Vi är på god väg mot bok nummer 11!

Familjen har redan börjat kommentera det. Varje ledig minut åker antingen datorn eller anteckningsblocket fram. Jag stirrar ut i fjärran, funderar, skriver, stryker, funderar och skriver lite tid.

Sakta men säkert växer historien fram. Om Cecilia mitt i livet. En mörk historia om att ha stannat till, kanske gett upp och skyller på alla andra för att skrattet inte lurar bakom varje hörn. Kommer det sluta mörkt? Förhoppningsvis inte, men hej, det är inte alltid jag som bestämmer.

För tillfället filar jag på kapitel sju medan jag söker kontakt med infektionsläkare, mäklare och andra som kan tänka sig sitta inne med kunskap som jag kan behöva för att det ska bli bra, trovärdigt och läsbart.

Så. Himla. Roligt.

Så, nej. Historien är inte baserad på mig. Jag väntar inte på att någon ska skratta först för att jag ska göra det detsamma. Min lycka är endast mitt eget ansvar och det finns ingen att skylla på. Jag lockar gärna folk till skratt, sprider lite energi runt omkring mig innan jag sätter min in i min skrivarhåla.

Kanske Cecilia kan lära sig lite av mig vad det lider. Vem vet?

Annonser

Lämna en kommentar

Under Manus 11

Är vi verkligen så sårbara?

Häromdagen packade jag träningsväskan och drog till gymmet. Efter ett väl utarbetat pass fick jag vackla mig in till omklädningsrummet för en välbehövlig dusch. Tätt bakom mig kom fyra tjejer i övre tonåren. Det är alltid underhållande att tjuvlyssna och jag gör det med den äran.

Idag var samtalet för dagen mobiltelefonen. Den ena tjejen verkade vara en glömsk person som glömde sin mobil lite varstans, något som de tre andra tjejerna verkligen inte kunde förstå. Ena tjejen berättade, med en aning skräck i rösten, att den glömska tjejen hade bankat på hennes dörr sent en vardagskväll. Hon behövde sova över för hon hade glömt sin mobil i skåpet i skolan.

Jag hann tänka ett par varv, det ska jag erkänna. Magnetlås i telefonen? Busskortet kvar i telefonen? Men nej, inte så lätt.

”Utan väckarklocka kommer jag ju inte iväg till skolan i tid”, förklarade tjejen till de andra som nickade instämmande.

Väckarklocka? I telefonen? Och endast i telefonen? Då måste hon sova över hos en kompis för hon inte kan komma på något annat sätt att bli väckt på. Inte äger en klockradio?

Det har jag funderat på sedan dess. Det som är så självklart för detta tonårsgäng (klart man måste övernatta när man inte har en väckarklocka) är så otroligt icke självklart för mig, den äldre generationen. Visst, min kalender ligger i min mobil men den är uppkopplad till min dator samt min mans. Om min mobil försvinner har jag inte ett enda telefonnummer i en adressbok, så där som jag alltid var noga med att plita ner förut. Som tur är finns de flesta på Eniro. Väckarklocka har jag bredvid sängen och en i resväskan. Alltid.

Är vi så sårbara när det kommer till tekniken? Snarare kanske mobilen? Har vi lagt hela vårt liv i en liten platt svart låda?

Eller ville hon helt enkelt bara ha lite pyjamasparty…?

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Nu drar vi igång igen!

Jodå, så är det. Anteckningsboken är full av bilder på personer, hus och platser. Sidorna är fullklottrade av egenskaper, utseenden, saker att tänka på, saker att kolla upp och så förslag på scener.

Japp, ny bok på gång. Det kommer bli bra, när det är klart. Det kommer bli sälta och svärta, passivt medelåldersliv och sökandet efter meningen i livet. Så där som vi flesta gör, tror jag.

Snart hela 1000 ord skrivna på manus 11. Vi är i gång och resan blir härlig. Häng med!

Lämna en kommentar

Under Manus 11, Snack för en snack

Debatt om barns aktiviteter och idrott

De flesta som finns i min närhet vet att mina barn gillar att vara fysiska aktiva. Det gör jag också så vår kalender är ofta späckade med fotboll, innebandy, dans, utflykter med Friluftsfrämjandet och så lite pianospel på toppen av det. Själv är jag ledare för F07/08 i underbara Hagunda IF (innebandy så klart) och kvällar och helger är fyllda med träningar och matcher. Mycket att rodda i, mycket att ta hänsyn till men himmel så kul.

Vi, precis som många andra lag, ser att ju närmare tonåren barnen kommer ju mer troligt är det att de hoppar av idrotten. Ibland är det för att en annan idrott är roligare, ibland är det för att skolan behöver tiden, ibland är det för att barnen helt enkelt inte har lust att lägga 2-3 träningar i veckan, cupspel och matcher på idrotten. Ibland har barn lust att bara hänga med kompisar.

Det är okej men det är också en balansgång. Jag fostrar inte mina barn för att bli idrottsstjärnor. Jag fostrar mina barn med idrott så de senare i livet automatiskt inkluderar rörelse i deras vardag.

Sverige jobbar på bra med barns aktiva rörelse och mycket forskning finns i ämnet. Men ändå, det slavar det här. Under en innebandyutbildning för ledare som jag gick för ett par veckor sedan visade föreläsaren på en pyramid hur vi kan satsa mot elit. Att en liten del av ungdomarna kommer vidare till landslaget (väldigt liten del) medan andra ser träningen som motion. Fint, sade jag, men vad händer med de ungdomar som gillar innebandy (eller fotboll, basket, volleyboll) men faktiskt inte har lust eller drivet att elitsatsa? Vad ska de göra? Friskis och Svettis? Löpträning? Var finns det möjligheter för ungdomarna att jaga runt en boll i ett lag, kanske ha matcher lite nu och då men inte på elitnivå. Typ som Korpen fast för unga. Föreläsaren stod mig svaret skyldig…

Bara ett par dagar senare kom det en artikel i UNT där forskaren Per Göran Fahlström vid Linnéuniversitet hävdar att man ska låta barnen hålla på med sina idrotter som de vill, helt upp till femtonårsåldern innan det är dags att specialisera sig. Halleluja! Äntligen någon som är på min linje, tänkte jag. Så länge barn tränar aktivt så spelar det faktiskt ingen roll om det är just fotboll eller innebandy. Barnen i sig är tränad, och får dessutom ökad spelförståelse genom att hålla på med fler idrotter.

Men så var det något som skavde. Igen.

Så jag satte mig ner och skrev till UNT, Sveriges idrottsförbund, Region Uppsala – Idrottsansvarig, Upplands och Sveriges innebandyförbund och till forskaren Per Göran Fahlström. Vart ska ungdomarna ta vägen som inte vill elitsatsa men ändå hålla på med sin idrott? Hur behåller vi de barnen fysiskt aktiva?

UNT svarade, ville att jag skulle skicka in en insändare. Så det gjorde jag utan att tveka. Två sekunder senare kom den ut i web-format och två dagar senare som en halvsida i Sport-sektionen. Jag fick lite positiva kommentarer av folk som läst samt även förslag att tex klättring är en sport som alla är välkomna till, oavsett ålder och kunnande (men var är bollen?). Idrottsansvarig för Region Uppsala svarade också, såg problematiken men då vi inte har en regering i landet ännu var det svårt för henne att leda detta vidare. Sådana detaljer… 🙂

Långt senare fick jag även svar från Riksidrottsförbundet via Henrik Persson:

Jag håller med dig om att glappet mellan att fortsätta att hålla på med sin idrott och att satsa varit för stort och är det fortfarande inom flera idrotter.

Men nu mer än nånsin händer det saker på detta område. Och det behöver inte vara i Korpen man gör det heller. Föreningen man tillhör har alla möjligheter att starta upp denna verksamhet, och detta kan man få hjälp bland annat i det distrikt man tillhör.

Du har helt rätt i att alltför många slutar eftersom de endast ser de två vägarna: Satsa eller sluta. Det kan vi ändra på!

Flera tips och exempel har vi samlat på denna sida. Kolla där och hör av dig till ditt distrikt för att kanske hitta de lokala exemplen!

www.strategi2025.se

Jamen se det bådar gott. Sådant där gillar jag, även om det verkar som om det ligger mycket på enskilda föreningar att dra igång  men härligt att tänket finns där.

Häromdagen kom en replik i UNT till mig – Idrottsrörelsen förändrar av Upplands Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna via Dag Söderberg. De skriver bland annat:

Vi vill se en idrott där vi skiftar fokus från resultat till prestation, där vi utvecklar talang hos alla istället för att leta talanger, där fler tränar alla motoriska rörelser och där vi erbjuder många olika sätt att träna och tävla.

Inom idrotten i Uppland finns idag aktiviteter hos idrottsföreningar där man kan träna och tävla helt på sina egna villkor. Ett exempel är Uppsala Baskets breddlag där det inte finns några krav på tränings- och matchnärvaro och där spelarna själva väljer ambitionsnivå. Ett annat exempel är samarbetet mellan Almtuna IS och Uppsala Young hockey Club som belyser nya sätt att träna och tävla med syfte att fler ska få prova på och kunna hitta ”sin” idrott även som tonåring.

Halleluja! Precis så! I alla idrotter, tack! Aktivt liv före elitsatsning, bredd före landslag. Upplands Idrottsförbund och SISU skriver också att de menar att kommunerna måste skapa förutsättningar för att detta ska ske och det blir ju ett jobb i sig. Men hej och hå vad glad jag är att detta är på gång.

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Manus inskickat till korrektur och fantastisk recension av Här och nu

Häromdagen skickade jag in manuset ”Drömmen blev du” till korrekturläsning. Boken är planerad att ges ut under våren 2019. Underbart att ha deadlines att jobba mot och underbart att det kommer in kontakt på mitt eget ”hitta-på”. Det är en fantastisk hobby jag får hålla på med.

Och det blir inte sämre av att jag får tillskickad en fantastisk recension för Här och nu. Sådana här omdömen gör att jag skriver vidare, tidigare morgnar och sena kvällar. Läsarnas ord är min bränsle.

”Har läst Här och nu, en bok som jag efter några sidor tänkte var mer för en yngre person. Men det visade sig vara en stark bok om livet som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Den tar upp feghet, mod, ärlighet att våga vara den mär är och utmana sina rädslor. Blodsband att dom finns trots en svår uppväxt, men att det viktigaste är att få tillhöra ett sammanhang med människor man trivs med. Den berörde mig, tårar, leenden och igenkännandet. En stark bok om livets storhet.”

Stort tack för de orden. Och ni som inte läst boken än, ni vet var jag finns. 😉

Lämna en kommentar

Under Böcker och författare, Här och Nu

Nytt kontrakt hos Lind & Co och fantastisk recension av Här och nu

En sådan helg! Först såg jag en fantastisk recension av godingen Här och nu som Villa Freja har läst. Alltså, ord som ”Verkligen en fempoängare”, ”Fin berättelse med stort djup” och ”Äkta feelgood.” Halleluja, så glad jag blir!

Sedan! Lind & Co hörde av sig och ville skriva kontrakt på boken som nu heter ”Drömmen blev du”. Romance i Härjedalen, kort sagt. Halleluja, vilken grej. Kontraktet är nu genomläst, påskrivet och inskannat. Tidsplan är utgivning i vår, 2019 och om allt vill sig väl så blir det igen underbara Anna-Maria Käll som inläsare. Halleluja, bara på det!

Och så Kulturnatten i Uppsala där jag blev inbjuden till Akademihotellet för att hänga med konstnärer och författare. Fantastiskt trevligt och så underbart att få träffa potentiella läsare, bekanta, sådana som redan läst böckerna och så alla dessa samtal om skrivande, livet och typ 1 diabetes. Att vara författare kan vara väldigt segt och oinspirerande när man sitter där hemma i pyjamas och otvättat hår och försöker skriva något fyndigt och omtänksamt. Att få stå flera timmar i en och samma lokal tillsammans med andra författare som sliter med samma sak är sjukt nyttigt och välbehövt. Tack Ulrika Amador och Christina Johansson för sällskapet!

Boken ”Nu sticker jag!” har precis nu börjat hitta sig ut till läsare vilket alltid är lika nervös. Signeringar är bokade lite här och där och Vänge bibliotek tar emot mig och boken torsdagen den 27 september för lite release på hemmaarenan. Inget kan heller göra mig gladare än när en mamma skickar en bild på sonen som krupit upp i soffan och sträckläst ”Nu sticker jag!” en lördag. Barn som läser gör mig tårögd. Barn som läser mina böcker och gillar gör mig asglad! Och så tårögd av tacksamhet. Låt oss hoppas på härliga recensioner för denna viktiga ungdomsbok framöver.

Ha en underbar arbetsvecka!

1 kommentar

Under Böcker och författare, Elektrisk kärlek, Här och Nu, Roboten Ludde

Kulturnatten i Uppsala – kom till Akademihotellet

Kulturnatten i Uppsala är en härlig tillställning där folk, gamla som unga, drar runt på stan från morgon till sen natt och är kulturella. Mina barn har som tradition att se på eldshowen vid Helga Trefaldighetskyrkan med riddare, hästar och galna upptåg. Maffigt när mörkret faller.

Själv ska jag stå på Akademihotellet från kl 13-18. Det blir första gången ”Nu sticker jag!” får vara ute bland folk och det ska bli väldigt roligt att höra vad folk tycker om den boken. Mina andra böcker ska givetvis även få vara med.

Du hittar mer info om dagen här. Vi ses!

Lämna en kommentar

Under Böcker och författare, Roboten Ludde