Boktips: Hanna Lans

Redan från första gången jag träffade Hanna Lans har jag tänkt på henne som orädd, stark och obeveklig i sina åsikter. Lägg därtill till ett brett varmt leende och ett genuint intresse för människor. Jag är rätt säker på att vårt första möte skedde på en bokrelease, men vilken författare som stod i centrum eller titel på boken har jag ingen aning om. Däremot minns jag att man blir glad av att vara i Hannas sällskap.

Mitt absolut favoritminne är faktiskt från bokmässan 2014. Jag hade precis gett ut boken Här och nu på Idus förlag och stod där i signeringstassen under värsta bokhetsen. Hanna hade läst min bok och skulle komma förbi för att ge ett uttalandet. Jag var knappt kontaktbar för i samma signeringsruta stod… Per Herrey. Jag menar, Herreys!! Kanske inte alla i min omgivning vet hur otroligt galen jag var i både Carola och Herreys. Så där, tapetserade väggarna med idolerna galen. Fast, utan att säga något till någon, givetvis. Jag fattade ju att det var Alphaville och Duran Duran som gällde om man skulle hänga med i klassen och inte bli utstött. Men ändå, Herreys, bara en meter ifrån mig. Min kusin fick en suddig mobilbild tagen underifrån med en galen text typ ”Kolla kolla kolla!” för hon visste jag skulle förstå. Per hade gett ut barnboken ”Kungen i djungeln” på Idus förlag så det var inte för att sjunga och dansa som han stod i båset.

Det var först när Hanna Lans kom in i båset, säger ”nejmen där är ju Herrey, kom så går vi och hälsar” som det mest naturliga sak i världen. Då fick jag faktiskt fick skaka hand med min ungdomsidol (fast, jag var ju mest till Rikard och min kusin till Louis men vi ska inte hänga upp oss på sådana detaljer). Inte bara det, hon tog kort på bröderna tillsammans med förläggaren Ulrika Slottner. Jag vet att det även finns en bild på mig och Per tillsammans med Hanna men den har jag visst tappat bort.

Så efter releasen sökte jag upp hennes debutbok Som någon annan bäddar. Jag hade inga direkt meningar om vad boken skulle handla om utan gick enbart på det faktum att det var Hanna som skrivit den.

Baksidetext:

Som någon annan bäddar är en berättelse om hemlängtan, svek och lögner och om den inre och yttre resa en kvinna genomgår då hon fastnar mellan två länders lagstiftningar. Det ena landet är Sverige, det andra är USA. Läsaren får följa den vindlande Haagkonventionen om återförande och överflytt av barn, och de efterföljder den får för en familj när två länders lagstiftningar tolkar konventionen på olika sätt. Det är också en berättelse om ett äktenskaps uppgång och fall samt kärleken till ett barn och ett land. Som någon annan bäddar skildrar utsatthet och vanmakt, men här närs också ett hopp om att finna en lösning.

Jag var tvungen att fråga några gemensamma bekanta. Är det här verkligen Hannas egna historia? Är detta verkligen starka självständiga Hanna som hamnat i ett sådant dilemma och tragedi? Jo då, blev svaret. Och jag blev än mer imponerad. Det är lite som ”Inte utan min dotter” fast utspelad i USA. Boken genomsyras av kampen för att få behålla sonen, få komma tillbaka till Sverige och kärleken och lojaliteten från Hannas familj. Det är en viktig bok, en samhällsnyttig bok som verkligen borde få mer spridning. Varför inte finnas som kurslitteratur att utgå ifrån i skolan.

Väl hemma i Sverige byggde Hanna upp ett nytt liv tillsammans med sonen. I det livet fortsatte skrivandet att ingå. Hon skriver oförtröttliga inlägg om metoo-debatten och får, i alla fall mig, att tänka om, tänka med nya perspektiv. Hon skriver också skräck och spöken. Nu kanske jag är väldigt lättskrämd med tanke på hur mörkrädd jag är men herre min dag vad läskiga böcker. In i evigheten och Havet vilar blankt, båda utgivna på Berghems förlag. Det är välskrivet, bra karaktärer, trovärdiga repliker och härliga omgivning. Om jag inte helt missminner mig så är ett av Hannas tidigare hem som fått stå som modell för spökhistorien i In i evigheten. Hanna har också drabbats av stressrelaterad psykisk ohälsa, något som hon också delar med sig av i boken Liv på paus – hjälp mig!

