Monthly Archives: februari 2014

Ett förlag är intresserad av mitt manus!

Som det kan gå fort här i världen! I går kom ett mail från ett förlag som gärna ville ge ut ”Här och nu”. Kallade den charmig och mysig och jag blev rätt smickrad.

Luttrad dock bad jag om betänketid och alla papper för påseende. De har jag nu fått.

Så får vi se hur lång betänketid jag egentligen tänkte mig innan korkarna far i taket.

Tjohoo!

Annonser

13 kommentarer

Filed under Här och Nu

Och skrivledarens respons på just den där novellen..

Lina slog näven i bordet och svor. Det var min första respons på min absolut första novell. Har hon rätt?

Respons till Eva Ludvigsen, uppgift 1

I din text får vi möta Anna, som är en ensamvarg. Mycket på grund av sin komplicerade syskonrelation till sin egentligen yngre bror Sixten, som tog mycket plats under uppväxten. Läsaren får veta mer om detta i tillbakablickar. Vi får dock även en känsla av att detta är en fas som gjort henne starkare, i meningar som ”Hon var mycket väl medveten om att hon såg grå och trist ut, men hon hade lärt sig att hålla hakan högt, precis som hon gjorde i barndomens skola, där alla mobbade henne för hennes ärvda kläder från kusinerna som var mycket äldre.”

Du har ett bra språk och kastar dig otvunget mellan nutid och dåtid på handlingsplanet. ”Hon var osäker, ville vara alla till lags och hade inga åsikter själv, medan han var kaxig och full av nya äventyr. Trots att han var hennes lillebror och en del (år) yngre så var det alltid han som bestämde över henne och han kunde alltid få henne att göra det han ville. Hon hade till och med snattade en chokladkaka i närbutiken för hans skull med löfte att hon skulle få vara med hans kompisgäng.” Vi får en tydlig bild av en hierarki som satt djupa spår i Anna och fortfarande verkar styra över henne, delvis. På samma gång som Anna tycks ha tagit steget ut och blivit en starkare människa av dessa upplevelser. Jag funderar över om jag skulle vilja se det tydligare, i mer exempel på hur hennes vardag ter sig idag? Jag vet att hon är ensam och att det inte är något som grämer henne överdrivet, och jag vet att hon jobbar på bibliotek. Men har hon förändrats från den hon var när hon var liten, eller är det fortfarande en del av hennes personlighet att vara det mobbade barnet? Jag blir lite osäker och tänker att jag skulle vilja se tydligare vem hon är idag.

I tillbakablickarna blir den starka närvarokänslan, som du har texten igenom, än mer märkbar. Ett utdrag ur den värsta scenen: ”Med all kraft och ilska inombords hon inte ens visste att hon hade tog hon ett djupt andetag, räknade till tre och ryckte snabbt loss tungan. Smärtan som följde var obeskrivlig och hon gick spottande ned på knä för att samla sig. Tungans alla små blodkärl spydde ut blod och snön runt omkring busshålllplatsen färgades snabbt röd. På stången kunde man tydligt se vart tungan hade suttit och man kunde i det närmaste räkna de bortrivna smaklökarna.” Jag sitter och vrider mig i hela det här stycket. Först under den hemska proceduren, man vet vad som kommer att hända, och så chocken när tungan fastnar, skräcken, paniken, brodern som bara skrattar. Och så det starka och hemska beslutet att ändå dra loss tungan för att för allt i världen inte förevigas på bild, samtidigt som killen hon är intresserad av går förbi. Smärtan… Slutligen förnedringen när mormodern inte ens tröstar, utan tycker det är hennes eget fel och ber henne ställa upp på bild fast hon inte vill. Det är mycket som känns! Och du förmedlar det med ett språk som är ingående och tillåter mig att uppleva allt, att se blodstänket i snön och att känna smärtan när huden på tungan rivs av, osv. Med hjälp av bra detaljer och tankar som för situationen känns sanningsenliga (Hon skyller på sig själv, trots att det varit brodern som varit dum. Hon skäms, trots att hon är offret.) berör du mig djupt. Som läsare hamnar jag tydligt i Annas läge, känner med henne, medan resten av världen verkar vara emot henne.

(Det är även ett mycket smart sätt att knyta an till bilden ni fick! Som en aha-upplevelse för oss som har den förhandsinformationen.)

