Kategoriarkiv: Snack för en snack

Kvinnor, låt oss tala om bröst!

Ja, det är ändå Alla Hjärtans Dag idag, så jag tänkte mig ett bröstinlägg. 🙂 Vi kvinnor har haft bröst i majoritet av vårt liv. Stora, små, hängande, uppnosiga, olika stora. Varianterna är otaliga. De flesta av oss vill gärna använda BH och har gjort så i många många år. För stöd, för lyft, kanske som gömma.

Så även jag. Först med en anings motstånd. Det var för kvinnligt att kolla på spetsar och siden. För början blev det mest sportBH till alla tillfällen. Idag är läget annorlunda men fortfarande med en anings motstånd. Ingen ska ändå se plagget så varför lägga tid och pengar på det.

I lika många år som jag har haft bröst har jag därför irriterat mig på axelband som far ner över skuldran, över resår som skaver och kupor som inte håller behagen på plats. När passformen varit för dålig har jag kontrat med större tröja och sedan lagt armarna i kors över bröstet. Som om det skulle hjälpa… Och sedan kom graviditeter, amning och viktnedgång. Allt gjorde att BH passade, passade inte, passade igen och så vidare…

Goda Mr Underbar gav mig ett presentkort till härliga Viva Viktoria i julklapp. Även fast jag sedan tidigare kände ägaren Victoria så drog jag mig för att gå dit. Vem vill prova BH liksom… Det är snäppet värre än att prova jeans. Men jag gillar inte heller att kasta bort pengar så jag tog mod till mig, bokade tid och dök upp (med rakade ben och snygg BH).

Det tog ungefär 15 min inalles. Lägg därtill massor av skratt tillsammans med ägarinnan som hittade fram tre klockrena BHs på en gång. Ja, det är en vetenskap hur man sätter på sig en BH och får behagen att falla på plats. Och ja, jag har gjort fel i alla mina bröstfyllda år. Det är sorgligt när jag tänker på det. Varför har jag inte tagit mig tid att mäta mig och hitta rätt kupor? En kvart, det är inte mycket.

Just nu har jag en av de tre inköpta BHsarna på mig. Den skaver inte, den är snygg, axelbanden ligger på plats och den är i rätt färg. Brösten vilar tryggt där de ska. Efter provgenomgången åkte alla mina andra BHs till välgörenhet, det är inget fel på dem, de passade bara inte mig och mina bröst. Hädanefter ska jag bara gå på Victorias rekommendationer. Det blir billigare, och roligare, i längden.

Tack Mr Underbar för att du fixade presentkortet (mina mått står uppskrivna i registret ifall du skulle vilja överraska någon gång (och ett tips om en schysst röd BH i spets finns där också)) och tack Victoria för att öppnade mina skygglappar runt detta. Jag kommer tillbaka snart!

PS: Just idag har Viva Victora Alla Hjärtans Dag rabatt. Skynda dig dit och kolla in erbjudandet!

Annonser

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Mina damer och herrar, vi är igång!

Helger och kvällar är galet inbokade. Innebandy i många konstiga konstellationer och sedan huset fullt med barn som följer med hem efter matcherna. Skrivtiden blir lidande, kan en tänka.

Men icke! Idag var det herrmatch. Jag hade med mig dator och böcker till arenan. Så snart det var periodvila halade jag fram arbetsverktygen. Ibland hann jag skriva ett par meningar, en gång bara ett par ord men det är mer än vad jag hade i morse.

Så, mina damer och herrar, jag kan stolt presentera att jag nu är på sida 4 av planerade 20 sidor. För tillfället har flyglarmet gått och kaos uppstått, men det är ju då det är som bäst. Här irrar det runt 6 ungar och vill ha fika. Jag har sagt att det kommer när situationen lugnat sig något och alla är i säkerhet i skyddsrummet. Mina egna ungar viftade undan orden och gick ut från kontoret. De andra ungarna tittade storögt på mig men ställde inga fler frågor.

Tur det, för jag har inte tid att svara.

Klart ni är nyfikna och låt mig då berätta. Hagunda IF vann med 10-5. Så där ja!

Lämna en kommentar

Under Noveller, Snack för en snack, Tidskapning i vardagen

Jag ska bara…

Ni minns mitt förra inlägg om att lägga romanskrivandet på is och istället fatta ett stort grepp om en novell jag länge velat skriva. Läs det här.

Well… Det kommer att komma en momsredovisning i vägen. Och sedan en deklaration. Och så lite annat smått och gott som man måste sköta.

Men sedan!! Då minsann och jäsingen blir det novellskrivande för hela slanten. Bara jag håller dead line!

Trevlig helg i snöovädret!

4 kommentarer

Under Manus 11, Noveller, Snack för en snack

Är vi verkligen så sårbara?

Häromdagen packade jag träningsväskan och drog till gymmet. Efter ett väl utarbetat pass fick jag vackla mig in till omklädningsrummet för en välbehövlig dusch. Tätt bakom mig kom fyra tjejer i övre tonåren. Det är alltid underhållande att tjuvlyssna och jag gör det med den äran.

Idag var samtalet för dagen mobiltelefonen. Den ena tjejen verkade vara en glömsk person som glömde sin mobil lite varstans, något som de tre andra tjejerna verkligen inte kunde förstå. Ena tjejen berättade, med en aning skräck i rösten, att den glömska tjejen hade bankat på hennes dörr sent en vardagskväll. Hon behövde sova över för hon hade glömt sin mobil i skåpet i skolan.

Jag hann tänka ett par varv, det ska jag erkänna. Magnetlås i telefonen? Busskortet kvar i telefonen? Men nej, inte så lätt.

”Utan väckarklocka kommer jag ju inte iväg till skolan i tid”, förklarade tjejen till de andra som nickade instämmande.

Väckarklocka? I telefonen? Och endast i telefonen? Då måste hon sova över hos en kompis för hon inte kan komma på något annat sätt att bli väckt på. Inte äger en klockradio?

Det har jag funderat på sedan dess. Det som är så självklart för detta tonårsgäng (klart man måste övernatta när man inte har en väckarklocka) är så otroligt icke självklart för mig, den äldre generationen. Visst, min kalender ligger i min mobil men den är uppkopplad till min dator samt min mans. Om min mobil försvinner har jag inte ett enda telefonnummer i en adressbok, så där som jag alltid var noga med att plita ner förut. Som tur är finns de flesta på Eniro. Väckarklocka har jag bredvid sängen och en i resväskan. Alltid.

Är vi så sårbara när det kommer till tekniken? Snarare kanske mobilen? Har vi lagt hela vårt liv i en liten platt svart låda?

Eller ville hon helt enkelt bara ha lite pyjamasparty…?

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Nu drar vi igång igen!

Jodå, så är det. Anteckningsboken är full av bilder på personer, hus och platser. Sidorna är fullklottrade av egenskaper, utseenden, saker att tänka på, saker att kolla upp och så förslag på scener.

Japp, ny bok på gång. Det kommer bli bra, när det är klart. Det kommer bli sälta och svärta, passivt medelåldersliv och sökandet efter meningen i livet. Så där som vi flesta gör, tror jag.

Snart hela 1000 ord skrivna på manus 11. Vi är i gång och resan blir härlig. Häng med!

Lämna en kommentar

Under Manus 11, Snack för en snack

Debatt om barns aktiviteter och idrott

De flesta som finns i min närhet vet att mina barn gillar att vara fysiska aktiva. Det gör jag också så vår kalender är ofta späckade med fotboll, innebandy, dans, utflykter med Friluftsfrämjandet och så lite pianospel på toppen av det. Själv är jag ledare för F07/08 i underbara Hagunda IF (innebandy så klart) och kvällar och helger är fyllda med träningar och matcher. Mycket att rodda i, mycket att ta hänsyn till men himmel så kul.

Vi, precis som många andra lag, ser att ju närmare tonåren barnen kommer ju mer troligt är det att de hoppar av idrotten. Ibland är det för att en annan idrott är roligare, ibland är det för att skolan behöver tiden, ibland är det för att barnen helt enkelt inte har lust att lägga 2-3 träningar i veckan, cupspel och matcher på idrotten. Ibland har barn lust att bara hänga med kompisar.

Det är okej men det är också en balansgång. Jag fostrar inte mina barn för att bli idrottsstjärnor. Jag fostrar mina barn med idrott så de senare i livet automatiskt inkluderar rörelse i deras vardag.

Sverige jobbar på bra med barns aktiva rörelse och mycket forskning finns i ämnet. Men ändå, det slavar det här. Under en innebandyutbildning för ledare som jag gick för ett par veckor sedan visade föreläsaren på en pyramid hur vi kan satsa mot elit. Att en liten del av ungdomarna kommer vidare till landslaget (väldigt liten del) medan andra ser träningen som motion. Fint, sade jag, men vad händer med de ungdomar som gillar innebandy (eller fotboll, basket, volleyboll) men faktiskt inte har lust eller drivet att elitsatsa? Vad ska de göra? Friskis och Svettis? Löpträning? Var finns det möjligheter för ungdomarna att jaga runt en boll i ett lag, kanske ha matcher lite nu och då men inte på elitnivå. Typ som Korpen fast för unga. Föreläsaren stod mig svaret skyldig…

Bara ett par dagar senare kom det en artikel i UNT där forskaren Per Göran Fahlström vid Linnéuniversitet hävdar att man ska låta barnen hålla på med sina idrotter som de vill, helt upp till femtonårsåldern innan det är dags att specialisera sig. Halleluja! Äntligen någon som är på min linje, tänkte jag. Så länge barn tränar aktivt så spelar det faktiskt ingen roll om det är just fotboll eller innebandy. Barnen i sig är tränad, och får dessutom ökad spelförståelse genom att hålla på med fler idrotter.

Men så var det något som skavde. Igen.

Så jag satte mig ner och skrev till UNT, Sveriges idrottsförbund, Region Uppsala – Idrottsansvarig, Upplands och Sveriges innebandyförbund och till forskaren Per Göran Fahlström. Vart ska ungdomarna ta vägen som inte vill elitsatsa men ändå hålla på med sin idrott? Hur behåller vi de barnen fysiskt aktiva?

UNT svarade, ville att jag skulle skicka in en insändare. Så det gjorde jag utan att tveka. Två sekunder senare kom den ut i web-format och två dagar senare som en halvsida i Sport-sektionen. Jag fick lite positiva kommentarer av folk som läst samt även förslag att tex klättring är en sport som alla är välkomna till, oavsett ålder och kunnande (men var är bollen?). Idrottsansvarig för Region Uppsala svarade också, såg problematiken men då vi inte har en regering i landet ännu var det svårt för henne att leda detta vidare. Sådana detaljer… 🙂

Långt senare fick jag även svar från Riksidrottsförbundet via Henrik Persson:

Jag håller med dig om att glappet mellan att fortsätta att hålla på med sin idrott och att satsa varit för stort och är det fortfarande inom flera idrotter.

Men nu mer än nånsin händer det saker på detta område. Och det behöver inte vara i Korpen man gör det heller. Föreningen man tillhör har alla möjligheter att starta upp denna verksamhet, och detta kan man få hjälp bland annat i det distrikt man tillhör.

Du har helt rätt i att alltför många slutar eftersom de endast ser de två vägarna: Satsa eller sluta. Det kan vi ändra på!

Flera tips och exempel har vi samlat på denna sida. Kolla där och hör av dig till ditt distrikt för att kanske hitta de lokala exemplen!

www.strategi2025.se

Jamen se det bådar gott. Sådant där gillar jag, även om det verkar som om det ligger mycket på enskilda föreningar att dra igång  men härligt att tänket finns där.

Häromdagen kom en replik i UNT till mig – Idrottsrörelsen förändrar av Upplands Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna via Dag Söderberg. De skriver bland annat:

Vi vill se en idrott där vi skiftar fokus från resultat till prestation, där vi utvecklar talang hos alla istället för att leta talanger, där fler tränar alla motoriska rörelser och där vi erbjuder många olika sätt att träna och tävla.

Inom idrotten i Uppland finns idag aktiviteter hos idrottsföreningar där man kan träna och tävla helt på sina egna villkor. Ett exempel är Uppsala Baskets breddlag där det inte finns några krav på tränings- och matchnärvaro och där spelarna själva väljer ambitionsnivå. Ett annat exempel är samarbetet mellan Almtuna IS och Uppsala Young hockey Club som belyser nya sätt att träna och tävla med syfte att fler ska få prova på och kunna hitta ”sin” idrott även som tonåring.

Halleluja! Precis så! I alla idrotter, tack! Aktivt liv före elitsatsning, bredd före landslag. Upplands Idrottsförbund och SISU skriver också att de menar att kommunerna måste skapa förutsättningar för att detta ska ske och det blir ju ett jobb i sig. Men hej och hå vad glad jag är att detta är på gång.

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Netflix dödade min kreativitet

Häromdagen upptäckte jag att serien jag tittar på när jag står på löpbandet skulle utgå om fyra dagar och jag hade bara hunnit igenom halva första. Egentligen var serien inte jättebra men den passade väldigt bra att ha som underhållning när jag tränade. Inte för allvarlig, inte för mycket att tänka på och om jag missade en minut eller två så gjorde det ingenting.

Man har väl inte vinnarskalle för intet. Jag satte mig den på att se igenom alla fyra säsonger på fyra dagar. Jag stormtittade, i alla lägen. När jag hängde tvätt, när jag nattade barn, när jag satt på flyget (det var faktiskt väldigt smart, att jag inte har tänkt på det) och under hotellkvällarna jag precis har haft. Kvällar då jag annars alltid hinner med att skriva ett kapitel, göra en baksidestext, skapa marknadsföringsmaterial eller helt enkelt få iväg ett mail. På dagarna, då jag vanligtvis har en dialog eller kapitel att fundera på, hade jag istället huvudet fullt av den här serien. Hur ska det gå? Vem får vem? Och varför är det alltid så mycket blod överallt men alla verkar så coola?

Sådana saker. Inget om mitt eget projekt, drömprojektet jag så länge gått och suktat efter. Inte en sekund, faktiskt. Inte ens ett sug efter att skriva.

Nu har jag sett klart alla fyra säsonger. Jag kan lova er att det dröjer innan jag gör något liknande igen. Det dödar helt enkelt min egen fantasi. Min egen kreativitet. Hädanefter får Netflix bara hänga med till löpbandet. Det blir bäst så.

I påsk ska jag bara fiska, åka snöskoter och dricka kaffe i solen. Sedan ska jag fundera på att bli kreativ igen.

Kör försiktigt alla som ska till Blåkulla! Glad påsk!

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack