Hagunda IF tar upp kampen mot typ 1 diabetes

Min innebandyförening – Hagunda IF – har flertal spelare och ledare som lever med den kroniska sjukdomen typ 1 diabetes. Inom en aktiv idrott som innebandy kan det vara svårt att reglera blodsockernivåerna men kärleken för sporten är större än att sitta på läktaren och se på. Heja dem!

Så här under november vill därför Hagunda IF hylla deras vardagshjältar som aldrig kan ta semester från sin sjukdom utan måste varje minut för resten av livet reglera, hantera och värdera insulin och blodglukos. Trots att intensiv forskning sker inom diabetesområdet världen över finns det ingen som vet varför folk drabbas av typ 1 diabetes och det finns inte heller något botemedel. För att komma närmare gåtan behövs det pengar till forskningen. Det ska Hagunda samla in under hemmamatcher 22-24 november i Uppsala.

Det finns någon ingen som kan swisha en sådan stor summa som behövs för att få vår forskning på fötter igen men alla kan swisha en tia. Kanske till och med en tjuga. Tillsammans kan det bli till tusentals kronor och allt det ska vidare till Barndiabetesfonden.

För att ytterligare öka medvetenheten runt diabetes har Hagunda IF beslutat att stå bakom aktiveteten #blåknuten. Alla lag anslutna till Hagunda kommer att få band som de kan knyta runt handleden och även utmana motståndslagen att göra detsamma. Lagen har blivit uppmanade att släppa loss kreativiteten och skaparglädjen för att skapa den bästa #blåknuten – bilden. Det ska bli otroligt roligt att följa den processen.

Fixa fram ett blått band du med, sprid info på din sociala plattform och få folk i din omgivning att swisha en tia eller två till Barndiabetesfonden!

Tillsammans löser vi gåtan!

Hurra för biblioteken och alla ni som läser (mina böcker)!

För ett par år sedan blev jag inbjuden av ett sällskap i Uppsala att prata om mig själv och mina böcker. I två hela timmar pratade jag nonstop om hur jag blev författare, varför det är så roligt och hur jag hittar inspiration till mina böcker. Efter föreläsningen sålde jag inte en enda bok (men jag fick arvode, så det var ju tur) men det kom fram en dam i äldre medelåldern. Hon sade att hon kände igen mig från tiden då hon jobbade som bibliotikarie på Eriksberg biblioteket. Att jag ofta var där, gick bland bokraderna och kom sedan till lånedisken med en hög högre än mig själv av böcker. Hon sade att hon alltid hade vetat att jag skulle jobba med böcker.

Lustigt det där, för jag hade ingen aning om vad jag ville jobba med.

Anyway! Jag avgudar bibliotek. Jag tycker det är Sveriges finaste samlingsplats och något vi alla borde värna om. Att få ett lånekort och få gratis tillgång till en oändlig mängt titlar är det närmaste jag kan komma en religion. I varje liten ort jag befunnit mig måste jag kolla upp biblioteket, känna av stämningen och klämma lite på böckerna. Förutom alla fina lokala bibliotek (för att inte tala om Vänge) i Uppsala har jag en klar favorit i Sverige – Umeå. Ett sådant ställe! Åk dit och insup atmosfären.

Jag läser kanske 1-2 böcker i veckan. Utan bibliotek skulle jag bli ruinerad. För er som inte vet det, varje bok som lånas till en hugad läsare betalar staten ut cirka en krona till författaren. Om lånesumman överstigen 2000 kr per kalenderår så får författaren rent faktiskt också pengar på sitt konto.

För varje år som går ökar min pott av bibliotekslån. Det underlättar givetvis när man har flertal titlar som kan lägga ihop summan. Som vanligt (för det har inte ändrat sig sedan 2014) så är det Här och nu som leder ligan. I år kom Handboken om Typ 1 diabetes tätt därefter och så bilderboken Majken får typ 1 diabetes.

Tack till alla ni som går på biblioteken och ser till att vi får behålla denna viktiga institution i samhället och TACK till alla er som också plockar med er just mina böcker hem och lägger på sängbordet. En god bok ruttnar ju aldrig, som jag brukar säga, så det spelar ingen roll om den är utgiven 2013 eller 2019 så låna på!

Trevlig läshelg önskar jag er alla!