Några mini-mini-detaljer:

Jag funderar över varför du valt att skriva ”Kitty-böcker och Harry Potter”? Borde det inte vara antingen ”Kitty och Harry Potter”, eller ”Kitty- och –Harry Potterböcker” (där jag utseendemässigt och språkligt nog föredragit det första…)? Båda handlar ju om just böcker.

”Det var årets första skidåk så hon kände att benen var lite ostadiga men vis av erfarenhet från tidigare år visste hon att det snart skulle ge med sig.” Den här meningen blir lite lång och åbäkig att läsa. Ett kommatecken hade avhjälpt det snabbt och enkelt. (Tips: Såna saker märker man lättast när man läser igenom berättelsen högt för sig själv.)

”Vänta där, sade Sixten plötsligt, jag bara måste ta en bild på det här!”

I meningen ovan har du glömt citationstecken för att urskilja ”sade Sixten plötsligt” från hans replik. En petitess, men jag tänkte att jag ändå borde påpeka den för dig.

Så ledsen man blir på mormodern, som direkt ställer sig på den busige Sixtens sida och propsar på att Anna ska vara med på ett foto med sin skadade tunga, fast hon inte vill det! Det känns tyvärr trovärdigt att det är så också. De flesta verkar ha ansett att Anna var en sjåpig tönt i sin barndom, och jag tänker mig att om killen är framåt, företagsam och tjejen lite utanför och blyg, då är det som förälder lätt att göra misstaget att skälla på det blyga barnet…

En sak som dock inte känns trovärdig, och som gör mig rent av förbannad när jag läst klart din text, det är slutet. Varför skulle hon vilja återuppleva tung-incidenten? Kanske är jag skadad av lyckliga Hollywoodslut där tönten får upprättelse, men faktum är ju att du har skildrat Anna på ett levande sätt och gjort att jag tagit parti för henne. Men nu på slutet tar du parti för mobbarna och ställer henne utanför som en underlig kuf som faktiskt vill hamna i olustiga situationer? Indirekt: det är hennes eget fel att hon är utanför, hon är liksom lite konstig och får skylla sig själv? Nej, för mig går det här slutet inte alls ihop, och jag skrattar inte fast jag anar att det var meningen att jag skulle göra det. Ovärdigt, tycker jag. Ursäkta utbrottet, men det berörde mig alltså, vilket visar att du har lyckats med att måla upp en karaktär som jag texten igenom har fått en växande empati för, och som jag tycker förtjänar bättre.

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Min första skrivuppgift – En smakfull dag

Nu har jag pratat så mycket om den, den där första uppgiften jag fick. Novellen har jag dock aldrig presenterat. Så den kommer här.

Helt oredigerad och osminkad. Precis som kursledaren såg den första gången och slog näven i bordet.

Det gjorde hon rätt i…

En smakfull dag – Eva Ludvigsen

En dag som denna hade hon inte svårt att slå upp ögonen och hoppa ur sängen med ett stort kliv. En hel vecka i svenska fjällen var något hon längtat efter länge och nu såg hon fram emot dagar fyllda av skidåkning och, förhoppningsvis, sol på näsan. Kvällarna hade hon tänkt vika åt alla böcker hon aldrig hann läsa, då hennes arbete som bibliotekarie i en lågstadieskola mest handlade om rekommendationer runt Kitty-böcker och Harry Potter. Att hon var ensam på resan, och i livet, var hon van med och inte något hon längre tänkte över. Visst längtade hon efter fredagsmys i soffan med popcorn gemytligt delad med en stor brokig familj, men när de tankarna dök upp brukade hon snabbt stänga den dörren och se vidare och fram i livet.

Efter en snabb frukost bestående av rykande svart kaffe och en gedigen havregrynsgröt drog hon på sig sin omoderna, utslitna men väldigt bekväma skidoverall och pjäxorna. Hon var mycket väl medveten om att hon såg grå och trist ut, men hon hade lärt sig att hålla hakan högt, precis som hon gjorde i barndomens skola, där alla mobbade henne för hennes ärvda kläder från kusinerna som var mycket äldre. Hennes fyra år yngre bror, Sixten, fick dock alltid nya kläder eftersom han var den enda pojken i familjen och således var det otänkbart att han skulle gå i rosa och lila.

