiska älskare med detsamma. Och de lever lyckliga i alla sina dagar. Jag tyckte den delen var något uppfriskande. Tyvärr är ju detta tema just tråden för denna berättelse och enda skillnaden är att mannen i fråga faktiskt har blå ögon! Tänka sig! Varför låta sin karaktär raljera över något och sedan uppleva exakt det? Vill författaren prompt visa att äkta romankärlek finns för alla, även dem som tvivlar?Jag fortsatte i lyssna på detta överparfymerade dravel bara för att se om händelseförloppet som jag och min sambo förutspått skulle stämma. Det gjorde det naturligtvis.

Jag måste säga att jag gillar intensiteten som hon skriver i. Analysen hon genomför och att hon och sambo diskuterat detta. Jag funderar givet på vilken mening jag använder på samma sida och vad som är pinsamma scener. Överparfymerade dravel, det gillade jag bäst.

Direkt under denna kommentar kunde jag läsa detta:

Betyg 4 av 5

Kommentar av XX | 23 mar

En kärleksberättelse som tar en överraskande vändning. Hjärtevärmande med både lycka och sorg men också smårolig med rappa repliker.

Det är ju som alla säger, smaken är som baken och det är tur att det både finns och skrivs så många böcker ute i världen.

 Femina, Nr 6, 2017

Pocketen Här och nu fortsätter göra succé

Först får jag ett läsarmejl:

Hej Eva!
Jag vill med detta mejl hälsa dig hur fantastiskt bra ”här och nu” är. Jag läste precis ut boken och har skrattat, gråtit och tänkt om vartannat. Så fantastiskt bra skrivet och som läsare kände jag mig som Ingrid i stora delar av boken, framför allt hur mycket jag själv skulle vilja uppleva det livet, den kärleken och ta de riskerna och chanserna. Min stora fråga är nu om vi får veta fortsättningen av Ingrids och Nates liv? Hur det går efter operationen? Snälla säg ja! 

Med varma hälsningar, 
Mathilda

Det blir jag sä här glad över:

Sedan får jag alla poträttbilder som vi tog för ett par veckor sedan. Fotograf Lena Hammar, sminkös Kim Ikonen. Då passar jag på att byta profilbilder lite här och där och hej vad det ger boost i självförtroendet. Fina komplimanger och kommentarer stod som spön i backen. Underbart.

 

Jag är själv supernöjd och kan nu trycka fler böcker med nya bilder. Det bästa av allt var att det inte alls gjorde ont utan var riktigt trevligt och roligt. Superproffsiga tjejer som verkligen kan rekommenderas.

MEN! Så kom ett mail från Lind & Co. Femina har plockat ut tre pockethöjdare i nyhetsbrev. Tre. Av alla i hela världen. Sophia Kinsella Lee Child och… och …. EVA LUDVIGSEN! Närmaste bestämt Här och nu. Femina! Här och nu! I samma mening!

Jag vet inte riktigt om jag kan hämta mig från det. Så galet galet otroligt och galet galet roligt!

Dessutom gick en sväng korrektur iväg på barnboken om typ 1 diabetes iväg igår kväll. Ögonen var trötta efter förfärligt många timmar i flera dagar på dagjobbet men deadline är deadline så det är bara att bita tag i det. Boken blir asfin och jag är så sjukt stolt över illustratörern Alina Ögger som verkligen har fått min text till en högre dimension. Jag säger bara det, färgerna!! Så snart bok är godkänd ska ni få se omslaget, jag lovar!

Det blir bubbel ikväll, var så säker. Trevlig helg på er alla!

Spex med Juvenalorder rekommenderas

Vi drog på teater häromdagen. Spex med Juvenalordern, ett hemligt sällskap, stod på schemat. Platsen var Stadsteatern. Jag ska erkänna att jag var allt annat än på humör. Helst ville jag vara hemma och se på Let´s Dance finalen men biljetterna var bokade sedan länge så det var bara att dra på sig smilet och dra.

Och som jag skrattade! Så genialiskt, så komiskt, så tankeväckande. Med historien och Uppsala som backgrund tog ensemble oss istiden fram till dagtid. Allt från ismän som slickade på stenar, mumifierade bönder till Fröken Ur. Min favorit var nog scenen med Linné och Celsius i skolsalen. Jag såg såpopera framför mig och manus började staplas på rad. IKEA-grundaren Ingvar var också fantastiskt.

Får ni tag på biljetter, ta ett par timmar i ert hektiska schema och skratta tillsammans med nära och kära. Livet blir inte bättre än så!

På väg till kompis-häng i Oslo

I skrivande stund sitter jag på Arlanda. Det kan tyckas att jag hänger där rätt mycket och det är sant, jag reser en del men om sanningen ska fram så har jag gått från att resa mycket i tjänsten till att resa på privata resor.

Jag gillar det här med privata resor.

I dag går turen alltså till Oslo. Jag och mina strumplösa fötter, jag hoppas det inte snöar.

