Category Archives: Snack för en snack

Min skriv-agenda inför höstterminen

Jag har kämpat lite med mitt författarskap det år som varit. Dels har motivationen varit låg men också för att det nya jobbet tagit mer tid än vad jag trodde jag skulle tillåta det göra. Visserligen blev det till en barnbok i diabetes. En bok som fått fint mottagande och vars bilder jag är helt fascinerad av. Jag har inte hunnit ha release-fest för den boken än men det kommer, det kommer.

Nu ska det bli andra bullar i soppan. Pocket av Lova och Här och nu går som bara den. Slutsålt i ett huj och nya versioner är på ingång. Ljudböckerna placerar sig på topplistor och jag får fina mails från lyssnande läsare som ger underbar energi. Många frågar efter fortsättningen och det får mig att skämmas lite. För den ligger ju där i hårddisken. Jag vet ju slutet på slutet, så att säga. Det ska bara träskas igenom i redigeringen och få några fler aktiva scener (bara och bara..). Först ska jag ge mat till svinen, lägga locket på brunnen och se en till teveserie. Typ.

I somras hade jag ett ytterst intressant möte med en författarkollega. En vitamininjektion, kan man kalla det. Jag kom ut helt omtumlad (och väldigt mätt) efter att ha sprutat ut tankar och ideér om hur höstens författande bör se ut.

SKA se ut.

För det handlar ju mest om mitt eget engagemang och viljestyrka. Sätta mig ner på den breda baken och få en timme avklarad. Det är ju inte svårare än så. Faktiskt. Och sanningen är den att när jag befinner mig i ett skrivarflöde mår jag som allra bäst, så är det bara. Vem vill inte sikta mot att må som allra bäst?

Så, för att nå mitt mål så har jag skrivit en plan och hur jag ska fira mina delmål. Så här ser det ut:

Skrivtid:

  • En timme skrivtid måndag och fredag, varje vecka
  • En timme skrivtid lördag eller söndag, varje vecka
  • Uppdatera blogg minst en gång i veckan, inklusive författarsida på Facebook
  • Skrivtid är ÄVEN ATT STIRRA IN I DOKUMENTET eller fixa med research, synopsis och redigering

Delmål

  • Jag kommer sätta kryss i kalender för varje dag jag har utfört enligt plan med start 14 augusti.
  • Varje månad räknas kryssen och arbetet bedöms och analyseras.
  • Om minst 85% är av målen är uppfyllda enligt plan blir det belöning.

Belöning/månad

  • Middag med valfri skrivarkollega, inklusive vin
  • Jeans som sitter bra
  • Skrivarresa
  • Klippa och färga håret hos frisör

Nu kör vi!

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Böcker och författare, Marknadsföring, Snack för en snack

Vad är jag rädd för?

Just nu drömmer jag väldigt livligt på nätterna. Jag brukar i och för sig alltid drömma mycket men i perioder är det mer tydligt och med massor av inlevelse än andra gånger.

Den sista månaden har varit en sådan period. Så även i natt.

Jag var på ett event för Hagunda IF. Vi skulle alla samla in pengar till vårt innebandylag som ska in i Allsvenskan och massor av människor hade samlats på en stor plats för att heja fram auktionsropen. Så långt allt gott. Och väldigt realistiskt. För att se bättre bestämde jag mig för att klättra upp på en mur som var lite längre bort. Som det ofta brukar i drömmar så blev muren till ett staket när jag närmade mig men det är ju inget konstigt eller något man reflekterar över på plats. Jag klättrade upp, satte mig till rätta och skådade över församlingen. Bredvid mig satte sig en flicka på typ fem år. Vi pratade lite om innebandy och om vinden som svepte runt våra ben.

Där, utan någon som helst varning, började världen kantra över på ena sidan, för att sedan vältra till nästa. Jag fick tunnelseende, svårt att andas och hjärtat slog i 180. När jag såg ner mot marken upplevde jag det som om jag stod på världens ände, högt högt ovanför alla andra. Det snurrade framför ögonen och ven i öronen. Den lilla flickan försökte hjälpa mig men jag kunde inte hantera att hon tog på mig, att hon försökte säga saker som ”det är ingen fara, det är inte så högt”. Det stod folk nere på marken som bad mig hoppa men det enda jag hade var ren och skär panik. Jag klamrade mig fast i staketet och andades stötvis. Det spelade ingen roll vad folk sa, jag skulle ändå dö nu.

Mitt i allt snurr insåg jag att jag måste bara ta första steget. Sträcka ut benet för att nå trappsteget, även fast det var avgrundsdjupt långt borta. Jag insåg att jag måste vända mig om och försiktigt klättra ner, ett steg i taget. Jag måste välja bort rädslan, tvinga kroppen vidare och sedan kommer jag vara säker.

Så jag gjorde det. Sakta. Steg för steg. Alltmedan folk runt omkring sträckte ut deras händer för att stötta.

Väl nere på marken, på skakiga ben, såg jag uppåt. Det var rent av pinsamt att inse att höjden jag suttit på var bara trettio centimeter ovanför mitt eget huvud. Att jag lätt kunnat hoppa ner utan fara för brutna ben, än mindre risk för död.

Det är ett antal timmar sedan jag vaknade men jag har fortfarande kvar den där känslan av panik i kroppen. Ni vet, när man tror att sista sekunden är kommen och det finns inget mer att göra. Paniken över att alla andra tycker det är det met enkla i världen att våga ett språng medan jag helst vill krypa ihop i fosterställning och försvinna.

Nej, jag har inte börjat på nytt jobb. Jag bor kvar i mitt hus med min kära familj. Jag har sommarlovet runt knuten och allt är faktiskt precis som vanligt. Visserligen bytte jag bil för ett par veckor sedan men exakt samma modell som tidigare två. Jag har bok nummer 7 på väg ut i boklådorna men det har jag ju prövat förut så det är inget nytt. Jag är inbokad på både föreläsningar och signeringar men det ser jag bara fram emot. Det ska bli kul, det vet jag sedan tidigare.

Varför denna panik? Vad är det kroppen går och funderar på? Vad är det den försöker rensa ut?

Förslag?

Lämna en kommentar

Filed under Snack för en snack

”Alla män är svin!”

I natt drömde jag något jättekonstigt men ändå rätt normalt. Jag var på konferens med högdjur i hela Europa. Allt från statsministern i Sverige till presidenten i Frankrike. Väldigt mycket män, som ni kanske kan förstå, men vi var även ett gäng dräktklädda kvinnor mitt i maktens öga.

Av någon anledning avslutades hela konferensen med att alla gick och badade i en sjö. Väldigt trevligt och inget konstigt alls. Roligt mest, faktiskt. Direkt efter var det sedan mingelparty. När jag kliver in i rummet så går alla, ALLA, män runt i kavaj, skjorta och slips men med helt bar underkropp. Helt bar. Svenska statsministern och presidenten. Inget konstigt alls, verkade de tänka. De gick runt och minglade, tog beslut och hade trevligt.

Jag dristade mig till att fråga varför. ”Snoppen behöver torka.” Självklart svar.

Så en kvinna i samlingen drog av sin kjol i samma andemening. ”Snippan behöver torka”. Inget konstigt alls.

Men då kom åsiktsstormen rasande genom rummet. Alla män, ALLA, började tjoa och tjimma. ”Hora, slinka, lättfotade kvinnfolk”. Allt från statsminister, president till manliga fotfolk.

Där någonstans vaknade jag. Förbannad! Fly förbannad! Jävla män, liksom. Ta sig själv sociala rättigheter men klankar ner på kvinnorna när de gör samma sak. Ingen säger ifrån. Jävla män, liksom. Så tänkte jag. Alla män är svin!

Och sedan vände jag på mig och såg min sovande Mr Underbar. Som aldrig skulle ens tänka tanken att kritisera någon nedsättande, som aldrig skulle ta en okänd kvinna i rumpan som om det vore en självklar rättighet. Som aldrig skulle skrika hora efter en kvinna på gatan för att tjäna gratis poäng i killgänget.

För grejen är ju den att de flesta män i vårt samhälle är bra, genuint bra, människor. MÄNNISKOR! Som respekterar människor för deras egenskaper, talanger och insikter. Inget annat. Majoriteten!

Men vart är ni nu, genuina män? Varför är det kvinnor som står på barrikaderna och försöker få män som Donald Trump att hålla handen vid sin egen sida och inte in i varje kvinnorumpa han ser. Jag läser med stort intresse alla inlägg av Katarina Wennstam där hon för ett storartat ord-krig mot sexismen som sker i vårt samhälle idag. Jag FÖRFÄRAS över alla påhopp hon får. Av män. WHAT?!!

Det enda jag har lust att säga är: ”Skämmes ta mig tusan” och sedan ta er alla i örat. Något som era mammor redan skulle gjort när ni började prata.

Jag eldade upp mig rejält till frukosten och mina barn fick minsann veta hur de ska bete sig. Jag tror jag gick så långt att jag sa till min äldsta son att jag sket fullkomligen i ifall han har högsta betyg i alla ämnen så länge jag VET att han beter sig SOM MAN SKA mot ALLA i världen. Respekt till alla, kvinna som man, i hela världen. Det är det enda jag bryr mig om. Då har jag gjort rätt i min uppfostran. Om han ser en okänd man tafsa på en kvinna på bussen vill jag att han går fram och säger stopp. Inte bråka, inte kriga, bara markera. Stopp! Jag lovar att fler vågar säga till då. Jag tror det…

Jag sa också till min dotter att hon nog kunde förvänta sig en hand i rumpan både nu och då. Att respekten för kvinnokroppen på något sätt har blivit till något som vi skrattar åt, hånar. Hon kunde inte förstå vad jag menade, varför skulle killar vilja ta på henne bara så där. Och jag bara tänker, stackars jänta…

När Katarina Wennstam skriver ett inlägg om att fotbollen får all polisresurs istället för de kvinnor som blir ihjälslagna av män då tänker jag att några människor i denna fotbollsvärld nog är smarta att fatta att nu är det läge att få lite gratispoäng. Ja, jag VET att man är sig själv närmast i alla lägen, det är inget konstigt i det, men att gå ut och skrika ”Rör inte vår fotboll”, med den tydliga undertonen ”VI SKITER VÄL OM KVINNOR DÖR”, ja det är för mig en gåta. En skrämmande gåta. Sjukt skrämmande.

Här hade fotbollen på högsta nivå chansen. En klart mans-dominerad publiksamling hade kunnat sagt istället ”Respektera alla” med undertonen ”Låt oss se på fotboll i fred och ro, utan tafs och tjafs”. Det hade varit så mycket mer smartare. Varför gjorde ni inte det? Är ni på allvar dumma människor? Jag tror inte det. Faktiskt.

Och var är alla kändisar i denna debatt? Det är snart val och många partier rasslar lite för nära gränsen. Varför ser jag inte en enda partiordförande som tar svinen till män i örat och lär dem vart skåpet ska stå? Varför är inte statsministern på halva Sveriges befolknings sida i det här? Eller igen, varför står han inte upp för HELA Sverige? Man som kvinna. Han hävdar att han är feminist men jag ser inte honom på barrikaderna. Eller alla de andra kändisarna som har ett märke att tänka på. Var är ni? Er tystnad skrämmer mig! Ni är gifta, har barn, har värderingar och rör i samhället samtidigt som många lyssnar på er för att ni just är kända. Använd det nu! Ut på barrikaderna!

Den säger: vi bryr oss inte, slå ihjäl kvinnan, nyp henne i baken, jag bryr mig faktiskt inte.

Nej, alla män är inte svin. Jag VÄGRAR tro att det är så. Det ÄR INTE SÅ! Men vart är ni nu. VISA ER och höj rösten när ni ser något ni inte vill att er dotter, syster eller fru ska vara med om. I alla lägen!

Tillsammans kan vi vända trenden! KOM IGEN!

2 kommentarer

Filed under Snack för en snack

På väg till kompis-häng i Oslo

I skrivande stund sitter jag på Arlanda. Det kan tyckas att jag hänger där rätt mycket och det är sant, jag reser en del men om sanningen ska fram så har jag gått från att resa mycket i tjänsten till att resa på privata resor.

Jag gillar det här med privata resor.

I dag går turen alltså till Oslo. Jag och mina strumplösa fötter, jag hoppas det inte snöar.

Kristian träffade jag i sjuan på Eriksbergskolan i Uppsala. Han var en liten rackare med glimten i ögat, jag en storväxt blyg tjej som inte visste hur man pratade med folk. Vi blev goda vänner där vi satt längst bak i klassrummet. Mina anteckningsböcker var fullklottrade av hans grodor (oklart var det betydde) och en lektion lärde vi resten av klassen att dansa vals (oklart hur det gick till). Vi skrattade mycket och länge åt inget och allt. När han flyttade till Enland för att läsa en termin var jag där för att hälsa på. När jag drog till Danmark kom han på flertal omtalade besök. Just nu kommer jag ihåg den kvällen han fick för sig att pröva alla mina kläder jag hade. Nu var han inte längre en liten rackare utan en tvåmeters fullvuxen karl. Mina tröjor på honom… Herre gud… När han skulle göra ett års praktik i Brasilien på svenska ambassaden hann han knappt landa förrän jag knackade på dörren. Vilken resa det var! Vad mycket jag lärde mig att jag tog för givet, vad cool det var att se flertal ambassader på insidan och vad häftigt att hänga vid poolen på fest. Och se Rio med infödingar.

Kerstin var norskan i min danska umgängeskrets när jag läste i Köpenhamn. Utbölingar som vi var förstod vi att vi var ämnade för varandra i årgången. Det var heller inte några andra som förstod oss så vi blev ett par. Hon var snygg, blond och hade koll på livet. Sambo och lägenhet i Köpenhamn, inredd med vuxenmöbler. Jag bodde i studentrum, hade aldrig sett en pincett och visste inte hur man kokade potatis. Kerstin förfärades över min middag (rågbröd med smör och ost) och uppdaterade den betydligt (rostad rågbröd med ost och svartvinbärssylt). På festerna var hon den naturliga medelpunkten och jag var glad för att få vara i hennes närhet. Hon hade alltid ett smil på läpparna och massor av humor. Som vi har skrattat tillsammans.

När Kristian besökte mig i Köpenhamn beslöt jag och kursare att vi skulle visa honom Nyhavn, kanalbåtarna och sedan dra till Frebar. Vi var väl en tio som satt i Nyhavn med nyöppnad öl i majsolen och njöt av vänskapens band och jag minns hur glad jag var för att Kristian var en del av detta, denna fina helg.

På något konstigt sätt försvann vi ifrån varandra. Vi förstår fortfarande inte hur det gick till. Jag gick ju bara längs Ströget och pratade med Lars. När jag vände mig om var alla borta. Inklusive Kristian. Som inte hade en aning om var vi bodde eller kunde danska.

Det här var innan mobilernas tid så det enda jag och Lars kunde göra var att strosa upp och ned längs Ströget och hoppas på det bästa. Det blev aldrig av att vi hittade dem så jag minns att jag och Lars tog en pizzabuffé för att sunda oss lite och sedan begav vi oss till Frebar, på andra sidan av stan.

Och se där satt Kristian, tillsammans med Frank. De nickade och skrattade, skrattade lite mer och nickade i samförstånd. Det kan ju tes som en vanlig kommunikation bland jämnåriga men både Kristian och Frank var beryktade för att inte förstå det andra språket. Tänk vad mycket ett par öl kan göra, minns jag att jag tänkte och lät dem vara i fred, nu när de hade så trevligt ihop.

Ett par år senare berättade både parter, oberoende av varandra, att de inte förstått ett skit. Bara nickat där det verkade rimligt och skrattade när den andra skrattade. De sa, oberoende av varandra, att de gjorde det för min skull. För att vara snäll mot en av mina goda vänner.

Se, det är vänskap!!!

Kristian bor kvar i Brasilien. Han träffade Claudia tidigt där och blev kvar. Nu  jobbar han på norska ambassaden och då och då händer det att han kommer till Oslo för att jobba.

Det ska han alltså denna vecka och jag kommer ilande. Det är helt enkelt bara närmare till Oslo än Brasilia. Behändigt nog bor ju Kerstin i Oslo. Ett par sms senare hade jag bokat mig en sängplats, en soffplats med vin och Mello och en helg med två av mina äldsta och bästa vänner. Mr Underbar är visserligen superstressad på jobbet men ser fördelarna med en glad fru så han har inga invändningar och jag är honom evigt tacksam!

Vet ni vad? Det är sådant som är livet! Häng med kompisar, både från nu och från förr. Inte karriär, inte tjusiga bilar (fast jag köpte en ny igår så..) eller stora hus. Att ha tid att hänga med kompisar med risk för att skratta så man kissar på sig. Få ha solglasögon dagen efter och ont i musklerna. Det är livet.

2 kommentarer

Filed under Snack för en snack

Sveriges barn och föreningar blir drabbade av myntbytet

I juni byter Sverige mynt och de som vi är vana vid försvinner för alltid. Det finns det med säkerhet goda argument för att det behövs. Det tvivlar jag inte ett dugg på. När mynten är utbytta, vi har vinglat runt bland allt det nya i ett par veckor så kommer vi sedan behandla det som om vi alltid haft just de där mynten. Så brukar det vara och det är ingen fara.

Men det här med myntbytet, ska vi prata lite om det?

Hemma hos oss har vi haft en stor glasburk där vi samlat skramlet i fickorna för att spara ihop till en långresa när Mr Underbar fyller 40 år. Vi har haft burken rätt synligt så vi minns att vi just sparar och gnetar för att få möjlighet att åka till andra sida jorden. Den insamlingen har pågått sedan jag fyllde 40, så det blir ett par år…

Varje gång jag ska få barnen att göra sysslor här hemma, förutom det självklara, så mutar jag dem med pengar. ”Du får en femma om du städar bilen”, ”dammsug i hall och kök så blir det klirr i kassan med en femma” eller varför inte ”om jag får gå i lugn och ro på loppisen kan ni få en tia för att hitta precis vad som helst att köpa för”.

Det betyder att deras små sparbössor är fyllda av mynt. Skramlande fina mynt de har sparat ihop till, mödosamt och, ibland, plågsamt, genom åren.

Alla mina barn spelar innebandy och fotboll. Vi föräldrar i detta idrottsaktiva Sverige vet vad det innebär. Stå i kiosk, kränga bulle och kaffe och kanske en korv för att få ihop till lagets resa/overall/cup/lokalhyra. Det gör jag så gärna, även om det onekligen blir många kioskpass en helg med tre aktiva barn. En kaffe för en tia, bulle för en femma och varför inte en korv för femton. Det skramlar rätt mycket i kaffekassan när matchen är slut och vi är alla är glada.

Fast inte längre…

Alla mynt måste bytas in, bytas bort, för det har staten bestämt. Vi alla vet hur kontantlöst detta samhälle är nu och så ska det nog också vara, men det blir onekligen svårt när alla bankkontor är kontantlösa och vi står där med mynten, i stress innan de blir ogiltiga. Surt förvärvade mynt, sparade i barns sparbössor eller idrottsföreningarnas kaffekassa.

Jovisst, jag kan kolla in myntkartan växla in mina pengar och BLI AV MED mellan 10-15% på beloppet. Av mina barns fickpengar! Av idrottsföreningens kassa, där folk endast jobbar som eldsjälar för att våra barn ska röra på sig och känna ansvar i ett lag.

Jag har svårt att svälja den kamelen, det ska jag ärligt erkänna. Min bank har inget kontantavdelning i Uppsala så jag kan inte vända mig dit. Det betyder att jag ska bege mig till Stockholm för att få det avklarat. Jag har mailat de andra möjligheterna i Uppsala men får inget svar. Jag har sett mataffärer som sätter upp lappar på deras myntinkast där de maximerar antal mynt per köp. Jag förstår dem, men vad ska vi göra för att inte mista hela sparkassan?

Skärpning svenska staten! Byter ni mynt så får ni även hitta strategier för att svenskarna inte får straffbetala för det. Det är inte mina barns sparbössa eller lagkassa som ska finansiera bankerna och andra institut i myntbytet. Jag vill se åtgärder omgående runt detta!

2 kommentarer

Filed under Barnjidder, Snack för en snack

En sorgsens dag över Sverige

Ingen har missat dagens förfärliga lastbilsattack på Drottninggatan inne i centrala Stockholm. Jag sitter i soffan i mitt varma ombonade vardagsrum medan barnen är ute och leker kull medan solen fortsätter lysa på dem. Det är så svårt att förstå att terrorn krupit sig in under Sveriges hud. Att folk vallfärdar bort från city för att, till fots, för att sig hem då tunnelbanor och bussar är avstängda. Facebook översvämmas av ”jag är i säkerhet” tillsammans med ”vi ska mot Uppsala i bil, någon som behöver skjuts”. Värme och omtanke mitt i det ofattbara.

Alla vi säger mer eller mindre samma sak: Det var bara en tidsfrågan innan detta sker i Sverige.

Nu har det skett, flertal döda, än fler skadade, alla skakade.

Jag vet inte hur jag ska ta till mig allt detta som håller på att ske i världen. Jag vet inte helt hur jag ska på allvar ta in informationen om hur Sveriges alla poliser gör allt vad de kan för att hitta bevis för varför detta skulle ske.

När jag berättade det för mina barn sade Lilla Hjärtat direkt: Den personen har nog inte haft en mamma som tjatat på honom. Han har nog haft det svårt i sitt liv.

Jag tänker att den insiktsfulla nioåringen har rätt. Han fattar att jag tjatar på honom för att han ska bli en god människa, som kan skilja på rätt och fel och sedan följa det. Jag tänker att terrormannens inre kompass inte står inställd på medmänsklighet och kärlek. Inte så som vi andra tänker på begreppen, i alla fall.

Jag hoppas de hittar honom snart och jag hoppas att han får sitt strängaste straff. Jag önskar att jag får veta vad han har för argument till varför just han trodde att han kunde stå över mänskligheten och utsläcka liv, förstöra liv för all framtid. Eller, vill jag förstå en sådan svart hjärna?

Jag vet inte någonting längre…

Det enda jag vet är att mina varmaste tankar går till alla drabbade till dagens händelse. Jag tänder ett ljus för er!

Lämna en kommentar

Filed under Snack för en snack

Jag är en macho-brandman med ett mjukt inre. Eller?

Häromnatten hade jag en bra märklig dröm. Jag befann mig mitt uppe i en katastroffilm. Ni vet, där själva katastrofen är ett faktum. Här handlade det om megamaskiner som sprutade eld och som troligtvis hade landat på jorden från rymden. Oklart hur egentligen, men poängen var att de var ute för att förgöra alla människor, hela befolkningen, i hela världen och det skulle gå undan.

Allt det visste vi. Vi räddningsfolk som just nu befann sig i en furustuga i skogen, oklart var i Sverige. Vi höll som bäst på att förbereda oss på att dra ut i krig. Vi visste att vi bara hade en chans att demolera monstren och rädda världen – VÄRLDEN. En chans.

Själv vad jag räddningsledaren. En macho-brandman, en man alltså. I sina bästa ord. Muskulös, lång, kaxig, säkra rörelser, kunnig i mitt ämne – att rädda världen och alla i den.

I drömmen hade jag précis fått på mig hela utstyret av välimpregnerad räddningsuniform och blev précis nedkyld av iskallt vatten för att bättre stå emot elden som maskinmonstren sprutade ut. Jag minns att jag visste att detta var sista sekunden för mig. För min mannar, för jorden. Den smörgås jag försökte få i mig var sista Skogaholmslimpan med ost. Kaffet skulle aldrig skölja min strupe igen och jag skulle aldrig mer få se mina barn.

Men om jag inte drog ut i krig, om jag inte ledde mina mannar skulle det var slutet på vår tid som vi känner den idag. Så var det bara.

Och jag var rädd. Så jävla rädd. Varje del av mig skakade okontrollerat men utåt sett var jag en klippa, någon att lita på. Inte en min avslöjade att jag egentligen ville kasta upp dörren, slänga mig ut och ner i jordkällaren. Istället kastade jag käft med de andra, höll dem i gott mod i väntan på undergången.

Jag, en machoman, en räddningsledare. En softis som inte törs rymma.

Orkar jag ens fråga om tolkningar?

2 kommentarer

Filed under Snack för en snack