Det var fortfarande tidigt på morgonen så kön till liftarna var nästan obefintligt. Solen hade börjat leta sig över trädtopparna och himlen var blå med endast ett par molntussar i horisonten. Glad i sinnet saxade Anna sig fram till ankarliften och satte sig väl tillrätta i väntan på att dras upp för fjället. Det var årets första skidåk så hon kände att benen var lite ostadiga men vis av erfarenhet från tidigare år visste hon att det snart skulle ge med sig. Hon såg ut över fjällanläggningen och mindes tillbaka till barndomens sportlov då hon och hennes bror alltid åkte till mormor och morfar i Vemdalen. Det var där hon lärde sig åka slalom, även om det tog ett tag innan hon fick svängtekniken. Hon hade aldrig varit speciellt snabb på att lära sig nya saker, medan Sixten brukade glänsa över alla andra redan på första försöket. De var så otroligt olika, hon och hennes bror, nästan exakt varandras motsatser. Hon var osäker, ville vara alla till lags och hade inga åsikter själv, medan han var kaxig och full av nya äventyr. Trots att han var hennes lillebror och en del yngre så var det alltid han som bestämde över henne och han kunde alltid få henne att göra det han ville. Hon hade till och med snattade en chokladkaka i närbutiken för hans skull med löfte att hon skulle få vara med hans kompisgäng.

Hennes blick föll nu på liftstången, som var kall och isig. Det fick henne genast att tänka på en annan sportlovsdag då Sixten utmanat henne till att slicka på en busshållplats i utbyte att hon fick pröva hans nya mössa. Hon var precis fyllda 9 år och börjat intresserat sig för pojkar. Hon visste att hon inte alls såg ut som de populära tjejerna i klassen, men nu inbillade hon sig att Sixtens mössa skulle få grannkillen på 13 år att titta uppskattande på henne. Den dagen var det både kallt och fuktigt ute så det riktigt fräste till när tungan fastnade på stålstången. Anna minns paniken då hon insåg att hon ohjälpligen satt fast och när hon prövade att rycka sig loss fick smärtan det att tåras i ögonen och knäna att vika sig, vilket verkligen inte fick hända i detta läge. Hon greppade stången med båda händerna för att hålla sig stilla och försökte febrilt be Sixten att hjälpa henne, men han stod vid sidan och bara skrattade så tårarna rann. Hon kände hur känslorna av uppgivenhet, desperation och pinsamhet blandades i hennes mage. Hur kunde hon gå på ett av Sixtens påhitt igen? Att hon aldrig lärde sig! Tårarna rann nedför hennes stressvarma kinder och svetten pilade utmed hennes stickade bruna polotröja. ”Vänta där, sade Sixten plötsligt, jag bara måste ta en bild på det här!” och sprang iväg mot morföräldrarnas hus. I skidliften flera år senare mindes fortfarande Anna med en rysning paniken hon fick då där hon hängde fast på busshållplatsen alldeles ensam och att hon verkligen inte ville att detta skulle förevigas på bild. Med all kraft och ilska inombords hon inte ens visste att hon hade tog hon ett djupt andetag, räknade till tre och ryckte snabbt loss tungan. Smärtan som följde var obeskrivlig och hon gick spottande ned på knä för att samla sig. Tungans alla små blodkärl spydde ut blod och snön runt omkring busshålllplatsen färgades snabbt röd. På stången kunde man tydligt se vart tungan hade suttit och man kunde i det närmaste räkna de bortrivna smaklökarna. När hon stod där på knä hörde hon hur Sixten kom tillbaka med mormodern hack i häl. Anna mindes hur mormodern var snabbt framme för att inspektera skadan, men när hon såg att blödningen höll på att avstanna skrattade hon bara åt henne. ”Lilla Anna, du kan nog aldrig lära dig att hålla dig borta från tokigheter! Vad skulle du dit och göra?” men sin rökhesa stämma. Annas tunga var nu så svullen och svårstyrd att hon bara kunde skaka uppgivet på huvudet och inom sig hålla med mormor. ”Ställ dig upp, Anna, vi måste ta kort på din tunga” fortsatte mormodern. På skakiga ben drog Anna sig upp i stående och kände sig väldigt uppgiven där hon stod bredvid sin spjuver till lillebror, som absolut inte skulle låna ut sin mössa till henne. I samma ögonblick som mormodern tog kortet såg Anna hur grannpojken kom gåendes ut från sitt hus. Visst kastade han blickar på dem, men inte var de uppskattande som Anna hade hoppats på utan mera roande. Anna slog ner blicken och lät sig återigen förevigas för framtiden.