Som sagt, Hanna Lans är ingen som vare sig tiger stilla eller låter andra styra. För ett par dagar sedan var hon med i en artikel i GP med titeln ”Pengarna försvann i skilsmässan – nu vill hon säkra pensionen på börsen” med en av de sköna underrubrikerna ”Säkrar chokladen utanför börsen”. Grejen var att hon aldrig ville vara utan pengar för att kunna äta choklad så därför har hon ett eget chokladkonto. När hon går i pension ska det vara minst 100 ooo kr på det kontot. Hennes sköna motto är: Jag kanske blir en fattig pensionär – men jag ska inte bli en ledsen pensionär.

Precis så är hon. Pragmatisk och skön. Optimist och realist i samma anda. Läs hennes livsresa ni med!

Boktips: Lena Wallin

Just innan jag bröt kontraktet med Frank förlag på den svåra tvåan hade jag tillbringat ett par timmar en lördag tillsammans med Idusförfattarna Monic W Arvidson och Lena Wallin på Akademibokhandeln i Uppsala. Vi hade både trevligt och sålde en massa böcker och jag gillar verkligen att hänga med Uppsala-författare så det var en win win på många fronter.

Lena Wallin, Anne-Lie Högberg, Monic Arvidsson och så jag.

Eftersom jag hade så trevligt den där signeringsdagen så tänkte jag ”trevliga författare – trevligt förlag”. Så, kontraktslös som jag var, kontaktade jag Ulrika Slottner på Idus förlag och hörde om hon hade lust att ge ut min svåra tvåa, Här och nu. Rest is history, som man säger. Så där kan man ändra sin framtid på egen aktiv hand.

Lena Wallins debutbok kom ut 2013 och heter ”Våga följa en dröm” och har ett fantastiskt fint omslag (med Lenas barn som modeller).

Baksidetext: Linn går sista terminen på gymnasiet och ägnar all sin tid åt skolan och hästarna. Målet är att komma in på läkarlinjen till hösten. Men när basketkillen Vincent dyker upp i hennes liv blir allt genast komplicerat. Samtidigt glider hon allt längre bort från sin kompis Katja som plötsligt varken syns till i skolan eller i stallet. Och när sedan Fredrik, som tränar klubbens tävlingsryttare, kommer med ett spännande erbjudande blir hon ännu mer förvirrad. Vad vill hon egentligen?

Lena Wallin har en stark bakgrund som hästtjej. Inte bara så där cyklat i ur och skur till favorithästen i stallet under tidig tonår utan verkligen hästtjej. Hon har en doktorsexamen i hästgenetik från Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala och var den första kvinnliga ordförande i Svenska Hästavelsförbundet då hon tog över ordförandeklubban av Eskil Erlandsson. RESPEKT!

Med det sagt så är det klart att skriver man en debutbok så ska man gräva där man står och då blir temat hästar. Och då tänkte jag, nej tack. Jag är livrädd för hästar, tycker både deras fötter och tänder är alldeles för stora för att vara i närheten av. Även om jag kan drömma om att spränga fram på ett öppet fält på ryggen av någon snygg häst så blir det mest till en dröm.

Men eftersom jag lärde känna Lena ville jag också lära känna hennes bok. Så naturligtvis inskaffade jag en.

Och naturligtvis fick den mig att ändra mening. Finns det något bättre än när böcker byter åsikt åt dig bara du tar dig tid att läsa med ett öppet sinne! Boken är definitivt om hästar men också om kärlek, relationer och vad man som ungdom ska satsa på i framtiden. Den där svåra abstrakta framtiden. Boken visar liksom häst 2.0, där hobbyn på fritiden kan förvandlas till en jobbmöjlighet. Den visar sannerligen vilket otroligt hårt arbete det är att hålla på med hästar, både psykiskt och fysiskt. Och så mycket kärlek tillbaka som en fyrbenta individ kan ge. Linn träffar basketkillen Vincent och slits än mer mellan alt hon vill pressa in i sin vardag. Plugga till läkarlinjen, träna hästar, hänga med kompisar och så kärlek.

Det finns en uppsjö av hästtidningar och böcker, speciellt för målgrupp 9-15 år cirka. ”Våga följa en dröm” täcker en äldre läsekrets med ett större perspektiv på hästar och fyller ett hål i denna kategori. Här är siktet inställt på att kunna leva på hästar in i framtiden. Som tidigare nämnt, författare Lena Wallin har väldigt tung kunskap inom hästområdet men hon lyckas hålla mängden faktatermer, för långa förklaringar eller hur en skänkling ska ske till en intressant och underhållande nivå för en sådan novis som jag. Boken är välskriven, med trovärdiga karaktärer och dialoger och med ett känsligt finger på pulsen på dagens ungdom. Det är en bok som passar en bred publik, allt från de skeptiska föräldrarna som inte orkar köra sin tonåring till stallet en enda gång till till de inbitna hästvårdarna som vill veta mera, som vill ha mer häst i deras vardag och framtid.

Lena har även skrivit en uppföljare så vi får följa Linn och hennes val. Den boken heter ”Våga rida sakta” och kom ut 2015, även den på Idus förlag.

Våga läs en genre du inte tidigare läs, läs ”Våga följa en dröm”.

 

Boktips: Ungdoms- och ungvuxenböcker

Hur ofta, jag säger HUR OFTA, hör jag inte någon rata en fantastisk bok för att ”jag läser inte ungdomsböcker” eller ”jag är ju inte någon ungdom längre, hö hö”. Varje gång, jag säger VARJE GÅNG, skakar jag huvudet inom mig själv och tänker: ”Stackars satar. De har inte en aning om vad de går miste om.”

Svensk barn, ungdoms och ungvuxenlitteratur är en bespottad genre. Det är svårt att få media och press, många anser att det är lätt att skriva en barnbok och litteraturkritiker vill gärna stå över sådan litteratur med argument att det sällan är välskrivet, saknar substans och rent av kan vara lite tramsigt. Och ja, ofta glömmer vi att Astrid Lindgren skrev för barn och ungdom och ingen har någonsin hävdad att det inte är välskrivet och utan substans. Snarare tvärtom, det är en naturlig del av vår barndom och vi hyllar böckerna för deras rollfigurer och svärtan av att tex mista en föräldrar utan att veta hur livet ska te sig efter det. Och Harry Potter, det är inte ofta man hör att folk refererar till ungdomsbok när den kom ut. Folk slukade böckerna, kort och gott. Välskrivet, fantasifullt och fartfyllt. Precis som det ska vara.

Hur media rapporterar om denna genrer blev oerhört tydligt i media när topplistorna för mest utlånade biblioteksböcker för 2018 kom. Bland annat svt meddelade att David Lagercrantz minsann låg i topp, tätt följd av Malin Persson Giolito. Sannerligen inget fel på deras böcker, jag har läst dem alla med stor behållning, men ska vi snacka topplista på riktigt så borde rubriken istället vara satt till: Martin Widmark mest utlånad under 2018. Punkt och slut. Men nej, LasseMajas stora framgångssaga kan man rakt inte sätta som ett löp. Skräck och gru att det faktiskt kan handla om att barn läser böcker på löpande band. Det där som vi vuxna tjatar om är så viktigt men media så uppenbart inte respekterar och ser det som något man vill klicka vidare på.

Så här ser jag på det. Att skriva för målgrupp upp till arton år är betydligt läskigare och svårare än för vuxna. Varför då? Jo, ungdomar av idag är både väldigt kräsna när det kommer till val av böcker men de är också extremt mån om deras tid. Hur ofta har ni inte hört en vuxen säga om en omtalad bok: Den var lite seg de första hundra sidorna men det tog sig på slutet och sedan blev det riktigt bra? Hur många gånger har jag inte själv sagt: Ge inte upp, den blir bättre.

Fast det händer inte i en ungdomsbok. Där behövs det fart, tempo och dialoger som är exakt rätt anpassade till målgruppen. Om det inte passar så lägger de ner boken efter tio sidor. Inget tjafs om att läsa om en soluppgång i arton sidor innan första karaktären äntrar scenen, så att säga. Med andra ord, en ungdomsförfattare behöver ha direkt puls mot målgruppen, skriva med driv utan att tappa både gestaltning och intrig. Det är en konstart inte alla hanterar och de som gör det, de gör det så otroligt bra att man blir salig.

