Okej! Var är min (vår)gardin?

I mitt förra liv (innan jag började skriva) tyckte jag att det var en vansinnigt bra tanke att byta gardiner sisådär 4 gånger om året. Jul (givetvis), vår (men ja!), sommar (skirt och fint) och så höst (passande till lövens färger). Varje gång en gardin åkte ner och en annan åkte upp skulle fönstren putsas och allt runt omkring tvättas av. Därefter var det tvätt och mangel av gardiner som åter skulle in i skåpen i väntan på nästa säsong.

Viktiga saker, eller hur?

Men så är det inte nu. Julgardiner, absolut, men det blir inga putsade fönster vid upp och nedgång. Ja, jag vet. Jag krummar lite i ryggen när jag berättar det. Tänker på vad mamma ska säga och ser framför mig hur mormor vältrar runt ett par gånger i sin kistan men herre gud, vi får se det som den moderna utvecklingen.

Jag kom från ämnet. Min gardin var det ja.

Det var ett tag sedan jag bytte från julgardinerna och upp kom resten-av-året-gardinerna (förutom i köket för där kör vi faktiskt i fyra säsonger fast det är ingen i familjen som noterat det). Egentligen brukar jag ha kvar julen fram till Knutdagen men i år var det inte roligt utan snön så. Men i alla fall. Grejen är den, min gardin är borta. Gardinen i vardagsrummet. Kvar är det här:

Jag har letat där jag har mina gardiner, jag har letat i matkällaren, i skåpen jag aldrig öppnar, i pannrummet (där vi inte har en panna, mest stövlar, uppenbart inga gardiner), i garderoberna och i köket. ÖVERALLT. Gardinen är borta. Min ljusa gardin med små lila blommor. Den vi fixade (tror minsann att det var mamma som sydde den minsann) när vi flyttade in i huset för tio år sedan. Borta. Puts väck.

Nu tänker ni: Men tio år? Är det inte dags för en ny gardin? Vad är problemet liksom. Mamsen kan säkert sy en igen.

Ja, klokt resonerat. Men… Nej…

Jag minns som om det vore igår. Faktiskt så sent som i förmiddags. Sist jag köpte ett par gardiner. Jag var runt femton år. Skulle piffa upp min friggebod i Härjedalen. Säkert 5 kvadratstor och med två pyttefönster. Jag och min kompis Emma tågade in i en tygaffär i centrala Uppsala, hittade ett mörkblått tyg med stjärnor på som skulle passa perfekt. Med tygrullen i handen stegade vi glatt fram till butiksbiträdet. Sedan rasade det…

”Hej”, säger jag glatt och lägger upp tyget på bordet. ”Jag ska fixa gardiner till min friggebod. Måtten står här”, jag lägger en lapp med mått på fönstren, ”du får gärna hjälpa mig att räkna ut hur mycket jag behöver.” Ett krampaktigt skratt med hopp om förståelse.

”Okej. Kappa eller våd?”

Snabb titt åt Emmas håll. Samma fågelholkansikte som mitt. ”Förlåt?”

”Kappa eller våd? Kanske Cafegardin?”

”Nej, inte cafe´. Friggebod snarare.” Lite högre krampaktigt skratt.

Ingen respons.

”Okej”. Jag ritar upp fönstret framför mig. ”Jag tänkte mig något som hänger däruppe. Den här gardinen. Längst där uppe.”

”Jag förstår. Kornisch? Skena? Veckband? Kanske fingerkrokar?”

Snabb titt åt Emma igen. Allvarligt. Nähäpp, ingen hjälp där. ”Alltså. Fönstret är pytte. Skitpyttelitet. Fast två stycken. Jag vill bara ha en gardin, fast två då, det är ju två fönster haha, där längst uppe. Sådana där gardiner”, jag visar tydliga hängande streck längs sidorna av mitt imaginära fönster”.

”Våder”, skjuter biträdet in.

”Våder? Som i tapeter? Är det så ni tänker?”

”Vi?”

”Gardinmänniskor. En tapetvåd, en gardinvåd är samma sak?”

Emma puttar till mig i sidan. ”Du kom från ämnet” (Tänk, även på den tiden hade jag en tendens att komma från ämnet…).

Jag skakar lätt på huvudet för att komma in i spåret igen. ”Där uppe. En gardin. Och så nästa vägg, en gardin till. Inga våder (konstpaus för att vänta in applåden som aldrig kommer) för elementen kommer sätta fyr på dem. Det kan bli kallt där, vill jag lova.” Ny putt från Emma. ”Så, kan du snälla hjälpa mig att räkna ut hur mycket tyg jag behöver till mina yttepyttegardiner?” Tystnad. ”Tack?”