Förboka diabetesböcker till bokrean

Bokrea är ju väldigt mycket som julafton för oss bokfantaster. Vilka fynd man kan göra! Mina fina diabetesböcker kan du nu hitta till fantastiska summor, nästan så att vi skänker bort titlarna.

Klicka gärna in på alla bokreor och förboka böckerna om typ 1 diabetes. Klick klick.

Kanonerbjudande på Adlibris just nu för Här och nu

Käraste författarkollegan Anne-Lie Högberg tipsar om att både hon och jag ligger högt högt högt uppe i listorna hos Adlibris. Naturligtvis var jag tvungen att kolla detta och ta mig tusen, det stämmer.

Inte nog med det, Här och nu går att köpa till riktigt bra pris. Två pocket för endast 79 kronor. Varför inte slå till på både min fina bok och så hennes ”Väck mig när det är över” som jag varmt varmt kan rekommendera.

Sedan hittar jag att Diabeteshandboken – Det är ju bara en spruta har det otroliga priset 99 kronor (ord pris 198 kr). Ut och shoppa nu!

Diabetesaktiviteterna fortsätter – nu i Uppsala

Ni såg väl diabetesgalan igår? Jag satt med rak rygg och spänt fokus i hela två timmar (förutom i pauserna då jag snabbt zappade vidare till Playoff  Danmark – Irland) och pekade ut den ena bekantingen efter den andra. Det var som om de stod inne i mitt vardagsrum och föreläste om diabetes.

Och ni missade väl ändå inte Alrik?!! My god! Jag vill adoptera honom, så är det bara. Om inte det går så gärna lotsa in honom på diabetesforskar-spåret för det är det han vill göra när han blir stor. Alla forskningsavdelningar där ute, ta kontakt med honom och se till att ni sätter kontrakt på att han blir just er diabetesforskare i framtiden. Jag är säker på att han kommer genomföra stordåd. Varför inte ett Nobelpris vad det lider.

Många av dem som medverkar i min Handbok om typ 1 diabetes var en del av den stora produktionen igår, antingen på scen eller som åskådare. Det var häftigt att se hur Sara Malmström visade publiken och oss där hemma vad man ska göra när Alrik drabbas av lågt blodsocker. När Tim Malmström fick höra att han ska gå en match mot JO Wallner och hur diabetespanelen med Sofie Diabetesia i spetsen svarade på frågor runt diabetes. Via alla deras sociala medier kunde jag följa galan på nära håll, från bakom kulisserna och hela vägen till efterfesterna.

När jag skrek rätt ut? När Diabetesmammorna fick en halv miljon i stipendiepengar av nystartade stipendiet Maximuspriset i ära efter Max Stenbeck som avled, endast 30 år gammal, i typ 1 diabetes. Det var så galet roligt att två genuina eldsjälar som Helena och Lotta är fick hedras på scen och ta emot en prissumma som gör att de kan fortsätta bedriva deras diabetesläger ett par helger varje år. Läger som barnen betecknar som roligare än julafton. Jag har varit medverkade i ytterkanten på dessa läger som sponsor och föreläsare och sett vilken värme som genomsyrar lägret samtidig som barnen får vara normala och föräldrarna på allvar får prata ut om sömnbrist, oro för framtiden och lära sig om hjälpmedel bland likasinnade. Stort stort grattis, Diabetesmammorna!

Peter Jihde var bra som programledare, fattas bara annat. Det enda jag saknade var en slutsumma för hur mycket pengar som kom in under kvällen. Själv swischade jag som en galen till diabetesförbundet. Sedan fick jag lite dåligt samvete och swishade även till Barndiabetesfonden. Jag hoppas att vi får en slutsumma snart, för att se om galan gav effekt.

Ikväll finns jag och mina böcker på Akademiska sjukhuset där Uppsala bedriver sin Världsdiabetesdag. Föreläsningsprogrammet är i vanlig ordning starkt och väldigt intressant samt det finns utställning där man kan lära sig mer om hjälpmedel, köpa böcker 🙂 och lära sig mer om diabetes. Varmt välkomna dit! Läs mer här: http://www.kalendarium.uu.se/Evenemang/?eventId=30408

Missade du dokumentären ”Leva utan att dö” eller Diabetesgalan tycker jag att du ska gå in på ViaFree och kolla.

Och sedan swishar du pengar!

En fantastisk bok-helg

Klockan åtta i lördags satte jag mig i bilen för att ratta iväg mot Ängskärs lägergård utanför Tierp. Där, intill havet, pågår fyra helger per år en fantastiskt läger för barn och föräldrar med typ 1 diabetes. Familjerna kommer från hela Sverige, den enda gemensamma faktorn är sjukdomen. Barnen får lära känna andra med samma utmaningar som de själva. De känner sig inte utanför för att de råkar ha en pump eller CGM påklistrad till kroppen. Ingen rynkar på pannan för att det ska mätas blodsocker i tid och otid. Helgerna brukar vara enormt uppskattade, större än julafton enligt vissa barn.

Som så många gånger inom sjukdomsområdet så är det inte staten Sverige som anordnar sådant här utan eldsjälar. Sådana som själva är drabbade av typ 1 diabetes, vet hur tomt det är att inte kunna prata om detta med införstådda, vet hur berikande det är att hitta sina mentorer, sina faddrar. Lotta och Helena är just sådana eldsjälar. På fritiden fixar de med anmälningar, sponsorer, ledare och föreläsare och ordnar själva med mat och annat inför lägret. Fast de själva inte får sova på nätterna, fast de själva är oroliga inför framtiden och vad den ska innebära för deras barn.

Läs mer om lägret här.

Jag var inbjuden talare två helger i rad för att prata om mina diabetesböcker. Min ingångsvinkel är inte så mycket att stoppa mer statistik i halsen på föräldrarna utan mer berätta hur jag slank in på diabetes-spåret och vad för expert jag trodde mig vara INNAN jag träffade verkliga typ 1 diabetes barn. För att göra en lång historia kort – jag visste ingenting!

Nu har jag ungefär lika lite aning men jag vet åtminstone att jag är i kunskapsbrist. Det lilla jag kan samla på mig om information försöker jag göra. Jag lyssnar till barnen, till föräldrarna. Jag talar med skolor och omgivningen för att sprida kunskap. Jag sätter in pengar på Barndiabetesfonden för att hoppas att det på något sätt ska skynda på att lösa gåtan runt typ 1 diabetes. För ett par veckor sedan fick jag pröva en kontinuerlig glukosmätare vars sensor satt på min överarm ett par dagar.

Efter att föreläsningen var över i Ängskär (ja, jag hade glömt datorn och fick köra dockteater men hej vilken respons jag fick sedan. Kanske ska glömma datorn lite oftare..) satte jag mig i bilen och gasade in till Uppsala där kulturnatten var i full gång. Jag var inbjuden till ett event på Akademihotellet där jag fick ställa ut mina böcker och prata om mitt skrivande med hugade kulturmänniskor. Det var inte bara kärleksböckerna som bytte ägare, även ett par personer med just typ 1 diabetes kom förbi och köpte handböckerna i informationssyfte. En dam hade insjuknat förra året, 79 år gammal. Det är nog det äldsta fallet jag har kommit kontakt med och givetvis blev hon först diagnosticerad med typ 2 diabetes på grund av ålder. Ålderism kallade hon den diskrimineringen och jag är böjd att hålla med.

När helgen var till ända hade hela 62 stycken av mina böcker bytt ägare, ett antal tusenlappar hade swischats över till Diabetesmammorna som sponsor av deras läger och mina tår var blå av allt stående. Jag är nöjd, ödmjuk och glad.

Tack för alla fantastiska möten i helgen!

   

Försöker leva mig in i nästa karaktär

Som jag skrivit ett par gånger så jobbar jag just nu med en ungdomsroman. Det är en klassisk plot, utspelar sig på min hemort. Det är bara det att huvudpersonen har typ 1 diabetes.

Även om jag har skrapat på ytan av hur det kan vara att leva med just typ 1 diabetes genom de sista åren så har jag ju ingen som helst aning. Vissa saker kommer jag aldrig helt förstå. Som till exempel ständigt vara på tå, kolla blodsocker och räkna ut hur mycket du ska äta, ta rätt insulinmängd och sedan fundera på om den där springturen till bussen borde tas med i beräkningarna eller om förkylningen som är på ingång kan störa.

Inte bara på helgen, inte bara en dag utan varje minut, livet ut.

Sådant kan man aldrig riktigt förstå om man inte befinner sig rätt uppe i det.

Min huvudperson tar insulin med sprutor men mäter blodsocker med ett CGM – en kontinuerlig blodsockermätare där du kan avläsa blodsockret på liten manick, likt en mobiltelefon. I vissa fall är det även så smart att du kan sitta på jobbet och se i en app hur dottern beter sig i skolan men sådana tillbehör är inte alltid upphandlade av landstinget. Inte alla som har typ 1 diabetes får tillgång till alla bra tillbehör till trots att vetenskapliga studier pekat på att livskvalitén blir högre på många sätt.

En god diabetesfamilj hjälpte mig att sätta en sändare på armen häromdagen. Jag var lite nyfiken på hur det skulle gå att sova med, duscha eller hur skulle folk reagera när jag föreläste inför en större skara. Skulle det klia? Falla av? Skulle folk peka bakom min rygg eller faktiskt ställa öppna frågor.

De tankarna och mycket annat har jag nu noterat i min anteckningsbok och känner att jag förstår min huvudperson lite bättre. Så värdefullt med efterforskningar och människor i min omgivning som generöst delar med sig av erfarenheter.

Det finns en film också men jag tycker det pratades lite väl mycket om mina fettiga överarmar… 🙂

Boktips: Typ 1 Diabeteshandboken – Det är ju bara en spruta

Föräldrarföreningen Bullerbyn har fått tag på ett ex av Diabeteshandboken och har den som boktips på sin hemsida. Klicka in och se vad de tyckte om boken.

Diabeteshandboken får recensioner

Min Diabeteshandbok ”Det är ju bara en spruta” befinner sig just nu både i medlemstidningen Sticket samt Allt för diabetes med annonser och citat av och om medverkande och så vidare. Det i sig betyder ju att det trillar in beställningar runt boken vilket är ännu roligare. Jag får också mail från familjer som ramlat över boken precis i det akuta läget där den behövs som bäst, när de precis kommit hem från sjukhuset med en fyraåring och typ 1 diabetes i bagaget. Sådant ger energi att fortsätta korståget att sprida mer kunskap runt typ 1 diabetes när det faktiskt är tre personer VARJE dag som drabbas i Sverige. En sjukdom som ingen vet varför den uppkommer eller hur vi ska bota den. Vi vet bara hur vi ska behandla den samt att sjukdomen i sig är kronisk och livshotande.

Jennies Boklista har läst handboken och gav den ord på vägen såsom lättläst, lärorik och intressant. Det gläder mig storartat. Du kan läsa hela recensionen här. Läs den du också!

Nya utgåvan av ”Diabeteshandboken – Det är ju bara en spruta” är här

Det tog ett par veckor och sedan var första utgåvan av ”Diabeteshandboken – Det är ju bara en spruta” slut. Beställningarna fortsatte att rulla in och där satt vi med tomma lager.

Jag är så sjukt glad och stolt över framgången och den uppmärksamheten som boken rönt. Är jag bara det minsta deppig så behövs det endast att jag skänker boken och det som den gett längs vägen en liten tanke så blir jag glad, riktigt glad igen. Jag har fått träffa fantastiska människor, hört tårdrypande historier, blivit inspirerad till långdistansträning, fått föreläsa, hänga på scen med Peter Jihde, träffa Diabetesia och Hans Jönsson och mycket mycket mer.

    

Inte så att jag är glad för att typ 1 diabetes finns och en bok måste skrivas. Nej, det är en skitsjukdom som ingen förtjänar. Men jag är glad att barn och vuxna tog sig tid att berätta deras historia, beskriva en del av deras vardag, för oss som inte vet ett skit.

Två barn och en vuxen får veta att de drabbats av en allvarlig kronisk sjukdom som kräver livslång komplicerad egenvård. Varje dag. Två barn och en vuxen. Varje dag. Bara i Sverige.

På bokens baksida står det att ett köp av Diabeteshandboken gör att just du kan stötta diabetesforskning och aktiviteter. Hitintills har jag donerat i runda slängar 15.000 SEK till olika ändamål. Låt oss fortsätta tillsammans donera pengar till typ 1 diabetes. Nu finns utgåva två i lager, så det är bara att beställa. Vill du inskaffa ett signerat ex går det bra att kontakta mig direkt.

Tillsammans sprider vi kunskap!