Så här ser jag också på det. Ungdomsböcker, speciellt de som inriktar sig på 13-18 år, de är tuffa. Här handlar det mycket om att grotta ner sig hur det var att gå där i de ändlösa korridorerna på högstadiet, att önska sig bort men inte veta vart, att ständigt leta kompisar, söka talangen man inte anar ens om den finns, att hantera familj och framtid på samma bräde och dessutom samla mod till att önska sig Salomonväskan som alla de coola har i klassen och du vet att ni egentligen bara har råd med en billig kopia. Att skriva om ungdomar måste vara närmast ett terapiarbete. Att se sig själv, finnig, mullig och osäker i utkanten av de populära. Att hitta en inre kraft i den personen, få dem att vilja vidare och förbi. Och samtidigt skriva nutidsenliga och trovärdiga dialoger så målgrupp idds läsa.

Jag tror att många människor som hävdar att ungdomslitteratur är för enkelt, för barnsligt och för tramsigt, de vill helt enkelt inte minnas den tiden på högstadiet. De vill inte tillbaka till de åren. Det är för mycket svärta i all smärta, för tufft att påminnas och man vill hellre läsa vuxenlitteratur som passar in i det nya jaget.

Just därför ska vi inte dissa ungdomsböckerna. De får oss att känna, att uppleva, att vrida oss i skam men också minnas den trofasta vänskapen, den stora kärleken och skratten för allt eller inget. Drömmar om framtiden som fotbollsstjärna, nobelpristagare eller fredsmäklare är bra mer realistiska att ha som 15-åring än 45…

Just därför ska vi hylla ungdomsböckerna. För författarna som slår an rätt ton, som hittar rätt intrig och skapar konflikter vi kan gå stärkta ut. Kan de dessutom göra det med humor och slagfärdig dialog, ja då har du en vinnare. Fast inte i press och media förstås…

En av mina totala favoritförfattare är Lisa Bjärbo, tätt följd av Johanna Lindbäck. När de dessutom skrev en bok i hop var jag i extas. Det är smart, roligt och svärta i smärtan. Det behöver inte alltid handla om självskadebeteende, skilsmässa eller en full förälder. Ungdomslivet är proppfullt med så mycket annat som vi vuxna glömmer bort att de går igenom. Ena sekunden växer kroppen på ställen du inte anade kunde gå. Nästa dag ploppar det ut rödkletiga finnar i hela ansiktet, eller så blev du inte bjuden på klassfesten. Om ni inte har hittat fram till de författarna, GÖR DET! På momangen, pronto! Ni kommer inte att ångra er.

Igår sträckläste jag Christina Lindströms bok ”Välj mig”. HERRE MIN DAG! Jag tror minsann fru Lindström seglar upp som nummer ett av favoriter. Jag minns när jag läste hennes ”Finns det björkar i Sarajevo” förra sommaren och kunde inte sluta prata om boken. Jag propsade att mina barn skulle läsa, jag tänkte på boken och dess figurer när jag inte kunde sova och jag ville vara en lika duktig författare som Lindström. Det vill jag fortfarande vara. HERRE MIN DAG så skicklig hon är!

”Välj mig” är exakt på samma sätt. Det är roligt och trovärdigt, sorgligt och andas framtidsanda. Och så kärleken, den svåra härliga kärleken. Och dessutom utspelar sig boken i Norrland, också en underrepresenterat del av vårt vackra land i böcker. Här finns älgjakt, jakthundar, spark till skolan och fiske på kvällen. Som det mest naturliga i världen. Det är Helly Hansen-tröjan och samesjalen.

Kom i kontakt med ditt inre barn och ungdom, våga tänka tillbaka till högstadiet och utmana dig själv med att låna en bok av våra fantastiskt duktiga svenska författare. Och sedan tipsar du vidare om läsupplevelsen så vi kan lyfta denna genre tillsammans!

Trevliga lässtunder önskar jag er!

Hagunda IF tar upp kampen mot typ 1 diabetes

Min innebandyförening – Hagunda IF – har flertal spelare och ledare som lever med den kroniska sjukdomen typ 1 diabetes. Inom en aktiv idrott som innebandy kan det vara svårt att reglera blodsockernivåerna men kärleken för sporten är större än att sitta på läktaren och se på. Heja dem!

Så här under november vill därför Hagunda IF hylla deras vardagshjältar som aldrig kan ta semester från sin sjukdom utan måste varje minut för resten av livet reglera, hantera och värdera insulin och blodglukos. Trots att intensiv forskning sker inom diabetesområdet världen över finns det ingen som vet varför folk drabbas av typ 1 diabetes och det finns inte heller något botemedel. För att komma närmare gåtan behövs det pengar till forskningen. Det ska Hagunda samla in under hemmamatcher 22-24 november i Uppsala.

Det finns någon ingen som kan swisha en sådan stor summa som behövs för att få vår forskning på fötter igen men alla kan swisha en tia. Kanske till och med en tjuga. Tillsammans kan det bli till tusentals kronor och allt det ska vidare till Barndiabetesfonden.

För att ytterligare öka medvetenheten runt diabetes har Hagunda IF beslutat att stå bakom aktiveteten #blåknuten. Alla lag anslutna till Hagunda kommer att få band som de kan knyta runt handleden och även utmana motståndslagen att göra detsamma. Lagen har blivit uppmanade att släppa loss kreativiteten och skaparglädjen för att skapa den bästa #blåknuten – bilden. Det ska bli otroligt roligt att följa den processen.

Fixa fram ett blått band du med, sprid info på din sociala plattform och få folk i din omgivning att swisha en tia eller två till Barndiabetesfonden!

Tillsammans löser vi gåtan!

Boktips – Maria Friedner

Jag minns så väl när jag ratade böcker om de så bara andades yttepyttelite fantasi (förutom Astrid Lindgren, förstås. Även om alla vi inser att det är böcker där fantasy är som bäst, men det är en annan diskussion). Vampyrer, pysslingar, vättar och varulvar. Alltså, allvarligt. Sådant krimskrams ville jag rakt då inte lägga någon tid på när jag väl fick möjlighet att slå mig ner med en bok.

Året 2013 var mitt debutant-år. Lova kom ut i maj samma år och jag var full med tankar och ideér om hur jag skulle förverkliga mitt författarskap och förvalta den bok jag nu hade i boklådorna. Jag har den stora äran och glädjen att få medverka i Debutantbloggen, där fem stycken debutanter skriver ett inlägg i veckan om hur det är att skriva en bok, funderingar runt bokrelease, förslag på marknadsföring och diskussioner om hur man överlever sin första dåliga recension.

Förutom jag, Annika Estassy, AnnaMaria Jansson och Camilla Jönssson var även Maria Friedner med. Hennes debutantbok hette ”Besvärjelser och beskydd” utgiven på det lilla förlaget Mix förlag.

Baksidetext:

Feer, sexiga demoner och bittra vättar i en vanlig svensk småstad!
När mormor försvann var jag inte där. Jag var sysselsatt med helt andra saker. Sex, nämligen. Det var en av de saker jag sysslade allra mest med vid den här tiden. Sex och chardonnayvin i gröna flaskor (eller egentligen vad som helst med alkoholprocent som gick att dricka, jag var inte så nogräknad om sanningen ska fram). Cecilia lever ett förhållandevis bekymmerslöst liv, fyllt av kravlöst sex och sena utekvällar. Alltid snygg, aldrig sjuk och med ett koppel av beundrande män efter sig. Så försvinner plötsligt hennes mormor, den person som betyder allra mest för Cecilia. Mormor, visar det sig, är ingen vanlig tant, utan en livs levande fe! Den chockartade upplysningen får Cecilia av den bittre vätten Masti Toivonen, som en dag dyker upp i trädgården. Nu måste hon hitta ett barn att offra till vättarna för att återse mormor vid liv. Till sin hjälp har hon inte mycket mer än Fairy net – feernas magiska motsvarighet till forumet Familjeliv.

Marian Keyes möter Liftarens guide till galaxen i Maria Friedners hejdlöst roliga debutroman som utspelar sig i en svensk småstad, befolkad av både vanligt folk och sagoväsen.

Alltså. Ni som känner mig. Bara omslaget skulle fått mig att genererat ställa tillbaka boken på sin hylla i bokhandeln eller i biblioteket och hoppas på att ingen såg mig. Demoner, vättar och sex i samma mening. Det kan inget annat än bara gå fel. Tacka vet jag ”Invandrarna”.

Men eftersom Maria var just en del av Debutantbloggarna var det inte bara viktigt utan också direkt oartigt att inte läsa hennes bok innan vi träffades första gången.

Debutantpicknick med alla våra fans, 2013

Så jag inskaffade boken, fick den fint signerad av författaren själv och satte igång med läsandet. Och blev golvad. Något så totalt. Av humorn, av smartheten i intrigen, av den anti-hjälteframställda hjälten som jag blev omåttligt förtjust i och så i den där sura vätten. Eller var det en tomte? En stop öl ville han ha, under alla omständigheter i alla fall.

Så pass blev min läsarupplevelse att jag redan 2013 skrev en hyllning till Maria. I det inlägget tackar jag henne för inspirationen och en bra bok. En rolig, spännande och annorlunda bok. Jag hade, 2013, tydligen planer på att skriva egen fantasy med en tomte, vätt och sexig fe med. Vad jag vet har jag inte kommit så långt ännu men jag har plöjt otal andra fantasyböcker sedan dess.

För var det en sak jag kom fram till, när jag slagit igen pärmarna till ”Besvärjelser och beskydd” var det att aldrig mer vara snobbig över en genre. Och i synnerhet inte en genre jag inte hade läst tidigare. Det är ju ren och skär okunskap och sådant gillar jag inte. Självinsikter som skapar mer upplevelser i livet, sådant gillar jag däremot.

Så, mina kära vänner, vill ni ha roligt under en stund, låta er förföras och läsa något med fart och fläkt i. Tveka inte att ladda ner Marias bok på momangen! För närvarande finns den ”bara” som e-bok men det har inte hindrat någon tidigare.

Maria Friedner, 2013

Boktips: Carina Bergfeldt

De flesta av er känner nog igen namnet Carina Bergfeldt som en av Sveriges mest respekterade och uppskattade utrikeskorrospondenter. På ett enkel och tydligt sätt guidade hon bland annat oss igenom Donald Trumps presidentval och hur han sedan valde att styra USA på. Hennes reportage om Utöya gav henne Stora Journalistpriset. Jag blir alltid lika glad, och trygg, när Carina dyker upp i rutan när jag ser på nyheterna för jag vet att jag kommer förstå omvärlden på ett bättre sätt efteråt.

Hon blev också en av de mest uppmärksammade och omtyckta Sommarprat i P1 här i sommar. Jag var en av dem som lyssnade på det programmet och både grät floder såsom förfärades över den uppväxt Carina och hennes syskon varit med om där en våldsam och elak pappa fått dominera alldeles för mycket och alldeles för länge.

Första gången jag kom i kontakt med Carinas namn var när jag stod med ett kontraktsförslag från Frank förlag för min debutroman Lova. Jag googlade då runt på flertal namn som redan var utgivna på förlaget eftersom jag gärna ville ha en insidesåsikt om hur förlaget fungerade och om det var värt att sätta kråkan på den streckade linjen. De namn jag tvekade mellan att skriva till var just Carina Bergfeldt och Frida Skybäck. Det landade på Frida.

När jag något senare sprang in i en bok av Carina Bergfeldt, då utgiven på Norstedts, tog jag ner den från bibliotekets hylla för att se hur Carina skrev. Boken hette ”Sju dagar kvar att leva”. Det blev en sådan där läsupplevelse som stannar länge kvar inom en. Jag minns var jag befann mig när jag slukade boken (i en våningssäng på Österlen), jag minns hur jag försökte prata om boken med alla jag träffade (dödsstraff är ett märkligt svårt samtalsämne att närma sig under ett hederligt elvakaffe) och jag googlade på hur vanligt dödstraff var och när vi i Sverige slutade med det (1921).

För ett par veckor sedan upptäckte jag att jag hade Carinas debutroman i min bokhylla. Den heter ”Fadersmord” och är utgiven på Frank förlag 2012. Den utgåva jag hade var i pocket och utgiven på Månpocket. Jag antar att jag en gång köpt boken för att läsa en bok som, precis som jag, varit utgiven på Frank men sedan gått vidare. Sedan har den fått stå när jag kom in i min orkar-inte-läsa-deckare-svackan. Den har jag nu kommit över.

