Category Archives: Snack för en snack

Min dotters upplevelse av #metoo

Det är nog ingen som har missat tornadon #metoo som sveper över jordklotet just nu. Inte en sekund för sent, om ni frågar mig. Det är sannerligen dags att det sker en förändring på kvinnoförnedrande fronten och mansvineriet. Det är dags att alla fina män som finns där ute sätter ner foten och slår knytnäven i bordet runt sammanträdeslokaler, verkstan, jägarpasset och omklädningsrummet. Säger att det räcker nu, vi vill inte höra någon uttala sig så där nedsättande om kvinnor. Våra mammor, systrar, bästa kompisar, kusiner och mormödrar. Respekt!

Jag ska ärligen erkänna att när #metoo drog igång var jag lite så där blasé som man blir i dagens samhälle. Men vad tror de på allvar att de kan ändra? Vad tror de ska ske med ett litet pytteinlägg på sociala medier? Väx upp och gå vidare. Så kände jag.

Sedan tänkte jag än mer på det, såg hur fler och fler skrev #metoo på Facebook eller Instagram. Jag var inte direkt förvånad över antalet kvinnor som öppet sa som det var. Ärligt, man har nog levt rätt mycket i en kartong på landet, nedgrävd i potatisåkern om det skulle missats hur det pratas om tjejerna i klassrummet, ord som ”kärlek börjar alltid med bråk” och ”bry dig inte om honom, han vet inte bättre.”

Ärligt igen? Jag tänkte inte skriva något. För jag har varit förskonat på många sätt. Lite så där ”Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem.” Skönt? JAPP! Men då kan jag inte skriva #metoo för det kommer inte ens i närheten av alla historier som kvinnor berättat, hudlöst och nära.

Så tänkte jag igen en sväng. Hur många gånger har jag inte gått en omväg hem sent en kväll för att mörka parker finns det farliga män i? Hur många gånger har jag tagit trapporna istället för hissen för det gick in ett stökig killgäng och jag var ensam tjej?  Osv osv.

#metoo.

Begränsande i vardagen, rädsla för andra människor endast på grund av kön, ifrågasättande och försiktighet. Kvinnornas roll, männens rättighet.

Sedan tänkte jag en sväng till. Och då blev jag på allvar riktigt sjukt ledsen. För att jag inte hade tänkt på det tidigare som ett övergrepp, som något jag hade kunnat reagera annorlunda på. Och, vågar jag nu påstå, kommer reagera helt annorlunda på TACK VARE #metoo.

Det här var ungefär två år sedan, min dotter var cirka sex år. Som så många gånger var vi med äldsta killen, då åtta år, på innebandycup. Jag minns att vi var på väg in till själva idrottshallen medan min son försvann bort med sitt lag för att byta om. Min yngsta son hade hittat någon slags intressant att studera (ha var fyra då), det kan ha varit en snigel, sten eller annat) så jag blev på efterkälken men dottern hängde på andra som skulle in till läktarna.

En innebandymamma kommer fram till mig och säger att dottern blivit inropad i ett omklädningsrum med ett killag och där blivit uppmanad att dra ner byxorna för att visa rumpan. Mamman hade fått ut min dotter och sökt upp mig.

Vad gör man? Vad gjorde jag?

Jag hev fatt i dottern in på ett tomt omklädningsrum och förklarade för henne, i rätt tydliga ord, att hon inte fick dra ner byxorna. Att hon, under inga som helst omständigheter, skulle visa rumpan eller andra delar av sin kropp när någon ber om det. Hon har rätt till sin kropp och ingen annan.