Kristian träffade jag i sjuan på Eriksbergskolan i Uppsala. Han var en liten rackare med glimten i ögat, jag en storväxt blyg tjej som inte visste hur man pratade med folk. Vi blev goda vänner där vi satt längst bak i klassrummet. Mina anteckningsböcker var fullklottrade av hans grodor (oklart var det betydde) och en lektion lärde vi resten av klassen att dansa vals (oklart hur det gick till). Vi skrattade mycket och länge åt inget och allt. När han flyttade till Enland för att läsa en termin var jag där för att hälsa på. När jag drog till Danmark kom han på flertal omtalade besök. Just nu kommer jag ihåg den kvällen han fick för sig att pröva alla mina kläder jag hade. Nu var han inte längre en liten rackare utan en tvåmeters fullvuxen karl. Mina tröjor på honom… Herre gud… När han skulle göra ett års praktik i Brasilien på svenska ambassaden hann han knappt landa förrän jag knackade på dörren. Vilken resa det var! Vad mycket jag lärde mig att jag tog för givet, vad cool det var att se flertal ambassader på insidan och vad häftigt att hänga vid poolen på fest. Och se Rio med infödingar.

Kerstin var norskan i min danska umgängeskrets när jag läste i Köpenhamn. Utbölingar som vi var förstod vi att vi var ämnade för varandra i årgången. Det var heller inte några andra som förstod oss så vi blev ett par. Hon var snygg, blond och hade koll på livet. Sambo och lägenhet i Köpenhamn, inredd med vuxenmöbler. Jag bodde i studentrum, hade aldrig sett en pincett och visste inte hur man kokade potatis. Kerstin förfärades över min middag (rågbröd med smör och ost) och uppdaterade den betydligt (rostad rågbröd med ost och svartvinbärssylt). På festerna var hon den naturliga medelpunkten och jag var glad för att få vara i hennes närhet. Hon hade alltid ett smil på läpparna och massor av humor. Som vi har skrattat tillsammans.

När Kristian besökte mig i Köpenhamn beslöt jag och kursare att vi skulle visa honom Nyhavn, kanalbåtarna och sedan dra till Frebar. Vi var väl en tio som satt i Nyhavn med nyöppnad öl i majsolen och njöt av vänskapens band och jag minns hur glad jag var för att Kristian var en del av detta, denna fina helg.

På något konstigt sätt försvann vi ifrån varandra. Vi förstår fortfarande inte hur det gick till. Jag gick ju bara längs Ströget och pratade med Lars. När jag vände mig om var alla borta. Inklusive Kristian. Som inte hade en aning om var vi bodde eller kunde danska.

Det här var innan mobilernas tid så det enda jag och Lars kunde göra var att strosa upp och ned längs Ströget och hoppas på det bästa. Det blev aldrig av att vi hittade dem så jag minns att jag och Lars tog en pizzabuffé för att sunda oss lite och sedan begav vi oss till Frebar, på andra sidan av stan.

Och se där satt Kristian, tillsammans med Frank. De nickade och skrattade, skrattade lite mer och nickade i samförstånd. Det kan ju tes som en vanlig kommunikation bland jämnåriga men både Kristian och Frank var beryktade för att inte förstå det andra språket. Tänk vad mycket ett par öl kan göra, minns jag att jag tänkte och lät dem vara i fred, nu när de hade så trevligt ihop.

Ett par år senare berättade både parter, oberoende av varandra, att de inte förstått ett skit. Bara nickat där det verkade rimligt och skrattade när den andra skrattade. De sa, oberoende av varandra, att de gjorde det för min skull. För att vara snäll mot en av mina goda vänner.

Se, det är vänskap!!!

Kristian bor kvar i Brasilien. Han träffade Claudia tidigt där och blev kvar. Nu  jobbar han på norska ambassaden och då och då händer det att han kommer till Oslo för att jobba.

Det ska han alltså denna vecka och jag kommer ilande. Det är helt enkelt bara närmare till Oslo än Brasilia. Behändigt nog bor ju Kerstin i Oslo. Ett par sms senare hade jag bokat mig en sängplats, en soffplats med vin och Mello och en helg med två av mina äldsta och bästa vänner. Mr Underbar är visserligen superstressad på jobbet men ser fördelarna med en glad fru så han har inga invändningar och jag är honom evigt tacksam!

Vet ni vad? Det är sådant som är livet! Häng med kompisar, både från nu och från förr. Inte karriär, inte tjusiga bilar (fast jag köpte en ny igår så..) eller stora hus. Att ha tid att hänga med kompisar med risk för att skratta så man kissar på sig. Få ha solglasögon dagen efter och ont i musklerna. Det är livet.

Fin recension för Uppsala-boken ”Var det inte värre än såhär?”

Häromdagen var jag på mingel för jobbets räkning. Jag hamnade bredvid en väldigt trevlig person. Medan vi fick i oss sushi och alkoholfri öl pratade vi om jobb men också om hobbysar. Hon gillade stand-up och hade tagit kurser i det. Det tyckte jag var ascoolt men skulle själva aldrig våga. Så jag berättade om mitt skrivande. Av någon anledning dröjde jag mest kvar vid Uppsala-boken ”Var det inte värre en så här?” Boken som, av alla mina sex titlar, fått minst uppmärksamhet men med en historia som jag gillade från första början, när själva fröet såddes inom mig, så att säga. I USA är college-filmer ett begrepp, här i Sverige har det inte riktigt fått samma genklang. Konstigt kan man tycka. När jag flyttade till Köpenhamn för att läsa min grundutbildning la jag om grunden för den jag egentligen ville vara. Utan den flytten hade jag aldrig varit den jag är idag. Varför finns det inga böcker/filmer om det i Sverige?

Så roligt då att bara ett par dagar efteråt hitta en recension om just ”Var det inte värre än så är?”.

Läs den ni också!