Australia – here I come

Har precis bokat biljetter till Australien. Jag menar: AUSTRALIEN!

Spindlarnas och ormars land. Men också där Lova och Chris springer på varandra mitt i en ridlektion. I närheten av Wagga Wagga.

Nu ska jag dit. Inte till Wagga Wagga även om det hade varit coolt. Visserligen konferens och utställning i jobbets räkning men jag behöver inte skämmas mer när folk frågar ifall jag har gjort research för boken. För då har jag massor med erfarenhet att komma med. Hur varmt varmt egentligen är och hur det känns (ping Annika..), om det finns så många spindlar och precis överallt som jag nu ser framför mig och vad säger egentligen de om svenskarna.

Visserligen ett par år för sent men hallå! Jag är ju inte direkt känd för att gå upp i detaljer. Mera helikoptersyn och framtidsmod.

Australia – here we come!

Om ett år… Men ändå!

Jag ska bli utgiven via Ordberoende Förlag

Jenny Jacobsson drog igång ett avancerat novellprojekt. ”Vore det inte roligt ifall vi alla skrev något tillsammans och sedan fick vi det publicerat? Tryck på like-knappen nu.” Typ.

Upp med tummen, väntade in temat och sedan var det bara att skriva på. Jenny inte bara initierade det hela, hon fick ett förlag att nappa på idén och gav en utgivningsplan. Temat blev 10/10 och skriva från ett ställe i Sverige. Utöver det var allt fritt. Jag lade naturligtvis min handling till Uppsala.

Enligt konstens alla regler sände jag in mitt bidrag. Det är tur man är van att söka stipendier och anslag för här var det namn i slutet kuvert, fyra utskrivna ex av novell osv osv. Följde man inte det åkte man ut utan pardon.

Häromdagen kom beskedet. Jag var en av de utvalda, tillsammans med Anna Keiler, Dag Öhrlund, Monic Arvidsson och Ann Hugosson för att bara säga ett fåtal. Några utgivna med böcker, några inte. Än.

Det ska bli så vansinnigt roligt att få vara en del av detta projekt. Att ha releasefest tillsammans med flera. Och kränga ex av boken som kan komma att bli en klassiker.

För ni vill väl inhandla signerade ex av mig? Det är bara att hojta till så sänder jag iväg boken så snart den kommer från tryckeriet.

Trevlig helg!

Lever jag än?

Jag förstår ni undrar. Att valla hem 12 ungar från dagis och skola kan ju ge viss respekt för de där militäranlagen jag nog har djupt begravet inom mig. ”Uppställning! Inräkning! Framåt!” kunde man höra genom det lilla samhället där jag bor.

Om det var trevligt? Jajamänsan! Det var det faktiskt. Ungarna bakade så mjöl och degkluttar rök genom köket. Vissa drog av sig kläderna och fortsatte halvnakna för att bli av med mjölpudret. Russinen hamnade lika gärna i munnen som på plåten. När föräldrarna dök upp fick vi luciaframträdande till fikat och hög (jag menar) hög stämning. Jag tror även det var uppskattat.

Om det kan bli en tradition? Det är inte helt oävet. Det var trevligt och barnen tyckte det var kul. Så snart jag hittar min telefon ska jag lägga upp lite bildbevis.

Det var väldigt tyst när alla gick. Barnen somnade ovaggade och jag torkade julmust från golvet.

Tryck på like-knappen nu!

För igår var jag med på mitt allra första Friskis-pass sedan diskbråcket i mars. Medelgympa med både hopp och styrka. Jag har visserligen tränat lite smått innan detta men hela tiden varit nervös för vridningar och sidlängesförflyttningar.

Igår var jag alltså redo. Tänkte att jag kunde ju bara smita ut ifall det knakar till i ryggen. Så jag körde på. Hoppade runt så jag nästan kom i självgungning. Körde armhävningar (som kunde varit fler) som om jag aldrig gjort något annat. Situpsen var inte snygga men jag genomförda.

Det kanske inte var det roligaste, mest inspirerande pass jag har kört, men jag var där och lyfte mina armar, drog upp knäna och kickade ass!

Och för att inte vara nog med det härliga så gick jag in på gymmet och körde 3 km på crosstrainern och 2 km på rodden.

Heja min rygg och nu kör vi!

Inte ett hett tips som tidskapare utan mer en bekännelse

På min förra blogg hade jag en sida som hette ”Tidskapare” för jag är ju lite av en expert på att just kapa tid i svängarna. Vara effektiv och hinna det mesta fastän dygnet bara har 24 timmar. Faktiskt. Det här är ett inlägg i den andan men jag är inte stolt. Det är jag inte. Absolut inte stolt. Men jag delar i  alla fall.

Imorgon kommer 12 (TOLV!) ungar hem till oss för att julbaka. Det lät som en bra idé när vi sände ut inbjudningarna men hej, tolv ungar och deg… Efter lussebullarna är klar, morotsoppan uppäten så kommer syskon och föräldrar in på fika. Glögg hade jag tänkt mig. Det ska bli jättetrevligt och jag vet att ungarna gläder sig blå på både skola och dagis.

När man då ska bjuda hem till lite adventsfika så här i alldeles-snart-dags-för-juletider så måste det ju pyntas. Man kan inte sitta där med sommargardinerna och gröna lampan och baka lussebullar. Det går inte.

Så igår drog jag igång gardiner, stjärnor och dukar. Med god (nåja) hjälp från mina barn. Det är ju bara det där… att…. (och här kommer det skämmiga och jag bara vet att både mormor och farmor vrider sig ett antal varv i graven och mamma kommer ta sin hand ifrån mig).

Jag julstädade inte. Hängde upp gardiner på smutsiga fönster, lade på dukar på dammiga bord och såg åt ett annat håll.

Själva grejen med just julpynta är att veta, absolut säkert veta, att därunder är det skinande rent. Att man slitit som ett djur i ett par timmar, svetten lackar mot jul och fönstrena glittrar. Det är det som kallas att jujpynta. På riktigt.

Mr Underbar tyckte inte det var så farligt medan jag gick runt och svor, slog och domderade. Som om dammen stack och gömde sig av bara farten.

Sanningen ska fram. Där i mörkret blev det riktigt juligt. De där stjärnorna sprider ju ett härligt ljus omkring sig och gardinerna gör sitt till. Jag ser fram emot att hämta hem ungarna, ta fram saffranet och värma på glöggen. Inte för att jag har vare sig glas eller speciellt för ändamålet russinbehållare. Jag är ändå säker på att vi kommer ha det riktigt mysigt och vill det sig väl så kan det mycket väl bli en tradition.

Fast då ska jag ha städat. Nog för att jag sparat mig ett antal timmar (som kan läggas på mitt manus istället) men nu vet jag att det inte blir städat förrän efter jul. Då det är dags att byta om på skepnaden igen och svida till schyssta tantgardiner. Sådana där med rysch pysch och en aning spets. Kappa har jag hört ska vara inne hos tanter.

Varför då? För då blir jag tant…

Tack vare er ser mina blommor ut så här:

Ja, jag vet. Bilden är lite mörk men jag blev så exalterad så där klockan fem på morgonen då jag upptäckte det. Ni ser, den blommar för fullt! Och det tog inte ett år. Inte heller behövde jag göra en massa mumbojumbo. Bara vattna en gång i veckan, lördag förmiddagar för att vara exakt, och inget mera. Inga nya gardiner, inget blombad, ingen extranäring. Klipp vid knäet, vattna, vänta, voila!

Blomman bredvid ser minsann ut som om den kommer blomma vilken dag som helst. De andra två är pinnar, men nu har jag hopp. Stort hopp.

Tack för alla goda råd. Utan er hade dessa blommor fått åka direkt ned i papperskorgen.

Pocketen är slutsåld…

Visst, det är ju trevligt. Onekligen. Att folk har handlat in  Lova så till den milda grad att den inte längre går att få tag på. Men, alla andra då? Vad ska de läsa så här just innan jul. I boken är det dags för lamning och övernattning ute i det fria. Det får ni ju inte missa!

Tur att det finns en laddning hemma hos mig. Och biblioteken. För att inte tala om e-böckerna. KUL att ni handlar boken. Verkligen. Tack!

Det där med att vara i Danmark..

.. och höra att man pratar väldigt bra svenska…

Då vet jag aldrig riktigt vad jag ska svara. Tack? Sanningen?

Så jag berättade att jag skrivit en bok. På svenska. Då blev hon väldigt imponerad.

Google translate…

Anmäl er till författarevent där jag är

Jag ska visst läsa högt ur boken… Vilket avsnitt ska jag nu välja?

Läs om mig och fyra andra författare med bopålarna djupt förankrade i den uppländska myllan. Få schysst boktips, signerade och klara, inför julen.

Kan det bli bättre?

Dagarna som gått blev till innebandy och bakning

Eftersom jag befunnit mig på tjänsteresa de sista många dagarna står oftast allt stilla på bloggen. De inlägg som kommer upp är oftast tidsinställda. Allt som oftast finns det inget nytt här att läsa.

Men det betyder inte att livet står stilla för det. Jag hann knappt lätta baken från flygplanet förrän det var dags för den stora innebandydagen på Fyrishov. Excellent arrangerat av Hagunda IF. Det betydde en hel del föräldrarengagemang, så där som det gör i idrottens Sverige idag. Förutom att hålla reda på matchschema, när det var dags att byta om, när det var fotografering och när det var hejaklackstid skulle jag även (förutom hålla ordning på kidzen) stå i kiosken och kränga korv, hemmabakat och toast samt vara speaker på en match.

Jag gillar innebandy. Det är fart och fläkt över hela planen. Det är fintar och hoppskruvar och klubbar som viner.

Men jag har aldrig spelat det och jag har aldrig sett en hel match. Jag är mera en fotbollsbrud. Att då sitta med mikrofonen och fundera, i skarp läge, vad det heter när det är inkast (för det heter det inte) eller när det blir frispark (för det heter det inte heller). Mål heter det, gud ske lov, och teka gör man mitt på planen. Jag hade koll på vad ena laget hette då sonen spelar där men hej och hå vad det var svårt att inte ropa för mycket ”heja Hagunda” eller ”kom igen nu, spring över dem”. Jag hade en liten aning om att speakern nog inte får göra det.

Så istället sade jag mest ”och där gjorde Saga mål. 1-0 till Saga.” Jädrigt duktigt lag det där. Pojkar födda 07. Fantastiskt. Alla kämpade, alla hade energi hela vägen igenom. Jag såg inte en enda sur min. Sådant gör mig imponerad. Samtidigt skorrade hejaklacken på, hela matchen, med vajande blå Hagundaflaggor. Pojken min, han var minsann målvakt. Brås på mor sin kan jag tänka. En egen måldans hade han uppfunnit dessutom. Som gick i takt till den där höga musiken som kunde skrämt slag på den tuffaste. Kanske mer fokus på bollen hade varit bra men hej vad han var stolt över sin dans efteråt. Tänkte inte en sekund på att de just förlorat med tvåsiffrigt. Inte en sekund. Se, sådant gillar jag också.

När herrmatchen sedan hade sin första periodvila (tror jag minsann det hette, halvlek gick visst bort i sammanhanget) tågade hela Hagunda in. Alla lagen. Vinkade och tjoade medan publiken gjorde detsamma. Radade upp sig så hela A-hallen blev trång. Tog fotografier som ska in i tidningen. Sådant rör i ett sportshjärta. Den där sammanhållningen, uppskattningen. Matchnerven. Å vad jag saknar det.

Fast jag sov rätt gott på natten efter att ha hängt på Fyrishov från 10-18. Det ska erkännas.

Och dagen efter vankades det julbakning med familjen. Helt enligt traditionerna. Alla barnen var med och nös över pepparkaksdegen (helt enligt traditionerna) och snodde ihop fascinerande lussebullar. Julgodis hann vi med fast julgardinerna inte ens kommit upp. Det måste vi ta tag i denna vecka, för jag har hört att första advent är just runt hörnet.

Vad gjorde ni i helgen?