Category Archives: Snack för en snack

Netflix dödade min kreativitet

Häromdagen upptäckte jag att serien jag tittar på när jag står på löpbandet skulle utgå om fyra dagar och jag hade bara hunnit igenom halva första. Egentligen var serien inte jättebra men den passade väldigt bra att ha som underhållning när jag tränade. Inte för allvarlig, inte för mycket att tänka på och om jag missade en minut eller två så gjorde det ingenting.

Man har väl inte vinnarskalle för intet. Jag satte mig den på att se igenom alla fyra säsonger på fyra dagar. Jag stormtittade, i alla lägen. När jag hängde tvätt, när jag nattade barn, när jag satt på flyget (det var faktiskt väldigt smart, att jag inte har tänkt på det) och under hotellkvällarna jag precis har haft. Kvällar då jag annars alltid hinner med att skriva ett kapitel, göra en baksidestext, skapa marknadsföringsmaterial eller helt enkelt få iväg ett mail. På dagarna, då jag vanligtvis har en dialog eller kapitel att fundera på, hade jag istället huvudet fullt av den här serien. Hur ska det gå? Vem får vem? Och varför är det alltid så mycket blod överallt men alla verkar så coola?

Sådana saker. Inget om mitt eget projekt, drömprojektet jag så länge gått och suktat efter. Inte en sekund, faktiskt. Inte ens ett sug efter att skriva.

Nu har jag sett klart alla fyra säsonger. Jag kan lova er att det dröjer innan jag gör något liknande igen. Det dödar helt enkelt min egen fantasi. Min egen kreativitet. Hädanefter får Netflix bara hänga med till löpbandet. Det blir bäst så.

I påsk ska jag bara fiska, åka snöskoter och dricka kaffe i solen. Sedan ska jag fundera på att bli kreativ igen.

Kör försiktigt alla som ska till Blåkulla! Glad påsk!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Snack för en snack

Varför ha åldersnoja när man kan ha livsnoja?

Häromdagen var jag hos banken för att få lite rådgivning kring privatekonomin. De tär alltid bra att få rensat upp bland pensionssparande, bankkonto och lägga om lån. Efteråt känner jag mig så duktigt vuxen, inbillar mig för en dag eller två att jag faktiskt har koll på det här. Koll på vuxensakerna.

En sak under mötet som jag reagerade på, och efteråt fick fundera lite på, var när bankkvinnan nämnde min ålder och hur långt jag har kvar till pensioneringen.

Alltså… Jag är inte 44. Inte ens 40. Kanske på sin höjd 37. Men 44… Har jag dryga 20 år kvar till pensioneringen? Vad ska jag göra då?

Imorse plågade jag mina barn med att jag ville att de skulle skaffa barn tidigt så jag fick bli en aktiv och engagerad farmor/mormor. Gärna om så där cirka 20 år. Sötnosen undrade om det var okej ifall hon skaffade sig en pojkvän först. Det fick jag ju säga okej till. Mr Underbar var inte lika road över mina planer, han höll tillbaka och sa att det skulle gå fint om 30 år också.

Men alltså. Då är jag ju jättegammal.

Grejen är den, och det här har jag funderat en hel del över utan att komma fram till konklusionen. Jag har ingen åldersnoja. Har aldrig gått igenom en ålderskris, hade inga problem rent psykiskt att bli både 30 och 40. Ser fram emot att få planera 50-årsfesten. Vilar gott i den person jag är idag. Vill inte ha tillbaka osäkerheten, blygheten och nervositeten från unga år. Jag har inga som helst problem att bli äldre, på något sätt. En rynka här och där, totalt grått hår, hängande rumpa och bröst. Det gör mig ingenting.

Inte heller har jag dödsångest. Precis som med allt annat så oroar jag mig för den biten när det finns något att oroa sig för och eftersom jag inte vet vad som händer efter döden finns det inget att ha ångest för. Lätt som en plätt.

Däremot börjar jag uppleva en livsnoja. Det är större än åldersnoja och dödsångest tillsammans, om ni frågar mig. Vi har ju bara ett liv. Det livet pågår runt omkring oss hela tiden. Just nu. Och där försvann det genast en minut. Vad gjorde jag med den minuten? Levde jag den fullt ut, helt igenom njöt av att befinna mig i den minuten? Och nästa minut, hur hanterar jag den. Skrattade jag, såg jag mot solen och drömde om våren, träffade jag en annan människa och fick ny energi?

Jag har alltid sagt att kriser av olika slag kan vara styrkande när man kommer ur dem. Att befinna sig mitt uppe i dem, utan kraft att ta sig ur, är energikrävande och dränerande.

Och under den tiden passerar livet förbi.

Gör jag rätt saker med mitt liv? Pressar jag mina gränser så mycket som jag borde? Skrattar jag tillräckligt ofta och får mina barn en positiv barndom från min närvaro? Är jag den människa jag borde vara, vill vara? Vem vill jag vara? Reser jag tillräckligt, i sinnet, i själen, med barnen? Använder jag mina pengar på rätt sätt eller sparar jag bara på hög? Får andra människor ut något av att befinna sig i min närhet? Borde jag skippa skrivandet och hitta en annan hobby?

Livsnoja…

Vi har bara ett liv och det pågår just nu.

Lämna en kommentar

Filed under Snack för en snack

”Skriv ditt liv”, lyssna på föreläsningen

För ett tag sedan berättade jag att jag fick den stora äran att föreläsa om ”Skriv ditt liv” för Äldrekontakten och deras Telefonträffar. NU kan alla ni lyssna på mig och de andra föreläsningarna via deras hemsida. Väldigt intressant, faktiskt.

Klicka här och luta dig tillbaka.

Lämna en kommentar

Filed under Marknadsföring, Snack för en snack, Sonfjällsdeckarna

Ett träd föll över vägen…

… jag tvärnitade, ringde 112 och skrev en novell.

Så kan man också få inspiration.

Lämna en kommentar

Filed under Snack för en snack

Sista träffen som mentor i Region Uppsala

Jag kände mig lite som mamma igår morse när radio skrek ut ”Klass 1 varning, stanna hemma. Ge er inte ur på vägarna.”. Min första tanke var ”Bra, då är det inte så mycket trafik. Jag sticker.”

Resan gick till Örebro, första mötet klockan 8 på morgonen. Som tur är tycker jag om att lägga till timmar i min tidsplan för det gick  i 40 km/h på motorvägen. Jag vågade inte dricka mitt kaffe av rädsla att köra av vägen. Idag har jag träningsvärk i axlarna och käkarna av all spänning.

Men fram kom jag. Fem minuter innan mötet och sedan full fart hela dagen. Hem tog resan bara två timmar för då hade all snö regnat bort och blåsten släppt.

Det var tur det för då skulle jag vidare på nästa jobb, i nästa karriär. Vi hade avslutningsmöte på Region Uppsala där jag avgick som mentor till min fina adept under hösten 2017. Hon har varit så duktigt, så inlyssnande och även kommit med återkoppling på våra samtal. Vi har stått på scen tillsammans, spridit kunskap om mentorsprogrammet och lockat fler att söka. I vår var det visst fler än tidigare som sökte. Galet roligt!

Det har varit otroligt roligt, väldigt lärorikt och även reflekterande. Visst, jag har gett ut sju titlar sedan 2013 så visst borde jag har en del erfarenhet men jag har bara inte tänkt över det. Tänkt över allt som hänt, både dåligt och bra, lutat mig tillbaka och faktiskt beundrat åren som gått. Klappat mig på axeln och sagt ”bra jobbat!”. Så det gjorde jag igår. Skamlöst och utan att staka mig. Bra jobbat, Mentor Eva.

Det blir tomt, utan att vara mentor, utan att ha en adept. Men kanske jag kan vara stoltare över mig själv, över vad jag åstadkommit i bokbranschen. Utan utbildning, utan kunskap och så sju titlar, boom, liksom.

Boom sa det också idag när jag var på väg till möte inne i stan. Bara fem meter framför föll det en stor gran. Pang, krasch, Rätt över vägen. Skvätte upp kvistar på min bil. Men jag hann stanna, tvärnitade och fick igår varningsblinkers. Trädet låg över hela vägen och inga kom förbi. Köer över allt.

Jag tänkte att det här får man ju liksom ta tag i. Insåg att trädet var för stor för mig att dra undan så jag ringde 112. Första numret jag kom på… Jag inser nu att jag lät enormt förvirrad. Presentera mig inte. Sa inte var i Sverige jag befann mig, bara att jag var vid fartkameran, du vet, där vid Läbysvackan. Han var väldigt tålmodig, den där larmoperatören, det måste jag säga. Bit för bit lirka han ut mer information av mig. Vägnummer, närmaste stad, vad för slags träd.

Medan vi pratade växte köerna och jag var sen till ett möte. DÅ stannar det till en hantverkarbil. Utan ord stiger en blåklädd man ut, drar fram en cirkelsåg och stegar fram till trädet. När den inte räcker till hämtar han nästa såg och räcker dessutom över en handsåg till en av oss alla som stod och glodde på granen. Två sekunder senare var trädet borta och vägen fri. Hantverkare än fasen i mig en superkraft i sig!

Direkt efter jag kom hem hade jag innebandyträning för underbara tjejlaget Hagunda F07/08. Först hade jag tänkt mig vanlig innebandy. Men så kom jag lite i flödet av ”jag överlevde, jag fick inte ett träd i huvudet. Jag kan röra mig, vifta på tårna och vinka till himlen”-moment. Så jag sa det till tjejerna. Att idag blir det ingen klubba och boll. Idag hyllar vi kroppen och det faktum att vi kan röra den. Efter trettio minuter hårt fyspass där svetten lackade på min panna och tjejerna lovade att höra av sig imorgon om de fick träningsvärk körde vi stafetten som jag aldrig fattar, Sten-sax-påse. Mycket skratt och trams. Precis vad jag behövde. Sedan byggde vi sarg och spelade match, bara för att vi kunde.

Så, på det hela taget är jag sjukt glad över mitt liv. Mitt i livet, och det är mitt. Jag viftar på mina tår, äter min fiskleverolja och kramar mina barn. Imorgon ska jag gå tio kilometer i vårvädret, bara för att jag kan, för att det är bra. Sedan ska jag köra killarna till fadderträning i innebandy. För att det är det roligaste de kan tänka sig en fredagskväll.

Bra shit, helt enkelt!

 

2 kommentarer

Filed under Barnjidder, Snack för en snack

Grattis på födelsedagen, syrran!

I fleeera veckor här i januari har jag och min storasyster varit lika gamla. Exakt på året, lika gamla. När hon och familjen kommer på födelsedagsfirande hemma hos mig brukar jag vara snabb på att säga det: ”Nu är vi lika gamla. Exakt lika gamla!”

Jag behöver ju inte säga att hon inte är direkt förtjust. När vi var mindre så brukade hon kontra med att när jag fyller fem, åtta eller tio var hon lika snabbt med att bli sex, nio eller elva på samma dag som jag. När jag högt deklarerade för alla som (inte) ville höra det fortsatte hon envist med att säga att min födelsedag var också hennes.

Fast vi egentligen var lika gamla. I fleeera veckor.

Förutom nu, så här på äldre dagar. Nu drar hon på det. Vill inte alls säga att hon är ett år äldre fleeera veckor i förväg. Vill nog helst säga att hon faktiskt är lika gammal som jag, fast det tar emot på grund av god gammal sed. Jag blev i år 44. Syrran ville inte ta siffran 45 i sin mun. Det märktes. Så, ju äldre vi blir, ju mer samma ålder har vi, liksom.

Snart blir det nog som med Moster. Så länge som jag har funnits till har hon fyllt 25. När vi barn omkring henne blev 25 ändrade hon sig till 25+, men inte ett år äldre. Jag tror jag ska säga det själv. Det är liksom enklare för alla parter.

Men i alla fall.

Grattis, syrran, på 25-årsdagen. Nu är vi lika gamla!

2 kommentarer

Filed under Snack för en snack

Hur gör ni när ni hittar en karaktär ute i verkliga livet?

Häromveckan befann jag mig i USA på utbildning för mitt dagjobb. Alla anställda inom mitt segment från USA, Europa och Asien var samlade på samma plats ett par dagar för att ge en gemensam plattform, ett gemensamt språk, för vår profession. Alltid trevligt, alltid lärorikt och  jag är alltid jetlaggad och förkyld när jag åter kommer hem.

Kommer ni ihåg boken ”Här och nu”. Där Nate och Ingrid hittar varandra i Montana efter lite förvecklingar fram och tillbaka. Där Nate har en strulig men lojal lillebror som först försöker flörta med Ingrid så Nate gnisslar tänder. Klart ni vet, ni har ju läst boken.

Första dagen på vår utbildning kliver det en ny kille, anställd i Frankrike, in i rummet. Fast jag såg honom bara på håll så var han Connor. Lillebrorn alltså. Samma gängliga kroppstyp, spretiga hår, pojkaktiga spjuverhet. Möjligen mörkare i håret än vad jag tänkt mig som originalet men annars. Klockrent. Senare samma kväll hamnade jag vid samma bord som honom. Och tappade hakan igen. Samma sätt att prata, samma gester, samma slags skämt. Jag var tvungen att berätta sammanträffandet för min svenska kollega som också varit vänlig nog att läsa två av mina böcker. Hon förstod direkt. Connor!

Hur gör ni när ni hittar karaktärer ute i verkliga livet? Säger ni något? Berättar ni om rollfiguren och vad den har för roll i berättelsen? Ber ni om att få ta en bild? Tänker ni att de blir smickrade/tar illa upp/tror ni flörtar?

För min del sa jag inget. Min kollega smög upp telefonen vid ett tillfälle och tog en bild. Så nu har jag en suddig bild på Connor precis när han stoppar in en smörgås i munnen. Väldigt charmerande.

Nästa gång vi träffas ska jag säga det. Eller?

Hur gör ni?

Lämna en kommentar

Filed under Böcker och författare, Här och Nu, Snack för en snack