Kategoriarkiv: Barnjidder

Sista träffen som mentor i Region Uppsala

Jag kände mig lite som mamma igår morse när radio skrek ut ”Klass 1 varning, stanna hemma. Ge er inte ur på vägarna.”. Min första tanke var ”Bra, då är det inte så mycket trafik. Jag sticker.”

Resan gick till Örebro, första mötet klockan 8 på morgonen. Som tur är tycker jag om att lägga till timmar i min tidsplan för det gick  i 40 km/h på motorvägen. Jag vågade inte dricka mitt kaffe av rädsla att köra av vägen. Idag har jag träningsvärk i axlarna och käkarna av all spänning.

Men fram kom jag. Fem minuter innan mötet och sedan full fart hela dagen. Hem tog resan bara två timmar för då hade all snö regnat bort och blåsten släppt.

Det var tur det för då skulle jag vidare på nästa jobb, i nästa karriär. Vi hade avslutningsmöte på Region Uppsala där jag avgick som mentor till min fina adept under hösten 2017. Hon har varit så duktigt, så inlyssnande och även kommit med återkoppling på våra samtal. Vi har stått på scen tillsammans, spridit kunskap om mentorsprogrammet och lockat fler att söka. I vår var det visst fler än tidigare som sökte. Galet roligt!

Det har varit otroligt roligt, väldigt lärorikt och även reflekterande. Visst, jag har gett ut sju titlar sedan 2013 så visst borde jag har en del erfarenhet men jag har bara inte tänkt över det. Tänkt över allt som hänt, både dåligt och bra, lutat mig tillbaka och faktiskt beundrat åren som gått. Klappat mig på axeln och sagt ”bra jobbat!”. Så det gjorde jag igår. Skamlöst och utan att staka mig. Bra jobbat, Mentor Eva.

Det blir tomt, utan att vara mentor, utan att ha en adept. Men kanske jag kan vara stoltare över mig själv, över vad jag åstadkommit i bokbranschen. Utan utbildning, utan kunskap och så sju titlar, boom, liksom.

Boom sa det också idag när jag var på väg till möte inne i stan. Bara fem meter framför föll det en stor gran. Pang, krasch, Rätt över vägen. Skvätte upp kvistar på min bil. Men jag hann stanna, tvärnitade och fick igår varningsblinkers. Trädet låg över hela vägen och inga kom förbi. Köer över allt.

Jag tänkte att det här får man ju liksom ta tag i. Insåg att trädet var för stor för mig att dra undan så jag ringde 112. Första numret jag kom på… Jag inser nu att jag lät enormt förvirrad. Presentera mig inte. Sa inte var i Sverige jag befann mig, bara att jag var vid fartkameran, du vet, där vid Läbysvackan. Han var väldigt tålmodig, den där larmoperatören, det måste jag säga. Bit för bit lirka han ut mer information av mig. Vägnummer, närmaste stad, vad för slags träd.

Medan vi pratade växte köerna och jag var sen till ett möte. DÅ stannar det till en hantverkarbil. Utan ord stiger en blåklädd man ut, drar fram en cirkelsåg och stegar fram till trädet. När den inte räcker till hämtar han nästa såg och räcker dessutom över en handsåg till en av oss alla som stod och glodde på granen. Två sekunder senare var trädet borta och vägen fri. Hantverkare än fasen i mig en superkraft i sig!

Direkt efter jag kom hem hade jag innebandyträning för underbara tjejlaget Hagunda F07/08. Först hade jag tänkt mig vanlig innebandy. Men så kom jag lite i flödet av ”jag överlevde, jag fick inte ett träd i huvudet. Jag kan röra mig, vifta på tårna och vinka till himlen”-moment. Så jag sa det till tjejerna. Att idag blir det ingen klubba och boll. Idag hyllar vi kroppen och det faktum att vi kan röra den. Efter trettio minuter hårt fyspass där svetten lackade på min panna och tjejerna lovade att höra av sig imorgon om de fick träningsvärk körde vi stafetten som jag aldrig fattar, Sten-sax-påse. Mycket skratt och trams. Precis vad jag behövde. Sedan byggde vi sarg och spelade match, bara för att vi kunde.

