Det är naturligtvis ingen här som blir speciellt förvånad över att en viss pandemi har legat över oss som en varm och blöt yllefilt sedan mars i år. Kanske ni som jag trodde att efter sommaren skulle detta vara överspelat och en del av vår historia. Istället har jag inhandlat munskydd, slitit ut mina pyjamasbyxor och tar långa morgonpromenader för att överhuvudtaget komma ut en sväng. Därtill har alla kontakter med nära och kära begränsats och flyttats utomhus.
Men vi ska inte klaga. Vi lever, har tak över huvudet, mat på bordet och toalettpapper i mängder. Jag tänker dagligen på alla de som slitit och sliter på sjukhusen. De som försöker hålla covid19patienterna i liv och även göra deras tid på IVA värdig och fin nu när anhöriga inte får komma in på avdelningarna. Själv sitter jag där jag sitter, tittar ut genom samma kontorsfönster som för över ett halvår sedan och väntar på att barnen ska komma hem. Visst, alla mina inbokade signeringar, författareföreläsningar och bokevent blev inställda med omedelbar verkan och med en oviss framtid framför sig. Som sagt, vi ska inte klaga, vi lever.
Men jag ska vara ärlig med att säga att jag nog trodde mitt skrivande skulle ta sig över andra dimensioner vid den här tiden. Med så mycket tid här hemma, barnen blivit stora och massor av deras aktiviteter inställda trodde jag skulle spilla över i både ett och tre bokmanus. Bara så där. Det trodde jag. Faktiskt, på allvar.
Idag vet jag bättre.
Antal ord skrivna på ett bokprojekt är lätträknade. Antal timmar jag funderat på ett bokprojekt är lätträknade. Antal inlägg på bloggen, tja, det ser ni själv i historiken. Men hur kunde det hända?
Jag tror faktiskt att jag mår bäst när det är hög fart, massor av människor med god energi runt mig och ett fullmatat schema. Därimellan ska det finnas tid att stänga in sig på kammaren och hamra ut en text som man gått och funderat på under dagen.
Det här – jag har samma pyjamasbyxor och orkar inte duscha för jag ska ändå inte träffa någon – temat jag kört på sedan mars är inte bra, inte bra alls. Nu tänker ni, men barnen då? Mr Underbar då? Räcker inte det? Är hon inte lite väl kräsen nu? Jo, så glad och tacksam för att de en efter en trillar in genom ytterdörren och ropar sitt pigga hej,
Men särskilt inspirerande till en dialog i ett manus är det kanske inte. Då är det lättare att sluka ytterligare en säsong av vad som helst på Netflix och SVT play.
Som ni ju alla vet är social distans det nya rosa och så lär det vara ett tag. Jag vet inte om jag ska bara glömma mina manus och blogg till världen landar i en mer normalt läge igen eller om jag ska tvinga mig att sätta mig vid datorn en timme om dagen (precis som nu). Jag vet faktiskt inte. Inte alls.
Ta hand om er!
Eva Ludvigsen 