Det rytmiska dunkandet från ankarliftarna fick Anna att vakna upp från sina barndomsminnen. Hon kunde fortfarande känna blodsmaken i munnen och ärren efter den sportlovsdagen satt både i själen och på tungan. Nästan som besatt stirrade hon på liftstången framför sig. Den närmast blängde tillbaka på henne, utmanande och trotsigt. En obstinat tanke väcktes till liv inom Anna, en känsla av att våga och leva livet fullt ut. Man kanske skulle pröva igen? Se om tungan bar, om hon kunde övervinna stången. Hennes tunga sträcktes prövande ut och hon böjde fram huvudet.

”Aaarrghhhh!!”

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Har upptäckt ännu en fantastisk svensk författare

Nu kommer ni alla inbitna läsare säga: Ja men åååh, han är ju jättekänd ju. Skrivit massor. Sedan länge tillbacks.

Ja, det kan ni ju ha helt rätt i men det hindrar ju sällan mig att vara sist ut med att inse något att fantastiskt. Ni minns, jag fick mobil för sex år sedan, skaffade blogg för två år sedan, Instragram är det syster min som sköter. 

Jag är helt enkelt sällan först med saker och ting. Denna gång kom tipset från Onekligen, en blogg jag gillar att kolla in. Hon tipsade även om ”Default of the stars” och den boken utlyste jag ju som bästa boken ever (näst efter Bröderna Lejonhjärta) så jag litar en hel del på hennes omdöme, kan man ju säga.

Alltså, vi snackar om denna bok:

anna-darc (Bild från Adlibris)

Alltså, Mårten Sandén ”Anna D’arc”. Så här sammanfattar ”Bokhora” bokens inledning:

Den handlar om Oskar, tjock och supermobbad, som går i nian och lägger upp sin dag efter att försöka slippa träffa sina plågoandar, och efter att verkligen försöka träffa på Anna Kovacs så mycket som möjligt. Anna Kovacs är en tjej som dansar, hoppar, springer, skuttar, hela tiden. Det är någon bokstavskombination, ”välj den som är mest inne just nu” som en lärare i boken uttrycker sig. Anna har definitivt den. Hon har också ögon som brinner, och Oskar har varit hemligt förälskad i henne länge, länge. Han är övertygad om att han är helt osynlig för henne, och dessutom är hans tilltalsnamn på skolan det orättvisa bögen. No hope där alltså, tänker han.

Mitt i terminen kommer en ny kille till klassen, Fredrik. Han har bott så länge i USA att han inte fattar de svenska koderna. Han fattar inte att han inte ska umgås med Oscar tex, att det kommer att slå tillbaka på honom själv och göra honom utstött. Hips vips har Oscar fått en kompis, och denna kompis bjuder hem honom och vill hitta på grejer efter skolan. Precis som vilken vanlig kompis som helst. Helt otroligt? Och en dag när Oscar sitter i bibblan kommer Anna farande och vill hitta info om Jeanne D’Arc. Det finns ingen annan där som kan hjälpa henne, utom Oscar.

Jag kunde verkligen inte sammanfattat det bättre själv. Sedan fortsätter boken naturligtvis. Kryper in i huden med sitt avskalade och ärliga språk, får mig att återigen vara glad att skoltiden är över. 

Lämna en kommentar

Filed under Böcker och författare

Kan Öland användas som gestaltning

När jag vaknade i morse var jag kvar i en dröm. Jag höll på att skriva bokkontrakt. Väldigt trevligt och förläggaren satt  mitt emot mig och betraktade mina kråkfötter. Faktum var att processen var så långt kommen att vi även hade ett ISBN nummer. Det skulle visst också plitas ned på kontraktet. Förläggaren bokstaverade högt och kontrollerade.

”Nej nej nej, då där skriver man inte i. Det ska vara som ett fritt hängande Öland.”

Med de orden vaknade jag. Något förbryllad, ska erkännas. Fritt hängande Öland?

