Hur hanterar man fula gubbar?

Häromdagen tog jag ett tidigt flyg till Köpenhamn för att träffa mitt nordiska team. Jag fick ta tåget två stationer för att komma dit vi skulle träffas. Det var morgonfyllt i vagnen, de flesta halvsov eller pratade lågmält. Jag stod vid dörren eftersom jag skulle av ganska så snart. Mannen som satt bredvid mig var klädd i kavaj, slips och hade en läderportfölj lutad mot benen. Skulle tippa på att han var cirka 60 år. I knäet låg en surfplatta och han skrålade ner längs ett dokument som såg ut att vara en bok eller längre artikel. Inget konstigt alls egentligen.

Förutom att överst på surfplattan sträckte sig halvklädda damer med väldigt stora bröst ut sig och höll upp ett nummer om var man bäst kunde nå dem.

Jag ska erkänna att det fångade min uppmärksamhet och är säker på att både ett och två av mina ögonbryn åkte upp i vädret. Kalla mig naiv, men det var inte vad jag hade förväntat mig en torsdags morgon på tåget.

Blyg och pryd som jag är tittade jag genast bort men sneglade tillbaka efter någon minut. Då tittade han, helt ogenerat, på porrfilm. Full aktion, så att säga. Varje gång jag har berättat denna historia för folk i min omgivning så har de ställt exakt samma fråga efter detta avslöjande så det är lika bra att jag svarar på en gång så ni kan stilla er nyfikenhet.

Nej, han hade inte ljudet på.

När det blev dags att kliva av reste sig även mannen upp och ställde sig bakom mig. Jag hade klänning på mig och började bli lite paranoid så jag stegade fort iväg över perrongen tillsammans med alla andra. När vi kom till rulltrapporna märkte jag att han fortfarande var bakom mig så jag valde trappan istället.

Sedan kom tankarna. Vad hade jag gjort ifall han ”råkat” sträcka ut en hand och ”råkat” komma ut min rumpa? Vad ska man göra i ett sådant tillfälle?

Jag har faktiskt inte en aning. Ska jag skrika, slå honom, vara iskall, ta en bild och ringa polisen? Var sårar jag honom mest, så att säga? Vad kan jag, när ord står mot ord (”i trängseln råkade jag komma ut hennes vänstra skinka, det var aldrig meningen, jag är lycklig gift och skulle aldrig tänka tanken och dessutom är jag ordförande i Rotary”) göra för att få honom på fall. För att hindra honom för att göra det andra, mot tonårstjejer?

Några tips? Jag känner att jag inte alls vet hur jag ska förbereda min dotter på detta liv hon har framför sig. Så länge de flesta åtgärderna om hur vi ska hindra våldtäkter och sexuella övergrepp går ut på att tjejerna ska ändra sitt beteende så måste hon rusta sig för krig. OM alla herrar/killar/män kunde hålla snoppen inne i byxorna så vore problemet ju liksom löst. Det kan vi ju vara eniga i. Av någon anledning är det väldigt svårt för många herrar/killar/män.

Ska jag slå/ringa polis/skrika tills samhället har kommit på bättre tankar?

Någon som vet?

Releasefest för Anna Arvidsson och Ordbrodösen

Första gången jag träffade Anna Arvidsson var när hon jagade efter sina söta tvillingar, en solig dag på Fårö. Hon, mannen och barnen var inackorderade i familjerummet på Camilla Davidssons författarhotell och hade alltid tid för ytterligare en kopp te om morgonen.

Då, för snart två år sedan, pratade hon om hur hon fick idéen till Ordbrodösen och hur hennes tankar gick runt processen. För mig fanns det ingen som helst tvivel om att detta är en bok jag vill läsa. Jag tvivlade inte heller på att boken skulle vara välskriven, väldisponerad och spännande. Anna verkar vara en disciplinerad och strukturerad person som inte låter vardagens hektiska schema komma emellan henne och berättelsen. Jag visste också, vilket är lätt att säga högt så här i efterhand, att Ordbrodösen inte bara skulle bli ett antaget manus utan även få ett högt ansett förlag.

Naturligtvis hade jag rätt.

Anna tog sig tid att skriva en lång personlig hälsning till varje person i lokalen (Norstedsthuset, jo jag tackar jag). Vi var med säkerhet minst 150 stycken i lokalen. Lika många kollegor som författarkollegor. Fårögänget ställde upp mer eller mindre mangrant och kom resande från öst, väst och norr. Till och med från Bålsta. Anna liknade en fotomodell värdig röda mattan i Hollywood där hon prinsesslikt gled runt gästerna och fick varje person att känna sig speciell. Jag dreglar av avundsjuka när jag tänker på trailer som förlaget skapat och jag BARA VET att boken blir till en succé, som blir till en snackis och som sedan blir TILL EN FILM!

Så vet ni var ni hörde det först.

Att gå på release är vansinnigt roligt, inte minst för att få träffa alla utspridda kollegor. Naturligtvis finns det inte alls så mycket tid till att prata med alla lika mycket som jag skulle ha velat. Naturligtvis hinner jag ganska precis säga hej, komma in i ett samtal och sedan ska jag bara säga hej till en annan. Och sedan blir jag trött i huvudet av allt surr, varm under armarna av all syrebrist och kan bara tänka på bilresan hem till landet.

Men jag hann äta upp några prydnadstenar. Det är jag ju väldigt nöjd med.

 

Här och nu som ljudbok på Storytel

Igår släpptes Här och nu som ljudbok (Lind & Co) på Storytel. Fantastiska Anna Maria Käll läser in boken om Ingrid och Nate. Hon är en av mina absoluta favoritinläsare av ljudböcker så jag är så sjukt nöjd och stolt över att just hon tackade ja till detta projekt. Därutöver kommer hon även läsa in debutboken Lova, som kommer till våren. YES!

Dagen till ära fick jag gästblogga på Storytels hemsida. Där kan ni läsa om hur tankarna runt Här och nu förflöt efter att Lova var skriven. Tack Storytel för att jag fick medverka hos er.

Siså! Iväg med er nu och ladda ner Här och nu, lyssna på berättelsen och lämna er recension. Då får ni både en härlig hörupplevelse och jag blir er evigt tacksam. Bara en sådan sak. 🙂

Fin recension för ”Var det inte värre än så här?”

Författaren Kim Kimselius har läst ”Var det inte värre än så här?” och skrivit en fin recension om min bok. Så himla roligt att läsa hennes kommentarer. Ni hittar boktipset här.

Är det inte bara underbart…

… när en påbörjande förkylning trängs i kroppen med jet-lag?

… när julen verkligen väntar på att ställas utanför dörren nu när det ser så ofantligt fånigt ut med adventsstjärna i fönstret men jag ids verkligen inte ens tänka på att mangla alla gardiner så jag bara duckar i ämnet?

… när den nya skolterminen inleds med att jag skriker åt ungarna att de minsann ska komma i tid till skolan i år om de så ska gå nakna dit?

… när orden ”jag stryper din surftid” är det enda som fungerar som hot för att barnen ska komma i tid och inte gå nakna resten av dagen?

Bra start på det nya året. Jag tror till och med att jag skiter i träningen och den hälsosamma maten, så bra som alla löften går just nu.

Men bilen går faktiskt bra. Än..

Jag är på mitt bästa ställe i livet

Just före nyår funderade jag lite på mina kommande delmål inför det nya året. Det är något jag brukar ge lite tanketid, skriva upp och sätta fast på anslagstavlan. Både inom jobbet, privat och med skrivandet. De rent självklara såsom skratta varje dag, träna mer och fokusera på ett skrivprojekt i taget hänger där även om det även ska ingå planer för hur det ska genomföras. Det går ju inte bara att säga träna mer om det inte finns en strategi för hur det ska gå till i vardagen samt vilket mål jag sätter inom detta. För min del blir det 10.000 steg varje dag, pass på Friskis två gånger i veckan (eller löprunda) samt badminton med brudarna två ggr i månaden. Det känns överkomligt och ett konkret mål.

Men ju mer jag tänkte på mig själv och mina mål så fastnade jag i vem jag var för ett par år sedan och vem jag är idag. Det låter ju onekligen lite corny men jag blir tårögd när jag tänker på utvecklingen och min egen framfart i mig själv.

Jag har alltid en person som står fast, som reser mig vid nederlag, begrundar resultatet, funderar ut en bättre väg och tar den. Alltid.

Förutom för ett par år sedan.

Minsta smäll fick mig ner på knä. Minsta ord tolkades negativt och tog hårt. Jag misstrodde mig själv, min personlighet, alla mina egenskaper och vad jag kan utföra. Visst, jag hörde ju att många av er spred fina komplimanger om min energi, inspiration och förmåga att kasta mig ut i saker.

Men jag trodde inte på dem. Inte fullt ut.

Det enda jag kunde vara var en dörrmatta och någon som presterade.

Så hörde jag denna sång och insåg hur mycket jag vacklat. Jag skriver fan i mig under på varje textrad. Ja jag vet, den är på danska men jag tror ni fattar själva andemeningen.

Med hjälp av terapi, mindfulness, en god skopa självinsikt och familj/vänner stöd står jag på högsta toppen av välbefinnande i mitt liv. Högre upp kan man alltid nå och jag strävar likt den stenbock jag är. Det är ett aktivt val att förändra sig själv och jag är glad att jag gjorde det.

Mitt mål för 2017 och framöver blir således att aldrig hamna på den platsen igen, där alla har öppet mål att racka ner på mig och mitt självförtroende. Delmål blir att öva på konflikter, stå upp för mig själv och skaka av mig ond energi.

Heja mig!

Hipp hipp hurraaa!

Vid 3 på morgonen började telefonen vibrera. Den bara fortsätter. För att inte tala om de, i skrivande stund, 159 gratulationerna, som strömmar in via FB.

Jag fyller år, ensam på ett hotellrum i USA. Närmare bestämt utanför Washington. Jetlaggen gör att morgontimmarna är effektiva. Jag har firat med att fånga en Taurus-pokemon som visst inte ska finnas där hemma. Det ska bli en sann glädje att visa fram det för äldsta sonen.

Som jag inte har sett på snart en vecka. Inte de andra barnen heller. Eller Mr Underbar.

Jag är på tjänsteresa, under utbildning, på mitt nya företag med bas i USA. Dagarna är proppfulla av information och mingel med kollegor jag annars aldrig träffar. Det är trevligt och lärande.

Men jag saknar mina barn och mannen.

Fast ikväll ska vi på bankett på ”House of Sweden” och jag har cocktailklänningen med mig. Jag får låtsas som om det är jag som är värdinnan så känns det lite mer som en födelsedag.

Kram på er och ta hand om 2017 på bästa sätt!

God fortsättning och dela gärna med er av era delmål inför 2017

I mitt vuxna liv har jag jobbat med delmål. Det gäller både för jobbet och privatliv samt skrivandet. Det känns bra att strukturera upp tankarna och göra målmedvetna planer för hur jag skulle kunna tänka mig att arbeta framöver. Jag skriver ner, funderar, stryker och lägger till. När jag känner mig nöjd (det ska vara nåbara mål, samt lägga till en anings drömmar) skriver jag ut målbilden och sätteer på min anslagstavla. Ibland får jag korrigera mig, ibland når jag slutmål.

I skrivande stund är jag inte klar med mina delmål men har en aning om vad det kommer handla om. Mer tid för skrivande (ja, bra, men hur?), fler timmar med träning (fint, gärna, men kom gärna med konkret tidsplan) osv osv.

Hur ser era delmål ut för 2017? Dela gärna med er så jag kan inspireras innan jag skriver ut mina egna och kan sikta in mig på ett höjdarår tillsammans med er!