Det jag sa, fast kan inte ens högt för det är så naturligt och ligger i vår uppväxt, är att killar är killar och de har inga hjärnor att tänka med och uppenbart ingen empati. Jag sa att de agerar i flock och förnedra tjejer är deras yttersta bevis på att de står flertal maktpositioner högre. Jag sa det inte högt men menade att kvinnorna är de som ska värja sig, som ska stå emot och vara intelligenta, ligga ett steg före, genomskåda draget innan det kommer och sedan räkna med att få skit för det. De flesta kvinnor som fostrar deras döttrar vet vad jag menar. Maktlösheten, frustrationen och överlevnadsinstinkten samlad inom en moder, i en generation av mödrar. Man ifrågasätter det inte ens.

Sa jag att jag har två söner också?

För inte så länge sedan sa jag runt middagsbordet till min äldsta son att jag gav blanka tusan i ifall han fick högsta betyg i matte så länge han gjorde sitt bästa och behandlade alla människor med respekt samt försvarade sin lillasyster. I samma andetag sa jag till min dotter att hon fick räkna med att ha ett gäng brölande finniga tonårskillar efter sig som skriker ”Visa pattarna” medan lärarna suckar ”pojkstreck” och hon har det bara med att säga nej, nej och åter nej. Det är hennes framtid.

Sa jag att jag har två söner också…

Idag önskar jag att jag visste vilket innebandylag det var som bad min dotter dra ner byxorna och visa rumpan. Inom mig har jag en uppdämd ilska och frustration över att jag aldrig, inte en enda gång, reflekterade över att jag kunde storma in i omklädningsrummet, läxat upp killarna efter noter och även fått med mig deras tränare. Om de inte bad om ursäkt hade jag lämna in en anmälan.

PUNKT OCH SLUT!

Men det kan jag inte. Det enda jag kan är att be om ursäkt för uppstramningen min dotter fick av mig den gången när hon inte gjorde något egentligt fel. Jag kan bara be om ursäkt för att hon inte såg hur jag ställde mig hundraprocentigt på hennes sida och gav mig på hennes belackare istället.

Även om #metoo har ändrat på en del så är jag inte mer naiv än att tro att de teveprofiler som just nu ryker från deras piedestaler gör hela skillnaden. Naturligtvis sitter det alldeles för många män hemma i stugorna och hoppas på att deras mobbningsoffer inte ska orka, inte ska våga anmäla. Karma, säger jag bara. KARMA!

Det enda jag tror nu, och det är inte lite, det är att hederliga män, som tex min Mr Underbar, ska reagera på kvinnosynen i alla möjliga sammanhang och agera direkt. Ett enkelt ”skulle du säga så där om din mamma också?” eller ”här respekterar vi alla människor” räcker så otroligt långt.

Så, min älskade finaste dotter. Jag är rädd att du fortfarande kommer ha killar i ditt liv som skriker ”Visa pattarna!” men tro mig när jag säger att jag finns där då. Jag och alla andra #metoo som tror på mänskligheten och att det går att göra skillnad. Vi kommer finnas där för dig.

#METOO

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Barnjidder, Snack för en snack

Det gäller att utnyttja varje litet ögonblick

I skrivande stund är jag på tåget till Uppsala, på väg tillbaka efter en sjukt trevlig helg i Jönköping tillsammans med kusinen. Istället för julklappar och födelsedagspresenter ger vi varandra tid. En helg någonstans i vår närheten. Det blev Jönköping denna gång.

Och det här med tid är så intressant. Det går ju inte att skapa fler timmar i dygnet, det vet vi alla som försökt. Men det går att utnyttja varje sekund vi har på det som vi helst vill.

Till exempel att inte köpa den där tröjan som jag egentligen vet att kusinen skulle passa väldigt bra i och ge till julklapp utan ge henne en helg med mig istället. Den helgen passar vi inte bara på att prata oss sönder och sönder och skratta tills vi kissar på oss, vi tar långa promenader och höstblåsten, tränar på gymmet (och skulle ha varit i poolen men ett killgäng tog över så vi drog oss tillbaka) och så ta gott och dricka läsk-vin. Och på vägen dit och hem kan jag både jobba och skriva ett antal kapitel på min ungdomsroman i lugn och ro.

