Kategoriarkiv: Snack för en snack

Hagunda IF tar upp kampen mot typ 1 diabetes

Min innebandyförening – Hagunda IF – har flertal spelare och ledare som lever med den kroniska sjukdomen typ 1 diabetes. Inom en aktiv idrott som innebandy kan det vara svårt att reglera blodsockernivåerna men kärleken för sporten är större än att sitta på läktaren och se på. Heja dem!

Så här under november vill därför Hagunda IF hylla deras vardagshjältar som aldrig kan ta semester från sin sjukdom utan måste varje minut för resten av livet reglera, hantera och värdera insulin och blodglukos. Trots att intensiv forskning sker inom diabetesområdet världen över finns det ingen som vet varför folk drabbas av typ 1 diabetes och det finns inte heller något botemedel. För att komma närmare gåtan behövs det pengar till forskningen. Det ska Hagunda samla in under hemmamatcher 22-24 november i Uppsala.

Det finns någon ingen som kan swisha en sådan stor summa som behövs för att få vår forskning på fötter igen men alla kan swisha en tia. Kanske till och med en tjuga. Tillsammans kan det bli till tusentals kronor och allt det ska vidare till Barndiabetesfonden.

För att ytterligare öka medvetenheten runt diabetes har Hagunda IF beslutat att stå bakom aktiveteten #blåknuten. Alla lag anslutna till Hagunda kommer att få band som de kan knyta runt handleden och även utmana motståndslagen att göra detsamma. Lagen har blivit uppmanade att släppa loss kreativiteten och skaparglädjen för att skapa den bästa #blåknuten – bilden. Det ska bli otroligt roligt att följa den processen.

Fixa fram ett blått band du med, sprid info på din sociala plattform och få folk i din omgivning att swisha en tia eller två till Barndiabetesfonden!

Tillsammans löser vi gåtan!

Lämna en kommentar

Under Diabeteshandbok, Roboten Ludde, Snack för en snack, Som ett myggbett

Anledningen till att mitt schema ser ut som en mindre krigszon

Ja, var minsta lilla sekund i vårt schema är uppbokat. Ja, vi har ständiga samtal runt bordet vem som skjutsar, hämtar, står i kiosk och vem som säljer vad för att ungarna ska få en ny väska/cup/overall. Ja, ibland undrar jag om jag och Mr Underbar var riktigt kloka som BÅDE skaffade tre barn OCH lät dem engagera sig i lagsport. Ja, till och med flera…

Som de flesta vet spelar mina barn piano, innebandy, fotboll, dansar och (nytt för säsongen) handboll. Förutom att tvättmaskinen ständigt går varm och blöt där hemma för att få ordning på rätt matchställ till rätt sport och dag så ska ju ungarna också ta sig till rätt plats, med rätt utrustning, med rätt lag och så gärna hem igen.

Det är en källa för konflikter, jag lovar. Och jag inser att det ständiga pusslandet med lag och skjuts ger mig snart en hjärtinfarkt.

Men vet ni vad, det är det värt. Så många gånger om. Det blev jag påmind om igår när mina tjejer hade match. Min dotter stod i mål. Man kan säga att jag närt tre stycken målvakter vid min barm, oavsett idrott. Så pulsen är alltid hög när de står där och vaktar. De inser, nog mer än jag, att det inte är bara deras ”fel” att ett mål trillar in. Det handlar om backar, om positioner och så humöret, det alltigenom så viktiga humöret.

I andra period smällde det hårt där en motståndare och en från vårt lag far i hög fart in i min dotter, lagets målvakt. Alla tre faller i en hög. En skriker. Min dotter. Utan tanke på hyfs och etikett sticker jag in på plan och kastar mig på knä. Hon håller sig åt sidan, hjälmen har farit av i smällen och hon gråtskriker. Domaren blåser naturligtvis av och kommer även han fram. Motståndare och medspelare samlas runt min jänta. Alla undrar hur hon har det. Där finns inga tankar på ett eventuellt mål, inga tankar på ställningen i matchen eller fortsättningen framåt. Där fanns bara en oro för en tioåring i smärta.

Jag fegar inte ut. Jag säger direkt ”du får kliva av, vi har ersättare”. Det är kanske inte vad jag som ledare skulle ha sagt men det var vad jag som mamma fick ur mig i det läget. Dotterns ansikte är förvridet i smärta men så tittar hon upp på mig, jag ser att hon gör en kraftansamling. Hon biter ihop och skakar på huvudet. Bestämt. ”Jag står”, säger hon och famlar efter hjälmen.