Baksidetext:

Med minutiös noggrannhet planerar en anonym mördare att genomföra ett mord på den person som gjort hennes liv till ett levande helvete. Planen på det ultimata mordet läggs i detalj enligt tv-seriemördaren Dexter Morgan som förebild. Hon dokumenterar allt i den skrivbok som, trots sitt makabra innehåll, är utsmyckad som en oskuldsfull flickas dagbok med färgglada muffins. Och för att inte tappa fokus sitter en lapp på kylskåpet där det står: Fadersmord.

Samtidigt som fadersmordet planeras hittas en kvinna fastfrusen i Simsjön, och det är ingen tvekan om att hon har blivit mördad. Hos Skövdepolisen arbetar kriminalinspektör Anna Eiler intensivt med fallet parallellt som reportrarna Julia Almliden och Ing-Marie Andersson driver sin egen brottsutredning. Alla tre har sina personliga anledningar till att lösa mordfallet, för i den lilla staden har alla på ett eller annat sätt en relation till varandra relationer som den här vintern sätts på svåra prov. Och kanske bär en av dem på mörkaste hemligheten av alla.

Fadersmord är en psykologisk romandebut som kryper under huden. En skickligt vävd spänningsroman och som skildrar ett arv av våld och de outplånliga spår detta lämnar.

”Hämndlysten debut i sann Dexter-anda!” Mons Kallentoft
”En spännande och psykologiskt vibrerande historia.” Enbokcirkelföralla
”En bra intrig, intressanta karaktärer och ett roligt upplägg, där en blivande, anonym mördare kämpar för att hitta den optimala mordmetoden för att ta livet av en misshandlare.” Dagens Nyheter

För att vara en debutroman och från ett litet förlag har Carina fått fin uppmärksamhet av bland annat Dagens Nyheter. Och den förtjänar verkligen det. Det är en otroligt välskriven bok som följer två olika spår. Dels mordet på en kvinna och dels någon som planerar att döda sin far. Det blir nästan groteskt många gånger när planerna på mordet går i detalj, när googlandet för fram information om hur man på bästa sätt styckar en människa och personen bestämmer sig för att öva på en gris.

Minns ni att jag nämnde sommarpratet Carina genomförde i sommar? Hade jag läst Fadersmord när den kom ut 2012 hade jag naturligtvis inte reflekterade över det men nu lyssnade jag på sommarpratet och har precis läst ut boken. Likheterna är slående. Vissa scener från pratet och kapitel i boken är mer eller mindre identiska. Kvinnan i boken står med bordskniven i handen bakom ett träd ifall pappan ska komma och mörda hennes mamma. Kvinnan i boken blir kallad för en vidrig personlighet av sin pappa och det biter sig fast, sitter fast som berg, i den vuxna kvinnan. Kvinnan i boken hör hur mamman blir misshandlad av pappan inne i badrummet medan hon och den äldre brodern låtsas sova i deras sängar. Dagen efter är allt frid och fröjd men mamma är på sjukhus för hon ramlade i trappen.

Carinas upplevelser i barndomen, både som sommarprat och i boken. Det är förståligt hur tankar om hur man på bästa sätt kan slå ihjäl en person och sedan slippa undan med det har varit en del av hennes liv, kanske till och med som terapi för sortera uttrycken och hantera ilskan, frustrationen och maktlösheten inför sin mamma och syskon som pappan styr över med järnhand.

Jag rekommenderar Carinas debutroman och gärna efter ni har lyssnat på sommarpratet. Det blir liksom en extra dimension till Carinas liv och upplevelser. Jag kom på mig själv att undra om hon kom undan med mordet när jag läste boken men vad jag vet lever han än fast de inte längre har någon kontakt.

Inga barn ska uppleva en sådan barndom som Carina med syskon har gjort. Det borde finnas starka vuxna i omgivningen som ser, hör och sätter stopp. Det borde det. Ändå vet vi att det lever barn i psykisk och fysisk misär runt oss. Det gör mig så oerhört sorgsen och ledsen. Det enda jag önskar för Carina nu är en lycklig, trygg och framgångsrik vuxendom.

Nu ska jag gå och krama om mina barn!