Category Archives: Okategoriserade

Fin recension av Min osynlige kompis

Författaren Kim Kimselius, som precis avslutat sin 44:e bok, har tagit sig tid att läsa Min osynlige kompis, den andra delen i Sonfjällsdeckarna. En spökhistoria med Elsa och Svea i spetsen.

Det känns skönt att Kim verkligen gillar mina böcker och hon har helt rätt i att jag slarvar med grammatiken. Eller, rättare sagt, jag har ingen aning… Det ska vi bli bättre på, det har jag lovat. I nästa bok ska varenda vart och var vara helt rätt. Det vet jag att Elsa är superbra på så jag överlåter det till henne.

Läs hela recensionen här. 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Spex med Juvenalorder rekommenderas

Vi drog på teater häromdagen. Spex med Juvenalordern, ett hemligt sällskap, stod på schemat. Platsen var Stadsteatern. Jag ska erkänna att jag var allt annat än på humör. Helst ville jag vara hemma och se på Let´s Dance finalen men biljetterna var bokade sedan länge så det var bara att dra på sig smilet och dra.

Och som jag skrattade! Så genialiskt, så komiskt, så tankeväckande. Med historien och Uppsala som backgrund tog ensemble oss istiden fram till dagtid. Allt från ismän som slickade på stenar, mumifierade bönder till Fröken Ur. Min favorit var nog scenen med Linné och Celsius i skolsalen. Jag såg såpopera framför mig och manus började staplas på rad. IKEA-grundaren Ingvar var också fantastiskt.

Får ni tag på biljetter, ta ett par timmar i ert hektiska schema och skratta tillsammans med nära och kära. Livet blir inte bättre än så!

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Ta hand om livet!

Just nu är det mycket. Det rullar på lite fort. Två nätter i rad har jag drömt att jag druknar. En gång i blod. En gång i isvak. 

Det är lite mycket nu..

Men så mycket av livets erbjudande är roligt. Som bokmässa i Linköping med bästa gänget, traditionell författarmiddag eller Lind o Co julfest. Och så innebandymatch o träning. För att inte glömma heltidsjobbet.

Men nu andas jag. Som Uppsalabo jag nu är har jag hamnat på OD Caprice. Och jag njuuter. Av musiken, av sällskapet. Av kören.  

När de hyllar David Bowie fäller jag en tår. För alla, kända o okända, som dött och lämnat stora avtryck i livet.

Mitt i livet.

Lev nu! 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Hur hanterar ni spöken från förr?

Allt oftare händer det mig att spöken från förr stannar mig på gatan eller i affären för att hälsa. Ni vet, sådana där spöken från förr som tidigare aldrig lagt märke till dig. Aldrig skulle bemöda musklernas kraft att sträcka ut en hand för att hejda dig mitt i rörelsen. Än mindre hälsa och prata bort en stund.

”Nej men hej, hörde att du skrivit en bok…”

Så låter det nu för tiden.

En stor, väldigt stor, del av mig blir glad. Naturligtvis vill jag att både jag och mina böcker ska uppmärksammas. Kanske läser de en artikel om mig i tidningen, känner igen mitt namn men kanske inte kan placera mitt ansikte. För de minns en tafatt, blyg och lång tjej som gärna stod utanför ringen. Som inte sa många ord i onödan, och när det väl hände rodnade hon över ansikte och hals. De kanske minns de ärvda kläderna, utan tanke på mode eller stil. De kanske minns egenklippta håret och de stackiga ord hon fick ur sig när det var hennes tur att läsa högt i klassen.

img_0431

De har naturligtvis ingen aning om att samma flicka stod utanför cirkeln, utan att prata och utan att röra sig, var tyst och verkade nöjd, inte ville annat än komma in i gänget. Med alldeles för tjocka glasögon och alldeles för stort midjemått. Inte mobbad, bara aldrig delaktig. Aldrig med. Inget sammanhang. Ingen alls.

De populära, de snygga och de som hördes mest såg aldrig det. Noterade aldrig önskan om sammanhang. Förstod inte det aviga kroppsspråket. Aldrig att de visade sig större än sig själva genom att sträcka ut en hand och göra cirkeln större.

Måste man vara med de populära, de snygga och de som hördes mest? Nej. Men man måste bli sedd.

img_0432

Och flicka växte upp. Slet sig ur sina egna fördomar, tog livet på allvar och började prata. Började ta plats, rätade på ryggen och höjde rösten. Ibland för mycket, ibland för högt. Men tog plats. I livet. Sitt eget liv. Det enda vi har.

Då kommer spökena från förr. Vet vad man heter, säger att man är snygg i håret och ”jag hörde att du har skrivit en bok. Vad roligt för dig.”

Ska jag gå? Ska jag stå kvar och le, prata som år av tystnad, år av utanför, aldrig ägt rum?

img_0433

Jag står kvar. Pratar som om vi pratade igår. Säger ”men vad roligt, säg vad gör du idag och kanske vi ska ordna en återträff.”

Fadd smak i munnen? Ja, ibland. Men så tänker jag att de populära, de snygga och de som alltid hördes mest nog kanske inte heller hade det så lätt. Kanske stod de framför spegeln och prövade nya kläder, orolig för vad kommentaren skulle bli i klassen. Skulle de falla av piedestalen av popularitet om tröjan var av fel märke eller de nya jeansen inte hade exakt rätt nyans av stentvättning. De hade nog sina skäl att hela tiden låta, hela tiden vara i centrum i klassen. Det skulle inte undra mig ifall deras skäl var lika stora och viktiga som mina, de ville bli sedda.

Jag friar hellre än jag fäller. Det gör livet betydligt enklare. Så jag tänker att om det inte var så då, så tänker jag att de populära, de snygga och de som alltid lät mest nu har vuxit upp. Har gjort sig ett par livserfarenheter, sett motgångarna komma och gå, kanske till och med tänkt på hur konstigt det var att det alltid stod ett tyst gäng just utanför cirkel. Känt sig maktlösa över att de inte vågade sträcka ut handen, funderat över varför det var så. Tänkt ”om jag gick i ettan nu så hade jag gjort det.”

Eller så har de fått barn som kanske precis som jag, är tysta, har märkliga intressen, kläder som inte passar in och gillar att iakttaga. Kanske de värnar om sina barn och deras rätt till ett sammanhang. Inser vikten av att alla har en plats att fylla i klassen. Kanske inser de nu hur viktigt det är att inkludera för även de blyga, de tysta, de utanför växer upp en dag. Fyller ut sin livskostym och passar i ett par skor. Även de blyga, de tysta och de utanför blir någon i samhället. Någon som är värd att prata med, att umgås med. Att sträcka ut en hand till.

”Vad roligt att ses. Jag hörde att du skrivit en bok…”

Min plats, mitt liv. Mitt sammanhang.

img_0435   EvaLinsell

4 kommentarer

Filed under Okategoriserade, Snack för en snack

Sista dag för röstning och så bröderna Ravellli

Idag är den sista skälvande dagen för att rösta fram mitt bidrag ”Elektrisk kärlek” i Harper Collins författartävling. Klicka nu in och lämna ert bidrag innan det stängs. Därefter lägger juryn sin bedömning och så meddelas den totala segraren.

Så här en måndag bjuder jag på en bild på mig tillsammans med bröderna Ravelli. Ni som känner mig vet att jag är gammal (med tryck på gammal) fotbollstjej och därtill målvakt (för jag fyllde upp målet så bra, som min tränare så charmigt sade) så jag var lite stressad när jag såg bröderna Ravelli duka upp sina produkter precis bredvid mina böcker under den stora innebandydagen.

Jaja, vi började prata, trevliga människor de där tvillingarna och vips stod vi och tog bilder tillsammans. De var väldigt intresserade i mina böcker och hur och när jag skrev. De skrev autografer på mina barns armar, jag skrev autograf i mina böcker till dem. Win-win.

RAvelli

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

God jul och gott nytt skrivarår!

Nu tar jag och bloggen julledigt. Det behövs. Inte för att jag har överbombarderat er med inlägg under året men tro mig, ni finns alltid där i tanken.

När ett nytt år inleds brukar alltid jag summera upp och lägga en strategi inför allt det nya. Så även i år. Om ett par veckor lägger jag ut min strategiplan när det gäller skrivandet (och så kanske lite om träning..).

Annars är planen att jobba vidare med de böcker som är beräknade att komma ut under 2016. En timme om dagen är avsatt till detta och med det hinner jag långt. Som vanligt kommer jag skriva tidigt på morgonen och sedan är resten av dagen ledig för att hänga med man och barn. Vi hoppas fortfarande på snö men det börjar kännas lika otroligt som ett nobelpris i litteratur. Typ.

Vad ska ni göra i jul? Hur ser er strategi inför skrivandet nästa år?

God jul och gott nytt år!

Alla tre barn

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Jag är Ingrid

 

Det är ganska precis fyra år sedan jag skrev en epilog som skulle bli slutet på hela historien ”Här och nu”. Just slutet på den boken är något som både upprört och berört mina läsare genom den tid boken funnits ute bland boklådorna men det är ju en annan historia.

När jag väl bestämt mig för huvudkaraktärerna och deras namn brukar jag ju googla runt på passande ansikten jag kan printa ut och klistra in i mina anteckningsböcker. Så gjorde jag också under processen för ”Här och nu”. Ingrid hade jag valt som namn helt enkelt för att jag gillar det, för att det är så ursvenskt och för att Ingrid Bergman är så galet bra. Typ så fungerar jag när jag väljer mina huvudroller. Så jag klippte ut en snygg bild på Ingrid Bergman och såg alltid henne framför mig när jag skrev scenerna i boken.

Jag har inte ångrat mitt val en enda gång.

Idag är det Ingrids namnsdag. Grattis Ingrid, var du nu befinner dig i världen. Det slumpar sig också att idag ska jag på bio med systrar och mor för att se ”Jag är Ingrid”. Är det inte lustigt vilket sammanträffande?

Jag tror inte jag kommer ångra mitt val av namn och ansikte även efter filmen.

Ingrid är Ingrid, helt enkelt.

Ingrid

Lämna en kommentar

Filed under Här och Nu, Marknadsföring, Okategoriserade