Jag som mamma vill ta henne i mina armar och rusa från plan. Bort från alla illasinnade klubbor, sparkande ben och felpass. Jag vill göra det enda rätta, skydda min jänta.

Men hon skakar igen på huvudet, drar ner hjälmen och ställer sig upp. Skakar av sig smärtan och tar en för laget.

När jag vänder om för att gå tillbaka till ledarbåset hör jag hur alla klappar händerna. Motståndarna, tränarna, domarna och medspelarna. För modet hon uppvisade, för beslutsamheten. För att hon befinner sig i ett lag och tillsammans ska de kämpa.

På väg av plan hade jag gåshud. En sådan liten sak egentligen. De applåderar för att en tioåring får en smäll och reser sig igen. Sportsligt och schysst. Och sedan fortsätter matchen som om inget hade hänt.

Men, kära vänner, det är därför jag skjutsar, lämnar, skriver matchprotokoll, skickar in närvarolistor och försöker sälja klubbkort. För de stunder när mina barn rätar på ryggen, blir en meter längre och tar en för laget. Och när matchklockan ringer är självförtroendet och självkänslan större än när matchen började.

DET är svaret till varför mina barn är med i lagsport och varför jag gör vad jag kan för att de ska fortsätta. Heja IdrottSverige och alla dessa eldsjälar!!

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack

Kvinnor, låt oss tala om bröst!

Ja, det är ändå Alla Hjärtans Dag idag, så jag tänkte mig ett bröstinlägg. 🙂 Vi kvinnor har haft bröst i majoritet av vårt liv. Stora, små, hängande, uppnosiga, olika stora. Varianterna är otaliga. De flesta av oss vill gärna använda BH och har gjort så i många många år. För stöd, för lyft, kanske som gömma.

Så även jag. Först med en anings motstånd. Det var för kvinnligt att kolla på spetsar och siden. För början blev det mest sportBH till alla tillfällen. Idag är läget annorlunda men fortfarande med en anings motstånd. Ingen ska ändå se plagget så varför lägga tid och pengar på det.

I lika många år som jag har haft bröst har jag därför irriterat mig på axelband som far ner över skuldran, över resår som skaver och kupor som inte håller behagen på plats. När passformen varit för dålig har jag kontrat med större tröja och sedan lagt armarna i kors över bröstet. Som om det skulle hjälpa… Och sedan kom graviditeter, amning och viktnedgång. Allt gjorde att BH passade, passade inte, passade igen och så vidare…

Goda Mr Underbar gav mig ett presentkort till härliga Viva Viktoria i julklapp. Även fast jag sedan tidigare kände ägaren Victoria så drog jag mig för att gå dit. Vem vill prova BH liksom… Det är snäppet värre än att prova jeans. Men jag gillar inte heller att kasta bort pengar så jag tog mod till mig, bokade tid och dök upp (med rakade ben och snygg BH).

Det tog ungefär 15 min inalles. Lägg därtill massor av skratt tillsammans med ägarinnan som hittade fram tre klockrena BHs på en gång. Ja, det är en vetenskap hur man sätter på sig en BH och får behagen att falla på plats. Och ja, jag har gjort fel i alla mina bröstfyllda år. Det är sorgligt när jag tänker på det. Varför har jag inte tagit mig tid att mäta mig och hitta rätt kupor? En kvart, det är inte mycket.

Just nu har jag en av de tre inköpta BHsarna på mig. Den skaver inte, den är snygg, axelbanden ligger på plats och den är i rätt färg. Brösten vilar tryggt där de ska. Efter provgenomgången åkte alla mina andra BHs till välgörenhet, det är inget fel på dem, de passade bara inte mig och mina bröst. Hädanefter ska jag bara gå på Victorias rekommendationer. Det blir billigare, och roligare, i längden.

Tack Mr Underbar för att du fixade presentkortet (mina mått står uppskrivna i registret ifall du skulle vilja överraska någon gång (och ett tips om en schysst röd BH i spets finns där också)) och tack Victoria för att öppnade mina skygglappar runt detta. Jag kommer tillbaka snart!

PS: Just idag har Viva Victora Alla Hjärtans Dag rabatt. Skynda dig dit och kolla in erbjudandet!

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Mina damer och herrar, vi är igång!

Helger och kvällar är galet inbokade. Innebandy i många konstiga konstellationer och sedan huset fullt med barn som följer med hem efter matcherna. Skrivtiden blir lidande, kan en tänka.

Men icke! Idag var det herrmatch. Jag hade med mig dator och böcker till arenan. Så snart det var periodvila halade jag fram arbetsverktygen. Ibland hann jag skriva ett par meningar, en gång bara ett par ord men det är mer än vad jag hade i morse.

Så, mina damer och herrar, jag kan stolt presentera att jag nu är på sida 4 av planerade 20 sidor. För tillfället har flyglarmet gått och kaos uppstått, men det är ju då det är som bäst. Här irrar det runt 6 ungar och vill ha fika. Jag har sagt att det kommer när situationen lugnat sig något och alla är i säkerhet i skyddsrummet. Mina egna ungar viftade undan orden och gick ut från kontoret. De andra ungarna tittade storögt på mig men ställde inga fler frågor.

Tur det, för jag har inte tid att svara.

Klart ni är nyfikna och låt mig då berätta. Hagunda IF vann med 10-5. Så där ja!

Lämna en kommentar

Under Noveller, Snack för en snack, Tidskapning i vardagen

Jag ska bara…

Ni minns mitt förra inlägg om att lägga romanskrivandet på is och istället fatta ett stort grepp om en novell jag länge velat skriva. Läs det här.

Well… Det kommer att komma en momsredovisning i vägen. Och sedan en deklaration. Och så lite annat smått och gott som man måste sköta.

Men sedan!! Då minsann och jäsingen blir det novellskrivande för hela slanten. Bara jag håller dead line!

Trevlig helg i snöovädret!

4 kommentarer

Under Manus 11, Noveller, Snack för en snack

Är vi verkligen så sårbara?

Häromdagen packade jag träningsväskan och drog till gymmet. Efter ett väl utarbetat pass fick jag vackla mig in till omklädningsrummet för en välbehövlig dusch. Tätt bakom mig kom fyra tjejer i övre tonåren. Det är alltid underhållande att tjuvlyssna och jag gör det med den äran.

Idag var samtalet för dagen mobiltelefonen. Den ena tjejen verkade vara en glömsk person som glömde sin mobil lite varstans, något som de tre andra tjejerna verkligen inte kunde förstå. Ena tjejen berättade, med en aning skräck i rösten, att den glömska tjejen hade bankat på hennes dörr sent en vardagskväll. Hon behövde sova över för hon hade glömt sin mobil i skåpet i skolan.

Jag hann tänka ett par varv, det ska jag erkänna. Magnetlås i telefonen? Busskortet kvar i telefonen? Men nej, inte så lätt.

”Utan väckarklocka kommer jag ju inte iväg till skolan i tid”, förklarade tjejen till de andra som nickade instämmande.

Väckarklocka? I telefonen? Och endast i telefonen? Då måste hon sova över hos en kompis för hon inte kan komma på något annat sätt att bli väckt på. Inte äger en klockradio?

Det har jag funderat på sedan dess. Det som är så självklart för detta tonårsgäng (klart man måste övernatta när man inte har en väckarklocka) är så otroligt icke självklart för mig, den äldre generationen. Visst, min kalender ligger i min mobil men den är uppkopplad till min dator samt min mans. Om min mobil försvinner har jag inte ett enda telefonnummer i en adressbok, så där som jag alltid var noga med att plita ner förut. Som tur är finns de flesta på Eniro. Väckarklocka har jag bredvid sängen och en i resväskan. Alltid.

Är vi så sårbara när det kommer till tekniken? Snarare kanske mobilen? Har vi lagt hela vårt liv i en liten platt svart låda?

Eller ville hon helt enkelt bara ha lite pyjamasparty…?

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Nu drar vi igång igen!

Jodå, så är det. Anteckningsboken är full av bilder på personer, hus och platser. Sidorna är fullklottrade av egenskaper, utseenden, saker att tänka på, saker att kolla upp och så förslag på scener.

Japp, ny bok på gång. Det kommer bli bra, när det är klart. Det kommer bli sälta och svärta, passivt medelåldersliv och sökandet efter meningen i livet. Så där som vi flesta gör, tror jag.

Snart hela 1000 ord skrivna på manus 11. Vi är i gång och resan blir härlig. Häng med!

Lämna en kommentar

Under Manus 11, Snack för en snack