Jag är uppvuxen i ett område i Uppsala som heter Flogsta. Ett klassiskt studentområde med massor av höghus. Precis samma område som min kära Cassandra flyttar in till samma dag som hon och hästsläpet kommer från Värmland.
Flogsta är, törs jag närmast säga, ett av Uppsalas mest bespottade områden. Och det helt oförtjänt. Så där så att jag hukat mig lite när jag i olika sammanhang måste berätta för folk att jag är uppvuxen i Flogsta. I ett sådant där rött radhus som bilden ovan. I samma andetag får jag sedan ur mig ”Och det är inte alls långt till stan. Och inte alls fullt med kriminella. Och flogstavrålet hörs ju knappt. Förresten är det bra att få ur sig lite ångest då och då.”
Lite så där.
Nu hukar jag mig inte längre. Jag har för ont i ryggen för det och betydligt bättre självkänsla än tidigare. Men kommentarer om Flogsta kommer fortfarande. Det är sorgligt få som säger ”Å vad nära till naturen. Men vad bra att det går så många bussar. Färgglada radhus. Tar det verkligen bara tio minuter på cykel ner till stan. Här i Flogsta ligger världens bästa affär, Ica Väst.”
Det hör jag alldeles för sällan.
Så när Cassandra flyttade in skulle hon få svara alla nitiska Uppsalabor att hon visst trivs kanon i området och om det faktiskt vore så att ingen ville bo i Uppsala skulle det ju finnas ett ledigt rum till henne. Nu är hon ju, som ni alla vet, rätt bostadslös. Trots att hon bor i Flogsta.
Varför denna svada om Flogsta, undrar ni alla. Med all rätt. Jag tog en längre sväng i området än vad jag hade tänkt mig från början. Saken är den att häromdagen kom det en film som heter ”Himmel över Flogsta”. Recensionerna var bra men det var mycket ”hindrade folk att hoppa från balkongerna”-depression över det. Så där som vi Flogstabor alltid för höra att vi har det. Deppigt och ångestladdat. Jag twittrade om det och sade att borde inte ”Var det inte värre än så här?” vara en tänkvärd bok att filma istället. Ingen svarade på det.
Betydligt gladare blev jag när en annan Flogstabo skrev en motartikel i UNT för att motverka ångesten. I äkta journalistanda gick hon runt i sina barndomstrakter och frågade Flogstaborna hur de upplevde området. Föga överraskande var de av motsatt åsikt än filmen. Mer likt min åsikt faktiskt. Jag mailade journalisten Emma Williams och tackade för artikeln. Väldigt olikt mig, ska jag säga, så ni förstår att detta är något som ligger mig varmt om hjärtat. Hon svarade och tackade för mailet. Det höll vi på med lite fram och tillbaka tills vi sade trevlig helg och lade på (eller, ni fattar. Loggade ut, kanske mera).
Så då tänkte jag så här (och faktiskt andemeningen med detta inlägg även om jag ska erkänna att det tog rasande lång tid att komma till poängen idag). Flogsta behöver kärlek. Ett område som får så mycket kritik behöver lite uppmuntran för att orka växa vidare.
Igår ordnade jag med lite bokpaket och travade iväg till Heimstaden som ansvarar för Flogstas höghus = studentkorridorer/lägenheter. Jag klev in receptionen och förklarade att jag gärna ville lämna över en bok som lite ”plåster på såren” och ge min version av Flogsta. Eller snarare, Cassandras, men den ligger förbluffande nära min egen så det lät jag passera denna gång.
De blev så glada! Alltså!! Jag menar det. Jag borde ha fiskat fram telefonen och tagit ett par bilder på dem. Jag ångrar det nu. För de blev så glada! Vi pratade lite om filmen och artikeln och hur jobbigt det var att alltid få försvara det ångestladdade området. De lovade läsa boken och jag lovade fixa bra priser ifall de ville ha julklappar.
Sedan drog jag ner till Ica Väst och gjorde samma sak. Det är ju faktiskt världens bästa butik och jag inser att jag inte säger det till dem tillräckligt ofta. Att jag inte ger dem den kärlek de behöver och förtjänar för att jag ska gå in där, handla kundkorgen full och sedan gå ut och känna att jag gjort massor av smarta erbjudanden.
Vi säger sådant där för sällan till varandra. Eller hur? Så jag säger det här till er. Ni är världens bästa bloggläsare och jag uppskattar er alla otroligt mycket.
Trevlig helg på er!
Eva Ludvigsen 