Ett träd föll över vägen…

… jag tvärnitade, ringde 112 och skrev en novell.

Så kan man också få inspiration.

Sista träffen som mentor i Region Uppsala

Jag kände mig lite som mamma igår morse när radio skrek ut ”Klass 1 varning, stanna hemma. Ge er inte ur på vägarna.”. Min första tanke var ”Bra, då är det inte så mycket trafik. Jag sticker.”

Resan gick till Örebro, första mötet klockan 8 på morgonen. Som tur är tycker jag om att lägga till timmar i min tidsplan för det gick  i 40 km/h på motorvägen. Jag vågade inte dricka mitt kaffe av rädsla att köra av vägen. Idag har jag träningsvärk i axlarna och käkarna av all spänning.

Men fram kom jag. Fem minuter innan mötet och sedan full fart hela dagen. Hem tog resan bara två timmar för då hade all snö regnat bort och blåsten släppt.

Det var tur det för då skulle jag vidare på nästa jobb, i nästa karriär. Vi hade avslutningsmöte på Region Uppsala där jag avgick som mentor till min fina adept under hösten 2017. Hon har varit så duktigt, så inlyssnande och även kommit med återkoppling på våra samtal. Vi har stått på scen tillsammans, spridit kunskap om mentorsprogrammet och lockat fler att söka. I vår var det visst fler än tidigare som sökte. Galet roligt!

Det har varit otroligt roligt, väldigt lärorikt och även reflekterande. Visst, jag har gett ut sju titlar sedan 2013 så visst borde jag har en del erfarenhet men jag har bara inte tänkt över det. Tänkt över allt som hänt, både dåligt och bra, lutat mig tillbaka och faktiskt beundrat åren som gått. Klappat mig på axeln och sagt ”bra jobbat!”. Så det gjorde jag igår. Skamlöst och utan att staka mig. Bra jobbat, Mentor Eva.

Det blir tomt, utan att vara mentor, utan att ha en adept. Men kanske jag kan vara stoltare över mig själv, över vad jag åstadkommit i bokbranschen. Utan utbildning, utan kunskap och så sju titlar, boom, liksom.

Boom sa det också idag när jag var på väg till möte inne i stan. Bara fem meter framför föll det en stor gran. Pang, krasch, Rätt över vägen. Skvätte upp kvistar på min bil. Men jag hann stanna, tvärnitade och fick igår varningsblinkers. Trädet låg över hela vägen och inga kom förbi. Köer över allt.

Jag tänkte att det här får man ju liksom ta tag i. Insåg att trädet var för stor för mig att dra undan så jag ringde 112. Första numret jag kom på… Jag inser nu att jag lät enormt förvirrad. Presentera mig inte. Sa inte var i Sverige jag befann mig, bara att jag var vid fartkameran, du vet, där vid Läbysvackan. Han var väldigt tålmodig, den där larmoperatören, det måste jag säga. Bit för bit lirka han ut mer information av mig. Vägnummer, närmaste stad, vad för slags träd.

Medan vi pratade växte köerna och jag var sen till ett möte. DÅ stannar det till en hantverkarbil. Utan ord stiger en blåklädd man ut, drar fram en cirkelsåg och stegar fram till trädet. När den inte räcker till hämtar han nästa såg och räcker dessutom över en handsåg till en av oss alla som stod och glodde på granen. Två sekunder senare var trädet borta och vägen fri. Hantverkare än fasen i mig en superkraft i sig!

Direkt efter jag kom hem hade jag innebandyträning för underbara tjejlaget Hagunda F07/08. Först hade jag tänkt mig vanlig innebandy. Men så kom jag lite i flödet av ”jag överlevde, jag fick inte ett träd i huvudet. Jag kan röra mig, vifta på tårna och vinka till himlen”-moment. Så jag sa det till tjejerna. Att idag blir det ingen klubba och boll. Idag hyllar vi kroppen och det faktum att vi kan röra den. Efter trettio minuter hårt fyspass där svetten lackade på min panna och tjejerna lovade att höra av sig imorgon om de fick träningsvärk körde vi stafetten som jag aldrig fattar, Sten-sax-påse. Mycket skratt och trams. Precis vad jag behövde. Sedan byggde vi sarg och spelade match, bara för att vi kunde.

Så, på det hela taget är jag sjukt glad över mitt liv. Mitt i livet, och det är mitt. Jag viftar på mina tår, äter min fiskleverolja och kramar mina barn. Imorgon ska jag gå tio kilometer i vårvädret, bara för att jag kan, för att det är bra. Sedan ska jag köra killarna till fadderträning i innebandy. För att det är det roligaste de kan tänka sig en fredagskväll.

Bra shit, helt enkelt!

 

Grattis på födelsedagen, syrran!

I fleeera veckor här i januari har jag och min storasyster varit lika gamla. Exakt på året, lika gamla. När hon och familjen kommer på födelsedagsfirande hemma hos mig brukar jag vara snabb på att säga det: ”Nu är vi lika gamla. Exakt lika gamla!”

Jag behöver ju inte säga att hon inte är direkt förtjust. När vi var mindre så brukade hon kontra med att när jag fyller fem, åtta eller tio var hon lika snabbt med att bli sex, nio eller elva på samma dag som jag. När jag högt deklarerade för alla som (inte) ville höra det fortsatte hon envist med att säga att min födelsedag var också hennes.

Fast vi egentligen var lika gamla. I fleeera veckor.

Förutom nu, så här på äldre dagar. Nu drar hon på det. Vill inte alls säga att hon är ett år äldre fleeera veckor i förväg. Vill nog helst säga att hon faktiskt är lika gammal som jag, fast det tar emot på grund av god gammal sed. Jag blev i år 44. Syrran ville inte ta siffran 45 i sin mun. Det märktes. Så, ju äldre vi blir, ju mer samma ålder har vi, liksom.

Snart blir det nog som med Moster. Så länge som jag har funnits till har hon fyllt 25. När vi barn omkring henne blev 25 ändrade hon sig till 25+, men inte ett år äldre. Jag tror jag ska säga det själv. Det är liksom enklare för alla parter.

Men i alla fall.

Grattis, syrran, på 25-årsdagen. Nu är vi lika gamla!

Kanonerbjudande på Adlibris just nu för Här och nu

Käraste författarkollegan Anne-Lie Högberg tipsar om att både hon och jag ligger högt högt högt uppe i listorna hos Adlibris. Naturligtvis var jag tvungen att kolla detta och ta mig tusen, det stämmer.

Inte nog med det, Här och nu går att köpa till riktigt bra pris. Två pocket för endast 79 kronor. Varför inte slå till på både min fina bok och så hennes ”Väck mig när det är över” som jag varmt varmt kan rekommendera.

Sedan hittar jag att Diabeteshandboken – Det är ju bara en spruta har det otroliga priset 99 kronor (ord pris 198 kr). Ut och shoppa nu!

Bokrecension för pocketversionen av ”Här och nu”

Den kära Här och nu kom ut 2014. Då fick den fantastiska recensioner och uppskattning. Förra året kom boken ut i en omarbetad pocketversion på Lind & Co och nu kommer recensionerna igen. Så fantastiskt roligt att se hur en boks liv kan återuppstå på en gång. Som jag brukar säga när jag står på signeringar: ”En bok ruttnar inte när du ger bort den som värdinnegåva. Det gör blommor.”

Här är en finfin recension från Boklusens blogg.

Hur gör ni när ni hittar en karaktär ute i verkliga livet?

Häromveckan befann jag mig i USA på utbildning för mitt dagjobb. Alla anställda inom mitt segment från USA, Europa och Asien var samlade på samma plats ett par dagar för att ge en gemensam plattform, ett gemensamt språk, för vår profession. Alltid trevligt, alltid lärorikt och  jag är alltid jetlaggad och förkyld när jag åter kommer hem.

Kommer ni ihåg boken ”Här och nu”. Där Nate och Ingrid hittar varandra i Montana efter lite förvecklingar fram och tillbaka. Där Nate har en strulig men lojal lillebror som först försöker flörta med Ingrid så Nate gnisslar tänder. Klart ni vet, ni har ju läst boken.

Första dagen på vår utbildning kliver det en ny kille, anställd i Frankrike, in i rummet. Fast jag såg honom bara på håll så var han Connor. Lillebrorn alltså. Samma gängliga kroppstyp, spretiga hår, pojkaktiga spjuverhet. Möjligen mörkare i håret än vad jag tänkt mig som originalet men annars. Klockrent. Senare samma kväll hamnade jag vid samma bord som honom. Och tappade hakan igen. Samma sätt att prata, samma gester, samma slags skämt. Jag var tvungen att berätta sammanträffandet för min svenska kollega som också varit vänlig nog att läsa två av mina böcker. Hon förstod direkt. Connor!

Hur gör ni när ni hittar karaktärer ute i verkliga livet? Säger ni något? Berättar ni om rollfiguren och vad den har för roll i berättelsen? Ber ni om att få ta en bild? Tänker ni att de blir smickrade/tar illa upp/tror ni flörtar?

För min del sa jag inget. Min kollega smög upp telefonen vid ett tillfälle och tog en bild. Så nu har jag en suddig bild på Connor precis när han stoppar in en smörgås i munnen. Väldigt charmerande.

Nästa gång vi träffas ska jag säga det. Eller?

Hur gör ni?

Uppdatering på skrivarfronten

Jag har varit jetlaggad i USA sedan i tisdags. Det betyder väldigt tidiga morgnar innan mötena drar igång för dagen. Ja, det blir en del Facebook och mail. Det blir också en hel del spelande av Pokemon på sonens konto (jag har fångat fem nya sådana där djur så jag hoppas han blir glad) och koll på Storvretacupen via snälla uppdateringar hemifrån.

Men det blir också minst en timme skrivande varje dag. Det är ju största lyxen i vardagen! Jag märker ju givetvis hur mycket enklare det är att hoppa in i texten efter tre dagar av skrivande i sträck. Handlingen har ju ofta pågått i mitt huvud under mötena och dialogerna ligger klara. Redan när jag vaknar (vid 3) så börjar tankarna härja om hur jag nu ska få ut killarna ur skogen, hur telefoner fungerar och var i världen de befinner sig. Jag funderar också över hur boken ska sluta för nu är det inte långt kvar. Kanske tre kapitlet om det vill sig väl. De ska bara hitta ut ur skogen först och just för tillfället råder det lite delade meningar om hur det ska gå till.

Jag säger inte att boken är klar snart, men då vankas redigeringsrundan och det ska bli kul. Jag har inte läst ett enda ord av det jag har skrivit så det finns säkert en del överraskningar jag måste ta itu med. Sedan står redan de kunniga testläsarna på rad för att sätta tänderna i manuset. Det ser jag också fram emot och jag är säker på att det blir slakt i första omgången. Det blir bra till slut.

Så, nu börjar min timme av skrivande innan dusch, kläder, frukost och möten fram till 18 ikväll. Häng på!

Mitt nyårslöfte 2018

Det finns egentligen bara ett så varför krångla till det:

”Skriv, för bövelen. Skriv!”

Gott nytt år!