Category Archives: Barnjidder

Sveriges barn och föreningar blir drabbade av myntbytet

I juni byter Sverige mynt och de som vi är vana vid försvinner för alltid. Det finns det med säkerhet goda argument för att det behövs. Det tvivlar jag inte ett dugg på. När mynten är utbytta, vi har vinglat runt bland allt det nya i ett par veckor så kommer vi sedan behandla det som om vi alltid haft just de där mynten. Så brukar det vara och det är ingen fara.

Men det här med myntbytet, ska vi prata lite om det?

Hemma hos oss har vi haft en stor glasburk där vi samlat skramlet i fickorna för att spara ihop till en långresa när Mr Underbar fyller 40 år. Vi har haft burken rätt synligt så vi minns att vi just sparar och gnetar för att få möjlighet att åka till andra sida jorden. Den insamlingen har pågått sedan jag fyllde 40, så det blir ett par år…

Varje gång jag ska få barnen att göra sysslor här hemma, förutom det självklara, så mutar jag dem med pengar. ”Du får en femma om du städar bilen”, ”dammsug i hall och kök så blir det klirr i kassan med en femma” eller varför inte ”om jag får gå i lugn och ro på loppisen kan ni få en tia för att hitta precis vad som helst att köpa för”.

Det betyder att deras små sparbössor är fyllda av mynt. Skramlande fina mynt de har sparat ihop till, mödosamt och, ibland, plågsamt, genom åren.

Alla mina barn spelar innebandy och fotboll. Vi föräldrar i detta idrottsaktiva Sverige vet vad det innebär. Stå i kiosk, kränga bulle och kaffe och kanske en korv för att få ihop till lagets resa/overall/cup/lokalhyra. Det gör jag så gärna, även om det onekligen blir många kioskpass en helg med tre aktiva barn. En kaffe för en tia, bulle för en femma och varför inte en korv för femton. Det skramlar rätt mycket i kaffekassan när matchen är slut och vi är alla är glada.

Fast inte längre…

Alla mynt måste bytas in, bytas bort, för det har staten bestämt. Vi alla vet hur kontantlöst detta samhälle är nu och så ska det nog också vara, men det blir onekligen svårt när alla bankkontor är kontantlösa och vi står där med mynten, i stress innan de blir ogiltiga. Surt förvärvade mynt, sparade i barns sparbössor eller idrottsföreningarnas kaffekassa.

Jovisst, jag kan kolla in myntkartan växla in mina pengar och BLI AV MED mellan 10-15% på beloppet. Av mina barns fickpengar! Av idrottsföreningens kassa, där folk endast jobbar som eldsjälar för att våra barn ska röra på sig och känna ansvar i ett lag.

Jag har svårt att svälja den kamelen, det ska jag ärligt erkänna. Min bank har inget kontantavdelning i Uppsala så jag kan inte vända mig dit. Det betyder att jag ska bege mig till Stockholm för att få det avklarat. Jag har mailat de andra möjligheterna i Uppsala men får inget svar. Jag har sett mataffärer som sätter upp lappar på deras myntinkast där de maximerar antal mynt per köp. Jag förstår dem, men vad ska vi göra för att inte mista hela sparkassan?

Skärpning svenska staten! Byter ni mynt så får ni även hitta strategier för att svenskarna inte får straffbetala för det. Det är inte mina barns sparbössa eller lagkassa som ska finansiera bankerna och andra institut i myntbytet. Jag vill se åtgärder omgående runt detta!

2 kommentarer

Filed under Barnjidder, Snack för en snack

Hur hanterar man fula gubbar?

Häromdagen tog jag ett tidigt flyg till Köpenhamn för att träffa mitt nordiska team. Jag fick ta tåget två stationer för att komma dit vi skulle träffas. Det var morgonfyllt i vagnen, de flesta halvsov eller pratade lågmält. Jag stod vid dörren eftersom jag skulle av ganska så snart. Mannen som satt bredvid mig var klädd i kavaj, slips och hade en läderportfölj lutad mot benen. Skulle tippa på att han var cirka 60 år. I knäet låg en surfplatta och han skrålade ner längs ett dokument som såg ut att vara en bok eller längre artikel. Inget konstigt alls egentligen.

Förutom att överst på surfplattan sträckte sig halvklädda damer med väldigt stora bröst ut sig och höll upp ett nummer om var man bäst kunde nå dem.

Jag ska erkänna att det fångade min uppmärksamhet och är säker på att både ett och två av mina ögonbryn åkte upp i vädret. Kalla mig naiv, men det var inte vad jag hade förväntat mig en torsdags morgon på tåget.

Blyg och pryd som jag är tittade jag genast bort men sneglade tillbaka efter någon minut. Då tittade han, helt ogenerat, på porrfilm. Full aktion, så att säga. Varje gång jag har berättat denna historia för folk i min omgivning så har de ställt exakt samma fråga efter detta avslöjande så det är lika bra att jag svarar på en gång så ni kan stilla er nyfikenhet.

Nej, han hade inte ljudet på.

När det blev dags att kliva av reste sig även mannen upp och ställde sig bakom mig. Jag hade klänning på mig och började bli lite paranoid så jag stegade fort iväg över perrongen tillsammans med alla andra. När vi kom till rulltrapporna märkte jag att han fortfarande var bakom mig så jag valde trappan istället.

Sedan kom tankarna. Vad hade jag gjort ifall han ”råkat” sträcka ut en hand och ”råkat” komma ut min rumpa? Vad ska man göra i ett sådant tillfälle?

Jag har faktiskt inte en aning. Ska jag skrika, slå honom, vara iskall, ta en bild och ringa polisen? Var sårar jag honom mest, så att säga? Vad kan jag, när ord står mot ord (”i trängseln råkade jag komma ut hennes vänstra skinka, det var aldrig meningen, jag är lycklig gift och skulle aldrig tänka tanken och dessutom är jag ordförande i Rotary”) göra för att få honom på fall. För att hindra honom för att göra det andra, mot tonårstjejer?

Några tips? Jag känner att jag inte alls vet hur jag ska förbereda min dotter på detta liv hon har framför sig. Så länge de flesta åtgärderna om hur vi ska hindra våldtäkter och sexuella övergrepp går ut på att tjejerna ska ändra sitt beteende så måste hon rusta sig för krig. OM alla herrar/killar/män kunde hålla snoppen inne i byxorna så vore problemet ju liksom löst. Det kan vi ju vara eniga i. Av någon anledning är det väldigt svårt för många herrar/killar/män.

Ska jag slå/ringa polis/skrika tills samhället har kommit på bättre tankar?

Någon som vet?

Lämna en kommentar

Filed under Barnjidder, Snack för en snack

Livet som innebandyförälder

Mina barn gillar innebandy. Verkligen gillar innebandy. Det lilla samhället där jag bor gillar också innebandy. Verkligen gillar innebandy. Och de är bra på det också, både samhället och barnen.

Själv är jag mer fotboll. Det är något med att sparka hårt till en boll och sedan jaga efter den. Men mina barn gillar innebandy.

Så, helgen som nu är över oss ser ut så här:

Fredag: Matchvärdar i nybyggda arenan inne i Uppsala. P07 (min äldsta son) ska vara maskotar för herrlaget Hagunda If (heja Hagunda!). Det betyder att de ska tåga in med herrarna just innan matchen drar igång. Ni vet, så där som Slatan gör och lägger en trygg hand på axeln på en skakig nioåring som nästan skiter på sig av stolthet. Vi föräldrar får minsann inte hålla några herrar i handen utan vi ska blippa biljetter samt passa sargen under matchen. Det smäller rätt hårt när herrarna far över banan så det gäller att hålla sig undan och hoppas på att de löst springande barnen (främst mitt popcorn till femåring) håller sig borta och hittar aktivitet någon annanstans. Vi ska vara i arenan, alla klädda i hemmalagets färger och dräkter (så även jag) kl 18 och stanna tills matchen är över någon gång vid 21.30.