Så, på det hela taget är jag sjukt glad över mitt liv. Mitt i livet, och det är mitt. Jag viftar på mina tår, äter min fiskleverolja och kramar mina barn. Imorgon ska jag gå tio kilometer i vårvädret, bara för att jag kan, för att det är bra. Sedan ska jag köra killarna till fadderträning i innebandy. För att det är det roligaste de kan tänka sig en fredagskväll.

Bra shit, helt enkelt!

 

Annonser

2 kommentarer

Under Barnjidder, Snack för en snack

Vad vore världen utan föräldrar?

Som många av er vet befinner jag mig ofta på olika idrottsarenor runt om i Uppland. Säsongen är just nu i innebandyns tecken och jag lovar er, här spelas det innebandy flera gånger om dagen. Tre barn ställer onekligen till det i schemat och ibland krävs det fingertoppskänsla och en stor portion med logistik för att få det att fungera.

Men vet ni vad, jag gör det så gärna. Och jag vet att många föräldrar håller med mig. Vi pressar helgerna med skjuts till arenor, sporthallar och står i kiosk, säljer Ullmax, New Body och kakor för våra barns skull. Jag hejar, applåderar och ropar tillsammans med en stor skara föräldrar som lever här och nu och mitt i matchen.

Här i helgen satt jag i IFU-arena. Äldsta pojken hade match och det är alltid lika spännande. Mellantjejen hade redan avklarat två matcher under helgen så jag var hes och öm i handflatorna men ändå lika pepp. Yngsta killen gillar att hänga med i arenan men han hade själv innebandyträning i hemmahall så jag hade skjutsat dit honom innan match och Mr Underbar skulle hämta hem honom. Runt omkring mig satt söndagströtta föräldrar med kaffe i handen. Där fanns även ett par far- och morföräldrar som valt att ta sig till vår fina arena och heja fram barnbarnen. Efter 3 gånger 15 minuter var vi sedan slut. Det var en jämn och spännande match som böljade fram och tillbaka. Ett par fantastiska räddningar av målvakten och sedan snabba kontringar. Ett baklängesmål och spänningen var olidligt. Det var ett par stycken bakom mig i publiken som hejade högt och engagerat. Och sedan erkände direkt att de aldrig sett på innebandy förut men det här var ju roligt ju. Att detta nog inte var sista gången de skulle gå till en match.

Sådant gläder en idrottsmänniska som gillar hela grejen med föreningsliv. Vår innebandyklubb – Hagunda – är extremt omhändertagande. Fast jag varit en del av föreningen i ett par år nu så har jag inte riktigt vant mig än. Dessa fadderträningar med ungdomslagen som herr- och damlagen håller får mig tårögd. När barnen tågar in till en Allsvenskamatch tillsammans med herrarna och de är så stolta. När herrarna och damerna kramar om ungdomslagen utanför plan och spelar med dem i periodvilan i stora matcher. Varje gång blir jag lika tårögd. Varje gång. En kram, en high five, en passning. Varje gång. Läs mer om Hagunda här.

Vi föräldrar som går upp tidigt på söndagarna, som sitter på små bänkar i sunkiga idrottshallar, som tvättar matchkläder och säljer salami. Vi vet att det betalar sig. Att barnen rör på sig flera gånger i veckan, blir trygga med andra vuxna, lär sig att samarbeta och hålla humöret uppe. I slutändan är det värt allt. Jag kämpar på med vårt schema för jag vill ha fler tårögda stunder tillsammans med mina barn och deras förebilder. Jag är så glad att alla vi föräldrar (och då har jag inte ens börjat böla över det fantastiska ledarna som lägger en ännu större mängd av fritiden helt gratis genom att coacha och ta hand om våra barn) driver stora delen av idrotts-Sverige genom att erbjuda barnen en hälsosam och rolig fritid.

Och sedan är det inte helt ledsamt att få möjlighet att träffa bröderna Ravelli. Den möjligheten hade jag aldrig fått om jag inte varit en engagerad och passionerad idrottsförälder.

PS. JA! Jag vet att det finns rötägg ute i publiken, bland ledarna och även hos spelarna själva. Sådana som pressar för hårt, ropar fula ord och allmänt beter sig illa. Så illa att domare går av gråtande från plan. Så illa att andra spelare slutar spela i laget. Så illa att inget längre är roligt. Jag har varit en del av idrott-Sverige för att uppleva allt på nära håll. Varje gång blir jag lika upprörd och irriterad att det får fortsätta. VUXNA MÄNNISKOR!?? Skämmes ta mig tusan! Men majoriteten hejar på sina barn med kaffet i handen och segervrålet på lut i strupen. Majoriteten skjutsar glatt till träning och match, ser till att kläderna är tvättade och väskan packad. Det lyfter vi inte tillräckligt ofta. Stort tack till alla oss för våra barns hälsosamma fritid och framtid. DS

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack

Min dotters upplevelse av #metoo

Det är nog ingen som har missat tornadon #metoo som sveper över jordklotet just nu. Inte en sekund för sent, om ni frågar mig. Det är sannerligen dags att det sker en förändring på kvinnoförnedrande fronten och mansvineriet. Det är dags att alla fina män som finns där ute sätter ner foten och slår knytnäven i bordet runt sammanträdeslokaler, verkstan, jägarpasset och omklädningsrummet. Säger att det räcker nu, vi vill inte höra någon uttala sig så där nedsättande om kvinnor. Våra mammor, systrar, bästa kompisar, kusiner och mormödrar. Respekt!

Jag ska ärligen erkänna att när #metoo drog igång var jag lite så där blasé som man blir i dagens samhälle. Men vad tror de på allvar att de kan ändra? Vad tror de ska ske med ett litet pytteinlägg på sociala medier? Väx upp och gå vidare. Så kände jag.

Sedan tänkte jag än mer på det, såg hur fler och fler skrev #metoo på Facebook eller Instagram. Jag var inte direkt förvånad över antalet kvinnor som öppet sa som det var. Ärligt, man har nog levt rätt mycket i en kartong på landet, nedgrävd i potatisåkern om det skulle missats hur det pratas om tjejerna i klassrummet, ord som ”kärlek börjar alltid med bråk” och ”bry dig inte om honom, han vet inte bättre.”

Ärligt igen? Jag tänkte inte skriva något. För jag har varit förskonat på många sätt. Lite så där ”Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem.” Skönt? JAPP! Men då kan jag inte skriva #metoo för det kommer inte ens i närheten av alla historier som kvinnor berättat, hudlöst och nära.

Så tänkte jag igen en sväng. Hur många gånger har jag inte gått en omväg hem sent en kväll för att mörka parker finns det farliga män i? Hur många gånger har jag tagit trapporna istället för hissen för det gick in ett stökig killgäng och jag var ensam tjej?  Osv osv.

#metoo.

Begränsande i vardagen, rädsla för andra människor endast på grund av kön, ifrågasättande och försiktighet. Kvinnornas roll, männens rättighet.

Sedan tänkte jag en sväng till. Och då blev jag på allvar riktigt sjukt ledsen. För att jag inte hade tänkt på det tidigare som ett övergrepp, som något jag hade kunnat reagera annorlunda på. Och, vågar jag nu påstå, kommer reagera helt annorlunda på TACK VARE #metoo.

Det här var ungefär två år sedan, min dotter var cirka sex år. Som så många gånger var vi med äldsta killen, då åtta år, på innebandycup. Jag minns att vi var på väg in till själva idrottshallen medan min son försvann bort med sitt lag för att byta om. Min yngsta son hade hittat någon slags intressant att studera (ha var fyra då), det kan ha varit en snigel, sten eller annat) så jag blev på efterkälken men dottern hängde på andra som skulle in till läktarna.

En innebandymamma kommer fram till mig och säger att dottern blivit inropad i ett omklädningsrum med ett killag och där blivit uppmanad att dra ner byxorna för att visa rumpan. Mamman hade fått ut min dotter och sökt upp mig.

Vad gör man? Vad gjorde jag?

Jag hev fatt i dottern in på ett tomt omklädningsrum och förklarade för henne, i rätt tydliga ord, att hon inte fick dra ner byxorna. Att hon, under inga som helst omständigheter, skulle visa rumpan eller andra delar av sin kropp när någon ber om det. Hon har rätt till sin kropp och ingen annan.

Det jag sa, fast kan inte ens högt för det är så naturligt och ligger i vår uppväxt, är att killar är killar och de har inga hjärnor att tänka med och uppenbart ingen empati. Jag sa att de agerar i flock och förnedra tjejer är deras yttersta bevis på att de står flertal maktpositioner högre. Jag sa det inte högt men menade att kvinnorna är de som ska värja sig, som ska stå emot och vara intelligenta, ligga ett steg före, genomskåda draget innan det kommer och sedan räkna med att få skit för det. De flesta kvinnor som fostrar deras döttrar vet vad jag menar. Maktlösheten, frustrationen och överlevnadsinstinkten samlad inom en moder, i en generation av mödrar. Man ifrågasätter det inte ens.

Sa jag att jag har två söner också?

För inte så länge sedan sa jag runt middagsbordet till min äldsta son att jag gav blanka tusan i ifall han fick högsta betyg i matte så länge han gjorde sitt bästa och behandlade alla människor med respekt samt försvarade sin lillasyster. I samma andetag sa jag till min dotter att hon fick räkna med att ha ett gäng brölande finniga tonårskillar efter sig som skriker ”Visa pattarna” medan lärarna suckar ”pojkstreck” och hon har det bara med att säga nej, nej och åter nej. Det är hennes framtid.

Sa jag att jag har två söner också…

Idag önskar jag att jag visste vilket innebandylag det var som bad min dotter dra ner byxorna och visa rumpan. Inom mig har jag en uppdämd ilska och frustration över att jag aldrig, inte en enda gång, reflekterade över att jag kunde storma in i omklädningsrummet, läxat upp killarna efter noter och även fått med mig deras tränare. Om de inte bad om ursäkt hade jag lämna in en anmälan.

PUNKT OCH SLUT!

Men det kan jag inte. Det enda jag kan är att be om ursäkt för uppstramningen min dotter fick av mig den gången när hon inte gjorde något egentligt fel. Jag kan bara be om ursäkt för att hon inte såg hur jag ställde mig hundraprocentigt på hennes sida och gav mig på hennes belackare istället.

Även om #metoo har ändrat på en del så är jag inte mer naiv än att tro att de teveprofiler som just nu ryker från deras piedestaler gör hela skillnaden. Naturligtvis sitter det alldeles för många män hemma i stugorna och hoppas på att deras mobbningsoffer inte ska orka, inte ska våga anmäla. Karma, säger jag bara. KARMA!

Det enda jag tror nu, och det är inte lite, det är att hederliga män, som tex min Mr Underbar, ska reagera på kvinnosynen i alla möjliga sammanhang och agera direkt. Ett enkelt ”skulle du säga så där om din mamma också?” eller ”här respekterar vi alla människor” räcker så otroligt långt.

Så, min älskade finaste dotter. Jag är rädd att du fortfarande kommer ha killar i ditt liv som skriker ”Visa pattarna!” men tro mig när jag säger att jag finns där då. Jag och alla andra #metoo som tror på mänskligheten och att det går att göra skillnad. Vi kommer finnas där för dig.

#METOO

 

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack

När jag är duktig, blir barnen det också

Förra veckan fick jag besked från läkaren att smärtan jag så länge känt i händer och fötter är artros. Jag ska erkänna att jag först blev jätteledsen. Framför mig såg jag skeva händer och haltande gång. Men sedan googlade jag lite runt för att hitta bästa behandlingen. Träning, träning och träning blev det sammanlagda beskedet. Så jag köpte nya träningskläder, laddade mitt gamla kort på Friskis och satte mig den på att jag skulle träna där varje dag. Herregud, det hade kunnat vara så mycket värre. ALS, tex.

Det var kanske inte världens bästa beslut. Dag fyra dog jag av träningsvärk, en helt annan smärta än artros. Så klart behöver kroppen vila så nu kör vi på varannan dag. Och det går bra. Jättebra. Jag ska inte säga att smärtan är borta men jag kan röra mina händer på ett helt annat sätt än tidigare. Jag törs ta i, liksom.

Idag tog jag med mig två av barnen till Friskis. Det är inte alltid det fungerar att träna ofta i ett modernt samhälle där både man och kvinna jobbar heltid. Så andra lösningar ska till. Friskis har asbra lekrum där barnen kan hänga. Och som min kloka mellandotter sa: ”Vi sköter oss så får du mindre ont.” Hon anar inte hur rätt hon har. Efter 55 minuter på medelpass var jag rätt mör, ungarna ritade och vek flygplan. Det gick inte nöd på någon av dem. Inte heller mig. Fredagsmys på högsta nivå.

Eftersom det dessutom var fredag var det även dags för min skrivartimme. Min plan var att genomföra den efter att middagen var intagen och disk bortplockad. Nu blev det dessutom två diskmaskiner och ett föräldrarmöteprotokoll men vid 19 på kvällen kunde jag komma igång.

Vad händer då? Man tänker att ungarna ska sjunka ner framför teven medan man laddar för sitt andra jobb i livet. Men nej, denna gång tog ungarna fram läxorna. ”Du jobbar ju, då kan vi göra det också”, blev uttalandet från den kloka mellandottern. Medan hon fixade matten, ordnade äldsta sonen engelska glosorna och läste högt. Yngsta sonen ville inte vara sämre så han tog fram en pusselbok med lite matte i och började räkna på fingrarna. Jag försökte få ordning på mina kapitel i ungdomsboken men glosor och tegelstenar staplade på varandra behövde visst en hel del uppmärksamhet. Så jag poppade popcorn. Det var ju trots allt fredag. Då gick brandlarmet igång i TRE rum. Jodå, hon kan hon, den där författaren. Det tog ett tag innan vi fått ner alla larm och fått ut röken ur huset.

Nu är klockan snart 20.30. Jag är as-trött och fick bara gå igenom tre kapitel men barnens alla läxor är klara inför veckan. Det får vara fint så. En kväll runt köksbordet där alla har papper och penna, det är fint. Väldigt fint. Och så ett glas vin.

Jag är en nöjd, dock aningen slagen, författare ikväll. Tur att det blir en dag i morgon också. Nej just ja, då skulle vi på fotbollsturnering hela dagen….

Trevlig helg!

1 kommentar

Under Barnjidder

Sveriges barn och föreningar blir drabbade av myntbytet

I juni byter Sverige mynt och de som vi är vana vid försvinner för alltid. Det finns det med säkerhet goda argument för att det behövs. Det tvivlar jag inte ett dugg på. När mynten är utbytta, vi har vinglat runt bland allt det nya i ett par veckor så kommer vi sedan behandla det som om vi alltid haft just de där mynten. Så brukar det vara och det är ingen fara.

Men det här med myntbytet, ska vi prata lite om det?

Hemma hos oss har vi haft en stor glasburk där vi samlat skramlet i fickorna för att spara ihop till en långresa när Mr Underbar fyller 40 år. Vi har haft burken rätt synligt så vi minns att vi just sparar och gnetar för att få möjlighet att åka till andra sida jorden. Den insamlingen har pågått sedan jag fyllde 40, så det blir ett par år…

Varje gång jag ska få barnen att göra sysslor här hemma, förutom det självklara, så mutar jag dem med pengar. ”Du får en femma om du städar bilen”, ”dammsug i hall och kök så blir det klirr i kassan med en femma” eller varför inte ”om jag får gå i lugn och ro på loppisen kan ni få en tia för att hitta precis vad som helst att köpa för”.

Det betyder att deras små sparbössor är fyllda av mynt. Skramlande fina mynt de har sparat ihop till, mödosamt och, ibland, plågsamt, genom åren.

Alla mina barn spelar innebandy och fotboll. Vi föräldrar i detta idrottsaktiva Sverige vet vad det innebär. Stå i kiosk, kränga bulle och kaffe och kanske en korv för att få ihop till lagets resa/overall/cup/lokalhyra. Det gör jag så gärna, även om det onekligen blir många kioskpass en helg med tre aktiva barn. En kaffe för en tia, bulle för en femma och varför inte en korv för femton. Det skramlar rätt mycket i kaffekassan när matchen är slut och vi är alla är glada.

Fast inte längre…

Alla mynt måste bytas in, bytas bort, för det har staten bestämt. Vi alla vet hur kontantlöst detta samhälle är nu och så ska det nog också vara, men det blir onekligen svårt när alla bankkontor är kontantlösa och vi står där med mynten, i stress innan de blir ogiltiga. Surt förvärvade mynt, sparade i barns sparbössor eller idrottsföreningarnas kaffekassa.

Jovisst, jag kan kolla in myntkartan växla in mina pengar och BLI AV MED mellan 10-15% på beloppet. Av mina barns fickpengar! Av idrottsföreningens kassa, där folk endast jobbar som eldsjälar för att våra barn ska röra på sig och känna ansvar i ett lag.

Jag har svårt att svälja den kamelen, det ska jag ärligt erkänna. Min bank har inget kontantavdelning i Uppsala så jag kan inte vända mig dit. Det betyder att jag ska bege mig till Stockholm för att få det avklarat. Jag har mailat de andra möjligheterna i Uppsala men får inget svar. Jag har sett mataffärer som sätter upp lappar på deras myntinkast där de maximerar antal mynt per köp. Jag förstår dem, men vad ska vi göra för att inte mista hela sparkassan?

Skärpning svenska staten! Byter ni mynt så får ni även hitta strategier för att svenskarna inte får straffbetala för det. Det är inte mina barns sparbössa eller lagkassa som ska finansiera bankerna och andra institut i myntbytet. Jag vill se åtgärder omgående runt detta!

2 kommentarer

Under Barnjidder, Snack för en snack

Hur hanterar man fula gubbar?

Häromdagen tog jag ett tidigt flyg till Köpenhamn för att träffa mitt nordiska team. Jag fick ta tåget två stationer för att komma dit vi skulle träffas. Det var morgonfyllt i vagnen, de flesta halvsov eller pratade lågmält. Jag stod vid dörren eftersom jag skulle av ganska så snart. Mannen som satt bredvid mig var klädd i kavaj, slips och hade en läderportfölj lutad mot benen. Skulle tippa på att han var cirka 60 år. I knäet låg en surfplatta och han skrålade ner längs ett dokument som såg ut att vara en bok eller längre artikel. Inget konstigt alls egentligen.

Förutom att överst på surfplattan sträckte sig halvklädda damer med väldigt stora bröst ut sig och höll upp ett nummer om var man bäst kunde nå dem.

Jag ska erkänna att det fångade min uppmärksamhet och är säker på att både ett och två av mina ögonbryn åkte upp i vädret. Kalla mig naiv, men det var inte vad jag hade förväntat mig en torsdags morgon på tåget.

Blyg och pryd som jag är tittade jag genast bort men sneglade tillbaka efter någon minut. Då tittade han, helt ogenerat, på porrfilm. Full aktion, så att säga. Varje gång jag har berättat denna historia för folk i min omgivning så har de ställt exakt samma fråga efter detta avslöjande så det är lika bra att jag svarar på en gång så ni kan stilla er nyfikenhet.

Nej, han hade inte ljudet på.

När det blev dags att kliva av reste sig även mannen upp och ställde sig bakom mig. Jag hade klänning på mig och började bli lite paranoid så jag stegade fort iväg över perrongen tillsammans med alla andra. När vi kom till rulltrapporna märkte jag att han fortfarande var bakom mig så jag valde trappan istället.

Sedan kom tankarna. Vad hade jag gjort ifall han ”råkat” sträcka ut en hand och ”råkat” komma ut min rumpa? Vad ska man göra i ett sådant tillfälle?

Jag har faktiskt inte en aning. Ska jag skrika, slå honom, vara iskall, ta en bild och ringa polisen? Var sårar jag honom mest, så att säga? Vad kan jag, när ord står mot ord (”i trängseln råkade jag komma ut hennes vänstra skinka, det var aldrig meningen, jag är lycklig gift och skulle aldrig tänka tanken och dessutom är jag ordförande i Rotary”) göra för att få honom på fall. För att hindra honom för att göra det andra, mot tonårstjejer?

Några tips? Jag känner att jag inte alls vet hur jag ska förbereda min dotter på detta liv hon har framför sig. Så länge de flesta åtgärderna om hur vi ska hindra våldtäkter och sexuella övergrepp går ut på att tjejerna ska ändra sitt beteende så måste hon rusta sig för krig. OM alla herrar/killar/män kunde hålla snoppen inne i byxorna så vore problemet ju liksom löst. Det kan vi ju vara eniga i. Av någon anledning är det väldigt svårt för många herrar/killar/män.

Ska jag slå/ringa polis/skrika tills samhället har kommit på bättre tankar?

Någon som vet?

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack

Livet som innebandyförälder

Mina barn gillar innebandy. Verkligen gillar innebandy. Det lilla samhället där jag bor gillar också innebandy. Verkligen gillar innebandy. Och de är bra på det också, både samhället och barnen.

Själv är jag mer fotboll. Det är något med att sparka hårt till en boll och sedan jaga efter den. Men mina barn gillar innebandy.

Så, helgen som nu är över oss ser ut så här:

Fredag: Matchvärdar i nybyggda arenan inne i Uppsala. P07 (min äldsta son) ska vara maskotar för herrlaget Hagunda If (heja Hagunda!). Det betyder att de ska tåga in med herrarna just innan matchen drar igång. Ni vet, så där som Slatan gör och lägger en trygg hand på axeln på en skakig nioåring som nästan skiter på sig av stolthet. Vi föräldrar får minsann inte hålla några herrar i handen utan vi ska blippa biljetter samt passa sargen under matchen. Det smäller rätt hårt när herrarna far över banan så det gäller att hålla sig undan och hoppas på att de löst springande barnen (främst mitt popcorn till femåring) håller sig borta och hittar aktivitet någon annanstans. Vi ska vara i arenan, alla klädda i hemmalagets färger och dräkter (så även jag) kl 18 och stanna tills matchen är över någon gång vid 21.30.

Lördag: Lillkillen har träning med P10 klockan 9 på morgonen. Jag antar att jag lämnar de två äldre hemma och traskar iväg med Lilleman vid 8, helt enkelt för att han går så vansinnigt långsamt. Eller, jag omformulerar mig, han har en väldigt hög grad av upptäckarglädje inom sig. Klockan 12 hivar jag fatt i stora killen igen. Då är det dags för hemmamatch. Äldsta sonen är alltid väldigt uppspelt när det är dags för match och humöret brukar vara på topp. Tror jag det, han är stabil både som back och målvakt och matcherna brukar vara rafflande. Som förälder har det blivit min uppgift att hälsa motståndarlaget samt domare välkomna samt visa dem vilket omklädningsrum de ska ha. När matchen drar igång har jag ansvar för matchklockan. Exakt vad det innebär vet jag inte i skrivande stund men jag tänker att jag ska hålla koll på poäng, periodtid och när allt är över. Kanske även blåsa vid eventuella byten. Eller om de kör flygande. Jag tänker att jag vet det imorgon. Ungefär när matchen drar igång. Förhoppningvis. Jag har i alla fall bett Sötnosen att göra fina skyltar som vi kan tejpa upp på omklädningsrummen som en lite hälsning så lite koll har jag. När matchen är över ska omnämnda Sötnos iväg på pyjamasparty så det får gå fort att riva sarg (som jag nog varit med att bygga redan vid 12) för att hon ska hinna.

Söndag: Lilleman har även önskat sig innebandyträning med P11 så där går vi återigen iväg runt 8 för att hinna till klockan 9 (det är alltså bara 800 meter att gå…). Denna gång har jag på mig träningskläder och ledartröja samt Sötnosen i släptåg för kl 10 ska hon in på träning och jag har visst blivit hjälptränare. Det är verkligen inte för att jag kan något som helst om innebandy men de 32 tjejerna är bara för sköna, för spralliga, för underbara med deras hejaramsor och lagkänsla att det har blivit helgens höjdpunkt. Jag är kanske inte bäst med klubban och bollen men jag är hyfsad på att få tjejerna tysta under samlingen samt att ställa sig i kö. Det får vara bra så. Och deras energi! Men ni borde verkligen komma på deras matcher. Det är rent ljuvligt! Och väldigt högljutt.

Här har vi inte ens nämnt alla klubbkort, Ravellikalsonger och honungsburkar som ska krängas för att barnen ska kunna få matchoveraller och åka på cup. Innebandy är en billig sport i förhållande till mycket annat men kläder och cup kostar och då har vi inte ens räknat in att alla ledare utför arbetet fullständigt gratis för att hålla nere kostnaderna så mycket som möjligt för Sveriges barn och ungdomar. Hatten av för alla eldsjälar i Sveriges föreningsliv!

Sedan ska Lilleman på kalas och jag ska förbereda huset inför storstädning och pyntning till jul. Det är ju liksom snart första advent! Sötnosen ska skjutsas iväg på danslektion och sedan tror jag att soffan blir ett rätt schysst ställe att hänga på.

Men först, innan dess:

HEJA HAGUNDA IF!

hagunda

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack