Det är så himla skönt att ha Google Alert på mina egna böcker för då behöver jag just inte googla på mig själv hela tiden för att se om någon läst och tyckt till om mitt skrivande. I går poppade det in en recension från Eva Boktokig som hade läst ”Nu sticker jag!”.
Du hittar recensionen här.
Så skönt att inleda helgen med en bra recension, tycker jag!
Min innebandyförening – Hagunda IF – har flertal spelare och ledare som lever med den kroniska sjukdomen typ 1 diabetes. Inom en aktiv idrott som innebandy kan det vara svårt att reglera blodsockernivåerna men kärleken för sporten är större än att sitta på läktaren och se på. Heja dem!
Så här under november vill därför Hagunda IF hylla deras vardagshjältar som aldrig kan ta semester från sin sjukdom utan måste varje minut för resten av livet reglera, hantera och värdera insulin och blodglukos. Trots att intensiv forskning sker inom diabetesområdet världen över finns det ingen som vet varför folk drabbas av typ 1 diabetes och det finns inte heller något botemedel. För att komma närmare gåtan behövs det pengar till forskningen. Det ska Hagunda samla in under hemmamatcher 22-24 november i Uppsala.
Det finns någon ingen som kan swisha en sådan stor summa som behövs för att få vår forskning på fötter igen men alla kan swisha en tia. Kanske till och med en tjuga. Tillsammans kan det bli till tusentals kronor och allt det ska vidare till Barndiabetesfonden.
För att ytterligare öka medvetenheten runt diabetes har Hagunda IF beslutat att stå bakom aktiveteten #blåknuten. Alla lag anslutna till Hagunda kommer att få band som de kan knyta runt handleden och även utmana motståndslagen att göra detsamma. Lagen har blivit uppmanade att släppa loss kreativiteten och skaparglädjen för att skapa den bästa #blåknuten – bilden. Det ska bli otroligt roligt att följa den processen.
Fixa fram ett blått band du med, sprid info på din sociala plattform och få folk i din omgivning att swisha en tia eller två till Barndiabetesfonden!
Tillsammans löser vi gåtan!
En sådan helg! Först såg jag en fantastisk recension av godingen Här och nu som Villa Freja har läst. Alltså, ord som ”Verkligen en fempoängare”, ”Fin berättelse med stort djup” och ”Äkta feelgood.” Halleluja, så glad jag blir!
Sedan! Lind & Co hörde av sig och ville skriva kontrakt på boken som nu heter ”Drömmen blev du”. Romance i Härjedalen, kort sagt. Halleluja, vilken grej. Kontraktet är nu genomläst, påskrivet och inskannat. Tidsplan är utgivning i vår, 2019 och om allt vill sig väl så blir det igen underbara Anna-Maria Käll som inläsare. Halleluja, bara på det!
Och så Kulturnatten i Uppsala där jag blev inbjuden till Akademihotellet för att hänga med konstnärer och författare. Fantastiskt trevligt och så underbart att få träffa potentiella läsare, bekanta, sådana som redan läst böckerna och så alla dessa samtal om skrivande, livet och typ 1 diabetes. Att vara författare kan vara väldigt segt och oinspirerande när man sitter där hemma i pyjamas och otvättat hår och försöker skriva något fyndigt och omtänksamt. Att få stå flera timmar i en och samma lokal tillsammans med andra författare som sliter med samma sak är sjukt nyttigt och välbehövt. Tack Ulrika Amador och Christina Johansson för sällskapet!
Boken ”Nu sticker jag!” har precis nu börjat hitta sig ut till läsare vilket alltid är lika nervös. Signeringar är bokade lite här och där och Vänge bibliotek tar emot mig och boken torsdagen den 27 september för lite release på hemmaarenan. Inget kan heller göra mig gladare än när en mamma skickar en bild på sonen som krupit upp i soffan och sträckläst ”Nu sticker jag!” en lördag. Barn som läser gör mig tårögd. Barn som läser mina böcker och gillar gör mig asglad! Och så tårögd av tacksamhet. Låt oss hoppas på härliga recensioner för denna viktiga ungdomsbok framöver.
Ha en underbar arbetsvecka!
Kulturnatten i Uppsala är en härlig tillställning där folk, gamla som unga, drar runt på stan från morgon till sen natt och är kulturella. Mina barn har som tradition att se på eldshowen vid Helga Trefaldighetskyrkan med riddare, hästar och galna upptåg. Maffigt när mörkret faller.
Själv ska jag stå på Akademihotellet från kl 13-18. Det blir första gången ”Nu sticker jag!” får vara ute bland folk och det ska bli väldigt roligt att höra vad folk tycker om den boken. Mina andra böcker ska givetvis även få vara med.
Du hittar mer info om dagen här. Vi ses!
Min åttonde bok är hos mig! Det är en lika speciell känsla varje gång. Stort, liksom. Lite overkligt. Klarade jag av att sätta alla de där orden på pränt, ett efter ett? Fick jag ihop en början, slut och en mitt? Samarbete med förlaget, omslag, lektörsläsning, språkgranskning och så ut till testläsare. En lång radda av händelser som sedan knyter ihop sig till att bli en bok. En bok..
Redan innan jag höll boken i min hand fick jag se att boken lyfts upp som nyheter i Skoltidningen. Det känns fantastiskt bra då boken dels riktar sig till barn i skolålder (Ludde går själv i sexan) samt har en huvudperson som har typ 1 diabetes. Då det är tre barn varje dag som drabbas av typ 1 diabetes borde det gå ett par på varje skola, tänker jag. Då är det ju bra att veta vilka utmaningar man ställs inför en vanlig skoldag. För att inte tala om under orienteringen…
Jag håller på att boka in mig på signeringar. Redan under september står det tre stycken i schemat varav det ena är av det häftigare slaget och något jag aldrig prövat på tidigare. Jag ska bara få alla detaljer på plats så återkommer jag mer om det senare.
Är du sugen på ett eget signerat exemplen på momangen så finns de hos mig för endast 100 pix.
Hurra för min åttonde bok!
”Nu sticker jag!” är en ungdomsbok som utspelar sig i Vänge. Tänka sig, samma by som jag bor i. Så smidigt och gräv där du står och allt det där. Äldsta sonen fick också välja namn till huvudrollsinnehavaren och han valde Ludde. Smidigt det med.
För att göra det än mer som ett familjeprojekt och i sann byanda så är äldsta sonen frontpersonen (eller rättare sagt, ryggpersonen) på omslaget tillsammans med syskon och kompisar ur innebandylagen.
Ser ni CGM på överarmen? Den vita klumpen alltså. Det är en smart manick som mäter ditt blodsocker utan att du behöver sticka dig själv i fingret tusen gånger i veckan för att säkerställa att du får i din rätt mängd mat i förhållande till insulin. Mig veterligen är det nog första gången vi har diabeteshjälpmedel på ett omslag. Bara så ni vet.
Japp, det är alltså en bok med en huvudperson som lever med typ 1 diabetes. Ludde har haft det sedan han var fyra och tänker inte mer på det i sin vardag för han vet vad han ska göra och det vet även hans vänner och familj. Tills han flyttar från Skåne till blåsiga Vänge och allt blir nytt och påtagligt igen. Han kommer in i en klass som känt varandra sedan blöjstadiet och här ska han både hantera sin skånska, saknaden efter vännerna och innebandylaget i Ystad medan han kämpar för att hålla blodsockret på rätt sida larmet. Han vill hem, tillbaka till Ystad, helt enkelt. Under långa dagar i nya skolan smider han planer för att sticka. En vanlig ungdomsbok med andra ord. Som de bör vara.
För tänk på det. Jag läser tonvis av böcker varje år. Extremt sällan har huvudpersonen något slags tillstånd som gör att han eller hon måste tänka på andra saker än personer i deras omgivning. Kanske glasögon någon gång ibland men annars inte. Det är ju jättekonstigt. Hur många har inte allergier? Glutenintolerans? Astma? Annat som gör att de måste fundera en gång eller två innan de till exempel går hem till en ny klasskamrat som möjligen har en katt eller tre hundar. Typ 1 diabetes drabbar cirka tre barn varje dag i Sverige. Eftersom det är en livslång sjukdom så är det rätt lätt att räkna ut att varje skola borde ha ett par stycken typ 1 diabetes barn. Så, alla borde veta vad CGM är.
I alla fall när de läst ”Nu sticker jag!”.
Du hittar förlagets press release här.
Och du kan lätt klicka hem boken på Adlibris, Bokus eller annan näthandlar som passar dig. Du kan även surfa in på fin-fina Idus förlag och beställa boken. Varför inte hitta dig andra fantastiska böcker under samma gång.
Medan du gör det så ska jag planera en signeringsfest här i Vänge för att fira boken och för att tacka alla fantastiska Vänge-bor som ställt upp mangrant när jag behövt hjälp. Jag hoppas DU kan komma.
Som jag har slitit, som jag har frustat och som jag har tvivlat. Men ja då, det gick till slut. Ikväll blev kvällen då jag kom på ett slut till ungdomsromanen och dessutom skrev det. Jag är så himla stolt över mig själv!
Visst, jag vet allt om redigering och fluff. Namn som byter plats, dagar som hoppar runt, smaker och dofter som ska in, allt det där som gör historien till mera än en saga från A till Ö. Jag ska fixa det. Jag lovar, det är bara enklare att komma igång när man nu vet slutet.
Och så sände jag iväg ett ex till mina två testläsare som så storartat lovat läsa igenom och kommentera. Inte på avsaknad av fluff, eller att onsdag blev måndag utan allt det andra. Bara det där att två människor tar sig tid, ur deras hektiska vardag, för att läsa igenom mitt hittepå och komma med förbättringskommentarer. Jag är MÅLLÖS!
THE END!
Jag har varit jetlaggad i USA sedan i tisdags. Det betyder väldigt tidiga morgnar innan mötena drar igång för dagen. Ja, det blir en del Facebook och mail. Det blir också en hel del spelande av Pokemon på sonens konto (jag har fångat fem nya sådana där djur så jag hoppas han blir glad) och koll på Storvretacupen via snälla uppdateringar hemifrån.
Men det blir också minst en timme skrivande varje dag. Det är ju största lyxen i vardagen! Jag märker ju givetvis hur mycket enklare det är att hoppa in i texten efter tre dagar av skrivande i sträck. Handlingen har ju ofta pågått i mitt huvud under mötena och dialogerna ligger klara. Redan när jag vaknar (vid 3) så börjar tankarna härja om hur jag nu ska få ut killarna ur skogen, hur telefoner fungerar och var i världen de befinner sig. Jag funderar också över hur boken ska sluta för nu är det inte långt kvar. Kanske tre kapitlet om det vill sig väl. De ska bara hitta ut ur skogen först och just för tillfället råder det lite delade meningar om hur det ska gå till.
Jag säger inte att boken är klar snart, men då vankas redigeringsrundan och det ska bli kul. Jag har inte läst ett enda ord av det jag har skrivit så det finns säkert en del överraskningar jag måste ta itu med. Sedan står redan de kunniga testläsarna på rad för att sätta tänderna i manuset. Det ser jag också fram emot och jag är säker på att det blir slakt i första omgången. Det blir bra till slut.
Så, nu börjar min timme av skrivande innan dusch, kläder, frukost och möten fram till 18 ikväll. Häng på!
I skrivande stund är jag på tåget till Uppsala, på väg tillbaka efter en sjukt trevlig helg i Jönköping tillsammans med kusinen. Istället för julklappar och födelsedagspresenter ger vi varandra tid. En helg någonstans i vår närheten. Det blev Jönköping denna gång.
Och det här med tid är så intressant. Det går ju inte att skapa fler timmar i dygnet, det vet vi alla som försökt. Men det går att utnyttja varje sekund vi har på det som vi helst vill.
Till exempel att inte köpa den där tröjan som jag egentligen vet att kusinen skulle passa väldigt bra i och ge till julklapp utan ge henne en helg med mig istället. Den helgen passar vi inte bara på att prata oss sönder och sönder och skratta tills vi kissar på oss, vi tar långa promenader och höstblåsten, tränar på gymmet (och skulle ha varit i poolen men ett killgäng tog över så vi drog oss tillbaka) och så ta gott och dricka läsk-vin. Och på vägen dit och hem kan jag både jobba och skriva ett antal kapitel på min ungdomsroman i lugn och ro.
Idag har jag skrivit tre kapitel. Det var så sjukt länge sedan det rann på så bra och jag kan redan nu se ljuset där framme. Det är kanske fem kapitel och en skoldans kvar, en slutknorr och så vila fram till det är dags för redigeringen. Det hade jag aldrig hunnit med ifall jag inte tog bussen ner till Jönköping. Så sjukt roligt och så sjukt värt.
Där hemma väntar söndagsmiddagen med man och barn. De längtar jag alltid efter och det är så härligt att få krama om dem samtidigt som jag i datorn har flertal nya kapitel. Win-win liksom.
Hoppas ni håller fast i något tryggt här i höststormarna. Det gör ialla fall jag!
Jag har ett projekt som jag så himla himla himla gärna vill börja på. Varje gång jag pratar om det, tänker på det, hittar böcker om tiden då allt hände, väcks något inom mig. Jag vet att den boken blir bra. Så jäkla bra. Så himla stor och viktigt.
Så jag skriver vidare på min ungdomsroman. Två skrivtimmar i veckan samt en bonus är målet fram till jul. Det går bra och det går framåt. Jag har, i vanlig ordning, ingen aning om hur det går för personerna när vi närmar oss slutet men jag lovar, ingen ska dö i denna bok.
Och när jag är klar med ungdomsboken (typ om en månad) så Lova 2 redigeras och skrivas om. När den är klar (kanske till mars) ska jag skriva den där boken om medelålders kvinnan som går in i en livskris och väcks först till liv när hon hittar en låda från ungdomstiden.
Sen ska jag skriva det där drömprojektet. Den stora boken. Eposet över vår tid och vårt förflutna. Släktkrönikan. Dramat i tre akter med kärleken under ett brinnande världskrig ska stå centralt.
Ni fattar, jag skriver jag skriver. Och under tiden så lever jag
.
Visto förlag (2015)
Idus förlag (2014)
Frank förlag (2013)
Eva Ludvigsen 