Mina barn gillar innebandy. Verkligen gillar innebandy. Det lilla samhället där jag bor gillar också innebandy. Verkligen gillar innebandy. Och de är bra på det också, både samhället och barnen.
Själv är jag mer fotboll. Det är något med att sparka hårt till en boll och sedan jaga efter den. Men mina barn gillar innebandy.
Så, helgen som nu är över oss ser ut så här:
Fredag: Matchvärdar i nybyggda arenan inne i Uppsala. P07 (min äldsta son) ska vara maskotar för herrlaget Hagunda If (heja Hagunda!). Det betyder att de ska tåga in med herrarna just innan matchen drar igång. Ni vet, så där som Slatan gör och lägger en trygg hand på axeln på en skakig nioåring som nästan skiter på sig av stolthet. Vi föräldrar får minsann inte hålla några herrar i handen utan vi ska blippa biljetter samt passa sargen under matchen. Det smäller rätt hårt när herrarna far över banan så det gäller att hålla sig undan och hoppas på att de löst springande barnen (främst mitt popcorn till femåring) håller sig borta och hittar aktivitet någon annanstans. Vi ska vara i arenan, alla klädda i hemmalagets färger och dräkter (så även jag) kl 18 och stanna tills matchen är över någon gång vid 21.30.
Lördag: Lillkillen har träning med P10 klockan 9 på morgonen. Jag antar att jag lämnar de två äldre hemma och traskar iväg med Lilleman vid 8, helt enkelt för att han går så vansinnigt långsamt. Eller, jag omformulerar mig, han har en väldigt hög grad av upptäckarglädje inom sig. Klockan 12 hivar jag fatt i stora killen igen. Då är det dags för hemmamatch. Äldsta sonen är alltid väldigt uppspelt när det är dags för match och humöret brukar vara på topp. Tror jag det, han är stabil både som back och målvakt och matcherna brukar vara rafflande. Som förälder har det blivit min uppgift att hälsa motståndarlaget samt domare välkomna samt visa dem vilket omklädningsrum de ska ha. När matchen drar igång har jag ansvar för matchklockan. Exakt vad det innebär vet jag inte i skrivande stund men jag tänker att jag ska hålla koll på poäng, periodtid och när allt är över. Kanske även blåsa vid eventuella byten. Eller om de kör flygande. Jag tänker att jag vet det imorgon. Ungefär när matchen drar igång. Förhoppningvis. Jag har i alla fall bett Sötnosen att göra fina skyltar som vi kan tejpa upp på omklädningsrummen som en lite hälsning så lite koll har jag. När matchen är över ska omnämnda Sötnos iväg på pyjamasparty så det får gå fort att riva sarg (som jag nog varit med att bygga redan vid 12) för att hon ska hinna.
Söndag: Lilleman har även önskat sig innebandyträning med P11 så där går vi återigen iväg runt 8 för att hinna till klockan 9 (det är alltså bara 800 meter att gå…). Denna gång har jag på mig träningskläder och ledartröja samt Sötnosen i släptåg för kl 10 ska hon in på träning och jag har visst blivit hjälptränare. Det är verkligen inte för att jag kan något som helst om innebandy men de 32 tjejerna är bara för sköna, för spralliga, för underbara med deras hejaramsor och lagkänsla att det har blivit helgens höjdpunkt. Jag är kanske inte bäst med klubban och bollen men jag är hyfsad på att få tjejerna tysta under samlingen samt att ställa sig i kö. Det får vara bra så. Och deras energi! Men ni borde verkligen komma på deras matcher. Det är rent ljuvligt! Och väldigt högljutt.
Här har vi inte ens nämnt alla klubbkort, Ravellikalsonger och honungsburkar som ska krängas för att barnen ska kunna få matchoveraller och åka på cup. Innebandy är en billig sport i förhållande till mycket annat men kläder och cup kostar och då har vi inte ens räknat in att alla ledare utför arbetet fullständigt gratis för att hålla nere kostnaderna så mycket som möjligt för Sveriges barn och ungdomar. Hatten av för alla eldsjälar i Sveriges föreningsliv!
Sedan ska Lilleman på kalas och jag ska förbereda huset inför storstädning och pyntning till jul. Det är ju liksom snart första advent! Sötnosen ska skjutsas iväg på danslektion och sedan tror jag att soffan blir ett rätt schysst ställe att hänga på.
Men först, innan dess:
HEJA HAGUNDA IF!
Eva Ludvigsen 