Kategoriarkiv: Snack för en snack

Ryktena om min död är kraftigt överdrivna!

Nej då, kära bloggen. Jag nonchalerar dig inte alls, lever i allra högsta grad och har alla fingrar i behåll. Tårna med för den delen, ifall någon undrar. Nej, anledningen för att jag inte skriver på dig, min kära blogg, är nog mest… Tristess… Lättja… Netflix… Sömnbehov.

Nej, det är inte du, det är jag. Jag lovar. Du är fin, kära blogg. Du har inte gjort något fel. Jag behöver bara en paus, en liten vila. Kanske en vecka. Kanske flera år. Vem vet. Vem vet egentligen vad som står i stjärnorna. Och förresten, som min farfar skulle ha sagt ”Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död.”

Så det så.

Jag återkommer. När jag har något att säga, när Netflix slutat visat serier och Facebook inte uppdaterar sina inlägg mer. Jag återkommer när jag tror att någon lyssnar på det jag trodde jag ville säga. Jag återkommer, vi säger så så länge.

På återseende och god kväll!

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Okej! Var är min (vår)gardin?

I mitt förra liv (innan jag började skriva) tyckte jag att det var en vansinnigt bra tanke att byta gardiner sisådär 4 gånger om året. Jul (givetvis), vår (men ja!), sommar (skirt och fint) och så höst (passande till lövens färger). Varje gång en gardin åkte ner och en annan åkte upp skulle fönstren putsas och allt runt omkring tvättas av. Därefter var det tvätt och mangel av gardiner som åter skulle in i skåpen i väntan på nästa säsong.

Viktiga saker, eller hur?

Men så är det inte nu. Julgardiner, absolut, men det blir inga putsade fönster vid upp och nedgång. Ja, jag vet. Jag krummar lite i ryggen när jag berättar det. Tänker på vad mamma ska säga och ser framför mig hur mormor vältrar runt ett par gånger i sin kistan men herre gud, vi får se det som den moderna utvecklingen.

Jag kom från ämnet. Min gardin var det ja.

Det var ett tag sedan jag bytte från julgardinerna och upp kom resten-av-året-gardinerna (förutom i köket för där kör vi faktiskt i fyra säsonger fast det är ingen i familjen som noterat det). Egentligen brukar jag ha kvar julen fram till Knutdagen men i år var det inte roligt utan snön så. Men i alla fall. Grejen är den, min gardin är borta. Gardinen i vardagsrummet. Kvar är det här:

Jag har letat där jag har mina gardiner, jag har letat i matkällaren, i skåpen jag aldrig öppnar, i pannrummet (där vi inte har en panna, mest stövlar, uppenbart inga gardiner), i garderoberna och i köket. ÖVERALLT. Gardinen är borta. Min ljusa gardin med små lila blommor. Den vi fixade (tror minsann att det var mamma som sydde den minsann) när vi flyttade in i huset för tio år sedan. Borta. Puts väck.

Nu tänker ni: Men tio år? Är det inte dags för en ny gardin? Vad är problemet liksom. Mamsen kan säkert sy en igen.

Ja, klokt resonerat. Men… Nej…

Jag minns som om det vore igår. Faktiskt så sent som i förmiddags. Sist jag köpte ett par gardiner. Jag var runt femton år. Skulle piffa upp min friggebod i Härjedalen. Säkert 5 kvadratstor och med två pyttefönster. Jag och min kompis Emma tågade in i en tygaffär i centrala Uppsala, hittade ett mörkblått tyg med stjärnor på som skulle passa perfekt. Med tygrullen i handen stegade vi glatt fram till butiksbiträdet. Sedan rasade det…

”Hej”, säger jag glatt och lägger upp tyget på bordet. ”Jag ska fixa gardiner till min friggebod. Måtten står här”, jag lägger en lapp med mått på fönstren, ”du får gärna hjälpa mig att räkna ut hur mycket jag behöver.” Ett krampaktigt skratt med hopp om förståelse.

”Okej. Kappa eller våd?”

Snabb titt åt Emmas håll. Samma fågelholkansikte som mitt. ”Förlåt?”

”Kappa eller våd? Kanske Cafegardin?”

”Nej, inte cafe´. Friggebod snarare.” Lite högre krampaktigt skratt.

Ingen respons.

”Okej”. Jag ritar upp fönstret framför mig. ”Jag tänkte mig något som hänger däruppe. Den här gardinen. Längst där uppe.”

”Jag förstår. Kornisch? Skena? Veckband? Kanske fingerkrokar?”

Snabb titt åt Emma igen. Allvarligt. Nähäpp, ingen hjälp där. ”Alltså. Fönstret är pytte. Skitpyttelitet. Fast två stycken. Jag vill bara ha en gardin, fast två då, det är ju två fönster haha, där längst uppe. Sådana där gardiner”, jag visar tydliga hängande streck längs sidorna av mitt imaginära fönster”.

”Våder”, skjuter biträdet in.

”Våder? Som i tapeter? Är det så ni tänker?”

”Vi?”

”Gardinmänniskor. En tapetvåd, en gardinvåd är samma sak?”

Emma puttar till mig i sidan. ”Du kom från ämnet” (Tänk, även på den tiden hade jag en tendens att komma från ämnet…).

Jag skakar lätt på huvudet för att komma in i spåret igen. ”Där uppe. En gardin. Och så nästa vägg, en gardin till. Inga våder (konstpaus för att vänta in applåden som aldrig kommer) för elementen kommer sätta fyr på dem. Det kan bli kallt där, vill jag lova.” Ny putt från Emma. ”Så, kan du snälla hjälpa mig att räkna ut hur mycket tyg jag behöver till mina yttepyttegardiner?” Tystnad. ”Tack?”

”Hur mycket rynk?”

”Rynk?” Jag funderar ett par svängar. ”Var har vi rynket?”

Biträdet tar en djup, mycket djup, inandning, som om jag vore det värsta hon träffat på under sina tio år inom gardinyrket. Jag har god lust att kasta upp alla mina titlar i ansiktet på henne (tekniskt sett hade jag inga när jag var femton, men ni fattar) för att visa henne att jag minsann var en person att räkna med. Om inte annat så var mina pengar goda som någon annans.

”Ska det vara veckat ovanför gardinen och gillar du att det är rynkigt när du hänger upp den?” Biträdet håller helt klart på att tappa tålamodet nu så jag inser att det är dags att ta ett beslut.

”Okej, vet du vad. Jag kör på en sådan där kornisch, tar rynk där det passar och veckband längst ner. Släng in ett par fingerkrokar så är vi klara sedan. Frågor på det?”

Jag tror inte jag behöver nämna att min norrländska mamma skrattade så högt och länge att jag trodde hon drabbats av ett epileptiskt anfall. Hon till och med slog handflatan i bordet vid ett tillfälle. Speciellt när jag lade den enormt tunga påsen med tyg framför henne. Ja, hon sydde gardinerna. OCH sängförhänge till våningssängen och så en gardin till dörren. Sedan blev det över till ett par dukar och några dockkläder också.

Och gardiner hänger kvar där, de gör faktiskt det så jag måste säga att investeringen var mödan värd.

Så ni fattar, jag går inte in i en gardinaffär igen och utsätter mig för denna tortyr-utfrågning. Så jag frågar er igen, VAR ÄR MIN GARDIN?

Dessutom, så ni inte behöver googla. Jag ger er, en kornisch:

(Fina helt klart men ärligt, lyssnade hon ens på mig. I en friggebod…).

 

1 kommentar

Under Snack för en snack

Minns du dina nyårslöften?

Nyårslöften är som Dallas. Ingen som tittade på det men alla vet ändå vad som hände med Bobby Ewing och undrade när Sue Ellen skulle sluta dricka. Och säkerligen var ni många av er som funderade på vad en kartell egentligen var för någonting.

Dallas och nyårslöften. Ingen säger att de gör sig några löften när klockan slår midnatt den allra sista dagen på året men ändå svämmar gym och träningslokaler över med folk som lovat sig genomföra maraton, bättre hälsa eller bikini på stranden till sommaren. Löften om roligare hobby, byta jobb, hitta en partner, läsa mer böcker. Allt allt allt som låter så bra när bubblorna svirar i glaset, klänningen är glittrande och 2020 ligger som ett oskrivet blad framför dig.

Dallas och nyårslöften. Och kanske även Melodifestivalen.

Jag brukar alltid uppsummera mitt år i sista kvartalet, både jobbmässigt men sannerligen också privat. Då funderar jag, analyserar, spekulerar och tar steg vidare. För det är så jag ser på nyårslöften. Som delmål mot det slutgiltiga målet. Varje år måste räknas, varje dag ska ha en innebörd. Det får inte fyllas av tråkiga saker som man inte ids genomföra. Det måste få vara hoppfyllt och roligt. Och det är mitt aktiva beslut att styra det ditåt.

En viktig del när man sätter upp mål för en själv är att göra det tydligt. Tex kan man skriva upp målen på en lapp och fästa på väggen framför dig så du dagligen minns vad du har satt upp för dig själv. Väldigt gärna med belöningssystem så varje delmål blir firat ordentligt.

Mina privata mål och delmål inför 2020:

Hälsa:

  • Gå 10 000 steg varje dag oavsett väder och vind
  • Träna gym/cirkelfys/familjefys minst en gång i veckan
  • Träna löp/cykel/step minst en gång i veckan
  • Kunna springa 5 km i ett svep utan att ha näradödenupplevelser
  • Vara sockerfri hela året förutom april och december (tillsammans med mina barn)
  • Gå till hörselundersökning för det är löjligt så mycket jag inte hör i många sammanhang. Så kan vi inte ha det.
  • Fortsätta undvika att röka, knarka, spela på hästar eller dansa på borden. Tufft jobb men någon måste göra det.

Skrivandet:

  • Bli klar med manus 11
    • Skriv 1000 ord tre gånger i veckan
    • Ta alltid fram datorn även om du inte är inspirerad. Ett flyttat kommatecken och rättat stavfel är mer än ingenting.
    • Dra upp riktlinjerna för manus 12 MEN INTE förrän manus 11 är ett fullständigt utkast.
  • Göra minst ett blogginlägg i veckan, varav boktips från de små förlaget ingår
  • Fortsätta genomföra litterära event inom Uppsala och Härjedalen, gärna ett event varje kvartal. Måste fixa arvoderingsmöjligheter bara…

Fritid:

  • Det vore roligt att spela piano igen så varför inte pröva på det en timme i veckan.
  • Backa med släp, herregud vad jag behöver lära mig det. Backa överhuvudtaget, när jag tänker på det.
  • Le och skratta varje dag, även om det inte finns något att skratta åt. Ansiktsmusklerna och sinnet går att lura.
  • Fortsätta engagera mig i barnens aktiviteter, men försöka vara mer strukturerad och planerad annars faller hela korthuset.

Lite så, hade jag tänkt mig. För tillfället är det väldigt mycket serier på teve (Bonusfamiljen, så himla bra!) och väldigt lite av annat. Jag känner att jag måste dra mig ur soffan och börja bli effektiv igen. Så där som jag var tidigare. Fast det är så himla skönt där i soffan. Flyter bort i en serie, tar ett avsnitt till, vinglar bort till sängen och sover som en klubbad säl. Nästa dag börjar det om igen.

Fast vidare ”omfamna livet” är det inte. Det är inte det. Så jag tänker att jag ska låta det fortgå hela denna helg (förutom tre innebandymatcher, två handbollsmatcher och en födelsedagsmiddag) och sedan börja sätta in saker i kalendern. Skrivtid, pianospel, leenden. Som på beställning. Ändra vanor kan vara tufft men det är inte omöjligt. Men på måndag, då ni!

Nu har ni sett mina löften och det är bra för nu kan ni närsomhelst komma fram till mig och ba´: ”Sprungit några 5 K utan att se ljuset i tunneln?” eller ”hur många ord plitade du ner på kvällskvisten?” Helst inte ”Börjat knarka än?” för då kanske jag har misslyckats lite. För min del kommer jag försöka redovisa för mig själv, speciellt antal skrivna ord för det blir mer verkligt då. Kanske lägger jag upp en snutt där jag spelar lite Gubben Noak. Jag är faktiskt rätt pepp på det.

Ni hänger väl med mig i 2020? Vad gör vi? Nu köööör vi!

Lämna en kommentar

Under Manus 11, Snack för en snack

Varför föraktar vi inte mellandagsrean?

Juldagen. Dagen efter julafton. I min barndom betydde det hålla sig tyst och lugn hemma hos morfar och mormor. Svårt när alla kusinerna också var på plats men vi fick vara ute och göra tunnlar i snön och, de senare åren, köra snöskoter på ängen. Julrester stod på menyn och det gjorde även kakor och tårtor. Gärna med fler släktingar på besök.

Black Friday, dagen efter Thanksgiving, är något som i åratal funnits i USA och har kommit med stormsteg till Sverige. Alla vi känner nog igen reklamen via teve, radio och sms. Lika väl som om de flesta av oss nog lika mycket blivit överrösta med folks tyckande om ”låt oss bojkotta Black Friday” eller ”våga vägra shoppa”. En del hävdar att anledningen är att vi ska tänka på klimatet, andra säger helt enkelt att vi inte ska gå på fler amerikanske påfund såsom Halloween och Alla hjärtans dag.

Idag betyder juldagen inledningen på mellandagsrean. Möjligheternas tid att köpa elektronik, kläder och leksaker till halva priset. Väntar man en vecka eller två kan det till och med bli halva på det halva. Rena köpfesten. Var är alla inlägg om ”Våga vägra mellandagsrean”? Var finns det klimatsmarta i att FÖRST köpa julklappar till fullpris och SEDAN köpa ännu mer saker och kläder på mellandagsrean? Varför är folk inte upprörda?

Min sons mobiltelefon gick sönder ett par veckor innan Black Friday. Den har varit en trogen vän under många år och redan då var den begagnad så den behövde läggas till evig vila. Naturligtvis ville han köpa en ny med omedelbar verkan men vi visste att Black Friday inte var långt borta och då kunde han spara en del pengar. Tålmodigt (kanske inte så värst men han gjorde ett försök) väntade han in Black Friday. När dagen kom googlade han runt på olika erbjudanden, insåg att han kunde få en nyare modell än vad han trodde på de erbjudanden som fanns just under denna dag. Glatt traskade han sedan hem med en helt ny mobil i handen och ett väldigt tomt bankkonto.

Varför ska han inte få vara glad och stolt över ett bra pris på Black Friday?

Det smarta vore att köpa alla sina julklappar på Black Friday då det kan vara allt mellan 30-70% lägre priser. Det är ett par veckor innan jul så det passar utmärkt. Varför ska vi förakta det? I så fall borde vi sluta med mellandagsrean med argumenten att det är handlarnas sätt att få röjt i lagren innan vårkollektionen.

Jag skulle tänka mig att de som föraktar Black Friday allra mest har aldrig haft ont om slantar för att få det till att räcka till en docka och en tågbana samt lite julmat. Sådana som inte vill eller behöver jaga runt i affärer med kuponger och reklamblad för att få de vända slantarna att räcka extra länge. Kanske få tag på en lite dyrare tröja till samma pris som den man vanligtvis har råd med. Har man inte prövat att leva ett sådant liv är det lätt att sätta sig till doms över andra. Med ett inlägg på Facebook.

Du behöver inte handla på Black Friday. Inte heller på mellandagsrean. Även om det plingar till i telefonen och det står 50% på alla varor är det faktiskt ingen som tvingar iväg dig på shopinggalaj. Men om det är så att du inte behöver leta röda lappar så håll dina åsikter för dig själv. Tänk på klimatet, det är viktigt, det vet var och en, men börja med dig själv i första hand. Gör din egen del så blir det bra. Jag lovar. Inga inlägg på Facebook kommer hjälpa, jag lovar det också.

Själv jagar jag alltid bästa priserna. Det gör mig nöjd. Kan knappt minnas när jag köpte saker på ordinarie priser. Det betyder inte att jag för eller emot vare sig Black Friday eller mellandagsrean. Det betyder att jag är smart när det gäller de pengar jag har tjänat ihop och gärna vill köpa saker för. Till ett bra pris. Det är allt det betyder. I år fick mina barn inte mycket julklappar för de behöver det inte. Istället fick de ett innebandyläger under sportlovet. Precis vad de vill och skolan är ändå stängd. Dessutom väldigt klimatsmart.

Shoppa om du vill, låt bli om du vill. Så det så!

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Hagunda IF tar upp kampen mot typ 1 diabetes

Min innebandyförening – Hagunda IF – har flertal spelare och ledare som lever med den kroniska sjukdomen typ 1 diabetes. Inom en aktiv idrott som innebandy kan det vara svårt att reglera blodsockernivåerna men kärleken för sporten är större än att sitta på läktaren och se på. Heja dem!

Så här under november vill därför Hagunda IF hylla deras vardagshjältar som aldrig kan ta semester från sin sjukdom utan måste varje minut för resten av livet reglera, hantera och värdera insulin och blodglukos. Trots att intensiv forskning sker inom diabetesområdet världen över finns det ingen som vet varför folk drabbas av typ 1 diabetes och det finns inte heller något botemedel. För att komma närmare gåtan behövs det pengar till forskningen. Det ska Hagunda samla in under hemmamatcher 22-24 november i Uppsala.

Det finns någon ingen som kan swisha en sådan stor summa som behövs för att få vår forskning på fötter igen men alla kan swisha en tia. Kanske till och med en tjuga. Tillsammans kan det bli till tusentals kronor och allt det ska vidare till Barndiabetesfonden.

För att ytterligare öka medvetenheten runt diabetes har Hagunda IF beslutat att stå bakom aktiveteten #blåknuten. Alla lag anslutna till Hagunda kommer att få band som de kan knyta runt handleden och även utmana motståndslagen att göra detsamma. Lagen har blivit uppmanade att släppa loss kreativiteten och skaparglädjen för att skapa den bästa #blåknuten – bilden. Det ska bli otroligt roligt att följa den processen.

Fixa fram ett blått band du med, sprid info på din sociala plattform och få folk i din omgivning att swisha en tia eller två till Barndiabetesfonden!

Tillsammans löser vi gåtan!

Lämna en kommentar

Under Diabeteshandbok, Roboten Ludde, Snack för en snack, Som ett myggbett

Anledningen till att mitt schema ser ut som en mindre krigszon

Ja, var minsta lilla sekund i vårt schema är uppbokat. Ja, vi har ständiga samtal runt bordet vem som skjutsar, hämtar, står i kiosk och vem som säljer vad för att ungarna ska få en ny väska/cup/overall. Ja, ibland undrar jag om jag och Mr Underbar var riktigt kloka som BÅDE skaffade tre barn OCH lät dem engagera sig i lagsport. Ja, till och med flera…

Som de flesta vet spelar mina barn piano, innebandy, fotboll, dansar och (nytt för säsongen) handboll. Förutom att tvättmaskinen ständigt går varm och blöt där hemma för att få ordning på rätt matchställ till rätt sport och dag så ska ju ungarna också ta sig till rätt plats, med rätt utrustning, med rätt lag och så gärna hem igen.

Det är en källa för konflikter, jag lovar. Och jag inser att det ständiga pusslandet med lag och skjuts ger mig snart en hjärtinfarkt.

Men vet ni vad, det är det värt. Så många gånger om. Det blev jag påmind om igår när mina tjejer hade match. Min dotter stod i mål. Man kan säga att jag närt tre stycken målvakter vid min barm, oavsett idrott. Så pulsen är alltid hög när de står där och vaktar. De inser, nog mer än jag, att det inte är bara deras ”fel” att ett mål trillar in. Det handlar om backar, om positioner och så humöret, det alltigenom så viktiga humöret.

I andra period smällde det hårt där en motståndare och en från vårt lag far i hög fart in i min dotter, lagets målvakt. Alla tre faller i en hög. En skriker. Min dotter. Utan tanke på hyfs och etikett sticker jag in på plan och kastar mig på knä. Hon håller sig åt sidan, hjälmen har farit av i smällen och hon gråtskriker. Domaren blåser naturligtvis av och kommer även han fram. Motståndare och medspelare samlas runt min jänta. Alla undrar hur hon har det. Där finns inga tankar på ett eventuellt mål, inga tankar på ställningen i matchen eller fortsättningen framåt. Där fanns bara en oro för en tioåring i smärta.

Jag fegar inte ut. Jag säger direkt ”du får kliva av, vi har ersättare”. Det är kanske inte vad jag som ledare skulle ha sagt men det var vad jag som mamma fick ur mig i det läget. Dotterns ansikte är förvridet i smärta men så tittar hon upp på mig, jag ser att hon gör en kraftansamling. Hon biter ihop och skakar på huvudet. Bestämt. ”Jag står”, säger hon och famlar efter hjälmen.

Jag som mamma vill ta henne i mina armar och rusa från plan. Bort från alla illasinnade klubbor, sparkande ben och felpass. Jag vill göra det enda rätta, skydda min jänta.

Men hon skakar igen på huvudet, drar ner hjälmen och ställer sig upp. Skakar av sig smärtan och tar en för laget.

När jag vänder om för att gå tillbaka till ledarbåset hör jag hur alla klappar händerna. Motståndarna, tränarna, domarna och medspelarna. För modet hon uppvisade, för beslutsamheten. För att hon befinner sig i ett lag och tillsammans ska de kämpa.

På väg av plan hade jag gåshud. En sådan liten sak egentligen. De applåderar för att en tioåring får en smäll och reser sig igen. Sportsligt och schysst. Och sedan fortsätter matchen som om inget hade hänt.

Men, kära vänner, det är därför jag skjutsar, lämnar, skriver matchprotokoll, skickar in närvarolistor och försöker sälja klubbkort. För de stunder när mina barn rätar på ryggen, blir en meter längre och tar en för laget. Och när matchklockan ringer är självförtroendet och självkänslan större än när matchen började.

DET är svaret till varför mina barn är med i lagsport och varför jag gör vad jag kan för att de ska fortsätta. Heja IdrottSverige och alla dessa eldsjälar!!

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack

Kvinnor, låt oss tala om bröst!

Ja, det är ändå Alla Hjärtans Dag idag, så jag tänkte mig ett bröstinlägg. 🙂 Vi kvinnor har haft bröst i majoritet av vårt liv. Stora, små, hängande, uppnosiga, olika stora. Varianterna är otaliga. De flesta av oss vill gärna använda BH och har gjort så i många många år. För stöd, för lyft, kanske som gömma.

Så även jag. Först med en anings motstånd. Det var för kvinnligt att kolla på spetsar och siden. För början blev det mest sportBH till alla tillfällen. Idag är läget annorlunda men fortfarande med en anings motstånd. Ingen ska ändå se plagget så varför lägga tid och pengar på det.

I lika många år som jag har haft bröst har jag därför irriterat mig på axelband som far ner över skuldran, över resår som skaver och kupor som inte håller behagen på plats. När passformen varit för dålig har jag kontrat med större tröja och sedan lagt armarna i kors över bröstet. Som om det skulle hjälpa… Och sedan kom graviditeter, amning och viktnedgång. Allt gjorde att BH passade, passade inte, passade igen och så vidare…

Goda Mr Underbar gav mig ett presentkort till härliga Viva Viktoria i julklapp. Även fast jag sedan tidigare kände ägaren Victoria så drog jag mig för att gå dit. Vem vill prova BH liksom… Det är snäppet värre än att prova jeans. Men jag gillar inte heller att kasta bort pengar så jag tog mod till mig, bokade tid och dök upp (med rakade ben och snygg BH).

Det tog ungefär 15 min inalles. Lägg därtill massor av skratt tillsammans med ägarinnan som hittade fram tre klockrena BHs på en gång. Ja, det är en vetenskap hur man sätter på sig en BH och får behagen att falla på plats. Och ja, jag har gjort fel i alla mina bröstfyllda år. Det är sorgligt när jag tänker på det. Varför har jag inte tagit mig tid att mäta mig och hitta rätt kupor? En kvart, det är inte mycket.

Just nu har jag en av de tre inköpta BHsarna på mig. Den skaver inte, den är snygg, axelbanden ligger på plats och den är i rätt färg. Brösten vilar tryggt där de ska. Efter provgenomgången åkte alla mina andra BHs till välgörenhet, det är inget fel på dem, de passade bara inte mig och mina bröst. Hädanefter ska jag bara gå på Victorias rekommendationer. Det blir billigare, och roligare, i längden.

Tack Mr Underbar för att du fixade presentkortet (mina mått står uppskrivna i registret ifall du skulle vilja överraska någon gång (och ett tips om en schysst röd BH i spets finns där också)) och tack Victoria för att öppnade mina skygglappar runt detta. Jag kommer tillbaka snart!

PS: Just idag har Viva Victora Alla Hjärtans Dag rabatt. Skynda dig dit och kolla in erbjudandet!

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack