Kategoriarkiv: Okategoriserade

Glada mail från läsarna betyder allt!

Det bästa som finns i höstrusket är när man lite snabbt ska kolla igenom privata mailen under lunchen och så bara:

Hej Eva!
Jag fullkomligt älskar dina böcker Lova o Här och nu. Tyvärr hittar jag bara E-böcker o ljudböcker av de andra böckerna du skrivit. Jag är inte så glad i ljud- och E-böcker utan tycker om att ha en ”riktig” bok i handen. Kommer några av dina andra böcker att ges ut i vanligt bokformat?

Det är så sjukt sjukt sjukt viktigt att få sådan här spontanrespons från läsare. Innan jag själv började skriva skulle jag aldrig komma på tanken att maila en författare bara för att säga vad jag tyckte om boken. Oavsett om jag faktiskt var fullständigt tagen i flera dagar efteråt. Oavsett om jag berättade om boken för alla jag stötte på, inklusive galna tanten i hatten på bussen. Jag tänkte att det där fattar författaren själv. Att de redan fått all uppmärksamhet som de förtjänar och vet hur bra de är och vem är då jag att berätta något så litet och futtigt att jag fällde en tår eller skrattade högt vid några tillfällen.

Men ack så fel det är. Ack ack sådan oerhörd tankefälla. Författare är människor (jodå!) och det är självklart att glada hejarop gör vilken julkorvgrå tisdag som helst till en glittrig pirrig fredag. Nu för tiden tar jag mig gärna tid att höra av mig till författaren PLUS tipsar alla som ville höra, inklusive tanten med hatten, om bokens förträfflighet. Alla blir glada och alla vinner på det. Perfekt ju!

Tack käraste Agneta att du hittade min emailadress och bad om fler böcker. Nu har du ett paket på posten med en kort hälsning från mig. Hoppas du tycker om berättelsen om Fredrik och Cassandra lika mycket som jag tyckte om att skriva den. Och fortfarande blir jag lika glad över omslaget. Passar finfint i höstrusket.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Jag måste skriva en bok!

Min största motivation: min datorn håller på att klappa ihop.

Just denna omtalade dator köpte jag för förskottet jag fick när Här och nu blev till pocket och ljudbok (plus att jag bjöd familjen på glass). Det är snart sex år sedan. Helt galet vad tiden går. Och helt galet att datorn redan nu håller på att klappa ihop.

Utöver det så är jag nöjd med denna omtalade dator. Den är rätt liten, bara 11 tum, så jag har verkligen kunnat ha med mig den precis överallt. LÄtt är den också, väger ju ingenting. Kanske lite för litet tangentbord för att det ska vara helt bekvämt att sitta länge och skriva i taget. Å andra sidan har jag aldrig varit en skrivare som skriver länge. Kort och intensivt är mer min melodi så det har inte gjort så mycket. Sedan har batteritiden mycket kvar att önska. Helst vill min fina lilla dator ha sladden i hela tiden och det är inte vad jag anser att en bärbar ska behöva ha. Och så har yngsta barnen sett sin chans till en egen dator, precis som storebror (fast det är skolans och det har lillebror svårt att ta till sig).

Fast just nu skriver jag inte alls. Det måste vi ändra på för annars blir det ingen ny dator. Logiskt och tydligt direktiv för frun här hemma. Nu ska jag bara bestämma mig för vilket projekt som ska få gå först i mål. Och så måste vi tänka lite sälj här. Vilket av de två manusen som just nu ligger på vänt i datorn är mest troligt att valsa in på en manusredaktion, en förläggare håller min digitala pappersbunt mot taket och jublar ”Henne ska vi ha!”.

Manus elva eller manus tolv? Eller manus Något-helt-nytt? Jag tror jag ska surfa runt på några datormodeller och fundera på saken.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Uppdaterar mina skrivarböcker

Redan mitt första skrivarprojekt, som resulterade i debutboken Lova, använde jag mig av skrivarböcker. Alltså, små anteckningsböcker där jag skrev upp persongalleriet, utseende, egenheter, ålder, intressen och annat. Där kunde jag även kladda ner tidslinjen, hålla ordning på familjerelationer, skissa upp kapiteln och även ha med resultat från efterforskningar.

När en idé har börjat ta sin fart i huvudet börjar jag fundera på utseende. Eftersom jag har dåligt minne har det hjälpt enormt att jag googlade fram ett passande ansikte till en person, klippt och klistrat in det i min bok för att sedan kunna återvända till den sidan ifall jag måste friska upp mitt minne med om det var gröna eller blå ögon (oftast gröna faktiskt).

