Category Archives: Snack för en snack

Grattis på födelsedagen, syrran!

I fleeera veckor här i januari har jag och min storasyster varit lika gamla. Exakt på året, lika gamla. När hon och familjen kommer på födelsedagsfirande hemma hos mig brukar jag vara snabb på att säga det: ”Nu är vi lika gamla. Exakt lika gamla!”

Jag behöver ju inte säga att hon inte är direkt förtjust. När vi var mindre så brukade hon kontra med att när jag fyller fem, åtta eller tio var hon lika snabbt med att bli sex, nio eller elva på samma dag som jag. När jag högt deklarerade för alla som (inte) ville höra det fortsatte hon envist med att säga att min födelsedag var också hennes.

Fast vi egentligen var lika gamla. I fleeera veckor.

Förutom nu, så här på äldre dagar. Nu drar hon på det. Vill inte alls säga att hon är ett år äldre fleeera veckor i förväg. Vill nog helst säga att hon faktiskt är lika gammal som jag, fast det tar emot på grund av god gammal sed. Jag blev i år 44. Syrran ville inte ta siffran 45 i sin mun. Det märktes. Så, ju äldre vi blir, ju mer samma ålder har vi, liksom.

Snart blir det nog som med Moster. Så länge som jag har funnits till har hon fyllt 25. När vi barn omkring henne blev 25 ändrade hon sig till 25+, men inte ett år äldre. Jag tror jag ska säga det själv. Det är liksom enklare för alla parter.

Men i alla fall.

Grattis, syrran, på 25-årsdagen. Nu är vi lika gamla!

Annonser

2 kommentarer

Filed under Snack för en snack

Hur gör ni när ni hittar en karaktär ute i verkliga livet?

Häromveckan befann jag mig i USA på utbildning för mitt dagjobb. Alla anställda inom mitt segment från USA, Europa och Asien var samlade på samma plats ett par dagar för att ge en gemensam plattform, ett gemensamt språk, för vår profession. Alltid trevligt, alltid lärorikt och  jag är alltid jetlaggad och förkyld när jag åter kommer hem.

Kommer ni ihåg boken ”Här och nu”. Där Nate och Ingrid hittar varandra i Montana efter lite förvecklingar fram och tillbaka. Där Nate har en strulig men lojal lillebror som först försöker flörta med Ingrid så Nate gnisslar tänder. Klart ni vet, ni har ju läst boken.

Första dagen på vår utbildning kliver det en ny kille, anställd i Frankrike, in i rummet. Fast jag såg honom bara på håll så var han Connor. Lillebrorn alltså. Samma gängliga kroppstyp, spretiga hår, pojkaktiga spjuverhet. Möjligen mörkare i håret än vad jag tänkt mig som originalet men annars. Klockrent. Senare samma kväll hamnade jag vid samma bord som honom. Och tappade hakan igen. Samma sätt att prata, samma gester, samma slags skämt. Jag var tvungen att berätta sammanträffandet för min svenska kollega som också varit vänlig nog att läsa två av mina böcker. Hon förstod direkt. Connor!

Hur gör ni när ni hittar karaktärer ute i verkliga livet? Säger ni något? Berättar ni om rollfiguren och vad den har för roll i berättelsen? Ber ni om att få ta en bild? Tänker ni att de blir smickrade/tar illa upp/tror ni flörtar?

För min del sa jag inget. Min kollega smög upp telefonen vid ett tillfälle och tog en bild. Så nu har jag en suddig bild på Connor precis när han stoppar in en smörgås i munnen. Väldigt charmerande.

Nästa gång vi träffas ska jag säga det. Eller?

Hur gör ni?

Lämna en kommentar

Filed under Böcker och författare, Här och Nu, Snack för en snack

Uppdatering på skrivarfronten

Jag har varit jetlaggad i USA sedan i tisdags. Det betyder väldigt tidiga morgnar innan mötena drar igång för dagen. Ja, det blir en del Facebook och mail. Det blir också en hel del spelande av Pokemon på sonens konto (jag har fångat fem nya sådana där djur så jag hoppas han blir glad) och koll på Storvretacupen via snälla uppdateringar hemifrån.