Är det en bra gestaltning av hur man ska skriva? Jag var tvungen att kolla kartan.

images

Jo, kanske. Just det där fritt hängande, var nog viktigt att få med i sammanhanget. Som det är nu klänger Öland lite desperat fast vid kustlinjen. Om det bara törs hänga fritt blir det ju en bra gestaltning på hur man ska skriva bokstaven i.

Eller vad säger ni?

2 kommentarer

Filed under Snack för en snack

Berg-och-dalbana under tre år

Den första februari 2011 satte jag mig vid datorn och loggade in på en hemsida som skulle ge mig skrivkursen första uppgift. Jag minns att jag satt uppkrupen i soffan med datorn balanserande ovanpå Lilleman (som beslöt sig att landa i världen så där runt midsommar) och jag minns min röda silkiga pyjamas. Jag minns också hantverkarna i köket och febern som svedde min panna.

Och jag minns bilden jag fick som uppgift. Två barn i vinteroveraller. Bara det. Inget annat. ”Skriv fritt, fyra sidor. Lämna in på fredag.”

Det var startskottet på mitt skrivande. Märkligt…

Och vad vore jag utan den? Vem vore jag idag? Märkligt…

Det har sannerligen varit en berg-och-dalbana de här tre åren. Jaga kontrakt, gå på kurser, lära känna folk, få kontrakt och skåla i bubbel, stå på scen, debutantbloggen, åka på bokmässa, hålla boken i min hand, kränga noveller till både antologier och Allers, få kontrakt till bok två och skåla i bubbel, riva kontrakt och återta rättigheter.

På bara tre år.

Vad ska hända härnäst?

2 kommentarer

Filed under Marknadsföring, Snack för en snack

”Inget för flygrädda”

Jag har ju sagt att jag ska komma över min skrivarsvacka genom att skriva noveller. Två blev direkt sålda till Allers. Nu är det väl totalt 7 stycken jag har satt där.

Nedstående novell skickade jag från en flygplats i Österrike. Responsen kom direkt. Den var för realistisk, för läskig. Inget för målgrupp med andra ord.

Men ni klarar ju av svårare saker så låt oss inleda veckan med en flygtur upp i det blå. Häng med nu!

Inget för flygrädda – av Eva Ludvigsen

”God morgon och välkomna till vår flygresa ned till Frankfurt. Vi ber alla lägga upp handbagage i hyllorna ovanför er eller under stolen framför. När lampan med säkerhetsbältet är tänt ber vi er sitta på era platser.”

Mats böjde ned huvudet för att komma in till stolen vid fönstret. Även om det var varmt inne i kabinen behöll han jackan på. Lydigt lirkade han in datorväskan under sätet. Med ett snäppande fick han på sig bältet och drog åt så att magen delades i två delar. Trots att han intalat sig själv att han inte alls måste veta allt drog han åt sig föreskrifterna från fickan framför honom. Noterade flygplansmodellen och maximala antal passagerare. Han nickade åt information och hoppades på att den stämde. Nödutgångarna såg ut att ligga rakt bakom honom vilket fick honom att känna sig marginellt lugnare. Om något så visste han i alla fall var han skulle bege sig när olyckan inträffade. Skriften gled i händerna och han torkade av svett på byxbenen.

”Flygrädd?”

Mats såg upp och mötte ett par mörkblå ögon som plirade fram under en rätlinjig lugg. Vita tänder, for genom hans tankar.

”Nej då.” Han försökte sig på ett skratt men det lät mest som om han fått i halsen. Det fick han maskera med en harkling. ”Lite mycket kaffe i morse bara.” Men herre gud, vad är det han får ur sig?

Kvinnan skrattade lågt medan hon lade undan handväskan och slog sig ned. Med en van hand fick hon fatt i bältet och spände det alldeles lagom mycket. Hon korsade benen och drog upp magasinet proppfullt med nyheter från hela världen.

Fokusera, tänkte Mats. Fokusera på det världsliga, sådant du kan kontrollera. Blicken strök över de svarta läderstövlarna och den knäkorta kjolen innan han insåg att han faktiskt stirrade. När kvinnan åter skrattade lågt kände han sig som en skolpojke som blivit ertappat med handen i kakburken. Till sin förskräckelse märkte han hur kinderna långsamt värmdes till högre temperatur än inne i kabinen. Jag rodnar, insåg han med en sval handflata mot det varma. När gjorde jag det sist?

