Okej! Var är min (vår)gardin?

I mitt förra liv (innan jag började skriva) tyckte jag att det var en vansinnigt bra tanke att byta gardiner sisådär 4 gånger om året. Jul (givetvis), vår (men ja!), sommar (skirt och fint) och så höst (passande till lövens färger). Varje gång en gardin åkte ner och en annan åkte upp skulle fönstren putsas och allt runt omkring tvättas av. Därefter var det tvätt och mangel av gardiner som åter skulle in i skåpen i väntan på nästa säsong.

Viktiga saker, eller hur?

Men så är det inte nu. Julgardiner, absolut, men det blir inga putsade fönster vid upp och nedgång. Ja, jag vet. Jag krummar lite i ryggen när jag berättar det. Tänker på vad mamma ska säga och ser framför mig hur mormor vältrar runt ett par gånger i sin kistan men herre gud, vi får se det som den moderna utvecklingen.

Jag kom från ämnet. Min gardin var det ja.

Det var ett tag sedan jag bytte från julgardinerna och upp kom resten-av-året-gardinerna (förutom i köket för där kör vi faktiskt i fyra säsonger fast det är ingen i familjen som noterat det). Egentligen brukar jag ha kvar julen fram till Knutdagen men i år var det inte roligt utan snön så. Men i alla fall. Grejen är den, min gardin är borta. Gardinen i vardagsrummet. Kvar är det här:

Jag har letat där jag har mina gardiner, jag har letat i matkällaren, i skåpen jag aldrig öppnar, i pannrummet (där vi inte har en panna, mest stövlar, uppenbart inga gardiner), i garderoberna och i köket. ÖVERALLT. Gardinen är borta. Min ljusa gardin med små lila blommor. Den vi fixade (tror minsann att det var mamma som sydde den minsann) när vi flyttade in i huset för tio år sedan. Borta. Puts väck.

Nu tänker ni: Men tio år? Är det inte dags för en ny gardin? Vad är problemet liksom. Mamsen kan säkert sy en igen.

Ja, klokt resonerat. Men… Nej…

Jag minns som om det vore igår. Faktiskt så sent som i förmiddags. Sist jag köpte ett par gardiner. Jag var runt femton år. Skulle piffa upp min friggebod i Härjedalen. Säkert 5 kvadratstor och med två pyttefönster. Jag och min kompis Emma tågade in i en tygaffär i centrala Uppsala, hittade ett mörkblått tyg med stjärnor på som skulle passa perfekt. Med tygrullen i handen stegade vi glatt fram till butiksbiträdet. Sedan rasade det…

”Hej”, säger jag glatt och lägger upp tyget på bordet. ”Jag ska fixa gardiner till min friggebod. Måtten står här”, jag lägger en lapp med mått på fönstren, ”du får gärna hjälpa mig att räkna ut hur mycket jag behöver.” Ett krampaktigt skratt med hopp om förståelse.

”Okej. Kappa eller våd?”

Snabb titt åt Emmas håll. Samma fågelholkansikte som mitt. ”Förlåt?”

”Kappa eller våd? Kanske Cafegardin?”

”Nej, inte cafe´. Friggebod snarare.” Lite högre krampaktigt skratt.

Ingen respons.

”Okej”. Jag ritar upp fönstret framför mig. ”Jag tänkte mig något som hänger däruppe. Den här gardinen. Längst där uppe.”

”Jag förstår. Kornisch? Skena? Veckband? Kanske fingerkrokar?”

Snabb titt åt Emma igen. Allvarligt. Nähäpp, ingen hjälp där. ”Alltså. Fönstret är pytte. Skitpyttelitet. Fast två stycken. Jag vill bara ha en gardin, fast två då, det är ju två fönster haha, där längst uppe. Sådana där gardiner”, jag visar tydliga hängande streck längs sidorna av mitt imaginära fönster”.

”Våder”, skjuter biträdet in.

”Våder? Som i tapeter? Är det så ni tänker?”

”Vi?”

”Gardinmänniskor. En tapetvåd, en gardinvåd är samma sak?”

Emma puttar till mig i sidan. ”Du kom från ämnet” (Tänk, även på den tiden hade jag en tendens att komma från ämnet…).

Jag skakar lätt på huvudet för att komma in i spåret igen. ”Där uppe. En gardin. Och så nästa vägg, en gardin till. Inga våder (konstpaus för att vänta in applåden som aldrig kommer) för elementen kommer sätta fyr på dem. Det kan bli kallt där, vill jag lova.” Ny putt från Emma. ”Så, kan du snälla hjälpa mig att räkna ut hur mycket tyg jag behöver till mina yttepyttegardiner?” Tystnad. ”Tack?”

”Hur mycket rynk?”

”Rynk?” Jag funderar ett par svängar. ”Var har vi rynket?”

Biträdet tar en djup, mycket djup, inandning, som om jag vore det värsta hon träffat på under sina tio år inom gardinyrket. Jag har god lust att kasta upp alla mina titlar i ansiktet på henne (tekniskt sett hade jag inga när jag var femton, men ni fattar) för att visa henne att jag minsann var en person att räkna med. Om inte annat så var mina pengar goda som någon annans.

”Ska det vara veckat ovanför gardinen och gillar du att det är rynkigt när du hänger upp den?” Biträdet håller helt klart på att tappa tålamodet nu så jag inser att det är dags att ta ett beslut.

”Okej, vet du vad. Jag kör på en sådan där kornisch, tar rynk där det passar och veckband längst ner. Släng in ett par fingerkrokar så är vi klara sedan. Frågor på det?”

Jag tror inte jag behöver nämna att min norrländska mamma skrattade så högt och länge att jag trodde hon drabbats av ett epileptiskt anfall. Hon till och med slog handflatan i bordet vid ett tillfälle. Speciellt när jag lade den enormt tunga påsen med tyg framför henne. Ja, hon sydde gardinerna. OCH sängförhänge till våningssängen och så en gardin till dörren. Sedan blev det över till ett par dukar och några dockkläder också.

Och gardiner hänger kvar där, de gör faktiskt det så jag måste säga att investeringen var mödan värd.

Så ni fattar, jag går inte in i en gardinaffär igen och utsätter mig för denna tortyr-utfrågning. Så jag frågar er igen, VAR ÄR MIN GARDIN?

Dessutom, så ni inte behöver googla. Jag ger er, en kornisch:

(Fina helt klart men ärligt, lyssnade hon ens på mig. I en friggebod…).