Lördag: Lillkillen har träning med P10 klockan 9 på morgonen. Jag antar att jag lämnar de två äldre hemma och traskar iväg med Lilleman vid 8, helt enkelt för att han går så vansinnigt långsamt. Eller, jag omformulerar mig, han har en väldigt hög grad av upptäckarglädje inom sig. Klockan 12 hivar jag fatt i stora killen igen. Då är det dags för hemmamatch. Äldsta sonen är alltid väldigt uppspelt när det är dags för match och humöret brukar vara på topp. Tror jag det, han är stabil både som back och målvakt och matcherna brukar vara rafflande. Som förälder har det blivit min uppgift att hälsa motståndarlaget samt domare välkomna samt visa dem vilket omklädningsrum de ska ha. När matchen drar igång har jag ansvar för matchklockan. Exakt vad det innebär vet jag inte i skrivande stund men jag tänker att jag ska hålla koll på poäng, periodtid och när allt är över. Kanske även blåsa vid eventuella byten. Eller om de kör flygande. Jag tänker att jag vet det imorgon. Ungefär när matchen drar igång. Förhoppningvis. Jag har i alla fall bett Sötnosen att göra fina skyltar som vi kan tejpa upp på omklädningsrummen som en lite hälsning så lite koll har jag. När matchen är över ska omnämnda Sötnos iväg på pyjamasparty så det får gå fort att riva sarg (som jag nog varit med att bygga redan vid 12) för att hon ska hinna.

Söndag: Lilleman har även önskat sig innebandyträning med P11 så där går vi återigen iväg runt 8 för att hinna till klockan 9 (det är alltså bara 800 meter att gå…). Denna gång har jag på mig träningskläder och ledartröja samt Sötnosen i släptåg för kl 10 ska hon in på träning och jag har visst blivit hjälptränare. Det är verkligen inte för att jag kan något som helst om innebandy men de 32 tjejerna är bara för sköna, för spralliga, för underbara med deras hejaramsor och lagkänsla att det har blivit helgens höjdpunkt. Jag är kanske inte bäst med klubban och bollen men jag är hyfsad på att få tjejerna tysta under samlingen samt att ställa sig i kö. Det får vara bra så. Och deras energi! Men ni borde verkligen komma på deras matcher. Det är rent ljuvligt! Och väldigt högljutt.

Här har vi inte ens nämnt alla klubbkort, Ravellikalsonger och honungsburkar som ska krängas för att barnen ska kunna få matchoveraller och åka på cup. Innebandy är en billig sport i förhållande till mycket annat men kläder och cup kostar och då har vi inte ens räknat in att alla ledare utför arbetet fullständigt gratis för att hålla nere kostnaderna så mycket som möjligt för Sveriges barn och ungdomar. Hatten av för alla eldsjälar i Sveriges föreningsliv!

Sedan ska Lilleman på kalas och jag ska förbereda huset inför storstädning och pyntning till jul. Det är ju liksom snart första advent! Sötnosen ska skjutsas iväg på danslektion och sedan tror jag att soffan blir ett rätt schysst ställe att hänga på.

Men först, innan dess:

HEJA HAGUNDA IF!

hagunda

Lämna en kommentar

Filed under Barnjidder, Snack för en snack

Helgen som gick…

Av olika anledningar jag har lite mer tid över i vardagen än vad jag brukar ha. Ligga på soffan är inte min melodi (även om dagens ösregn och storm lockar till teven). Istället drog jag igång renovering av huset. Det mesta av tiden har jag varit ensam med barnen. Tänkte (i min enfald) att det är ju väldigt pedagogiskt och rätt att visa barnen hur man tapetserar, målar tak, röjer undan.

Kan ju säga att den pedagogiska biten bröt ihop redan på Rusta där tapeter och annat smått och gott skulle inhandlas. Svettig och rödflammig i ansiktet är nog bäst beskrivet för hur jag såg ut när vi väl kom till kassan. Där det sedermera visade sig att jag valt typ allt fel. Kön ringlade lång bakom mig medan biträdena sprang tillbaka till målaravdelningen för att byta allt som jag lyckats få till fel. Alltjämt medan ungarna ville springa ut på parkeringsplatsen.

Väl hemma tog jag nya tag. Satte på ungarna deras snickarbyxor (medan jag drog på mig pyjamasbyxorna) och bad dem röja rummen. Hej och hå. Det gick åt skogen. Ni fattar. Ungar som hittar leksaker de inte ens visste de hade och sedan bryter ihop när jag vill att de ska lägga ner allt i en låda och bära ut i garaget. Det gick så där.

När jag sedan kom igång med tapetseringen av Sötnosens rum hade jag skippat allt det pedagogiska. Skickade ut barnen i trädgården med fika. Tänkte att nu blev det lite mer fred och ro.

Tills jag upptäckte vad otroligt ofta det ska torkas efter toalettbesök, hur lite man når vattenglaset, hur ofta ungarna är hungriga och vad är det här för en spännande kniv egentligen.

En våd, torka bak. En till våd, nej nej akta, gå ner därifrån. En halvsned våd, vi ska äta klockan fem, du svälter inte ihjäl.

Typ så.

I går var Mr Underbar hemma. Stora killen spelade Xbox i källaren med en kompis och de två andra lekte på lekplats och var borta flera timmar i stormen.

Det resulterade i två färdigt tapetserade rum där det nu bara saknas fix och trix. En del möbler ska bytas ut, en del ska handlas in. Sedan ska vi boa in oss och fundera på slutfinalen. Och så städa resten av huset. Källaren ska vi inte prata om..

Idag är förskolan stängd. Jag och Lilleman ska till IKEA för att leta saker. Och så till någon loppis för att leta ännu mer saker. Och på fredag fyller Lilla Hjärtat och ska ha fyra kompis på pyjamasparty. Så man har att göra, fast kalendern är tämligen otecknad just nu. Konstigt det där…

Och så har Lilleman sagt att han också vill ha nya tapeter..

Ses vi på Rusta?

Lämna en kommentar

Filed under Barnjidder

Se, det är kärlek!

”Just ja. Du ska ju på tjänsteresa imorgon. Då tar jag med mig Lilleman på en sväng och passar på att tanka bilen, fylla på med spolarvätska och kolla oljan så kan du vila dig så länge.”

Mr Underbar, i ett nötskal. Tack för att du finns i mitt och barnens liv.

Puss!

Lämna en kommentar

Filed under Barnjidder

Grattis till prinsen!

Jag gillar vårt kungahus! I det stora hela tycker jag de gör fantastisk reklam för Sverige. Däremot är jag inte en av dem som drömt om att vara prinsessa. Jo, i ett oaktat ögonblick när jag bodde i Danmark hade jag planer på att snärja kronprinsen där men tycker Mary gör ett fantastiskt jobb. Jag har det bra där jag är idag.

Nu vill jag bara gratulera till den nya prinsen i kungahuset och väntar med spänning på namnet. Hubertus? Folke? Bertil? Möjligheterna är oanat många.

Grattis hela familjen!

Prinssesa

Lämna en kommentar

Filed under Barnjidder

Vad gör ni idag, den 29 februari?

Det är ju inte så ofta den dagen sker. Den 29 februari, var fjärde år. Man borde onekligen göra något stort, något magiskt, något alldeles fantastiskt!

För det första. Grattis Alicia Vikander till Oscarsstatyetten! Det är verkligen att fira in skottdagen med bravur! Vad underbart och vad roligt! Du skulle göra dig alldeles fantastisk som Ingrid i min Här och nu. Fundera på det och återkom.

För det andra. Min magiska skottdag blir hemma framför brasan. Storkillen har feber och krupp så slalomhelgen i Kungsberget blev kortare än planerat. Som tur var kunde systrarna ta hand om Sötnosen som vägrade sluta åka i backarna så vi kunde plocka hem den febrige killen och stoppa honom i säng. Nu hänger han framför teven medan jag har dukat upp jobbet vid köksbänken. I termosen har jag ordnat med kaffe och i kylskåpet finns det ingen mat. Det var ju ett tag sedan vi var hemma. Får se om vi kan skrapa ut is ur frysen när det vankas lunch.

Så det blir min magiska skottdag, en gång var fjärde år. Ingen promenad i det vackra vädret, inget häng med vänner, inget skrivet på manus. Bara jobb och så en sval hand på sonens panna med jämna mellanrum.

Vad gör ni? Fyrverkerier? Champagne? Blodpudding och innebandyträning?

Lämna en kommentar

Filed under Barnjidder