INSTÄLLT författarevent!

Vi har tidigare gjort reklam för ett kommande litterärt event ”Bokdrömmen som blev förverkligad – författarna berättar hur”. Precis som förra gången strömmade det in anmälningen MEN det kom också mail där folk gärna ville komma men var oroliga för att vistas i folksamlingar dessa Corona-tider. Det har vi all respekt för så därför tog vi idag beslutet att skjuta fram vårt event tills omvärlden har lugnat sig något.

Alla som redan har anmält sig och betalt kommer givetvis få pengarna tillbaka. Håll koll här när det kommer ett nytt datum så du inte missar årets mingel-event!

Trevlig lördags- och Mellokväll!

Lämna en kommentar

Under Böcker och författare, Marknadsföring

Recension av ”Nu sticker jag!”

Det är så himla skönt att ha Google Alert på mina egna böcker för då behöver jag just inte googla på mig själv hela tiden för att se om någon läst och tyckt till om mitt skrivande. I går poppade det in en recension från Eva Boktokig som hade läst ”Nu sticker jag!”.

Du hittar recensionen här.

Så skönt att inleda helgen med en bra recension, tycker jag!

Lämna en kommentar

Under Roboten Ludde

Bokdrömmen blev förverkligad – författarna berättar hur

Som en direkt uppföljning av det omtyckta och uppskattade eventet ”Förverkliga din bokdröm – förlagen berättar hur” kommer nu ”Bokdrömmen som blev förverkligad – författarna berättar hur.” På scen finner du Mikael Sandlin och moi, Eva Ludvigsen. Vi kommer att dela med oss av våra bästa tips runt följebrev, marknadsföring, agent eller inte, signeringar, bokreleaser och hur det kändes att få en titel översatt till ett annat språk. Som skrivande person är detta ett event du inte får missa, helt enkelt.

Vi utlovar svar på bokfrågor, mingel med likasinnade och till det ett glas vin och lite snacks.

Vi ses på Teater Blanca!

Lämna en kommentar

Under Böcker och författare

Ryktena om min död är kraftigt överdrivna!

Nej då, kära bloggen. Jag nonchalerar dig inte alls, lever i allra högsta grad och har alla fingrar i behåll. Tårna med för den delen, ifall någon undrar. Nej, anledningen för att jag inte skriver på dig, min kära blogg, är nog mest… Tristess… Lättja… Netflix… Sömnbehov.

Nej, det är inte du, det är jag. Jag lovar. Du är fin, kära blogg. Du har inte gjort något fel. Jag behöver bara en paus, en liten vila. Kanske en vecka. Kanske flera år. Vem vet. Vem vet egentligen vad som står i stjärnorna. Och förresten, som min farfar skulle ha sagt ”Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död.”

Så det så.

Jag återkommer. När jag har något att säga, när Netflix slutat visat serier och Facebook inte uppdaterar sina inlägg mer. Jag återkommer när jag tror att någon lyssnar på det jag trodde jag ville säga. Jag återkommer, vi säger så så länge.

På återseende och god kväll!

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Okej! Var är min (vår)gardin?

I mitt förra liv (innan jag började skriva) tyckte jag att det var en vansinnigt bra tanke att byta gardiner sisådär 4 gånger om året. Jul (givetvis), vår (men ja!), sommar (skirt och fint) och så höst (passande till lövens färger). Varje gång en gardin åkte ner och en annan åkte upp skulle fönstren putsas och allt runt omkring tvättas av. Därefter var det tvätt och mangel av gardiner som åter skulle in i skåpen i väntan på nästa säsong.

Viktiga saker, eller hur?

Men så är det inte nu. Julgardiner, absolut, men det blir inga putsade fönster vid upp och nedgång. Ja, jag vet. Jag krummar lite i ryggen när jag berättar det. Tänker på vad mamma ska säga och ser framför mig hur mormor vältrar runt ett par gånger i sin kistan men herre gud, vi får se det som den moderna utvecklingen.

Jag kom från ämnet. Min gardin var det ja.

Det var ett tag sedan jag bytte från julgardinerna och upp kom resten-av-året-gardinerna (förutom i köket för där kör vi faktiskt i fyra säsonger fast det är ingen i familjen som noterat det). Egentligen brukar jag ha kvar julen fram till Knutdagen men i år var det inte roligt utan snön så. Men i alla fall. Grejen är den, min gardin är borta. Gardinen i vardagsrummet. Kvar är det här:

Jag har letat där jag har mina gardiner, jag har letat i matkällaren, i skåpen jag aldrig öppnar, i pannrummet (där vi inte har en panna, mest stövlar, uppenbart inga gardiner), i garderoberna och i köket. ÖVERALLT. Gardinen är borta. Min ljusa gardin med små lila blommor. Den vi fixade (tror minsann att det var mamma som sydde den minsann) när vi flyttade in i huset för tio år sedan. Borta. Puts väck.

Nu tänker ni: Men tio år? Är det inte dags för en ny gardin? Vad är problemet liksom. Mamsen kan säkert sy en igen.

Ja, klokt resonerat. Men… Nej…

Jag minns som om det vore igår. Faktiskt så sent som i förmiddags. Sist jag köpte ett par gardiner. Jag var runt femton år. Skulle piffa upp min friggebod i Härjedalen. Säkert 5 kvadratstor och med två pyttefönster. Jag och min kompis Emma tågade in i en tygaffär i centrala Uppsala, hittade ett mörkblått tyg med stjärnor på som skulle passa perfekt. Med tygrullen i handen stegade vi glatt fram till butiksbiträdet. Sedan rasade det…

”Hej”, säger jag glatt och lägger upp tyget på bordet. ”Jag ska fixa gardiner till min friggebod. Måtten står här”, jag lägger en lapp med mått på fönstren, ”du får gärna hjälpa mig att räkna ut hur mycket jag behöver.” Ett krampaktigt skratt med hopp om förståelse.

”Okej. Kappa eller våd?”

Snabb titt åt Emmas håll. Samma fågelholkansikte som mitt. ”Förlåt?”

”Kappa eller våd? Kanske Cafegardin?”

”Nej, inte cafe´. Friggebod snarare.” Lite högre krampaktigt skratt.

Ingen respons.

”Okej”. Jag ritar upp fönstret framför mig. ”Jag tänkte mig något som hänger däruppe. Den här gardinen. Längst där uppe.”

”Jag förstår. Kornisch? Skena? Veckband? Kanske fingerkrokar?”

Snabb titt åt Emma igen. Allvarligt. Nähäpp, ingen hjälp där. ”Alltså. Fönstret är pytte. Skitpyttelitet. Fast två stycken. Jag vill bara ha en gardin, fast två då, det är ju två fönster haha, där längst uppe. Sådana där gardiner”, jag visar tydliga hängande streck längs sidorna av mitt imaginära fönster”.

”Våder”, skjuter biträdet in.

”Våder? Som i tapeter? Är det så ni tänker?”

”Vi?”

”Gardinmänniskor. En tapetvåd, en gardinvåd är samma sak?”

Emma puttar till mig i sidan. ”Du kom från ämnet” (Tänk, även på den tiden hade jag en tendens att komma från ämnet…).

Jag skakar lätt på huvudet för att komma in i spåret igen. ”Där uppe. En gardin. Och så nästa vägg, en gardin till. Inga våder (konstpaus för att vänta in applåden som aldrig kommer) för elementen kommer sätta fyr på dem. Det kan bli kallt där, vill jag lova.” Ny putt från Emma. ”Så, kan du snälla hjälpa mig att räkna ut hur mycket tyg jag behöver till mina yttepyttegardiner?” Tystnad. ”Tack?”

”Hur mycket rynk?”

”Rynk?” Jag funderar ett par svängar. ”Var har vi rynket?”

Biträdet tar en djup, mycket djup, inandning, som om jag vore det värsta hon träffat på under sina tio år inom gardinyrket. Jag har god lust att kasta upp alla mina titlar i ansiktet på henne (tekniskt sett hade jag inga när jag var femton, men ni fattar) för att visa henne att jag minsann var en person att räkna med. Om inte annat så var mina pengar goda som någon annans.

”Ska det vara veckat ovanför gardinen och gillar du att det är rynkigt när du hänger upp den?” Biträdet håller helt klart på att tappa tålamodet nu så jag inser att det är dags att ta ett beslut.

”Okej, vet du vad. Jag kör på en sådan där kornisch, tar rynk där det passar och veckband längst ner. Släng in ett par fingerkrokar så är vi klara sedan. Frågor på det?”

Jag tror inte jag behöver nämna att min norrländska mamma skrattade så högt och länge att jag trodde hon drabbats av ett epileptiskt anfall. Hon till och med slog handflatan i bordet vid ett tillfälle. Speciellt när jag lade den enormt tunga påsen med tyg framför henne. Ja, hon sydde gardinerna. OCH sängförhänge till våningssängen och så en gardin till dörren. Sedan blev det över till ett par dukar och några dockkläder också.

Och gardiner hänger kvar där, de gör faktiskt det så jag måste säga att investeringen var mödan värd.

Så ni fattar, jag går inte in i en gardinaffär igen och utsätter mig för denna tortyr-utfrågning. Så jag frågar er igen, VAR ÄR MIN GARDIN?

Dessutom, så ni inte behöver googla. Jag ger er, en kornisch:

(Fina helt klart men ärligt, lyssnade hon ens på mig. I en friggebod…).

 

1 kommentar

Under Snack för en snack

Minns du dina nyårslöften?

Nyårslöften är som Dallas. Ingen som tittade på det men alla vet ändå vad som hände med Bobby Ewing och undrade när Sue Ellen skulle sluta dricka. Och säkerligen var ni många av er som funderade på vad en kartell egentligen var för någonting.

Dallas och nyårslöften. Ingen säger att de gör sig några löften när klockan slår midnatt den allra sista dagen på året men ändå svämmar gym och träningslokaler över med folk som lovat sig genomföra maraton, bättre hälsa eller bikini på stranden till sommaren. Löften om roligare hobby, byta jobb, hitta en partner, läsa mer böcker. Allt allt allt som låter så bra när bubblorna svirar i glaset, klänningen är glittrande och 2020 ligger som ett oskrivet blad framför dig.

Dallas och nyårslöften. Och kanske även Melodifestivalen.

Jag brukar alltid uppsummera mitt år i sista kvartalet, både jobbmässigt men sannerligen också privat. Då funderar jag, analyserar, spekulerar och tar steg vidare. För det är så jag ser på nyårslöften. Som delmål mot det slutgiltiga målet. Varje år måste räknas, varje dag ska ha en innebörd. Det får inte fyllas av tråkiga saker som man inte ids genomföra. Det måste få vara hoppfyllt och roligt. Och det är mitt aktiva beslut att styra det ditåt.

En viktig del när man sätter upp mål för en själv är att göra det tydligt. Tex kan man skriva upp målen på en lapp och fästa på väggen framför dig så du dagligen minns vad du har satt upp för dig själv. Väldigt gärna med belöningssystem så varje delmål blir firat ordentligt.

Mina privata mål och delmål inför 2020:

Hälsa:

  • Gå 10 000 steg varje dag oavsett väder och vind
  • Träna gym/cirkelfys/familjefys minst en gång i veckan
  • Träna löp/cykel/step minst en gång i veckan
  • Kunna springa 5 km i ett svep utan att ha näradödenupplevelser
  • Vara sockerfri hela året förutom april och december (tillsammans med mina barn)
  • Gå till hörselundersökning för det är löjligt så mycket jag inte hör i många sammanhang. Så kan vi inte ha det.
  • Fortsätta undvika att röka, knarka, spela på hästar eller dansa på borden. Tufft jobb men någon måste göra det.

Skrivandet:

  • Bli klar med manus 11
    • Skriv 1000 ord tre gånger i veckan
    • Ta alltid fram datorn även om du inte är inspirerad. Ett flyttat kommatecken och rättat stavfel är mer än ingenting.
    • Dra upp riktlinjerna för manus 12 MEN INTE förrän manus 11 är ett fullständigt utkast.
  • Göra minst ett blogginlägg i veckan, varav boktips från de små förlaget ingår
  • Fortsätta genomföra litterära event inom Uppsala och Härjedalen, gärna ett event varje kvartal. Måste fixa arvoderingsmöjligheter bara…

Fritid:

  • Det vore roligt att spela piano igen så varför inte pröva på det en timme i veckan.
  • Backa med släp, herregud vad jag behöver lära mig det. Backa överhuvudtaget, när jag tänker på det.
  • Le och skratta varje dag, även om det inte finns något att skratta åt. Ansiktsmusklerna och sinnet går att lura.
  • Fortsätta engagera mig i barnens aktiviteter, men försöka vara mer strukturerad och planerad annars faller hela korthuset.

Lite så, hade jag tänkt mig. För tillfället är det väldigt mycket serier på teve (Bonusfamiljen, så himla bra!) och väldigt lite av annat. Jag känner att jag måste dra mig ur soffan och börja bli effektiv igen. Så där som jag var tidigare. Fast det är så himla skönt där i soffan. Flyter bort i en serie, tar ett avsnitt till, vinglar bort till sängen och sover som en klubbad säl. Nästa dag börjar det om igen.

Fast vidare ”omfamna livet” är det inte. Det är inte det. Så jag tänker att jag ska låta det fortgå hela denna helg (förutom tre innebandymatcher, två handbollsmatcher och en födelsedagsmiddag) och sedan börja sätta in saker i kalendern. Skrivtid, pianospel, leenden. Som på beställning. Ändra vanor kan vara tufft men det är inte omöjligt. Men på måndag, då ni!

Nu har ni sett mina löften och det är bra för nu kan ni närsomhelst komma fram till mig och ba´: ”Sprungit några 5 K utan att se ljuset i tunneln?” eller ”hur många ord plitade du ner på kvällskvisten?” Helst inte ”Börjat knarka än?” för då kanske jag har misslyckats lite. För min del kommer jag försöka redovisa för mig själv, speciellt antal skrivna ord för det blir mer verkligt då. Kanske lägger jag upp en snutt där jag spelar lite Gubben Noak. Jag är faktiskt rätt pepp på det.

Ni hänger väl med mig i 2020? Vad gör vi? Nu köööör vi!

Lämna en kommentar

Under Manus 11, Snack för en snack

Recensionerna är tillbaka på Storytel

Det där med recensioner kan vara lika fruktat som glädjefullt. Något man tidigt lär sig inom yrket författare är att smaken är som baken. En människa tycker dina böcker är rent ut sagt skit, inte värt pappret ens, medan personen bredvid hyllar dig och dina karaktärer till skyarna.

Precis som många andra så har jag svårt att ta kritik. Precis som jag har svårt med att ta beröm. Och ärligt talat, den där kritiken, den icke särdeles konstruktiva, det är den som hänger fast. Visst är det märkligt? Jag minns en gång när jag var lärare över ett gäng medicinstudenter på första terminen. Vi hade rätt trevligt under undervisningstimmarna och jag minns att de skrattade ett par gånger åt mina skämt. Bara en sådan sak. En bra skara människor helt enkelt. Vid slutet av terminen skulle enkäter fyllas i. Var undervisningen till belåtenhet? Rätt nivå? Hängde ni med? Var läraren till belåtenhet? Sådana saker. Jag fick, rätt väntat, att jag pratade för fort (fast jag tyckte jag ansträngde mig för att prata jäääätteeeelåååångsaaaamt, så där som valarna i ”Hitta Nemo”). Men en person, anonymt givetvis, skrev kort och gott:

Hon borde gå och klippa sig. 

Japp, precis så. En person tyckte att det var värdefullt för mig att utvecklas som lärare ifall jag gick och klippte mig.

Alla andra kommenterar genom åren (trevlig, påläst, kunnig, rolig, bra struktur på genomgång) det liksom flagnar bort inför detta påstående. Jag borde faktiskt gå och klippa mig.

Man kan säga att jag visste vad jag hade att vänta mig när jag begav mig in i den litterära världen. Storytel har länge haft en kommentarssida där man kan lämna sin recension om boken för att guida andra om de ska ladda ner den eller inte. Personligen går jag kanske mer på omslag än ett par ord från en människa jag inte känner men det var ändå kul att någon tog sig tid att både lyssna på boken och skriva lite om den.

Jag tog bara ett axplock av de kommentarer som förut kunde läsas på Storytel. Ni ser, spridda skurar. Men överlag rätt positivt i alla fall. Jag gillar också att folk skiljer på historien och uppläsaren, det är fint. Sedan blev trollen för stora, för elaka, för utstuderade och påhoppen blev grova så Storytel valde att stänga av kommentarsfälten.

Men nu är de alltså tillbaka! Det märks att inte alla har sett det är för det finns få kommentarer som är yngre än 2018 men det kommer nog vad det lider. Mina nya böcker ”Lova för alltid” och ”Drömme blev du” har fått stjärnor men inga kommentarer.

Brukar du läsa kommentarerna? Tar du dig tid att sätta ett antal stjärnor och skriva ett par ord efter du har avslutat en bok. Jag ska erkänna att jag inte skriver något men försöker komma ihåg att sätta stjärnor så boken får betyg.

Trevlig helg på er!

Lämna en kommentar

Under Böcker och författare, Elektrisk kärlek, Här och Nu, Lova, Marknadsföring