”Hur mycket rynk?”

”Rynk?” Jag funderar ett par svängar. ”Var har vi rynket?”

Biträdet tar en djup, mycket djup, inandning, som om jag vore det värsta hon träffat på under sina tio år inom gardinyrket. Jag har god lust att kasta upp alla mina titlar i ansiktet på henne (tekniskt sett hade jag inga när jag var femton, men ni fattar) för att visa henne att jag minsann var en person att räkna med. Om inte annat så var mina pengar goda som någon annans.

”Ska det vara veckat ovanför gardinen och gillar du att det är rynkigt när du hänger upp den?” Biträdet håller helt klart på att tappa tålamodet nu så jag inser att det är dags att ta ett beslut.

”Okej, vet du vad. Jag kör på en sådan där kornisch, tar rynk där det passar och veckband längst ner. Släng in ett par fingerkrokar så är vi klara sedan. Frågor på det?”

Jag tror inte jag behöver nämna att min norrländska mamma skrattade så högt och länge att jag trodde hon drabbats av ett epileptiskt anfall. Hon till och med slog handflatan i bordet vid ett tillfälle. Speciellt när jag lade den enormt tunga påsen med tyg framför henne. Ja, hon sydde gardinerna. OCH sängförhänge till våningssängen och så en gardin till dörren. Sedan blev det över till ett par dukar och några dockkläder också.

Och gardiner hänger kvar där, de gör faktiskt det så jag måste säga att investeringen var mödan värd.

Så ni fattar, jag går inte in i en gardinaffär igen och utsätter mig för denna tortyr-utfrågning. Så jag frågar er igen, VAR ÄR MIN GARDIN?

Dessutom, så ni inte behöver googla. Jag ger er, en kornisch:

(Fina helt klart men ärligt, lyssnade hon ens på mig. I en friggebod…).

 

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Minns du dina nyårslöften?

Nyårslöften är som Dallas. Ingen som tittade på det men alla vet ändå vad som hände med Bobby Ewing och undrade när Sue Ellen skulle sluta dricka. Och säkerligen var ni många av er som funderade på vad en kartell egentligen var för någonting.

Dallas och nyårslöften. Ingen säger att de gör sig några löften när klockan slår midnatt den allra sista dagen på året men ändå svämmar gym och träningslokaler över med folk som lovat sig genomföra maraton, bättre hälsa eller bikini på stranden till sommaren. Löften om roligare hobby, byta jobb, hitta en partner, läsa mer böcker. Allt allt allt som låter så bra när bubblorna svirar i glaset, klänningen är glittrande och 2020 ligger som ett oskrivet blad framför dig.

Dallas och nyårslöften. Och kanske även Melodifestivalen.

Jag brukar alltid uppsummera mitt år i sista kvartalet, både jobbmässigt men sannerligen också privat. Då funderar jag, analyserar, spekulerar och tar steg vidare. För det är så jag ser på nyårslöften. Som delmål mot det slutgiltiga målet. Varje år måste räknas, varje dag ska ha en innebörd. Det får inte fyllas av tråkiga saker som man inte ids genomföra. Det måste få vara hoppfyllt och roligt. Och det är mitt aktiva beslut att styra det ditåt.

En viktig del när man sätter upp mål för en själv är att göra det tydligt. Tex kan man skriva upp målen på en lapp och fästa på väggen framför dig så du dagligen minns vad du har satt upp för dig själv. Väldigt gärna med belöningssystem så varje delmål blir firat ordentligt.

Mina privata mål och delmål inför 2020:

Hälsa:

  • Gå 10 000 steg varje dag oavsett väder och vind
  • Träna gym/cirkelfys/familjefys minst en gång i veckan
  • Träna löp/cykel/step minst en gång i veckan
  • Kunna springa 5 km i ett svep utan att ha näradödenupplevelser
  • Vara sockerfri hela året förutom april och december (tillsammans med mina barn)
  • Gå till hörselundersökning för det är löjligt så mycket jag inte hör i många sammanhang. Så kan vi inte ha det.
  • Fortsätta undvika att röka, knarka, spela på hästar eller dansa på borden. Tufft jobb men någon måste göra det.