Efter tio böcker ute i boklådorna har det blivit till en fin samling av skrivarböcker.

Det är kul att ibland bläddra i dem, minnas hur det var att skriva manuset och hur skönt det var när sista bokstaven var skriven, redigerad och tryckt.

Manuset som jag borde skriva på mest hela tiden men av någon anledning är sy gardiner mera intressant har en bok som ser ut så här:

Både tom och felvänd, på samma gång, liksom. Visst, det står lite förströdda kapitelförslag i den. En utsuddad och tillbakaskriven tidslinje samt förslag på namn som passar för åldern och landet men mycket mer är det just inte. Eftersom det är tänkt att vara en historia som utspelar sig över ganska precis 10 år är det ändå rätt viktigt att alla roller är tydligt nedskrivna så inget missas.

Ibland tänker jag att jag började i det här projektet i fel ände. Först skrev jag två kapitel mot slutet av boken. Och sedan skrev jag prologen. För att kasta mig in i en kärlekshistoria som jag inte visste hur den skulle ta sin början.

Fast sedan tänker jag att det är faktiskt så jag brukar börja med mina skrivarprojekt. Huller om buller, utan synopsis, plan eller tanke. Bara en magkänsla och några personer som vill berätta något.

Häromdagen satt jag och funderade på varför det här projektet är så svårt att dra igång. Varför jag inte prioriterar det framför lövkrattning och dammsugning? Det var aldrig ett problem med någon av de andra böckerna. Så snart jag hade minsta lilla chans efter att barnen lekt av sig, fått mat i magen och gjorde annat så flög jag till min dator och hamrade loss på tangenterna. Det kunde vara tio minuter eller, halleluja, en timme, men varje ord som skrevs på pappret var ett ord närmare att få en bok i boklådorna.

Det är kanske det som är problemet. Att jag fruktar boklådorna…

Långsökt, jag vet. SÅ! I helgen är den stora planen att hitta fram ansiktet till mina huvudpersoner. Jag behöver en kvinnlig skönhet (nej, det kan inte vara en bild från min studentfest, det går inte), en man med bestämd haka (vad det nu är men det har han sagt att han vill ha) och en mörkhårig lite poetiskt lagd man. Det är inte alls fel om det är några som sedan även kan spela huvudpersonerna när denna bok går upp på biograferna världen över.

Vet ni, jag tror detta blir en alldeles ypperlig kvinnlig skönhet, vad tror ni?

Eller, vad tror ni om detta:

När helgen är över ska skrivarboken vara full av nya bilder, pilar, tidslinjer och kapitelgenomgångar. Ska vi säga så?

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Hur gick det egentligen i helgen?

Ja, jag tror allvarligt talat jag inte har fått så mycket respons som på mina gardiner jag fick för mig att sy lite spontant här i helgen. Det måste ju bara betyda att ni är otroligt engagerade i hur det egentligen gick för mig i helgen utifrån min innan uppställda lista.

Ta in dynorna från utemöblerna och tvätta upp dem – japp, klart. Så skönt.

Träna, minst två gånger – nej, inte alls. Märkligt, för jag var väldigt peppad.

Gå långpromenader, med eller utan familj, kanske hitta en svamp – japp, absolut. Varje morgon och helst med någon i telefon samtidigt så man pratar bort en stund tillsammans. Svamp hittade jag ingen.

Följa storkillen via app då de spelar innebandycup i Sandviken och jag är rasande nyfiken på hur det ska gå för dem – men herregud ja! Vilken pärs och vilka matcher. Bra jobbat, storkillen och hela laget!

Skriva protokoll för föräldramöte för innebandytjejerna – ja, den satt långt inne men medan Mr Underbar lagade maten på lördagkvällen fick jag ihop ett protokoll och sände iväg till de andra ledarna. Nu inväntar jag respons på densamma innan jag sänder ut till föräldrarna.

Skriva en ordentlig agenda för höstens skrivande och aktiviteter för att ta detta på allvar igen – hehe… Alltså, ska det vara så svårt? Varför kan jag inte ta mig själv på allvar. Men ett halvt kapitel fick jag ihop helt plötsligt i alla fall. Det får bli en klapp på axeln bara där.

Röja garderoben för kläder som jag nog aldrig mer kommer att ha på mig – nej, inte ens en tanke på men vek tvätt och lade in i garderoben, det är nästan så att det räknas.

Fika hos bästa systerdottern och hennes kille för att få se deras nya lya – absolut, så himla trevligt och väldigt fint första boende. Jag minns inte att jag hade både tvättmaskin och diskmaskin när jag flyttade hemifrån första gången. Snarare mögligt badrum, delat kök med 16 andra och 11 kvadrat att röra mig på. Men jag överlevde det också. Det gjorde jag.

Putsa fönster, o yes, putsa fönster så jag kan se de härliga höstfärgerna – men ja! Så härligt (och vansinnigt tråkigt när man är igång men med en Kärscher 500 TW så klarar man det galant). Det var här gardinerna kom in. Måste ju upp med höstens färger och sedan hamnade jag framför symaskinen. Det blev kanske inte perfekt första gången… Men det blev ett par gardiner (och en duk inne hos storkillen för jag hade tyg över).

Så här såg det ut hemma vid mitt köksbord när jag kom på den briljanta idén att sy om ett par panelgardiner (ni vet, de där som hänger vid sidan av fönstrena, visst heter de panel?) Som värsta efterkrigshusmodern ska man ju först och främst använda sig av material som redan finns hemma:

Eftersom jag är både lite lat av naturen och har en ganska stor tro på mitt ögonmått kanske jag inte borde bli jätteöverraskad över att köksgardinen liksom inte räckte till. Eller om det var fönstret som plötsligt sträckte ut sig. Jag vet inte, men den gardinen åkte i soporna illa kvickt.

Som någon klok kvinna påpekade: Symmetri är för fegisar. Jag skriver under på det direkt. Sedan var det någon annan som påpekade att jag bara kunde ta andra gardinen av paret och sätta ihop dem så blev det en längre gardin. Jag uppskattar det inlägget, jag ser det rimliga i att tänka så men då hade gardinen redan hamnat i soporna utan något logiskt tänkande så jag fick börja om. Tog tyget som var nedantill, sydde till en kanal för gardinstången (som höll på att bli för liten för jag… mätte inte), satte ihop båda gardinstyckena, gjorde lite rysch för det säger mamma är trevligt och så satte jag upp den.

Så himla nöjd, om du frågar mig. Inte så höstlikt tyg kanske men definitivt ett kökstyg. Hög av framgång sydde jag sedan ett draperi till överskåpet till kyl och frys (blev inte jättebra men det blev något) och en duk till storkillen (som han upptäckte direkt när han kom hem, det bådar på gott för kommande karriär hos flickvänner) och en gardin hos storkillen också (som han accepterade, bara en sådan sak). Sedan kunde jag dra igång resten av lördagen.

Och så dammsuga varenda dag, samma sak med duscha och borsta tänderna. Varje dag, kanske till och med två gånger om. Vem vet vad busigt man kan hitta på. – Jag måste faktiskt dammsuga idag med. Min kära man kan alltid vara lite förvånad över hur ofta jag dammsuger men visst bör man dammsuga minst 3-4 ggr i veckan, speciellt i kök och hall? Och så har jag både duschat och borstat tänderna. Det var någon som kommenterade att jag inte hade lagt in sova och slappa. För att ni inte ska vara alltför oroliga vill jag gärna säga att jag både sovit och slappat. Igår så jag tex Harry Potter, del 5 med mina barn. Det var trevligt och storkillen bjöd på chips.

Jag hoppas att er helg också varit bra! Nu rockar vi igång den här måndagen!

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Helgens stora planer

Jag ska försöka åteta lite struktur och rutiner i mitt liv så jag vet att det faktiskt blir något gjort här hemma, både med skrivandet och andra saker. Jag vet inte hur det är med er men om jag inte har mycket inbokat i min kalender så blir det inget av något alls. Därför tänker jag nu aktivt boka in saker så det ser fullproppat ut och således få mer ut av livet. Logiskt, eller hur.

Detta är mina planer i helgen, i oblandad ordning:

Ta in dynorna från utemöblerna och tvätta upp dem

Träna, minst två gånger

Gå långpromenader, med eller utan familj, kanske hitta en svamp

Följa storkillen via app då de spelar innebandycup i Sandviken och jag är rasande nyfiken på hur det ska gå för dem

Skriva protokoll för föräldramöte för innebandytjejerna

Skriva en ordentlig agenda för höstens skrivande och aktiviteter för att ta detta på allvar igen

Röja garderoben för kläder som jag nog aldrig mer kommer att ha på mig

Fika hos bästa systerdottern och hennes kille för att få se deras nya lya

Putsa fönster, o yes, putsa fönster så jag kan se de härliga höstfärgerna

Och så dammsuga varenda dag, samma sak med duscha och borsta tänderna. Varje dag, kanske till och med två gånger om. Vem vet vad busigt man kan hitta på.

Så där, det var min lista. Hur ser er helg ut?

Foto av Lovefood Art pu00e5 Pexels.com

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Boktips: Hanna Lans

Redan från första gången jag träffade Hanna Lans har jag tänkt på henne som orädd, stark och obeveklig i sina åsikter. Lägg därtill till ett brett varmt leende och ett genuint intresse för människor. Jag är rätt säker på att vårt första möte skedde på en bokrelease, men vilken författare som stod i centrum eller titel på boken har jag ingen aning om. Däremot minns jag att man blir glad av att vara i Hannas sällskap.

Mitt absolut favoritminne är faktiskt från bokmässan 2014. Jag hade precis gett ut boken Här och nu på Idus förlag och stod där i signeringstassen under värsta bokhetsen. Hanna hade läst min bok och skulle komma förbi för att ge ett uttalandet. Jag var knappt kontaktbar för i samma signeringsruta stod… Per Herrey. Jag menar, Herreys!! Kanske inte alla i min omgivning vet hur otroligt galen jag var i både Carola och Herreys. Så där, tapetserade väggarna med idolerna galen. Fast, utan att säga något till någon, givetvis. Jag fattade ju att det var Alphaville och Duran Duran som gällde om man skulle hänga med i klassen och inte bli utstött. Men ändå, Herreys, bara en meter ifrån mig. Min kusin fick en suddig mobilbild tagen underifrån med en galen text typ ”Kolla kolla kolla!” för hon visste jag skulle förstå. Per hade gett ut barnboken ”Kungen i djungeln” på Idus förlag så det var inte för att sjunga och dansa som han stod i båset.

Det var först när Hanna Lans kom in i båset, säger ”nejmen där är ju Herrey, kom så går vi och hälsar” som det mest naturliga sak i världen. Då fick jag faktiskt fick skaka hand med min ungdomsidol (fast, jag var ju mest till Rikard och min kusin till Louis men vi ska inte hänga upp oss på sådana detaljer). Inte bara det, hon tog kort på bröderna tillsammans med förläggaren Ulrika Slottner. Jag vet att det även finns en bild på mig och Per tillsammans med Hanna men den har jag visst tappat bort.

Så efter releasen sökte jag upp hennes debutbok Som någon annan bäddar. Jag hade inga direkt meningar om vad boken skulle handla om utan gick enbart på det faktum att det var Hanna som skrivit den.

Baksidetext:

Som någon annan bäddar är en berättelse om hemlängtan, svek och lögner och om den inre och yttre resa en kvinna genomgår då hon fastnar mellan två länders lagstiftningar. Det ena landet är Sverige, det andra är USA. Läsaren får följa den vindlande Haagkonventionen om återförande och överflytt av barn, och de efterföljder den får för en familj när två länders lagstiftningar tolkar konventionen på olika sätt. Det är också en berättelse om ett äktenskaps uppgång och fall samt kärleken till ett barn och ett land. Som någon annan bäddar skildrar utsatthet och vanmakt, men här närs också ett hopp om att finna en lösning.

Jag var tvungen att fråga några gemensamma bekanta. Är det här verkligen Hannas egna historia? Är detta verkligen starka självständiga Hanna som hamnat i ett sådant dilemma och tragedi? Jo då, blev svaret. Och jag blev än mer imponerad. Det är lite som ”Inte utan min dotter” fast utspelad i USA. Boken genomsyras av kampen för att få behålla sonen, få komma tillbaka till Sverige och kärleken och lojaliteten från Hannas familj. Det är en viktig bok, en samhällsnyttig bok som verkligen borde få mer spridning. Varför inte finnas som kurslitteratur att utgå ifrån i skolan.

Väl hemma i Sverige byggde Hanna upp ett nytt liv tillsammans med sonen. I det livet fortsatte skrivandet att ingå. Hon skriver oförtröttliga inlägg om metoo-debatten och får, i alla fall mig, att tänka om, tänka med nya perspektiv. Hon skriver också skräck och spöken. Nu kanske jag är väldigt lättskrämd med tanke på hur mörkrädd jag är men herre min dag vad läskiga böcker. In i evigheten och Havet vilar blankt, båda utgivna på Berghems förlag. Det är välskrivet, bra karaktärer, trovärdiga repliker och härliga omgivning. Om jag inte helt missminner mig så är ett av Hannas tidigare hem som fått stå som modell för spökhistorien i In i evigheten. Hanna har också drabbats av stressrelaterad psykisk ohälsa, något som hon också delar med sig av i boken Liv på paus – hjälp mig!

Som sagt, Hanna Lans är ingen som vare sig tiger stilla eller låter andra styra. För ett par dagar sedan var hon med i en artikel i GP med titeln ”Pengarna försvann i skilsmässan – nu vill hon säkra pensionen på börsen” med en av de sköna underrubrikerna ”Säkrar chokladen utanför börsen”. Grejen var att hon aldrig ville vara utan pengar för att kunna äta choklad så därför har hon ett eget chokladkonto. När hon går i pension ska det vara minst 100 ooo kr på det kontot. Hennes sköna motto är: Jag kanske blir en fattig pensionär – men jag ska inte bli en ledsen pensionär.

Precis så är hon. Pragmatisk och skön. Optimist och realist i samma anda. Läs hennes livsresa ni med!

Lämna en kommentar

Under #metoo, Böcker och författare, Boktips från de små förlagen, Här och Nu, Marknadsföring, Okategoriserade

Boktips – Anne-Lie Högberg

Som först ut i listan av författare som började deras karriär på små förlag vill jag ha Anne-Lie Högberg. Hon och jag var debutanter samma år, 2013. Vi träffades på något mingel, men vi blir visst aldrig helt eniga om när det skedde första gången. Det är väl heller inte viktigt. Det viktiga var att vi möttes och att vi, där och då, insåg att vi, fast vi är rätt olika, är lika när det kommer till bokbranschen. Vi var båda debutanter, båda osäkra på vad det skulle innebära, båda rädda för bok nummer två och så var det trevligt med bubbel på mingel. En del bubbel, visade det sig…

Hennes debutbok heter ”Det kommer aldrig mer vara du” och kom på ett förlag som inte finns idag, Litet Förlag. ”Gräv där du står” är det klart att Anne-Lie har fått med sig från skrivarkurser och det gör hon verkligen. Boken handlar om en slitsam och jobbig skilsmässa hon var med om, där mannen lämnade henne och tre barn för att bli tillsammans med väninnan istället. Och dessutom på midsommarafton. Att familjerna bor i lilla samhället Bålsta, barnen går på samma dagis/skola, underlättar inte i sorgeprocessen och läran att stå på egna ben igen. Man får följa huvudpersonen Agnes under cirka ett år från den ödesdigra dagen då mannen Oscar berättar om förälskelsen till Agnes äntligen hittar fast jord under fötterna igen.

Anne-Lies stora styrka som författare är de karaktärer hon målar fram med penseln över tangentbordet, de livnära och alldagliga händelserna som var och varannan kan känna igen sig i. Det är okonstlat språk, trovärdiga repliker och lokalanknutet till Bålsta. Alla kriterier för att landa en succé. Med Agnes kommer stora känslor, där finns tårar, skratt och vänliga leenden, boken igenom.

I Bålsta är hon världskändis men på Litet förlag blev det svårt att nå ut. Anne-Lie har redan från starten varit enormt duktig på att boka in signeringar, framträdanden och röra runt i grytan på sociala medier. Hon lärde sig snabbt hur man kan använda sig författarsidor på Facebook och Instagram för att sponsra inlägg. En kunskap hon med glädje delar med sig till alla som frågar.

För fem år sedan höll Anne-Lie sin bokrelease, skålade glatt och förväntansfullt. Veckan efter sa hon upp sig på jobbet för att skriva på heltid. Den svåra tvåan. Då kom beskedet att hon hade bröstcancer och livet tog sig ytterligare en vändning.

Men man heter inte Anne-Lie Högberg från Bålsta om man inte är en riktig fajter! Anne-Lie grinade cancern rätt i ansiktet, slet sig genom alla behandlingar, rakade av håret från huvudet och gick på releasefest. Inte alltid med ett stort leende men alltid med ett varmt hjärta!

Idag är hon friskförklarad och stora delar av upplevelserna med bröstcancern fick vara med i den svåra tvåan – ”Väck mig när det är över” (Världens bästa titel, om du frågar mig). Återigen en stark verklighetsbaserat drama med stora känslor, mitt i en vardag av bonusbarn, smutstvätt och källsortering. Och där ska en cancerdiagnos hanteras och bearbetas. Hon gör det med bravur, den där Anne-Lie Högberg, sanna mina ord. Hon tar inte bara fatt i cancerns intåg i Agnes liv, även systerskapets härligheter och våndor drar hon ett par vändor samtidigt som hon försöker komma överens med bonusbarnen.

När Litet förlag inte längre fanns, ja då är det bara att börja pressa sig igenom det där nålsögat igen och det var precis vad Anne-Lie fick göra. Bok nummer två kom ut på ett annat litet förlag, Ordberoende förlag. Recensionerna var överväldigande. Det gräts som aldrig förr och när tårarna torkat från kinderna så fanns ordspråket ”När livet ger dig citroner, gör lemonad” tydligt kvar i minnet.

Lind & Co fick nu upp ögonen för Anne-Lies författarskap och valde att ge ut både ljudbok (inläst av Maria Lyckow) och pocketen och nu börjar det ta lite fart. Boken får större spridning och försäljningen ökar, Anne-Lie jobbar oförtrutet på med signeringar och event. Bålstaborna står på tårna i väntan på bok nummer tre, även den om Agnes. Vad ska nu hända i Anne-Lies liv som hon kan använda sig inspiration?

Den avslutande delen i triologin blev ”Innan vi visste allt om varandra” (alltså, dessa titlar, SÅ bra!). Det mesta har ordnat upp sig från de första två böckerna men så flyttar det in en Vendela i grannhuset och Agnes blir nyfiken mot sin vilja. Vad bär Vendela på för hemligheter och har de en koppling till Agnes? Mamma Gunnel börjar bete sig märklig och det blir också en källa till oro. I denna bok får Anne-Lies eget liv vila, till fördel för fantasins.

Boken kom ut på ett annat litet förlag, SOL, och fick även den finfint mottagande. Ljudboken och pocket blev även denna gång lanserade av Lind & Co, som gav den spridning och recensioner.

Du kan läsa recensionerna för alla tre böckerna här.

      

Eftersom omslagen är så fantastiska och vardagsrealism i böcker fångar mitt intresse så hade jag med största sannolikhet tagit dessa böcker från bibliotekens hyllor och slukat dem med glädje. Jag hade precis lika sannolikt berättat om läsupplevelsen med alla jag mötte och hoppats på att de skulle finna boken för att själva läsa. Men, sanningen är den att jag troligtvis aldrig blivit exponerad för Anne-Lies fantastiska verk om jag inte befunnit mig i skrivarvärlden och blivit en del av hennes bokstam. Det är inte schysst mot så bra böcker!

Många små förlag tar ekonomiska risker genom att satsa på oetablerade författare. Böckerna förtjänas att spridas och sälja i massvis så författaren kan få en ekonomisk trygghet när de skriver på nästa bok. Och nästa. Och nästa.

LB förlag har fångat upp Anne-Lies fjärde bok och jag väntar med stor spänning på releasefesten och att få läsa boken. Då blir det inte längre berättelsen om Agnes utan något helt nytt.

Läs eller lyssna på Anne-Lie Högbergs böcker. Ni kommer inte att ångra er!

Delar av bokstammen på bokrelease

1 kommentar

Under Okategoriserade

Kom och lyssna när jag läser noveller

Imorgon, torsdagen den 28 februari, kl 12 kommer jag befinna mig i Missionkyrkan, Uppsala för att läsa ur min digra novellsamling. Jag tänkte faktiskt ta ett par noveller som inte är publicerade. Spännande va!

Dessutom kommer jag reflektera lite över det där med att skriva noveller, då främst för veckotidningar. Där finns specifika mallar som man ska hålla sig till. Mer om det här.

Men naturligtvis är det så mycket roligare att lyssna på mig prata om detta än att läsa ett inlägg, eller hur? Vi ses!

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Lova för alltid på topplistorna!

Fortsättningen på Lova – Lova för alltid – går som tåget enligt förlaget. På Nextory ligger den etta just nu. ETTA! Hurra!!!

Så, fortsätt lajka, ladda ner och lyssna för allt som tygeln håller. Okej?

2 kommentarer

Under Okategoriserade

Mitt nyårslöfte 2018

Det finns egentligen bara ett så varför krångla till det:

”Skriv, för bövelen. Skriv!”

Gott nytt år!

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade