Monthly Archives: juli 2014

Fin recension i DAST Magazine

Det är så underbart att läsa recensioner som denna. Ord som ”Språket är lättläst, ibland riktigt spänstigt”, ”Eva Ludvigsen är en driven författare inom sitt (sina?) gebit och hon har en förmåga att skriva trovärdiga repliker” och ”Ingrid får efterhand skarpa konturer och även de övriga personer som befolkar boken framstår som människor av kött och blod och med röster som skiljer sig åt.

Det parti jag lurar mest på är min tydliga oförmåga att killa mina darrnings. ”Här finns sjok av dialog som inte driver handlingen framåt utan tycks finnas där för att författaren inte har hjärta att stryka.” Jag har funderat och funderat, bläddrat i boken och funderat igen. Här finns det uppenbart något som irriterar och så förstår jag inte vad det är.

Någon som kan tipsa så jag lär mig inför nästa bok?

Annonser

3 kommentarer

Filed under Här och Nu, Marknadsföring

Slutet på Här och nu vill visst ingen prata högt om

Och det förstår jag. Det är inget man direkt kan avslöja från början för då röjer man hela grejen. Det har mina fina recensenter fattat. Alla nämner det de inte får nämna och så nämner de inte det.

Och ändå var det slutet som jag skrev allra allra först. Det var där hela resan med Ingrid och Nate började. Utan att jag visste hur det skulle börja. Jag tråcklade så att säga baklänges.

Katarina Persson, min förlagskollega som debutant, har läst boken och gillar. Och jag är så glad, så glad, att hon gillar.

Läs recensionen här!

 

Lämna en kommentar

Filed under Här och Nu, Marknadsföring

Jag har hittat parken!

En väldigt stor fördel med att vara barnfri för en vecka är de spontana ”ska vi luncha” dejterna. Inget med ringa hem och dubbelkolla, inget med dåligt samvete av typen ”jag borde åka hem och byta av Mr Underbar.” Inget sådant tjafs. Bara högljutt ”ja!!” och sedan hänga kvar alldeles för länge. Men så trevligt.

BålstaÅsa Bonelli, Jenny Jacobsson, Anne-Lie Höglund, jag och kossan Rosa

I fredags blev det lunch i Bålsta med pinglorna. Jag skulle egentligen åkt hem senast, absolut senast, klockan 15. Det hade jag strängt sagt till mig själv. Anledningen var att hinna skriva innan tjejfesten på kvällen.

Jag kom hem ungefär samtidigt som mina gäster. Men trevligt hade jag. På bägge sociala events. Så det var klart värt.

Idag var jag på stan. Träffade en otroligt trevlig och energifull författaraspirant. En människa av det där slaget som man blir glad av, och inspirerad. Och tvungen att tänka i nya banor för hon ifrågasätter, frågar och kommer med förslag. Som dissekerar och diskuterar texter, karaktärer och handlingar.

OMG! Me like!

Sedan gick vi runt ett slag i ett sommartomt Uppsala. Jag var lite på jakt efter en hemlig park. En sådan där offentlig som ingen vet om. Lite Notting Hill och ”opsadaisy” ni vet.

OCH VI HITTADE EN!!! Den var så fin, så ombonad, och så hemlig. Utan min målmedvetne kollega så hade jag aldrig vågat mig in men hon tog mig hampen och stretade vidare. Fick mig att ta upp kameran och fyra av ett gäng bilder för minnets skull.

Det var hon placerade mina huvudkaraktärer under en magnifik hängbjörk. Målade upp kapitlet för mig så jag nästan trodde hon tagit över mitt huvud.

Det är därför jag sitter just nu med en skål chokladpraliner framför mig och datorn i knäet och tänker landa just det kapitlet från en av Uppsalas hemliga trädgårdar.

Vi ses under hängbjörken!

Lämna en kommentar

Filed under Marknadsföring, Snack för en snack

Min sista sovmorgon ever, ever!

Och jag klämde i till halv nio. Det är en sovmorgon värd att skriva om. Jag är så trött och seg i huvudet av det långa sovpasset att det känns mer som om jag steg upp fem.

Nej, inte alls fem. Det är min normala vakningstid. Halv fem är jobbigt. Fyra går bra, men halv fyra går rakt inte alls.

När går era vakningståg på morgonen?

Jag har varit ensam hemma utan kidz i en vecka. Det är det längsta jag någonsin har varit här i huset själv. Någonsin. Och frågan är om det kommer inträffa igen. Jag tror inte det.

Som människa är jag bra på att vara ensam. Jag har alltid saker att göra och fyller dagarna med sådant som är viktigt för mig. Den här veckan gick det tre dagar som jag inte lämnat huset (mer än för ett löppass i skogen), träffade inte en enda människa och tänkte inte mer på det. Jag är den naturliga eremiten helt enkelt.

Så där som nog många småbarnsföräldrar gör så har jag haft ett par egna, högst privata, drömmar om vad jag ska göra när jag är ensam i huset. Inte bara hur mycket jag skulle städa (och det skulle vara rent i en vecka!), hur mycket jag skulle hinna (utan ungarna runt benen), hur mycket jag skulle läsa (och få läsa ut kapitlet i lugn och ro), sola i trädgården och få bestämma över fjärrkontrollen.

Jag drömde även om att få äta mat framför teven, lämna datorn precis där jag satt, äta bara smörgås till middag osv osv. Ni veeeet vad jag menar. Lite studentliv helt enkelt. Så där som man mer eller mindre otvunget gjorde för tjugo år sedan, utan att sätta värde vid det.

Så här i efterhand vet jag verkligen inte vad jag egentligen siktade på. Äta framför teven? Allvarligt! Gör ni det? I min familj har vi aldrig gjort det, mina barn anar inte vad konceptet går ut på. Nu fattar jag varför jag sagt nej.

Det är ju skitbesvärligt att äta framför teven. Man kan inte riktigt skära maten med tallriken balanserande i knäet. Man kan inte lägga av sig besticken på duken. Man ser ut som ett monster när man sitter mer tallriken bara en halv centimeter från hakan och skyfflar in maten i megastora tuggor.

Vad är nöjet med det?

Och sedan står disken där på soffbordet medan jag försöker koncentrera mig på teven. Det går ju inte heller. Och luktar gör det. Hur gör ni det?

Första dagen på mitt barnlösa liv inledde jag med att handla in lax i familjeportion och ett stort vitkålshuvud. Jag ställde mig och storkokade inför veckan. I en familj på fem personer ryker ju maten rätt snabbt bort. Speciellt när Lilleman äter som en tonåring så treåring han är.

Låt mig meddela att vitkålssoppa smakar riktigt illa efter fjärde kvällen och lax är helt enkelt överskattat. Visst, asskönt att inte laga mat varje kväll. Att inte ens tänka på det. Bara ta fram lådan, mikra och äta framför teven.

Sedan i onsdags har det alltså blivit smörgåsar.

Min stora plan denna vecka var att skriva klart och redigera färdigt ungvuxenromanen. Jag har varit flitig, väldigt flitig faktiskt, men i mål går jag inte. Halvvägs, får jag nog säga att det blir men det ska nog bli bra det med. Det är ju inte direkt någon som står och väntar på den, inga deadlines dragna så det är ju bara att redigera färdigt i egen takt. Men under den här veckan har jag verkligen skrivit lite var jag har haft lust. Ute i trädgården, i sängen, vid köksbordet, soffan. Och varje gång har jag lämnat alla böcker, pennor och sladdar precis där jag satt och gått och lagt mig.

Med resultat att jag letar som en tok dagen efter, springer runt i huset med ett andfått ”vad har jag nu…”. Istället för att bara hämta allt och allting inne i sovrummet där jag vanligtvis bevarar allt för att barnen inte ska få tag på det. Lätt som en plätt och energisnålt dagen därpå.

Jag har gjort allt i huset nu (som jag har lust på att genomföra), jag har läst en massa böcker och jag har surfat. Till och med haft tjejkväll och stannat uppe till två. Bara en sådan sak. Jag har tränat, om än motvilligt och rätt segt, mina avtalade tre gånger i veckan (inräknat ikväll då jag ska iväg i spåret) och jag har ätit mig äcklad på smörgåsar.

Jag vill till mina barn nu. Gosa in i deras nackar och höra dem gnabbas. Bada långa timmar vid havet, strosa längs folktomma gator och äta riktig mat. Smyga in datorn i knäet medan de ser Bolibompa och hoppas på att få en halvtimme (kvart?) i skrivro.

Vara som vanligt med andra ord. Det räcker nu med ensamhet i huset. Nu vill jag fylla upp det till brädden med mina egna underbara söta ungar. Jag tror till och med jag kommer njuta av deras första utbrott…

Lämna en kommentar

Filed under Barnjidder, Snack för en snack

Mina skrivartankar i Dagens medicin

Första gången jag var med i Dagens medicin är nästan tio år sedan. De ville skriva om min avhandling som precis kommit ut. Ville försöka få mig att förklara dess betydelse för omvärlden på ett enkelt och lättförståeligt sätt.

Även denna gång fick journalisten återkomma till mig för hon tyckte jag var lite ”luddig” i mitt uttalande. Att orsaken till att jag skrev var lite vagt och ”jag går helt enkelt inte på det.”

Det skrattade jag länge åt när jag satt i en lång korridor på Rikshospitalet, Oslo, i väntan på ett möte. Hon gick inte på mitt argument om varför jag bara måste skriva.

Så jag fick formulera om det. Det köpte hon.

Här hittar ni resultatet. Jag är i fin omgivning tillsammans med bland annat Elias Palm och Anna Jansson. Sug på den ni!

 

Lämna en kommentar

Filed under Böcker och författare, Här och Nu, Lova, Marknadsföring

Jag tänker på alla blommor jag kastat genom åren…

… och mår lite dåligt. Förlåt? Kan man säga det? Skylla på okunskap och ovilja att ta reda på den?

Ett av mina mest kommenterade inlägg var den när jag frågade efter skötselråd på orchidéer (som jag nog aldrig lär mig stava till). Jag hade fått ett helt gäng till min releasefest för Lova. Vackra, sirliga och färgglada.

Men efter ett par veckor stod det ju bara pinnar där. Supertrist. Så jag tänkte slänga dem alla. Börja om från början liksom.

Det satte ni gruvsamt stopp för. Bad mig klippa vid knäna, vattna sparsamt och gömma bakom en gardin. Så jag knäade dem, vattnade en tesked och skaffade gardiner.

Det gav effekt redan efter ett par veckor. Som de blommade. Som ett stort tack till alla er som lät dem behålla livet.

När jag hade min releasefest för Här och nu kom fler orchidéer. Mitt sovrums fönsterbänk är full av dem och de lyser när jag vaknar, vakar över mig när jag ska sova. Varje dag tänker jag på den värme som omgavs mig och mina böcker på deras dopdag. Det är en ära i sig.

Men denna gång har livet snurrat lite för fort för att jag ens ska bekymra mig om mina blommor. Har inte knäat dem en enda gång, knappt plockat bort vissna blad. Låtit dem stå där som pinnar.

Då levererar denna blomma. Den minsta jag har. Från ingenstans. Fullständigt exploderar av blommor, vackra och vita. Så många att den stackars nacken snart knäcks. Och se, det är fler på gång.

bild

Kära orchidée, jag förtjänar dig inte. Jag gör inget för att du ska trivas i mitt hem. Ändå lyser du upp min morgon och står i givakt genom natten. Du ska veta att jag beundrar din ihärdighet och uppskattar ditt mod. Hädanefter ska jag ta bättre vara på dig och dina familjemedlemmar.

Ska bara redigera ett manus först.

 

4 kommentarer

Filed under Snack för en snack

Vad jag gör när jag inte skriver fast jag borde.

Jag har exakt fyra dagar på mig att briljera klart i mitt manus. Redigera den massiva biten som blev skriven under NaNoWriMo under november och så skaka fram ett slut.

Exakt fyra dagar utan barn. Med start idag.

När jag vaknade, utsövd och pigg, imorse runt klockan sex tänkte jag att det var ju en bagis. Småkaka, ingen fara på taket. Frukost i sängen, läsa ut en bok och googla lite. Beställa lite böcker och så FB. Kanske njuta lite av att Bokrondellen just idag ståtar med min Här och nu, inte bara på ett klipp utan två. TVÅ! Och att Idus förlag har majoriteten av titlarna på första sidan. Heja oss!

Så öppnade jag manuset lite lojt. Såg att jag fått ihop 219 sidor i november. Tänkte att det är väl ingen match, det är ju bara att läsa igenom så håller berättelsen. En enkel kaka, igen.

Redan efter första sidan insåg jag:

1. Pappa hade bytt namn från Bernt till Ingvar och så tillbaka till Bernt igen.

2. Från Värmland kommer man tydligen snabbast om man tar E4an via Stockholm till Uppsala. NOT!

3. Jag bytte tempus inte bara en utan tio gånger. I samma stycke.

4. I första uttalandet om huvudpersonen hade hon inga vänner. Bara för ett andetag senare just sitta och sakna sina vänner hon lämnat kvar i byn. Yeaah right…

Så jag tog en springtur, planterade blommor, vattnade trädgården, gick igenom posten, hängde tvätt, insåg att alla mattor i hela huset ligger på fel plats så ut med dem, dammsug och hitta nya platser på vägen in.

Klockan är ett och jag har inte hunnit äta lunch än. Mattorna ligger fortfarande ute (under hotande regnmoln) för jag har inte helt räknat ut var de ska ligga än. Duschat är en by i Ryssland och jag har redigerat hela fyra (4!) sidor. På det igen bara.

Hörde jag inte hur tvättmaskinen precis blev klar…

2 kommentarer

Filed under F & C - en ungvuxenroman