Skrivandet:

  • Bli klar med manus 11
    • Skriv 1000 ord tre gånger i veckan
    • Ta alltid fram datorn även om du inte är inspirerad. Ett flyttat kommatecken och rättat stavfel är mer än ingenting.
    • Dra upp riktlinjerna för manus 12 MEN INTE förrän manus 11 är ett fullständigt utkast.
  • Göra minst ett blogginlägg i veckan, varav boktips från de små förlaget ingår
  • Fortsätta genomföra litterära event inom Uppsala och Härjedalen, gärna ett event varje kvartal. Måste fixa arvoderingsmöjligheter bara…

Fritid:

  • Det vore roligt att spela piano igen så varför inte pröva på det en timme i veckan.
  • Backa med släp, herregud vad jag behöver lära mig det. Backa överhuvudtaget, när jag tänker på det.
  • Le och skratta varje dag, även om det inte finns något att skratta åt. Ansiktsmusklerna och sinnet går att lura.
  • Fortsätta engagera mig i barnens aktiviteter, men försöka vara mer strukturerad och planerad annars faller hela korthuset.

Lite så, hade jag tänkt mig. För tillfället är det väldigt mycket serier på teve (Bonusfamiljen, så himla bra!) och väldigt lite av annat. Jag känner att jag måste dra mig ur soffan och börja bli effektiv igen. Så där som jag var tidigare. Fast det är så himla skönt där i soffan. Flyter bort i en serie, tar ett avsnitt till, vinglar bort till sängen och sover som en klubbad säl. Nästa dag börjar det om igen.

Fast vidare ”omfamna livet” är det inte. Det är inte det. Så jag tänker att jag ska låta det fortgå hela denna helg (förutom tre innebandymatcher, två handbollsmatcher och en födelsedagsmiddag) och sedan börja sätta in saker i kalendern. Skrivtid, pianospel, leenden. Som på beställning. Ändra vanor kan vara tufft men det är inte omöjligt. Men på måndag, då ni!

Nu har ni sett mina löften och det är bra för nu kan ni närsomhelst komma fram till mig och ba´: ”Sprungit några 5 K utan att se ljuset i tunneln?” eller ”hur många ord plitade du ner på kvällskvisten?” Helst inte ”Börjat knarka än?” för då kanske jag har misslyckats lite. För min del kommer jag försöka redovisa för mig själv, speciellt antal skrivna ord för det blir mer verkligt då. Kanske lägger jag upp en snutt där jag spelar lite Gubben Noak. Jag är faktiskt rätt pepp på det.

Ni hänger väl med mig i 2020? Vad gör vi? Nu köööör vi!

Lämna en kommentar

Under Manus 11, Snack för en snack

Recensionerna är tillbaka på Storytel

Det där med recensioner kan vara lika fruktat som glädjefullt. Något man tidigt lär sig inom yrket författare är att smaken är som baken. En människa tycker dina böcker är rent ut sagt skit, inte värt pappret ens, medan personen bredvid hyllar dig och dina karaktärer till skyarna.

Precis som många andra så har jag svårt att ta kritik. Precis som jag har svårt med att ta beröm. Och ärligt talat, den där kritiken, den icke särdeles konstruktiva, det är den som hänger fast. Visst är det märkligt? Jag minns en gång när jag var lärare över ett gäng medicinstudenter på första terminen. Vi hade rätt trevligt under undervisningstimmarna och jag minns att de skrattade ett par gånger åt mina skämt. Bara en sådan sak. En bra skara människor helt enkelt. Vid slutet av terminen skulle enkäter fyllas i. Var undervisningen till belåtenhet? Rätt nivå? Hängde ni med? Var läraren till belåtenhet? Sådana saker. Jag fick, rätt väntat, att jag pratade för fort (fast jag tyckte jag ansträngde mig för att prata jäääätteeeelåååångsaaaamt, så där som valarna i ”Hitta Nemo”). Men en person, anonymt givetvis, skrev kort och gott:

Hon borde gå och klippa sig. 

Japp, precis så. En person tyckte att det var värdefullt för mig att utvecklas som lärare ifall jag gick och klippte mig.

Alla andra kommenterar genom åren (trevlig, påläst, kunnig, rolig, bra struktur på genomgång) det liksom flagnar bort inför detta påstående. Jag borde faktiskt gå och klippa mig.

Man kan säga att jag visste vad jag hade att vänta mig när jag begav mig in i den litterära världen. Storytel har länge haft en kommentarssida där man kan lämna sin recension om boken för att guida andra om de ska ladda ner den eller inte. Personligen går jag kanske mer på omslag än ett par ord från en människa jag inte känner men det var ändå kul att någon tog sig tid att både lyssna på boken och skriva lite om den.

