Lite överallt i cyberspace kan jag just nu hitta mina böcker. Det är ju lite läskigt, spännande och intressant. Och så får jag bita naglarna i väntan på recensionerna…
Här kan ni läsa en bit ur Här och nu samt alla kommentarer.
Här är en planering för vad som ska läsas i veckan. ”Var det inte värre än så här?” ligger med i schemat.
Boktips hittar ni här..
Fortsätt läs och rapportera. Det är så otroligt roligt att höra era åsikter och tankar.
Just nu sitter jag med benen uppe i soffan och ett glas bubbel bredvid mig. Och så datorn i knäet. Precis som det ska vara.
Fötterna värker efter timmar på högklackat men hjärtat är varmt. För min universitetsbok ”Var det inte värre än så här?” fick äntligen släppas ut på grönbete. Akademibokhandeln bjöd in till fest och jag klädde upp mig till tänderna.
I bilens stora baklucka hade jag packat med mig alla mina titlar (det börjar bli ett par stycken nu..) samt goodie bagsen.
Jag är så otroligt glad över alla som ville vara med och bidraga till min goodie bag så mina läsare inte bara fick med sig min eminenta bok hem utan även andra saker. En presentpåse av överraskningar helt enkelt. Nu vill jag gärna ta tillfälle och tacka mina sponsorer för deras donationer.
Ariton Förlag
Akademibokhandeln
Anne-Lie Högberg – författare
Cederquist
Ida Axelsson – författare
Mercodia AB
Uppsala kommun
Uppsala universitet
Svenska kyrkan
Och så godis på det… Ni må tro att köparna blev glatt överraskade när jag slängde fram en tung påse när jag signerat en bok åt dem. En blev så glad att hon köpte tre böcker till. 🙂
Mina fina läsare kom med presenter, blommor och choklad. Akademibokhandeln hade ordnat så fint med de rätta färgerna och jag fick prata prata prata om böcker i flera timmar. Men tror ni att jag kom ihåg att ta bilder på eventet? Men nej, kära ni. Men nej. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att komma ihåg. Ni får helt enkelt tro på mitt ord att mina fötter är svullna, blommorna färgglada och klänningen ligger i tvätten. Lite så.
Och imorgon blir det Vänge-dagen. Där hänger jag i solen tillsammans med alla ortsbor och kränger mina fina böcker. En bra helg det här!
Det drar ihop sig väldigt mycket till releasefest på Akademibokhandeln för ”Var det inte värre än så här?” Jag ser mitt ansikte uppklistrat lite här och där och inser att jag nu inte kan backa undan. Jag har även mottagit böckerna från tryckeriet och den är så fin så fin. Omslaget är underbart! Nu vill jag ju hitta ut till läsarna också!
Fredagen den 12 juni med start klockan 15 är det alltså releasefest på Akademibokhandeln, Gränby centrum, Uppsala. Det vankas välpackade goodie bags för de 30 första betalande kunderna. Där kommer finnas lösgodis (för det har viss betydelse i boken), serpentiner, snacks och kanske en ballong (fast jag hatar dem).
Och så jag och mina böcker!
Välkommen!
Jag heter Anna Helgesson och bloggar om mitt skrivande. Jag är författare till två barnböcker som kommit ut på Idus förlag, Resan till sommaren 2013 Och Glashjärtat – vänner eller fiender 2015. Den sistnämnda kommer vilken dag som helst, så det är verkligen väntans tider just nu.
När man ska komma ut med en bok så kräver det en hel del för att nå ut i den myriad av böcker som finns samtidigt på marknaden. Hur ska man göra för att nå ut med sin pärla, för att alla ska få veta att den över huvud taget finns?
När jag kom ut med första boken var jag lika grön som omslaget. Jag visste ingenting om marknadsföring. Nada. Jag har ingen bakgrund inom företagande eller andra näringar där det är livsavgörande att synas. Syns du så finns du. Så enkelt (och så svårt) är det med nya böcker också.
Jag fick snabbt lära mig att jag är den bästa reklampelaren för min bok. Om jag vill marknadsföra mig på boklådorna så är det bästa att stega in i egen hög person, spotta upp sig och knata in med världsvan min och stolt presentera sig som Författaren som givit ut Boken de inte får missa. Kan väl säga att det inte gick till så första gången jag annonserade mig själv. Men det går bättre och bättre för varje gång. Så att prata för sin produkt är det första tipset jag vill ge dig.
Det finns en fördel med att kunna pitcha sin story på sju sekunder. Tror det var i Författarpodden med Frida Skybäck och Agnes Hellström jag hörde det första gången. Tänk att du ska kunna berätta om din bok för en förläggare i hissen. Då har du inte många sekunder på dig att fånga hens intresse.
Här vill jag tillägga att jag har en mentor inom denna snåriga bransch, nämligen min egen marknadsföringscoach Anna Hellqvist som just nu lär mig lite om olika marknadsföringskanaler inom sociala medier. Därför handlar resten av inlägget just om dessa medier.
Anna började med att fråga mig om jag var klar över vilka målgrupper jag hade, och var de fanns. Målgrupper? Men hallå, jag skriver ju böcker för 8-12-åringar. DE är min målgrupp, daah! Vid närmare eftertanke var hennes fråga mycket relevant. Köpare är absolut inte samma sak som läsare. För att vara effektiv så behöver du veta vilka som är dina köpare och var de finns.
Författarsida på facebook Här skriver jag just nu främst om min nya bok. Visar illustrationer från boken, berättar om signeringar och tankar och känslor inför boksläppet, blandat med länkar som handlar om författarskap och böcker. En salig blandning. Här kan jag skriva om allt det som rör nuet runt mig och mitt författarskap. Informativ och intresseskapande, känner jag att jag vill vara där. En annan bra sak med en särskild sida för sitt författande är just att du inte behöver trötta ut dina vänner som inte är lika litteraturintresserade. Väljer de att gilla sidan så får de infon, inte annars.
Blogga har jag gjort i drygt två år. Bloggen är bra för att nå ut och kommunicera med andra bloggare om livet som författare eller aspirerande sådan. Jätteroligt och framför allt lärorikt. Så mycket jag lärt mig genom att hitta skrivande människor som skriver om sitt skrivande! Här ger jag utrymme för mer personliga utblickar på livet i stort, även om det mest handlar om att skriva.
Jag upplever att det inte är så enkelt att nå ut med sin blogg. Ibland delar jag blogginlägg på olika forum på facebook och då märks det direkt att folk varit nyfikna och klickat in på bloggen. Gör man det inte alltför ofta så är det ett effektivt sätt att visa upp sig.
Instagram Jag har ett gammalt konto som jag skrämde liv i nyligen. Insta är ett utmärkt sätt att visa upp sig, det är ju bilderna som är i fokus. Fundera på vad du vill förmedla med dina bilder. Här visar du enkelt upp t.ex. ditt bokomslag. Om du taggar dina inlägg så når du fler grupper.
Anna gjorde mig uppmärksam på att facebook är en vuxenarena och att instagram är mer för barn och ungdomar. Är det din målgrupp så når du kanske dem lättast här. Lätt att följa och följas.
Twitter Ett nytt grepp för mig. Jag känner att twitter är ett väldigt direkt redskap. Om du plockar upp något intressant, så kan du få feedback i egenskap av favoritmarkeranden (typ som gilla) eller att du blir retweetad. Det är när någon vidarebefordrar ditt inlägg i sitt eget flöde. Det roligt att lära sig nya saker och precis som med alla andra sociala medier så gör du ju så mycket du vill själv. Anna tipsade om att koppla bloggen till twitterkontot, så visar du inlägget där samtidigt.
Jag upplever att det går att få kontakt med olika medier, tidningar, tv och bokförlag osv på ett enkelt sätt. Här kan du lätt följa och förhoppningsvis följas av giganterna i Sveriges media.
Synas. Boksomslaget måste synas. Om du dessutom ser dig själv och din nuna som en del av produkten, så kan du flasha ditt författarporträtt (eller andra sköna bilder) lika ofta också. Tänk Camilla Läckberg, så förstår du vart jag vill komma.
Jag har beställt en roll-up. Det kostar en del, men jag hoppas att det ska hjälpa mig att synas när jag är på boksigneringar i sommar. Det väldigt proffsigt ut att stå framför en två meter hög bild av dig och ditt bokomslag. PRO liksom.
Jag har hört att en presumtiv köpare ska ha sett din bok minst sju gånger innan hen kan överväga att köpa din bok. Kan tänka mig att det inte gäller Läckberg eller Guillou och gänget, men vi andra dödliga. Så tänk vad bra det blir om du syns på facebook, instagram, twitter och på bloggar. Så småningom har några blivit intresserade av din bok (man måste väl undra när man sett den SÅ många gånger till slut).
Om du blivit nyfiken på mig och min blogg, där jag bloggar i vanliga fall så finns jag på www.annasskrivarblogg.wordpress.com.
Författarsidan på facebook heter kort och gott Anna Helgesson Författaren.
På twitter heter jag @nnahelgesson
På instagram heter jag _annahelgesson_
Jag blir jätteglad av kommentarer och nya gillare. J
Hoppas vi ses!
Det drar ihop sig väldigt mycket till releasefest på Akademibokhandeln för ”Var det inte värre än så här?” Jag ser mitt ansikte uppklistrat lite här och där och inser att jag nu inte kan backa undan. Jag har även mottagit böckerna från tryckeriet och den är så fin så fin. Omslaget är underbart! Nu vill jag ju hitta ut till läsarna också!
Fredagen den 12 juni med start klockan 15 är det alltså releasefest på Akademibokhandeln, Gränby centrum, Uppsala. Det vankas välpackade goodie bags för de 30 första betalande kunderna. Där kommer finnas lösgodis (för det har viss betydelse i boken), serpentiner, snacks och kanske en ballong (fast jag hatar dem).
Och så jag och mina böcker!
Välkommen!
Jag och Lilleman var ute på en promenad i kvällssolen i samhället där vi bor. Av någon anledningen, jag minns faktiskt inte alls hur vi hamnade där, började vi prata om zombiesar. Helt enligt plan började Lilleman vandra runt som en zombie istället medan han muntrade just ”zombie” i en ovanligt hes och långsam stämma.
”Men hur blir man zombie?” Frågan kom rätt omedelbart. För vampyrer vet jag hur de blir till. Och visst blir varulvar det för fullmånens skull (fast är det en gen som styr hårmängden?)?
”Hur slår man ihjäl en zombie och är säker på att den verkligen är dör?” För igen, jag har koll på vampyrerna. Men en zombie? Varför vet jag inte något om dem.
Säg nu bara inte att jag ska ta fram telefonen och googla fram all kunskap. Det är helt enkelt inte lika roligt. Det roliga är ju många gånger att spekulera tillsammans. Så det gör vi nu. Kom igen!
Häromdagen hörde jag att Sverige röstat fram en ”vanlig” människa, så där som de gör varje år. Jag vet inte helt hur det går till men jag antar att man får pitcha sitt sommartal i ett par minuter och så ringer folk in (eller har en app, vad vet jag) och lägger sin röst.
Alla röster hamnade visst på en person (från Uppsala, bara en sådan sak) som av någon anledning valt att specialisera sig på zombies. Och om jag minns rätt, förbereder sig för en zombieattack i framtiden. Ni vet, grävt ner ett överlevnadskit i alla fyra väderstrecken ifall olyckan skulle vara framme. Inte kärnkraftverk, inte ryssen och inte heller omvald regering. Zombieattack.
Och det som lugnade mig när jag läste om det här (innan jag hade mitt samtal med Lilleman, så jag lade inte så mycket på minnet) var att vi i Skandinavien inte var känt för just zombieattacken för det var ju väl känt att just zombiesar frös ihjäl vid minusgrader. De överlever helt enkelt inte vår vinter (och sommar, som det är i år).
Men det kändes ju väldigt betryggande kände jag.
Fast hur blir man zombie? Hur dödar man en? Varför uppstår de i flock? Vad lever de på?
Jag har inte en aning. Kanske jag måste skriva en bok för att ta reda på det. Eller lyssna på sommarprogrammet. Eller fråga er!
Bring it! Ge mig era bästa zombiespekulationer!
Och det på självaste nationaldagen och allt. Grattis Sverige och alla mina fina läsare!
Tack Anna för att jag fick hälsa på dig.
Ja ni… Jag vet inte ens var jag ska börja. Ni minns min debutroman Lova. Hon som med fyrverkerier kom ut på Frank förlag 2013. Hon som drog till Australien för att fly undan sitt svenska liv. Hon som drog tillbaka till Sverige för att komma undan sveket i Australien. Och hon som sålde slut men förlaget hade bestämt sig för att omstrukturera och omformulera sig. Så vi rev kontraktet och fick noll pengar på fickan.
Så där satt Lova och jag på en parkbänk under vissnande björkar och tittade på varandra. Jag gillade ju henne. Gillade Chris (fast jag aldrig kommer över hans svek). Ville att de skulle läsas och roa, underhålla. Men hon var kontraktslös. Förlagslös. Och jag hade så många andra manus som pockade på uppmärksamhet. Andra roliga upplevelser och hemskheter som jag utsatte mina karaktärer för. Jag bestämde mig för att vänta ett tag, skriva klart på uppföljaren och sedan ge ut Lova på egen hand.
Och tiden gick. Lova sneglade ibland på mig. Jag ibland på henne. Men inget hände.
Förrän i mars i år. En förläggare från Harper Collins hör av sig. Säger att hon vet att Lova är kontraktslös ”och skulle vi får läsa?”
Jag dog, jag grät och jag svarade ”Det låter som en bra plan.”
Ett par veckor senare, och ett antal kortare naglar, kom nästa mail.
”Vi vill väldigt gärna ge ut Lova i Sverige, Norge och Finland. Och kanske även Danmark.”
Ni fattar! Från att vara uträknad och endast placerad på en kall och kylig parkbänk är Lova tillbaka i värmen igen. Inte bara i Sverige utan hon ska översättas och få pröva vingarna i andra länder! Det är så storartat, så storslaget, så.. så… amerikanskt på något sätt. Jag tänker direkt på Hollywood och undrar när filmkontraktet dyker upp.
Ge aldrig upp! Hör ni det! GE ALDRIG UPP! Fortsätt drömma, fortsätt kämpa och fortsätt leva ert liv som om varje dag vore ett utlandskontrakt i brevlådan!
Höj era glas och skåla med mig!
Under Lova, Marknadsföring
I vanliga fall har jag ett (1) par skor med mig när jag är ute och reser. Oavsett om det handlar om affärsresa, nöje eller strandliv. Ett par skor. Det är inte alltid så bra när jag väl är framme för det är verkligen inte lika passande med lätta smidiga bekväma skor i alla sammanhang men det är just skönt och bekvämt. Och när man är över fyrtio (40) så har man rätt till sådana argument.
För ett par veckor sedan var jag i Prag med två (2) sköna donnor från jobbet. Utan att gå in på detaljer kan jag ju avslöja att deras bagage var tre (3) dubbelt så stort som mitt. Om inte mer. Varje dag hade de en ny outfit, med tillhörande skor. Varje dag, snyggt och propert och helt enligt klädkod. Not so much på min sida. Mest bekvämt och bohemiskt. Och så en anings för tajt över magen.
Nu befinner jag mig i Tallin. Till min förfäran upptäckte jag att min packning inte gick ner i handbagaget fast jag bara ska vara här i fyra (4) dagar. Jag fick helt enkelt checka in väskan. Och det i det minsta plan jag någonsin skådat. Och när jag kom fram till hotellet upptäckte jag att jag fått med mig fyra (4) par skor. Fyra!
JAg vet inte ens vad jag ska med dem till. Och det värsta är att jag genast började spekulera i varför jag har så mörka skor och vore det inte bra med ett par snygga ljusbruna så här i sommartider?
Jag hoppas planet är större på vägen hem…
Först mailar en man och säger att han och hans två döttrar läser Flaskpostmysteriet med stor behållning. Spännande, var visst ordet han använde sig av.Som riktiga deckare har de inskaffat sig en karta där de prickar av ställena i boken. Planen är att uppsöka allihopa under nästa besök uppe i Härjedalen. Det är ju fantastiskt roligt att höra!
Sedan kom denna recension från Eva Boktokig. Den gjorde mig väldigt glad. Läs här!
Nu ska jag ut i solen och fira!
Visto förlag (2015)
Idus förlag (2014)
Frank förlag (2013)
Eva Ludvigsen 