Men det blir också minst en timme skrivande varje dag. Det är ju största lyxen i vardagen! Jag märker ju givetvis hur mycket enklare det är att hoppa in i texten efter tre dagar av skrivande i sträck. Handlingen har ju ofta pågått i mitt huvud under mötena och dialogerna ligger klara. Redan när jag vaknar (vid 3) så börjar tankarna härja om hur jag nu ska få ut killarna ur skogen, hur telefoner fungerar och var i världen de befinner sig. Jag funderar också över hur boken ska sluta för nu är det inte långt kvar. Kanske tre kapitlet om det vill sig väl. De ska bara hitta ut ur skogen först och just för tillfället råder det lite delade meningar om hur det ska gå till.

Jag säger inte att boken är klar snart, men då vankas redigeringsrundan och det ska bli kul. Jag har inte läst ett enda ord av det jag har skrivit så det finns säkert en del överraskningar jag måste ta itu med. Sedan står redan de kunniga testläsarna på rad för att sätta tänderna i manuset. Det ser jag också fram emot och jag är säker på att det blir slakt i första omgången. Det blir bra till slut.

Så, nu börjar min timme av skrivande innan dusch, kläder, frukost och möten fram till 18 ikväll. Häng på!

Lämna en kommentar

Filed under Böcker och författare, Marknadsföring, Roboten Ludde, Snack för en snack

Tips för alla mingelhatare

Jag har fått den fina äran att vara lucka 19 i Sofia Yméns förträffliga Feelgood-grupp på Facebook och dess julkalender. TACK!

Först tänkte jag göra skamlöst mycket reklam för mina egna böcker i alla slags genrer och gärna kärleksböckerna för vem behöver inte drömma sig bort under ett långt jullov när rasande lego, haltande Netflix och hällande regn inte riktigt gör underverk för familjelyckan. Men, jag ångrade mig när jag tog fram stora resväskan för att packa ner en cocktailklänning matchad med ett par högklackade skor och min ångest.

För vem hatar inte att dra på sig tajta cocktailklänningen och dra på mingel?

I bokbranschen vet vi alla att releaser är bland det roligaste som finns att närvara på, som ett dop för en efterlängtad unge, men där finns också ett stort mått av mingel. Det kommer nog inte som en överraskning när jag säger att jag alltid har hatat att mingla och jag är rädd att jag alltid kommer göra det. Vi snackar alla former av mingel. Inte bara coctail-partyt utan även första dagen i skolan, på träningen, på luncherna eller discot. Var helst man träffar på folk. Det ligger liksom inte naturligt för mig att stega fram till en okänd, presentera mig och sedan starta upp en meningsfull dialog. Om jag fick välja stod jag helst vid sidolinjen och iakttog alla människor. Gärna med en anteckningsbok i handen så jag kunde använda mig av repliker, utseende och beteende vid ett senare skede.

År av träning har dock gett mig en del insikter. Insikter jag nu här vill dela med mig av. Kanske till och med lagom inför det kommande gigantiska mingelmyllret i juletid eller nyårsafton. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon.

Saker som man bör göra när man tvingas mingla:

Först och främst, se till att alltid ha med någon som kan det där med att avbryta ett samtal, presentera sig själv och dig och sätta igång dialogen. En del människor kan göra det på ett väldigt snyggt och elegant sätt. Hittar du en sådan, iakttag noggrant och skriv ned beteendet!

Om det inte är möjligt att lura med sig någon mingelexpert (och tyvärr är ju väldigt ofta så fallet) gäller det att komma tidigt till minglet/skoldagen/fotbollen/övrigt. Nästa person som stiger in genom dörren/ut på grusplanen/övrigt är den du ska haka fast på. Sträck tydligt fram handen och guida dig snabbt fram till en gemensam nämnare av slaget ”regnade det också när du cyklade hit?”, ”Vilken träningsvärk jag hade förra gången” eller ”har inte du heller gjort läxan?”

Sug fast vid de som du presenterat dig för. Ha en lista av intressanta ämnen i bakfickan om så behövs. Typ väder (fungerar förvånansvärt ofta), politik (bör behandlas varsamt) och semester (fungerar också väldigt ofta). Fråga, fråga, fråga. Allt för att behålla kvar människorna vid din sida. Att stå ensam är inget mingel.

Se till att alltid ha något i händerna. Det här är enda anledningen till att röka. Man kan både fäppla med cigaretten samt tändaren. Rulla egna cigaretter måste vara det optimala. Bara man inte håller på att fäppla för mycket med glaset/fotbollen/övrigt. Det ser väldigt nervöst och desperat ut. Om det är ett glas i handen, drick inte för fort och för mycket. Ett tomt glas ser väldigt desperat ut och skickar ut helt fel signaler. Helt plötsligt kan man inte skratta högt utan att folk kastar en sned blick på glaset. Jag minns ett ångestladdat mingel när jag tappade en tallrik med brieost och kex ner i en annans handväska. Inte roligt, men det gav oss väldigt mycket att prata om länge efter.

Bokmässan 2013 tillsammans med Annica Estassy, Anne-Lie Högberg, Jenny Jacobsson och Eva Rydinger just efter handväskeincidenten.

Le hela hela tiden. Står du ensam ska det se ut som om omgivningen roar dig. Att just du njuter att var en del av denna stora samling. Att du är självständig där du står och absolut inte behöver någon för att du ska en trevlig stund. Samtidigt ska leendet balanseras med att säga ”kom gärna hit och prata med mig, jag har en bra historia på lut”. Ja, jag vet, det är en hel konstform, det där leendet. Öva gärna hemma framför spegeln. Hitta rätt vinkel på överläppen, tilta med nacken och låt ögonen glittra. Jag skulle tippa på att Mona Lisa faktiskt står utanför dansgolvet på ett diskotek. Sista sången håller på att spelas, och gömda i handen har hon kompisarna alla garderobbrickor till jackor hon lovat hämta ut medan de får en svängom. Mona Lisa är inte ledsen för det (fast det inre gråter). Inte alls, hon ler hemligt och iakttar omgivningen. Det leendet menar jag ni ska öva på.

Det här är jätteviktigt: Ser ni någon som ser ut som du (mystiskt leende och fäpplande vid glaset/fotbollen/övrigt), gå genast dit. Speciellt om det är ett sällskap där du känner folk och inte minglar på samma premisser. Det är ålagt oss alla mingelhatare att rädda en annan mingelhatare när helst det är läge för det. Det betalar sig!

Viktigast av allt. Om personen ni har sugit fast vid börjar se sig omkring, gäspar bakom handen eller svarar hummande på era frågor, gå er väg. Säg något vagt med ”tomt glas”, ”dags att kolla in konstverket/pudra näsan/kissa” eller ”oj, där kom en jag måste hälsa på”. Tacka artigt för trevlig pratstund (man vet aldrig när bekantskapet kan komma att behövas) och lämna. Det sista man själv vill vid mingel är att bli lämnad.

Hellre vara den som lämnar.

Om ni har dessa råd i bakhuvudet när ni drar på er cocktail-klänningen och de högklackade skorna så kommer det gå bra, jag lovar. I början är det läskigt och svårt men det ger sig med tiden. Efter ett tag kan det nästan bli roligt. Ett mingel som avslutas med gapskratt och magkramper är värt alla gloende-ensam-med-tomt-glas-mingel anytime. Testa!

 Fest för boken Här och nu tillsammans med Anne-Lie Högberg och Åsa Bonelli, värsta bästa mingelgänget

PS. Ett annat schysst samtalsämne på ett mingel är just: Har du läst någon bra bok på sistone? Jaså inte, vad säger du då om dessa godingar Väldigt bra, har jag hört.

 

4 kommentarer

Filed under Böcker och författare, Marknadsföring, Snack för en snack

Vad vore världen utan föräldrar?

Som många av er vet befinner jag mig ofta på olika idrottsarenor runt om i Uppland. Säsongen är just nu i innebandyns tecken och jag lovar er, här spelas det innebandy flera gånger om dagen. Tre barn ställer onekligen till det i schemat och ibland krävs det fingertoppskänsla och en stor portion med logistik för att få det att fungera.

Men vet ni vad, jag gör det så gärna. Och jag vet att många föräldrar håller med mig. Vi pressar helgerna med skjuts till arenor, sporthallar och står i kiosk, säljer Ullmax, New Body och kakor för våra barns skull. Jag hejar, applåderar och ropar tillsammans med en stor skara föräldrar som lever här och nu och mitt i matchen.

Här i helgen satt jag i IFU-arena. Äldsta pojken hade match och det är alltid lika spännande. Mellantjejen hade redan avklarat två matcher under helgen så jag var hes och öm i handflatorna men ändå lika pepp. Yngsta killen gillar att hänga med i arenan men han hade själv innebandyträning i hemmahall så jag hade skjutsat dit honom innan match och Mr Underbar skulle hämta hem honom. Runt omkring mig satt söndagströtta föräldrar med kaffe i handen. Där fanns även ett par far- och morföräldrar som valt att ta sig till vår fina arena och heja fram barnbarnen. Efter 3 gånger 15 minuter var vi sedan slut. Det var en jämn och spännande match som böljade fram och tillbaka. Ett par fantastiska räddningar av målvakten och sedan snabba kontringar. Ett baklängesmål och spänningen var olidligt. Det var ett par stycken bakom mig i publiken som hejade högt och engagerat. Och sedan erkände direkt att de aldrig sett på innebandy förut men det här var ju roligt ju. Att detta nog inte var sista gången de skulle gå till en match.

Sådant gläder en idrottsmänniska som gillar hela grejen med föreningsliv. Vår innebandyklubb – Hagunda – är extremt omhändertagande. Fast jag varit en del av föreningen i ett par år nu så har jag inte riktigt vant mig än. Dessa fadderträningar med ungdomslagen som herr- och damlagen håller får mig tårögd. När barnen tågar in till en Allsvenskamatch tillsammans med herrarna och de är så stolta. När herrarna och damerna kramar om ungdomslagen utanför plan och spelar med dem i periodvilan i stora matcher. Varje gång blir jag lika tårögd. Varje gång. En kram, en high five, en passning. Varje gång. Läs mer om Hagunda här.

Vi föräldrar som går upp tidigt på söndagarna, som sitter på små bänkar i sunkiga idrottshallar, som tvättar matchkläder och säljer salami. Vi vet att det betalar sig. Att barnen rör på sig flera gånger i veckan, blir trygga med andra vuxna, lär sig att samarbeta och hålla humöret uppe. I slutändan är det värt allt. Jag kämpar på med vårt schema för jag vill ha fler tårögda stunder tillsammans med mina barn och deras förebilder. Jag är så glad att alla vi föräldrar (och då har jag inte ens börjat böla över det fantastiska ledarna som lägger en ännu större mängd av fritiden helt gratis genom att coacha och ta hand om våra barn) driver stora delen av idrotts-Sverige genom att erbjuda barnen en hälsosam och rolig fritid.

Och sedan är det inte helt ledsamt att få möjlighet att träffa bröderna Ravelli. Den möjligheten hade jag aldrig fått om jag inte varit en engagerad och passionerad idrottsförälder.

PS. JA! Jag vet att det finns rötägg ute i publiken, bland ledarna och även hos spelarna själva. Sådana som pressar för hårt, ropar fula ord och allmänt beter sig illa. Så illa att domare går av gråtande från plan. Så illa att andra spelare slutar spela i laget. Så illa att inget längre är roligt. Jag har varit en del av idrott-Sverige för att uppleva allt på nära håll. Varje gång blir jag lika upprörd och irriterad att det får fortsätta. VUXNA MÄNNISKOR!?? Skämmes ta mig tusan! Men majoriteten hejar på sina barn med kaffet i handen och segervrålet på lut i strupen. Majoriteten skjutsar glatt till träning och match, ser till att kläderna är tvättade och väskan packad. Det lyfter vi inte tillräckligt ofta. Stort tack till alla oss för våra barns hälsosamma fritid och framtid. DS

Lämna en kommentar

Filed under Barnjidder, Snack för en snack

Min dotters upplevelse av #metoo

Det är nog ingen som har missat tornadon #metoo som sveper över jordklotet just nu. Inte en sekund för sent, om ni frågar mig. Det är sannerligen dags att det sker en förändring på kvinnoförnedrande fronten och mansvineriet. Det är dags att alla fina män som finns där ute sätter ner foten och slår knytnäven i bordet runt sammanträdeslokaler, verkstan, jägarpasset och omklädningsrummet. Säger att det räcker nu, vi vill inte höra någon uttala sig så där nedsättande om kvinnor. Våra mammor, systrar, bästa kompisar, kusiner och mormödrar. Respekt!

Jag ska ärligen erkänna att när #metoo drog igång var jag lite så där blasé som man blir i dagens samhälle. Men vad tror de på allvar att de kan ändra? Vad tror de ska ske med ett litet pytteinlägg på sociala medier? Väx upp och gå vidare. Så kände jag.

Sedan tänkte jag än mer på det, såg hur fler och fler skrev #metoo på Facebook eller Instagram. Jag var inte direkt förvånad över antalet kvinnor som öppet sa som det var. Ärligt, man har nog levt rätt mycket i en kartong på landet, nedgrävd i potatisåkern om det skulle missats hur det pratas om tjejerna i klassrummet, ord som ”kärlek börjar alltid med bråk” och ”bry dig inte om honom, han vet inte bättre.”

Ärligt igen? Jag tänkte inte skriva något. För jag har varit förskonat på många sätt. Lite så där ”Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem.” Skönt? JAPP! Men då kan jag inte skriva #metoo för det kommer inte ens i närheten av alla historier som kvinnor berättat, hudlöst och nära.

Så tänkte jag igen en sväng. Hur många gånger har jag inte gått en omväg hem sent en kväll för att mörka parker finns det farliga män i? Hur många gånger har jag tagit trapporna istället för hissen för det gick in ett stökig killgäng och jag var ensam tjej?  Osv osv.

#metoo.

Begränsande i vardagen, rädsla för andra människor endast på grund av kön, ifrågasättande och försiktighet. Kvinnornas roll, männens rättighet.

Sedan tänkte jag en sväng till. Och då blev jag på allvar riktigt sjukt ledsen. För att jag inte hade tänkt på det tidigare som ett övergrepp, som något jag hade kunnat reagera annorlunda på. Och, vågar jag nu påstå, kommer reagera helt annorlunda på TACK VARE #metoo.

Det här var ungefär två år sedan, min dotter var cirka sex år. Som så många gånger var vi med äldsta killen, då åtta år, på innebandycup. Jag minns att vi var på väg in till själva idrottshallen medan min son försvann bort med sitt lag för att byta om. Min yngsta son hade hittat någon slags intressant att studera (ha var fyra då), det kan ha varit en snigel, sten eller annat) så jag blev på efterkälken men dottern hängde på andra som skulle in till läktarna.

En innebandymamma kommer fram till mig och säger att dottern blivit inropad i ett omklädningsrum med ett killag och där blivit uppmanad att dra ner byxorna för att visa rumpan. Mamman hade fått ut min dotter och sökt upp mig.

Vad gör man? Vad gjorde jag?

Jag hev fatt i dottern in på ett tomt omklädningsrum och förklarade för henne, i rätt tydliga ord, att hon inte fick dra ner byxorna. Att hon, under inga som helst omständigheter, skulle visa rumpan eller andra delar av sin kropp när någon ber om det. Hon har rätt till sin kropp och ingen annan.

Det jag sa, fast kan inte ens högt för det är så naturligt och ligger i vår uppväxt, är att killar är killar och de har inga hjärnor att tänka med och uppenbart ingen empati. Jag sa att de agerar i flock och förnedra tjejer är deras yttersta bevis på att de står flertal maktpositioner högre. Jag sa det inte högt men menade att kvinnorna är de som ska värja sig, som ska stå emot och vara intelligenta, ligga ett steg före, genomskåda draget innan det kommer och sedan räkna med att få skit för det. De flesta kvinnor som fostrar deras döttrar vet vad jag menar. Maktlösheten, frustrationen och överlevnadsinstinkten samlad inom en moder, i en generation av mödrar. Man ifrågasätter det inte ens.

Sa jag att jag har två söner också?

För inte så länge sedan sa jag runt middagsbordet till min äldsta son att jag gav blanka tusan i ifall han fick högsta betyg i matte så länge han gjorde sitt bästa och behandlade alla människor med respekt samt försvarade sin lillasyster. I samma andetag sa jag till min dotter att hon fick räkna med att ha ett gäng brölande finniga tonårskillar efter sig som skriker ”Visa pattarna” medan lärarna suckar ”pojkstreck” och hon har det bara med att säga nej, nej och åter nej. Det är hennes framtid.

Sa jag att jag har två söner också…

Idag önskar jag att jag visste vilket innebandylag det var som bad min dotter dra ner byxorna och visa rumpan. Inom mig har jag en uppdämd ilska och frustration över att jag aldrig, inte en enda gång, reflekterade över att jag kunde storma in i omklädningsrummet, läxat upp killarna efter noter och även fått med mig deras tränare. Om de inte bad om ursäkt hade jag lämna in en anmälan.

PUNKT OCH SLUT!

Men det kan jag inte. Det enda jag kan är att be om ursäkt för uppstramningen min dotter fick av mig den gången när hon inte gjorde något egentligt fel. Jag kan bara be om ursäkt för att hon inte såg hur jag ställde mig hundraprocentigt på hennes sida och gav mig på hennes belackare istället.

Även om #metoo har ändrat på en del så är jag inte mer naiv än att tro att de teveprofiler som just nu ryker från deras piedestaler gör hela skillnaden. Naturligtvis sitter det alldeles för många män hemma i stugorna och hoppas på att deras mobbningsoffer inte ska orka, inte ska våga anmäla. Karma, säger jag bara. KARMA!

Det enda jag tror nu, och det är inte lite, det är att hederliga män, som tex min Mr Underbar, ska reagera på kvinnosynen i alla möjliga sammanhang och agera direkt. Ett enkelt ”skulle du säga så där om din mamma också?” eller ”här respekterar vi alla människor” räcker så otroligt långt.

Så, min älskade finaste dotter. Jag är rädd att du fortfarande kommer ha killar i ditt liv som skriker ”Visa pattarna!” men tro mig när jag säger att jag finns där då. Jag och alla andra #metoo som tror på mänskligheten och att det går att göra skillnad. Vi kommer finnas där för dig.

#METOO

 

Lämna en kommentar

Filed under Barnjidder, Snack för en snack

Det gäller att utnyttja varje litet ögonblick

I skrivande stund är jag på tåget till Uppsala, på väg tillbaka efter en sjukt trevlig helg i Jönköping tillsammans med kusinen. Istället för julklappar och födelsedagspresenter ger vi varandra tid. En helg någonstans i vår närheten. Det blev Jönköping denna gång.

Och det här med tid är så intressant. Det går ju inte att skapa fler timmar i dygnet, det vet vi alla som försökt. Men det går att utnyttja varje sekund vi har på det som vi helst vill.

Till exempel att inte köpa den där tröjan som jag egentligen vet att kusinen skulle passa väldigt bra i och ge till julklapp utan ge henne en helg med mig istället. Den helgen passar vi inte bara på att prata oss sönder och sönder och skratta tills vi kissar på oss, vi tar långa promenader och höstblåsten, tränar på gymmet (och skulle ha varit i poolen men ett killgäng tog över så vi drog oss tillbaka) och så ta gott och dricka läsk-vin. Och på vägen dit och hem kan jag både jobba och skriva ett antal kapitel på min ungdomsroman i lugn och ro.

Idag har jag skrivit tre kapitel. Det var så sjukt länge sedan det rann på så bra och jag kan redan nu se ljuset där framme. Det är kanske fem kapitel och en skoldans kvar, en slutknorr och så vila fram till det är dags för redigeringen. Det hade jag aldrig hunnit med ifall jag inte tog bussen ner till Jönköping. Så sjukt roligt och så sjukt värt.

Där hemma väntar söndagsmiddagen med man och barn. De längtar jag alltid efter och det är så härligt att få krama om dem samtidigt som jag i datorn har flertal nya kapitel. Win-win liksom.

Hoppas ni håller fast i något tryggt här i höststormarna. Det gör ialla fall jag!

Lämna en kommentar

Filed under Böcker och författare, Roboten Ludde, Snack för en snack