Jag tog bara ett axplock av de kommentarer som förut kunde läsas på Storytel. Ni ser, spridda skurar. Men överlag rätt positivt i alla fall. Jag gillar också att folk skiljer på historien och uppläsaren, det är fint. Sedan blev trollen för stora, för elaka, för utstuderade och påhoppen blev grova så Storytel valde att stänga av kommentarsfälten.

Men nu är de alltså tillbaka! Det märks att inte alla har sett det är för det finns få kommentarer som är yngre än 2018 men det kommer nog vad det lider. Mina nya böcker ”Lova för alltid” och ”Drömme blev du” har fått stjärnor men inga kommentarer.

Brukar du läsa kommentarerna? Tar du dig tid att sätta ett antal stjärnor och skriva ett par ord efter du har avslutat en bok. Jag ska erkänna att jag inte skriver något men försöker komma ihåg att sätta stjärnor så boken får betyg.

Trevlig helg på er!

Lämna en kommentar

Under Böcker och författare, Elektrisk kärlek, Här och Nu, Lova, Marknadsföring

Varför föraktar vi inte mellandagsrean?

Juldagen. Dagen efter julafton. I min barndom betydde det hålla sig tyst och lugn hemma hos morfar och mormor. Svårt när alla kusinerna också var på plats men vi fick vara ute och göra tunnlar i snön och, de senare åren, köra snöskoter på ängen. Julrester stod på menyn och det gjorde även kakor och tårtor. Gärna med fler släktingar på besök.

Black Friday, dagen efter Thanksgiving, är något som i åratal funnits i USA och har kommit med stormsteg till Sverige. Alla vi känner nog igen reklamen via teve, radio och sms. Lika väl som om de flesta av oss nog lika mycket blivit överrösta med folks tyckande om ”låt oss bojkotta Black Friday” eller ”våga vägra shoppa”. En del hävdar att anledningen är att vi ska tänka på klimatet, andra säger helt enkelt att vi inte ska gå på fler amerikanske påfund såsom Halloween och Alla hjärtans dag.

Idag betyder juldagen inledningen på mellandagsrean. Möjligheternas tid att köpa elektronik, kläder och leksaker till halva priset. Väntar man en vecka eller två kan det till och med bli halva på det halva. Rena köpfesten. Var är alla inlägg om ”Våga vägra mellandagsrean”? Var finns det klimatsmarta i att FÖRST köpa julklappar till fullpris och SEDAN köpa ännu mer saker och kläder på mellandagsrean? Varför är folk inte upprörda?

Min sons mobiltelefon gick sönder ett par veckor innan Black Friday. Den har varit en trogen vän under många år och redan då var den begagnad så den behövde läggas till evig vila. Naturligtvis ville han köpa en ny med omedelbar verkan men vi visste att Black Friday inte var långt borta och då kunde han spara en del pengar. Tålmodigt (kanske inte så värst men han gjorde ett försök) väntade han in Black Friday. När dagen kom googlade han runt på olika erbjudanden, insåg att han kunde få en nyare modell än vad han trodde på de erbjudanden som fanns just under denna dag. Glatt traskade han sedan hem med en helt ny mobil i handen och ett väldigt tomt bankkonto.

Varför ska han inte få vara glad och stolt över ett bra pris på Black Friday?

Det smarta vore att köpa alla sina julklappar på Black Friday då det kan vara allt mellan 30-70% lägre priser. Det är ett par veckor innan jul så det passar utmärkt. Varför ska vi förakta det? I så fall borde vi sluta med mellandagsrean med argumenten att det är handlarnas sätt att få röjt i lagren innan vårkollektionen.

Jag skulle tänka mig att de som föraktar Black Friday allra mest har aldrig haft ont om slantar för att få det till att räcka till en docka och en tågbana samt lite julmat. Sådana som inte vill eller behöver jaga runt i affärer med kuponger och reklamblad för att få de vända slantarna att räcka extra länge. Kanske få tag på en lite dyrare tröja till samma pris som den man vanligtvis har råd med. Har man inte prövat att leva ett sådant liv är det lätt att sätta sig till doms över andra. Med ett inlägg på Facebook.

Du behöver inte handla på Black Friday. Inte heller på mellandagsrean. Även om det plingar till i telefonen och det står 50% på alla varor är det faktiskt ingen som tvingar iväg dig på shopinggalaj. Men om det är så att du inte behöver leta röda lappar så håll dina åsikter för dig själv. Tänk på klimatet, det är viktigt, det vet var och en, men börja med dig själv i första hand. Gör din egen del så blir det bra. Jag lovar. Inga inlägg på Facebook kommer hjälpa, jag lovar det också.

Själv jagar jag alltid bästa priserna. Det gör mig nöjd. Kan knappt minnas när jag köpte saker på ordinarie priser. Det betyder inte att jag för eller emot vare sig Black Friday eller mellandagsrean. Det betyder att jag är smart när det gäller de pengar jag har tjänat ihop och gärna vill köpa saker för. Till ett bra pris. Det är allt det betyder. I år fick mina barn inte mycket julklappar för de behöver det inte. Istället fick de ett innebandyläger under sportlovet. Precis vad de vill och skolan är ändå stängd. Dessutom väldigt klimatsmart.

Shoppa om du vill, låt bli om du vill. Så det så!

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Boktips: Hanna Lans

Redan från första gången jag träffade Hanna Lans har jag tänkt på henne som orädd, stark och obeveklig i sina åsikter. Lägg därtill till ett brett varmt leende och ett genuint intresse för människor. Jag är rätt säker på att vårt första möte skedde på en bokrelease, men vilken författare som stod i centrum eller titel på boken har jag ingen aning om. Däremot minns jag att man blir glad av att vara i Hannas sällskap.

Mitt absolut favoritminne är faktiskt från bokmässan 2014. Jag hade precis gett ut boken Här och nu på Idus förlag och stod där i signeringstassen under värsta bokhetsen. Hanna hade läst min bok och skulle komma förbi för att ge ett uttalandet. Jag var knappt kontaktbar för i samma signeringsruta stod… Per Herrey. Jag menar, Herreys!! Kanske inte alla i min omgivning vet hur otroligt galen jag var i både Carola och Herreys. Så där, tapetserade väggarna med idolerna galen. Fast, utan att säga något till någon, givetvis. Jag fattade ju att det var Alphaville och Duran Duran som gällde om man skulle hänga med i klassen och inte bli utstött. Men ändå, Herreys, bara en meter ifrån mig. Min kusin fick en suddig mobilbild tagen underifrån med en galen text typ ”Kolla kolla kolla!” för hon visste jag skulle förstå. Per hade gett ut barnboken ”Kungen i djungeln” på Idus förlag så det var inte för att sjunga och dansa som han stod i båset.

Det var först när Hanna Lans kom in i båset, säger ”nejmen där är ju Herrey, kom så går vi och hälsar” som det mest naturliga sak i världen. Då fick jag faktiskt fick skaka hand med min ungdomsidol (fast, jag var ju mest till Rikard och min kusin till Louis men vi ska inte hänga upp oss på sådana detaljer). Inte bara det, hon tog kort på bröderna tillsammans med förläggaren Ulrika Slottner. Jag vet att det även finns en bild på mig och Per tillsammans med Hanna men den har jag visst tappat bort.

Så efter releasen sökte jag upp hennes debutbok Som någon annan bäddar. Jag hade inga direkt meningar om vad boken skulle handla om utan gick enbart på det faktum att det var Hanna som skrivit den.

Baksidetext:

Som någon annan bäddar är en berättelse om hemlängtan, svek och lögner och om den inre och yttre resa en kvinna genomgår då hon fastnar mellan två länders lagstiftningar. Det ena landet är Sverige, det andra är USA. Läsaren får följa den vindlande Haagkonventionen om återförande och överflytt av barn, och de efterföljder den får för en familj när två länders lagstiftningar tolkar konventionen på olika sätt. Det är också en berättelse om ett äktenskaps uppgång och fall samt kärleken till ett barn och ett land. Som någon annan bäddar skildrar utsatthet och vanmakt, men här närs också ett hopp om att finna en lösning.

Jag var tvungen att fråga några gemensamma bekanta. Är det här verkligen Hannas egna historia? Är detta verkligen starka självständiga Hanna som hamnat i ett sådant dilemma och tragedi? Jo då, blev svaret. Och jag blev än mer imponerad. Det är lite som ”Inte utan min dotter” fast utspelad i USA. Boken genomsyras av kampen för att få behålla sonen, få komma tillbaka till Sverige och kärleken och lojaliteten från Hannas familj. Det är en viktig bok, en samhällsnyttig bok som verkligen borde få mer spridning. Varför inte finnas som kurslitteratur att utgå ifrån i skolan.

Väl hemma i Sverige byggde Hanna upp ett nytt liv tillsammans med sonen. I det livet fortsatte skrivandet att ingå. Hon skriver oförtröttliga inlägg om metoo-debatten och får, i alla fall mig, att tänka om, tänka med nya perspektiv. Hon skriver också skräck och spöken. Nu kanske jag är väldigt lättskrämd med tanke på hur mörkrädd jag är men herre min dag vad läskiga böcker. In i evigheten och Havet vilar blankt, båda utgivna på Berghems förlag. Det är välskrivet, bra karaktärer, trovärdiga repliker och härliga omgivning. Om jag inte helt missminner mig så är ett av Hannas tidigare hem som fått stå som modell för spökhistorien i In i evigheten. Hanna har också drabbats av stressrelaterad psykisk ohälsa, något som hon också delar med sig av i boken Liv på paus – hjälp mig!

Som sagt, Hanna Lans är ingen som vare sig tiger stilla eller låter andra styra. För ett par dagar sedan var hon med i en artikel i GP med titeln ”Pengarna försvann i skilsmässan – nu vill hon säkra pensionen på börsen” med en av de sköna underrubrikerna ”Säkrar chokladen utanför börsen”. Grejen var att hon aldrig ville vara utan pengar för att kunna äta choklad så därför har hon ett eget chokladkonto. När hon går i pension ska det vara minst 100 ooo kr på det kontot. Hennes sköna motto är: Jag kanske blir en fattig pensionär – men jag ska inte bli en ledsen pensionär.

Precis så är hon. Pragmatisk och skön. Optimist och realist i samma anda. Läs hennes livsresa ni med!

Lämna en kommentar

Under #metoo, Böcker och författare, Boktips från de små förlagen, Här och Nu, Marknadsföring, Okategoriserade

Boktips: Lena Wallin

Just innan jag bröt kontraktet med Frank förlag på den svåra tvåan hade jag tillbringat ett par timmar en lördag tillsammans med Idusförfattarna Monic W Arvidson och Lena Wallin på Akademibokhandeln i Uppsala. Vi hade både trevligt och sålde en massa böcker och jag gillar verkligen att hänga med Uppsala-författare så det var en win win på många fronter.

Lena Wallin, Anne-Lie Högberg, Monic Arvidsson och så jag.

Eftersom jag hade så trevligt den där signeringsdagen så tänkte jag ”trevliga författare – trevligt förlag”. Så, kontraktslös som jag var, kontaktade jag Ulrika Slottner på Idus förlag och hörde om hon hade lust att ge ut min svåra tvåa, Här och nu. Rest is history, som man säger. Så där kan man ändra sin framtid på egen aktiv hand.

Lena Wallins debutbok kom ut 2013 och heter ”Våga följa en dröm” och har ett fantastiskt fint omslag (med Lenas barn som modeller).

Baksidetext: Linn går sista terminen på gymnasiet och ägnar all sin tid åt skolan och hästarna. Målet är att komma in på läkarlinjen till hösten. Men när basketkillen Vincent dyker upp i hennes liv blir allt genast komplicerat. Samtidigt glider hon allt längre bort från sin kompis Katja som plötsligt varken syns till i skolan eller i stallet. Och när sedan Fredrik, som tränar klubbens tävlingsryttare, kommer med ett spännande erbjudande blir hon ännu mer förvirrad. Vad vill hon egentligen?

Lena Wallin har en stark bakgrund som hästtjej. Inte bara så där cyklat i ur och skur till favorithästen i stallet under tidig tonår utan verkligen hästtjej. Hon har en doktorsexamen i hästgenetik från Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala och var den första kvinnliga ordförande i Svenska Hästavelsförbundet då hon tog över ordförandeklubban av Eskil Erlandsson. RESPEKT!

Med det sagt så är det klart att skriver man en debutbok så ska man gräva där man står och då blir temat hästar. Och då tänkte jag, nej tack. Jag är livrädd för hästar, tycker både deras fötter och tänder är alldeles för stora för att vara i närheten av. Även om jag kan drömma om att spränga fram på ett öppet fält på ryggen av någon snygg häst så blir det mest till en dröm.

Men eftersom jag lärde känna Lena ville jag också lära känna hennes bok. Så naturligtvis inskaffade jag en.

Och naturligtvis fick den mig att ändra mening. Finns det något bättre än när böcker byter åsikt åt dig bara du tar dig tid att läsa med ett öppet sinne! Boken är definitivt om hästar men också om kärlek, relationer och vad man som ungdom ska satsa på i framtiden. Den där svåra abstrakta framtiden. Boken visar liksom häst 2.0, där hobbyn på fritiden kan förvandlas till en jobbmöjlighet. Den visar sannerligen vilket otroligt hårt arbete det är att hålla på med hästar, både psykiskt och fysiskt. Och så mycket kärlek tillbaka som en fyrbenta individ kan ge. Linn träffar basketkillen Vincent och slits än mer mellan alt hon vill pressa in i sin vardag. Plugga till läkarlinjen, träna hästar, hänga med kompisar och så kärlek.

Det finns en uppsjö av hästtidningar och böcker, speciellt för målgrupp 9-15 år cirka. ”Våga följa en dröm” täcker en äldre läsekrets med ett större perspektiv på hästar och fyller ett hål i denna kategori. Här är siktet inställt på att kunna leva på hästar in i framtiden. Som tidigare nämnt, författare Lena Wallin har väldigt tung kunskap inom hästområdet men hon lyckas hålla mängden faktatermer, för långa förklaringar eller hur en skänkling ska ske till en intressant och underhållande nivå för en sådan novis som jag. Boken är välskriven, med trovärdiga karaktärer och dialoger och med ett känsligt finger på pulsen på dagens ungdom. Det är en bok som passar en bred publik, allt från de skeptiska föräldrarna som inte orkar köra sin tonåring till stallet en enda gång till till de inbitna hästvårdarna som vill veta mera, som vill ha mer häst i deras vardag och framtid.

Lena har även skrivit en uppföljare så vi får följa Linn och hennes val. Den boken heter ”Våga rida sakta” och kom ut 2015, även den på Idus förlag.

Våga läs en genre du inte tidigare läs, läs ”Våga följa en dröm”.

 

Lämna en kommentar

Under Böcker och författare, Boktips från de små förlagen

Boktips: Ungdoms- och ungvuxenböcker

Hur ofta, jag säger HUR OFTA, hör jag inte någon rata en fantastisk bok för att ”jag läser inte ungdomsböcker” eller ”jag är ju inte någon ungdom längre, hö hö”. Varje gång, jag säger VARJE GÅNG, skakar jag huvudet inom mig själv och tänker: ”Stackars satar. De har inte en aning om vad de går miste om.”

Svensk barn, ungdoms och ungvuxenlitteratur är en bespottad genre. Det är svårt att få media och press, många anser att det är lätt att skriva en barnbok och litteraturkritiker vill gärna stå över sådan litteratur med argument att det sällan är välskrivet, saknar substans och rent av kan vara lite tramsigt. Och ja, ofta glömmer vi att Astrid Lindgren skrev för barn och ungdom och ingen har någonsin hävdad att det inte är välskrivet och utan substans. Snarare tvärtom, det är en naturlig del av vår barndom och vi hyllar böckerna för deras rollfigurer och svärtan av att tex mista en föräldrar utan att veta hur livet ska te sig efter det. Och Harry Potter, det är inte ofta man hör att folk refererar till ungdomsbok när den kom ut. Folk slukade böckerna, kort och gott. Välskrivet, fantasifullt och fartfyllt. Precis som det ska vara.

Hur media rapporterar om denna genrer blev oerhört tydligt i media när topplistorna för mest utlånade biblioteksböcker för 2018 kom. Bland annat svt meddelade att David Lagercrantz minsann låg i topp, tätt följd av Malin Persson Giolito. Sannerligen inget fel på deras böcker, jag har läst dem alla med stor behållning, men ska vi snacka topplista på riktigt så borde rubriken istället vara satt till: Martin Widmark mest utlånad under 2018. Punkt och slut. Men nej, LasseMajas stora framgångssaga kan man rakt inte sätta som ett löp. Skräck och gru att det faktiskt kan handla om att barn läser böcker på löpande band. Det där som vi vuxna tjatar om är så viktigt men media så uppenbart inte respekterar och ser det som något man vill klicka vidare på.

Så här ser jag på det. Att skriva för målgrupp upp till arton år är betydligt läskigare och svårare än för vuxna. Varför då? Jo, ungdomar av idag är både väldigt kräsna när det kommer till val av böcker men de är också extremt mån om deras tid. Hur ofta har ni inte hört en vuxen säga om en omtalad bok: Den var lite seg de första hundra sidorna men det tog sig på slutet och sedan blev det riktigt bra? Hur många gånger har jag inte själv sagt: Ge inte upp, den blir bättre.

Fast det händer inte i en ungdomsbok. Där behövs det fart, tempo och dialoger som är exakt rätt anpassade till målgruppen. Om det inte passar så lägger de ner boken efter tio sidor. Inget tjafs om att läsa om en soluppgång i arton sidor innan första karaktären äntrar scenen, så att säga. Med andra ord, en ungdomsförfattare behöver ha direkt puls mot målgruppen, skriva med driv utan att tappa både gestaltning och intrig. Det är en konstart inte alla hanterar och de som gör det, de gör det så otroligt bra att man blir salig.

Så här ser jag också på det. Ungdomsböcker, speciellt de som inriktar sig på 13-18 år, de är tuffa. Här handlar det mycket om att grotta ner sig hur det var att gå där i de ändlösa korridorerna på högstadiet, att önska sig bort men inte veta vart, att ständigt leta kompisar, söka talangen man inte anar ens om den finns, att hantera familj och framtid på samma bräde och dessutom samla mod till att önska sig Salomonväskan som alla de coola har i klassen och du vet att ni egentligen bara har råd med en billig kopia. Att skriva om ungdomar måste vara närmast ett terapiarbete. Att se sig själv, finnig, mullig och osäker i utkanten av de populära. Att hitta en inre kraft i den personen, få dem att vilja vidare och förbi. Och samtidigt skriva nutidsenliga och trovärdiga dialoger så målgrupp idds läsa.

Jag tror att många människor som hävdar att ungdomslitteratur är för enkelt, för barnsligt och för tramsigt, de vill helt enkelt inte minnas den tiden på högstadiet. De vill inte tillbaka till de åren. Det är för mycket svärta i all smärta, för tufft att påminnas och man vill hellre läsa vuxenlitteratur som passar in i det nya jaget.

Just därför ska vi inte dissa ungdomsböckerna. De får oss att känna, att uppleva, att vrida oss i skam men också minnas den trofasta vänskapen, den stora kärleken och skratten för allt eller inget. Drömmar om framtiden som fotbollsstjärna, nobelpristagare eller fredsmäklare är bra mer realistiska att ha som 15-åring än 45…

Just därför ska vi hylla ungdomsböckerna. För författarna som slår an rätt ton, som hittar rätt intrig och skapar konflikter vi kan gå stärkta ut. Kan de dessutom göra det med humor och slagfärdig dialog, ja då har du en vinnare. Fast inte i press och media förstås…

En av mina totala favoritförfattare är Lisa Bjärbo, tätt följd av Johanna Lindbäck. När de dessutom skrev en bok i hop var jag i extas. Det är smart, roligt och svärta i smärtan. Det behöver inte alltid handla om självskadebeteende, skilsmässa eller en full förälder. Ungdomslivet är proppfullt med så mycket annat som vi vuxna glömmer bort att de går igenom. Ena sekunden växer kroppen på ställen du inte anade kunde gå. Nästa dag ploppar det ut rödkletiga finnar i hela ansiktet, eller så blev du inte bjuden på klassfesten. Om ni inte har hittat fram till de författarna, GÖR DET! På momangen, pronto! Ni kommer inte att ångra er.

Igår sträckläste jag Christina Lindströms bok ”Välj mig”. HERRE MIN DAG! Jag tror minsann fru Lindström seglar upp som nummer ett av favoriter. Jag minns när jag läste hennes ”Finns det björkar i Sarajevo” förra sommaren och kunde inte sluta prata om boken. Jag propsade att mina barn skulle läsa, jag tänkte på boken och dess figurer när jag inte kunde sova och jag ville vara en lika duktig författare som Lindström. Det vill jag fortfarande vara. HERRE MIN DAG så skicklig hon är!

”Välj mig” är exakt på samma sätt. Det är roligt och trovärdigt, sorgligt och andas framtidsanda. Och så kärleken, den svåra härliga kärleken. Och dessutom utspelar sig boken i Norrland, också en underrepresenterat del av vårt vackra land i böcker. Här finns älgjakt, jakthundar, spark till skolan och fiske på kvällen. Som det mest naturliga i världen. Det är Helly Hansen-tröjan och samesjalen.

Kom i kontakt med ditt inre barn och ungdom, våga tänka tillbaka till högstadiet och utmana dig själv med att låna en bok av våra fantastiskt duktiga svenska författare. Och sedan tipsar du vidare om läsupplevelsen så vi kan lyfta denna genre tillsammans!

Trevliga lässtunder önskar jag er!

Lämna en kommentar

Under Böcker och författare, Boktips från de små förlagen