Idag har jag skrivit tre kapitel. Det var så sjukt länge sedan det rann på så bra och jag kan redan nu se ljuset där framme. Det är kanske fem kapitel och en skoldans kvar, en slutknorr och så vila fram till det är dags för redigeringen. Det hade jag aldrig hunnit med ifall jag inte tog bussen ner till Jönköping. Så sjukt roligt och så sjukt värt.

Där hemma väntar söndagsmiddagen med man och barn. De längtar jag alltid efter och det är så härligt att få krama om dem samtidigt som jag i datorn har flertal nya kapitel. Win-win liksom.

Hoppas ni håller fast i något tryggt här i höststormarna. Det gör ialla fall jag!

Lämna en kommentar

Filed under Böcker och författare, Roboten Ludde, Snack för en snack

I väntan på släktkrönikan

Jag har ett projekt som jag så himla himla himla gärna vill börja på. Varje gång jag pratar om det, tänker på det, hittar böcker om tiden då allt hände, väcks något inom mig. Jag vet att den boken blir bra. Så jäkla bra. Så himla stor och viktigt.

Så jag skriver vidare på min ungdomsroman. Två skrivtimmar i veckan samt en bonus är målet fram till jul. Det går bra och det går framåt. Jag har, i vanlig ordning, ingen aning om hur det går för personerna när vi närmar oss slutet men jag lovar, ingen ska dö i denna bok.

Och när jag är klar med ungdomsboken (typ om en månad) så Lova 2 redigeras och skrivas om. När den är klar (kanske till mars) ska jag skriva den där boken om medelålders kvinnan som går in i en livskris och väcks först till liv när hon hittar en låda från ungdomstiden.

Sen ska jag skriva det där drömprojektet. Den stora boken. Eposet över vår tid och vårt förflutna. Släktkrönikan. Dramat i tre akter med kärleken under ett brinnande världskrig ska stå centralt.

Ni fattar, jag skriver jag skriver. Och under tiden så lever jag

.

2 kommentarer

Filed under Böcker och författare, Marknadsföring, Roboten Ludde, Snack för en snack

Min skriv-agenda inför höstterminen

Jag har kämpat lite med mitt författarskap det år som varit. Dels har motivationen varit låg men också för att det nya jobbet tagit mer tid än vad jag trodde jag skulle tillåta det göra. Visserligen blev det till en barnbok i diabetes. En bok som fått fint mottagande och vars bilder jag är helt fascinerad av. Jag har inte hunnit ha release-fest för den boken än men det kommer, det kommer.

Nu ska det bli andra bullar i soppan. Pocket av Lova och Här och nu går som bara den. Slutsålt i ett huj och nya versioner är på ingång. Ljudböckerna placerar sig på topplistor och jag får fina mails från lyssnande läsare som ger underbar energi. Många frågar efter fortsättningen och det får mig att skämmas lite. För den ligger ju där i hårddisken. Jag vet ju slutet på slutet, så att säga. Det ska bara träskas igenom i redigeringen och få några fler aktiva scener (bara och bara..). Först ska jag ge mat till svinen, lägga locket på brunnen och se en till teveserie. Typ.

I somras hade jag ett ytterst intressant möte med en författarkollega. En vitamininjektion, kan man kalla det. Jag kom ut helt omtumlad (och väldigt mätt) efter att ha sprutat ut tankar och ideér om hur höstens författande bör se ut.

SKA se ut.

För det handlar ju mest om mitt eget engagemang och viljestyrka. Sätta mig ner på den breda baken och få en timme avklarad. Det är ju inte svårare än så. Faktiskt. Och sanningen är den att när jag befinner mig i ett skrivarflöde mår jag som allra bäst, så är det bara. Vem vill inte sikta mot att må som allra bäst?

Så, för att nå mitt mål så har jag skrivit en plan och hur jag ska fira mina delmål. Så här ser det ut:

Skrivtid:

  • En timme skrivtid måndag och fredag, varje vecka
  • En timme skrivtid lördag eller söndag, varje vecka
  • Uppdatera blogg minst en gång i veckan, inklusive författarsida på Facebook
  • Skrivtid är ÄVEN ATT STIRRA IN I DOKUMENTET eller fixa med research, synopsis och redigering

Delmål

  • Jag kommer sätta kryss i kalender för varje dag jag har utfört enligt plan med start 14 augusti.
  • Varje månad räknas kryssen och arbetet bedöms och analyseras.
  • Om minst 85% är av målen är uppfyllda enligt plan blir det belöning.

Belöning/månad

  • Middag med valfri skrivarkollega, inklusive vin
  • Jeans som sitter bra
  • Skrivarresa
  • Klippa och färga håret hos frisör

Nu kör vi!

 

1 kommentar

Filed under Böcker och författare, Marknadsföring, Snack för en snack

Vad är jag rädd för?

Just nu drömmer jag väldigt livligt på nätterna. Jag brukar i och för sig alltid drömma mycket men i perioder är det mer tydligt och med massor av inlevelse än andra gånger.

Den sista månaden har varit en sådan period. Så även i natt.

Jag var på ett event för Hagunda IF. Vi skulle alla samla in pengar till vårt innebandylag som ska in i Allsvenskan och massor av människor hade samlats på en stor plats för att heja fram auktionsropen. Så långt allt gott. Och väldigt realistiskt. För att se bättre bestämde jag mig för att klättra upp på en mur som var lite längre bort. Som det ofta brukar i drömmar så blev muren till ett staket när jag närmade mig men det är ju inget konstigt eller något man reflekterar över på plats. Jag klättrade upp, satte mig till rätta och skådade över församlingen. Bredvid mig satte sig en flicka på typ fem år. Vi pratade lite om innebandy och om vinden som svepte runt våra ben.

Där, utan någon som helst varning, började världen kantra över på ena sidan, för att sedan vältra till nästa. Jag fick tunnelseende, svårt att andas och hjärtat slog i 180. När jag såg ner mot marken upplevde jag det som om jag stod på världens ände, högt högt ovanför alla andra. Det snurrade framför ögonen och ven i öronen. Den lilla flickan försökte hjälpa mig men jag kunde inte hantera att hon tog på mig, att hon försökte säga saker som ”det är ingen fara, det är inte så högt”. Det stod folk nere på marken som bad mig hoppa men det enda jag hade var ren och skär panik. Jag klamrade mig fast i staketet och andades stötvis. Det spelade ingen roll vad folk sa, jag skulle ändå dö nu.

Mitt i allt snurr insåg jag att jag måste bara ta första steget. Sträcka ut benet för att nå trappsteget, även fast det var avgrundsdjupt långt borta. Jag insåg att jag måste vända mig om och försiktigt klättra ner, ett steg i taget. Jag måste välja bort rädslan, tvinga kroppen vidare och sedan kommer jag vara säker.

Så jag gjorde det. Sakta. Steg för steg. Alltmedan folk runt omkring sträckte ut deras händer för att stötta.

Väl nere på marken, på skakiga ben, såg jag uppåt. Det var rent av pinsamt att inse att höjden jag suttit på var bara trettio centimeter ovanför mitt eget huvud. Att jag lätt kunnat hoppa ner utan fara för brutna ben, än mindre risk för död.

Det är ett antal timmar sedan jag vaknade men jag har fortfarande kvar den där känslan av panik i kroppen. Ni vet, när man tror att sista sekunden är kommen och det finns inget mer att göra. Paniken över att alla andra tycker det är det met enkla i världen att våga ett språng medan jag helst vill krypa ihop i fosterställning och försvinna.

Nej, jag har inte börjat på nytt jobb. Jag bor kvar i mitt hus med min kära familj. Jag har sommarlovet runt knuten och allt är faktiskt precis som vanligt. Visserligen bytte jag bil för ett par veckor sedan men exakt samma modell som tidigare två. Jag har bok nummer 7 på väg ut i boklådorna men det har jag ju prövat förut så det är inget nytt. Jag är inbokad på både föreläsningar och signeringar men det ser jag bara fram emot. Det ska bli kul, det vet jag sedan tidigare.

Varför denna panik? Vad är det kroppen går och funderar på? Vad är det den försöker rensa ut?

Förslag?

Lämna en kommentar

Filed under Snack för en snack

”Alla män är svin!”

I natt drömde jag något jättekonstigt men ändå rätt normalt. Jag var på konferens med högdjur i hela Europa. Allt från statsministern i Sverige till presidenten i Frankrike. Väldigt mycket män, som ni kanske kan förstå, men vi var även ett gäng dräktklädda kvinnor mitt i maktens öga.

Av någon anledning avslutades hela konferensen med att alla gick och badade i en sjö. Väldigt trevligt och inget konstigt alls. Roligt mest, faktiskt. Direkt efter var det sedan mingelparty. När jag kliver in i rummet så går alla, ALLA, män runt i kavaj, skjorta och slips men med helt bar underkropp. Helt bar. Svenska statsministern och presidenten. Inget konstigt alls, verkade de tänka. De gick runt och minglade, tog beslut och hade trevligt.

Jag dristade mig till att fråga varför. ”Snoppen behöver torka.” Självklart svar.

Så en kvinna i samlingen drog av sin kjol i samma andemening. ”Snippan behöver torka”. Inget konstigt alls.

Men då kom åsiktsstormen rasande genom rummet. Alla män, ALLA, började tjoa och tjimma. ”Hora, slinka, lättfotade kvinnfolk”. Allt från statsminister, president till manliga fotfolk.

Där någonstans vaknade jag. Förbannad! Fly förbannad! Jävla män, liksom. Ta sig själv sociala rättigheter men klankar ner på kvinnorna när de gör samma sak. Ingen säger ifrån. Jävla män, liksom. Så tänkte jag. Alla män är svin!

Och sedan vände jag på mig och såg min sovande Mr Underbar. Som aldrig skulle ens tänka tanken att kritisera någon nedsättande, som aldrig skulle ta en okänd kvinna i rumpan som om det vore en självklar rättighet. Som aldrig skulle skrika hora efter en kvinna på gatan för att tjäna gratis poäng i killgänget.

För grejen är ju den att de flesta män i vårt samhälle är bra, genuint bra, människor. MÄNNISKOR! Som respekterar människor för deras egenskaper, talanger och insikter. Inget annat. Majoriteten!

Men vart är ni nu, genuina män? Varför är det kvinnor som står på barrikaderna och försöker få män som Donald Trump att hålla handen vid sin egen sida och inte in i varje kvinnorumpa han ser. Jag läser med stort intresse alla inlägg av Katarina Wennstam där hon för ett storartat ord-krig mot sexismen som sker i vårt samhälle idag. Jag FÖRFÄRAS över alla påhopp hon får. Av män. WHAT?!!

Det enda jag har lust att säga är: ”Skämmes ta mig tusan” och sedan ta er alla i örat. Något som era mammor redan skulle gjort när ni började prata.

Jag eldade upp mig rejält till frukosten och mina barn fick minsann veta hur de ska bete sig. Jag tror jag gick så långt att jag sa till min äldsta son att jag sket fullkomligen i ifall han har högsta betyg i alla ämnen så länge jag VET att han beter sig SOM MAN SKA mot ALLA i världen. Respekt till alla, kvinna som man, i hela världen. Det är det enda jag bryr mig om. Då har jag gjort rätt i min uppfostran. Om han ser en okänd man tafsa på en kvinna på bussen vill jag att han går fram och säger stopp. Inte bråka, inte kriga, bara markera. Stopp! Jag lovar att fler vågar säga till då. Jag tror det…

Jag sa också till min dotter att hon nog kunde förvänta sig en hand i rumpan både nu och då. Att respekten för kvinnokroppen på något sätt har blivit till något som vi skrattar åt, hånar. Hon kunde inte förstå vad jag menade, varför skulle killar vilja ta på henne bara så där. Och jag bara tänker, stackars jänta…

När Katarina Wennstam skriver ett inlägg om att fotbollen får all polisresurs istället för de kvinnor som blir ihjälslagna av män då tänker jag att några människor i denna fotbollsvärld nog är smarta att fatta att nu är det läge att få lite gratispoäng. Ja, jag VET att man är sig själv närmast i alla lägen, det är inget konstigt i det, men att gå ut och skrika ”Rör inte vår fotboll”, med den tydliga undertonen ”VI SKITER VÄL OM KVINNOR DÖR”, ja det är för mig en gåta. En skrämmande gåta. Sjukt skrämmande.

Här hade fotbollen på högsta nivå chansen. En klart mans-dominerad publiksamling hade kunnat sagt istället ”Respektera alla” med undertonen ”Låt oss se på fotboll i fred och ro, utan tafs och tjafs”. Det hade varit så mycket mer smartare. Varför gjorde ni inte det? Är ni på allvar dumma människor? Jag tror inte det. Faktiskt.

Och var är alla kändisar i denna debatt? Det är snart val och många partier rasslar lite för nära gränsen. Varför ser jag inte en enda partiordförande som tar svinen till män i örat och lär dem vart skåpet ska stå? Varför är inte statsministern på halva Sveriges befolknings sida i det här? Eller igen, varför står han inte upp för HELA Sverige? Man som kvinna. Han hävdar att han är feminist men jag ser inte honom på barrikaderna. Eller alla de andra kändisarna som har ett märke att tänka på. Var är ni? Er tystnad skrämmer mig! Ni är gifta, har barn, har värderingar och rör i samhället samtidigt som många lyssnar på er för att ni just är kända. Använd det nu! Ut på barrikaderna!

Den säger: vi bryr oss inte, slå ihjäl kvinnan, nyp henne i baken, jag bryr mig faktiskt inte.

Nej, alla män är inte svin. Jag VÄGRAR tro att det är så. Det ÄR INTE SÅ! Men vart är ni nu. VISA ER och höj rösten när ni ser något ni inte vill att er dotter, syster eller fru ska vara med om. I alla lägen!

Tillsammans kan vi vända trenden! KOM IGEN!

2 kommentarer

Filed under Snack för en snack

På väg till kompis-häng i Oslo

I skrivande stund sitter jag på Arlanda. Det kan tyckas att jag hänger där rätt mycket och det är sant, jag reser en del men om sanningen ska fram så har jag gått från att resa mycket i tjänsten till att resa på privata resor.

Jag gillar det här med privata resor.

I dag går turen alltså till Oslo. Jag och mina strumplösa fötter, jag hoppas det inte snöar.

Kristian träffade jag i sjuan på Eriksbergskolan i Uppsala. Han var en liten rackare med glimten i ögat, jag en storväxt blyg tjej som inte visste hur man pratade med folk. Vi blev goda vänner där vi satt längst bak i klassrummet. Mina anteckningsböcker var fullklottrade av hans grodor (oklart var det betydde) och en lektion lärde vi resten av klassen att dansa vals (oklart hur det gick till). Vi skrattade mycket och länge åt inget och allt. När han flyttade till Enland för att läsa en termin var jag där för att hälsa på. När jag drog till Danmark kom han på flertal omtalade besök. Just nu kommer jag ihåg den kvällen han fick för sig att pröva alla mina kläder jag hade. Nu var han inte längre en liten rackare utan en tvåmeters fullvuxen karl. Mina tröjor på honom… Herre gud… När han skulle göra ett års praktik i Brasilien på svenska ambassaden hann han knappt landa förrän jag knackade på dörren. Vilken resa det var! Vad mycket jag lärde mig att jag tog för givet, vad cool det var att se flertal ambassader på insidan och vad häftigt att hänga vid poolen på fest. Och se Rio med infödingar.

Kerstin var norskan i min danska umgängeskrets när jag läste i Köpenhamn. Utbölingar som vi var förstod vi att vi var ämnade för varandra i årgången. Det var heller inte några andra som förstod oss så vi blev ett par. Hon var snygg, blond och hade koll på livet. Sambo och lägenhet i Köpenhamn, inredd med vuxenmöbler. Jag bodde i studentrum, hade aldrig sett en pincett och visste inte hur man kokade potatis. Kerstin förfärades över min middag (rågbröd med smör och ost) och uppdaterade den betydligt (rostad rågbröd med ost och svartvinbärssylt). På festerna var hon den naturliga medelpunkten och jag var glad för att få vara i hennes närhet. Hon hade alltid ett smil på läpparna och massor av humor. Som vi har skrattat tillsammans.

När Kristian besökte mig i Köpenhamn beslöt jag och kursare att vi skulle visa honom Nyhavn, kanalbåtarna och sedan dra till Frebar. Vi var väl en tio som satt i Nyhavn med nyöppnad öl i majsolen och njöt av vänskapens band och jag minns hur glad jag var för att Kristian var en del av detta, denna fina helg.

På något konstigt sätt försvann vi ifrån varandra. Vi förstår fortfarande inte hur det gick till. Jag gick ju bara längs Ströget och pratade med Lars. När jag vände mig om var alla borta. Inklusive Kristian. Som inte hade en aning om var vi bodde eller kunde danska.

Det här var innan mobilernas tid så det enda jag och Lars kunde göra var att strosa upp och ned längs Ströget och hoppas på det bästa. Det blev aldrig av att vi hittade dem så jag minns att jag och Lars tog en pizzabuffé för att sunda oss lite och sedan begav vi oss till Frebar, på andra sidan av stan.

Och se där satt Kristian, tillsammans med Frank. De nickade och skrattade, skrattade lite mer och nickade i samförstånd. Det kan ju tes som en vanlig kommunikation bland jämnåriga men både Kristian och Frank var beryktade för att inte förstå det andra språket. Tänk vad mycket ett par öl kan göra, minns jag att jag tänkte och lät dem vara i fred, nu när de hade så trevligt ihop.

Ett par år senare berättade både parter, oberoende av varandra, att de inte förstått ett skit. Bara nickat där det verkade rimligt och skrattade när den andra skrattade. De sa, oberoende av varandra, att de gjorde det för min skull. För att vara snäll mot en av mina goda vänner.

Se, det är vänskap!!!

Kristian bor kvar i Brasilien. Han träffade Claudia tidigt där och blev kvar. Nu  jobbar han på norska ambassaden och då och då händer det att han kommer till Oslo för att jobba.

Det ska han alltså denna vecka och jag kommer ilande. Det är helt enkelt bara närmare till Oslo än Brasilia. Behändigt nog bor ju Kerstin i Oslo. Ett par sms senare hade jag bokat mig en sängplats, en soffplats med vin och Mello och en helg med två av mina äldsta och bästa vänner. Mr Underbar är visserligen superstressad på jobbet men ser fördelarna med en glad fru så han har inga invändningar och jag är honom evigt tacksam!

Vet ni vad? Det är sådant som är livet! Häng med kompisar, både från nu och från förr. Inte karriär, inte tjusiga bilar (fast jag köpte en ny igår så..) eller stora hus. Att ha tid att hänga med kompisar med risk för att skratta så man kissar på sig. Få ha solglasögon dagen efter och ont i musklerna. Det är livet.

2 kommentarer

Filed under Snack för en snack