Han ryckte till av en duns och en flygvärdinna passerade förbi i snäv dress och lustig mössa.

”Ombordstigningen är klar, de stänger alla dörrar.” Kvinnan såg inte ens upp från artikeln om en restaurang hon visst ville besöka.

”Okej, jag visste det. Tack.” Återigen strök han händerna över låren. Intensivt betraktade han personalen på jakt efter orostecken. Utanför fönstret såg han ut bagagebandet lämnade luckan och planets lotsades ut till startbanan.

”Var ska du?”

Han slet blicken från marken som han redan längtade tillbaka till och såg på kvinnan. Snälla ögon, tänkte han denna gång. Glada.

”Florens. Jobb.” Kan jag inte ens få till en fullständig mening? Hur gammal är jag, tolv? Tungan satt fast i gommen och vägrade ge med sig. Han försökte svälja ett par gånger men insåg att han måste se ut som en orm som slukar sitt bete och lade av.

”Är det sant? Jag med. Byte i Frankfurt alltså?” Hennes röst var lätt som en sommarbris och han lät sig dras med.

”Ja, det är visst bara en halvtimme men de sade att man hinner. Väskorna är ju redan på väg.”

”Absolut, jag har rest den vägen flera gånger. Det är bara att gå en sträcka och så ombord på nästa plan. Irriterande att det inte är direktflyg men skönt att få räta på benen. Det är ju rätt trångt här.”

”Vad bra.” Han tvekade en sekund. ”Jag reser inte så ofta. Med flyg alltså. Bil är jag rätt bra på.”

Även om han tyckte själv att han svamlade så gillade han ljudet av hennes skratt.

Som om det var menat bara för honom, som om de var ensamma ombord på flygplanet.

”Jag gillar också bilar men det är rätt bekvämt att komma fram samma dag. Jag flyger kanske en gång i månaden till olika ställen i Europa.”

”Gör du? Är inte det jobbigt? Att alltid vara på resande fot?” Mot sin vilja blev han intresserad. Han vred överkroppen mot henne för att höra vad hon sade. Motorljuden låg som en kuliss i bakgrunden.

”Nej, jag är van. Och så gillar jag att inte alltid sitta på kontoret. Det är faktiskt kul att vara på väg någonstans. Även om det är med flyg.” Hon blinkade åt honom och han kunde inte annat än flina tillbaka. Det var tydligt att han inte lyckats mörka sin flygrädsla särskilt väl men det såg inte ut att göra något.

En duns fick golvet att skaka under honom och han flämtade till. Klamrade sig fast vid armstöden så att knogarna vitnade. Han bet ihop käkarna tills han trodde en tand skulle gå av.

En hand på hans arm distraherade honom. ”Det var bara landningsstället som de drog in. Det är helt normalt.”

Han kastade en blick ut genom fönstret och insåg att de redan lyft. Långt därnere kunde han se leksaksbilar på en snirklig väg. Han såg hustak, sjöar och skog. Tills moln drog förbi framför fönstret och allt blev luddigt.

”Det är vackert”, sade han andlöst.

”Vänta tills vi kommer ännu högre upp. Där solen väntar på oss.”

”Där solen väntar på oss”, upprepade han. ”Det låter som en bok jag gärna vill läsa.”

Skrattet värmde i magen och fick honom att luta sig tillbaka och tillåta axlarna att sjunka ner till vanlig position. ”Tänk, jag som var så orolig för starten och så märkte jag ingenting.”

”Tror jag det. Du hade fullt upp med att spana in mina ben.”

Mats satte sig tvärt upp i stolen, stammade fram en ursäkt som inte hängde ihop. Tills hans såg de glittriga ögonen och ett gäckande leende. ”Du distraherade mig med flit. Snyggt jobbat.”

Kvinnan gjorde en lätt bugning. ”Tack. Det är en teknik jag har utvecklad under längre tid.”

Det släcktes en lampa i displayen ovanför honom och en flygvärdinna drog en tungt lastad vagn med klirrande flaskor. Doften av kaffe svävade fram och fick magen att minnas den frukost han aldrig fick i sig.

”Säg mig, har du skrivit avskedsbrevet?” Kvinnan hade lagt tillbaka tidningen och riktade all uppmärksamhet mot honom.

Han svarade med ett höjt ögonbryn.

”Gjort iordning alla papper, rensat i kalendern och ringt till mamma? Tackat för denna gång och hoppas att hon fortsätter ha det bra?”

Mats skrattade till. Det var nästan ordagrant det han hade stammat ur sig i bilen på väg till Arlanda. ”Det var till pappa, om du absolut vill veta.”

”Och du har googlat på störtningsstatistiken för just det här flygbolaget? Kan alla modellerna?”

Han nickade. ”Du verkar kunna otroligt mycket om det här fast du är så avslappnad.”

”Jobbet skickade mig på en kurs för flygrädda efter jag haft min anställning i ett halvår. De var less på avskedstalen, kan man säga.”

”Så du har också varit flygrädd? Går det att bota?” Han var fascinerad samtidigt som han sträckte sig efter en kaffe. Kvinnan tog över koppen från flygvärdinnan och deras händer möttes för en snabb sekund när hon räckte den vidare. Det sprakade om fingrarna.

”Absolut. Det tog bara ett par kurstillfällen där de förklarade alla ljuden och simulerade en flygning. Väldigt lärorikt. Som du ser, helt botad.” Hon slog ut med händerna och fick honom att skratta. ”Erika heter jag. Trevligt att träffas.” Återigen slog det gnistor när de skakade hand.

En kraftig duns spillde ut kaffe över de nedslagna brickorna. Nästa duns fick planet att gira kraftigt åt höger. En flygvärdinna sprang genom kabinen med hårt sammanpressade läppar. Mats glömde bort att andas medan han med uppspärrade ögon stirrade på Erika. Hoppades på att hon skulle säga att detta var helt normal.

En störtdykning fick Mats att slå pannan hårt i stolen framför. Erika skrek, alla passagerare gav luft för rädsla och skräck. Magen hotade att kasta upp det kaffe han fått i sig. Planet krängde återigen till och slungade in Erika i hans axel.  Syrgasmaskerna föll ned från ovan. De stela vita fingrarna gjorde det svårt men Erika hjälpte honom att trä gummibandet över huvudet. Sedan sträckte hon fram handen och grep hans. Höll den hårt och slöt ögonen. Masken rev i kinderna och luktade instängd. Han vågade inte dra ett fullt andetag. Hjärtat dunkade så hårt att han trodde det skulle spränga sig ut genom bröstkorgen. Det var mörkt i kabinen med endast en flimrande ljus framme hos piloterna.

Med ens infann sig friden. Planet planade ut, skakandet försvann och ljuset återvände. Erika öppnade ögonen och såg rätt på honom. Han insåg att han fäst blicken på hennes ansikte hela tiden.

”Vad var det där?” Rösten skakade, var hes som om han skrikit men han mindes inga ljud. Han vägrade släppa hans hand.

”Jag vet inte men jag hoppas inte det händer igen.” Erika drog med sin fria hand över ansiktet för att svepa bort tårar.

Det skorrade till i högtalarna. ”Det här kaptenen som pratar. Jag är rädd för att vi flög in i ett riktigt oväder och tappade kontrollen för ett ögonblick. Nu kan jag dock meddela att allt är som det ska igen och jag hoppas inte att ni tyckte det hela var obehagligt och att ni väljer att resa med oss igen. Tack.”

Mats och Erika såg på varandra innan de brast i skratt. Skrattade så tårarna trillade, slog sig på knäna och skrattade ännu mera. Lutade sig mot varandra och lät glädjen porla. Efter ett tag var större delar av flygplanet involverade i skrattattacken. Mats kunde inte minnas när han sist skrattat så magen krampade av syrebrist och han undrade om den skulle belöna honom med träningsvärk imorgon.

”Herre gud”, stammade Erika fram mellan anfallen. Även hon verkade ovillig att släppa hennes hand. ”Vet du vad det här betyder?”

Mats skakade bara på huvudet. De levde, det var det enda som var viktigt.

”Att vi måste gå kursen tillsammans nu. Det känns som om jag behöver förnya kunskapen. Okej?”

Han tryckte handen som vilade i hans. ”Bara om jag får bjuda på en drink när vi landat. Det känns som om mitt hjärta behöver lugna ned sig.”

”Det var det jag hoppades på att du skulle säga”, erkände Erika och tryckte tillbaka.

2 kommentarer

Filed under Noveller