Ett julrim, klappat och klart, till Här och nu

För alla er som inte vet vad ni ska ge era nära och kära i julklapp. Och till alla er som vet vad ni ska ge men inte har skrivit klart rimmet än.

Låt mig presentera Boklådans fantastiska recension av Här och nu:

Nu blev du allt nyfiken på boken va? Köp den här, slå in och ge bort.

God jul!

Vi är på god väg mot bok nummer 11!

Familjen har redan börjat kommentera det. Varje ledig minut åker antingen datorn eller anteckningsblocket fram. Jag stirrar ut i fjärran, funderar, skriver, stryker, funderar och skriver lite tid.

Sakta men säkert växer historien fram. Om Cecilia mitt i livet. En mörk historia om att ha stannat till, kanske gett upp och skyller på alla andra för att skrattet inte lurar bakom varje hörn. Kommer det sluta mörkt? Förhoppningsvis inte, men hej, det är inte alltid jag som bestämmer.

För tillfället filar jag på kapitel sju medan jag söker kontakt med infektionsläkare, mäklare och andra som kan tänka sig sitta inne med kunskap som jag kan behöva för att det ska bli bra, trovärdigt och läsbart.

Så. Himla. Roligt.

Så, nej. Historien är inte baserad på mig. Jag väntar inte på att någon ska skratta först för att jag ska göra det detsamma. Min lycka är endast mitt eget ansvar och det finns ingen att skylla på. Jag lockar gärna folk till skratt, sprider lite energi runt omkring mig innan jag sätter min in i min skrivarhåla.

Kanske Cecilia kan lära sig lite av mig vad det lider. Vem vet?

Är vi verkligen så sårbara?

Häromdagen packade jag träningsväskan och drog till gymmet. Efter ett väl utarbetat pass fick jag vackla mig in till omklädningsrummet för en välbehövlig dusch. Tätt bakom mig kom fyra tjejer i övre tonåren. Det är alltid underhållande att tjuvlyssna och jag gör det med den äran.

Idag var samtalet för dagen mobiltelefonen. Den ena tjejen verkade vara en glömsk person som glömde sin mobil lite varstans, något som de tre andra tjejerna verkligen inte kunde förstå. Ena tjejen berättade, med en aning skräck i rösten, att den glömska tjejen hade bankat på hennes dörr sent en vardagskväll. Hon behövde sova över för hon hade glömt sin mobil i skåpet i skolan.

Jag hann tänka ett par varv, det ska jag erkänna. Magnetlås i telefonen? Busskortet kvar i telefonen? Men nej, inte så lätt.

”Utan väckarklocka kommer jag ju inte iväg till skolan i tid”, förklarade tjejen till de andra som nickade instämmande.

Väckarklocka? I telefonen? Och endast i telefonen? Då måste hon sova över hos en kompis för hon inte kan komma på något annat sätt att bli väckt på. Inte äger en klockradio?

Det har jag funderat på sedan dess. Det som är så självklart för detta tonårsgäng (klart man måste övernatta när man inte har en väckarklocka) är så otroligt icke självklart för mig, den äldre generationen. Visst, min kalender ligger i min mobil men den är uppkopplad till min dator samt min mans. Om min mobil försvinner har jag inte ett enda telefonnummer i en adressbok, så där som jag alltid var noga med att plita ner förut. Som tur är finns de flesta på Eniro. Väckarklocka har jag bredvid sängen och en i resväskan. Alltid.

Är vi så sårbara när det kommer till tekniken? Snarare kanske mobilen? Har vi lagt hela vårt liv i en liten platt svart låda?

Eller ville hon helt enkelt bara ha lite pyjamasparty…?