Det där med vintertid och höstlov

Jag hade stort och generöst sagt till både jobb och skola att barnen hade inte möjlighet att vara lediga under höstlovet men däremot skulle de få betydligt kortare dagar. I mitt huvud tänkte jag lämna runt nio och hämta så där klockan två.

Sedan kom vintertiden och spökade runt.

För mina redan morgonpigga barn innebär det att vi klockan fem sitter runt matbordet med en smörgås och glas mjölk. Påklädda och med väskan packad. Febrilt försöker jag locka dem till teve (går aldrig riktigt bra), pyssel (inte helt min grej), spel (fungerar tio minuter).

För att sedan ge upp klockan sju och ta ut barnen på en långpromenad.

Kvart i åtta är alla tre inlämnade på fritids och dagis. Ungefär samma tid som jag brukar, med andra ord. Alla tre väldigt glada för att få kompisar och springa runt på skolgården. Det är bara jag som är missnöjd med min insats.

Och hämta klockan två går ju inte heller eftersom förskolebussen kommer in först klockan 15. Ungefär samma tid som jag brukar hämta med andra ord.

Jaja. Snart är höstlovet slut och vardagen tar över. På samma sätt, med andra ord.

Vistelsestipendie till Mankellgården

Svensk författarförbund delar varje år en del stipendier. Det gäller att hänga med i svängarna när det är ansökningstider.

I år hann jag bara med i en sväng och det var vistelsestipendie på Mankellgården. Om gården kan ni läsa lite om här. Den ligger ett par kilometer utanför Sveg, Härjedalen. Donerad av Mr Mankell him self.

Just det. Härjedalen. Ett landskap som bankar väldigt varmt i bröstkorgen på mig. Mitt Härjedalen. Härliga Härjedalen.

Så jag sökte stipendiet. På vinst och förlust. På spel stod två veckors vistelse i Mankellgården och så lite pengar på det. Ett hus med fyra rum, där barn är välkomna. I Härjedalen.

Så jag valde påsktiden som första val. Därefter mitt i sommaren.

När jag kom hem från tjänsteresan låg ett kuvert och väntade på mig.

1-15 april 2015 kommer jag hänga på Mankellgården. Jag och mina barn. Och mina underbara manus som jag bara vet kommer rassla till när jag är i huset. Boken om min morfar. Deckarsällskapet (japp, ny genre igen!) för 9-13-åringar, typ. Kanske en spökbok. Det beror på huset.

Jädrans vad det kommer bli kul!

Sisterhood of the World Bloggers Award

‘

Jag har blivit utnämnd till ”Sisterhood of the World Bloggers Award” via Pias Lilla Kulturblogg. Stort tack!

Det innebär en del saker jag måste göra. Dels svara på frågor, dels ge stafettpinnen vidare. Allt detta har jag försökt göra i detta inlägg.

Vad man gör när man blivit nominerad:
1. Tacka bloggaren som nominerade dig, och länka till deras blogg
2. Ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i ditt inlägg
3. Svara på de 10 frågorna som du fått
4. Nominera 10 andra bloggare och fråga dem 10 frågor

Frågorna jag fick:

1. Vad skriver du på just nu? För tillfället har jag precis sänt iväg två stycken manus till olika förlag och biter naglarna i väntan på respons. Eller ja, det gör jag kanske inte men det betyder att karaktärerna har lämnat mitt huvud och det är rätt tyst där uppe. Så jag plockade fram uppföljning till min debutroman – Lova – och pillade lite med den texten i helgen. Det var faktiskt underbart att träffa på Lova och Chris igen, även fast de inte befinner sig i det rosa fluffiga moln där jag en gång lämnade dem. Vi får se om det blir en bok i framtiden.

2. Vad föredrar du att skriva, roman eller novell? Det vet jag inte ens om jag kan svara på. Jag gillar båda delar. Det ger mig mycket. Men visst, att skriva en roman gör ju att man kommer närmare sina huvudpersoner. Noveller är mer en tanke på twist och korta svängar. Jag skriver det som passar för tidpunkten och skrivarfasen, tror jag mitt svar blir.

3. Favoritförfattare? Oj, massor! John Steinbeck, Nora Roberts, Astrid Lindgren, Wilhelm Moberg i en enda rörig röra. Igen, hänger på mitt humör och livsfas. Jag läser där jag är och jag läser jättemycket. Just nu är det väldigt mycket debutanter i Sverige. Det är vansinnigt intressant och roligt att följa deras författarskap och liv.

4. Vem ska spela huvurollen om din bok/novell blir film? Inte en blekaste aning. Ingrid i Här och nu är ju uppkallad efter Ingrid Bergman så varför inte hon? Lova kan jag tänka mig Tuva Novotny. Eller, jag vet inte…

5. När skriver du helst? Morgon eller kväll? Mest produktiv om morgonen då jag är morgonmänniska. Kvällen är huvudet alldeles för dimmigt. Men rent praktiskt har det blivit timmen framför Bolibompa i de flesta fall. Inte det bästa läget men det är det som fungerar just i dag.

6. Vilken bok ligger på ditt nattduksbord just nu? De utvalda av Kristin Cashor

7. Vad får dig att lägga ifrån dig en bok? Allt för mycket detaljer och miljöbeskrivningar. Ett alldeles för omfattade (onödigt) persongalleri gillar jag inte heller. När historien blir för plottrig och intetsägande.

8. Vad tycker du om miljöbeskrivningar i böcker? Miljö ska sätta en stämning men jag går inte igång på flera sidor av husbygge, trädsorter och färger på solnedgångar. Det driver inte min historia vidare på något sätt.

9. Ska du vara med i NaNoWriMo? Jag var med förra året för första gånget. Det manuset har nu gått till förlag. I år hinner jag inte, men jag var bra sugen och visste vad jag ville skriva. Nästa år!

10. Bästa rådet till någon som vill börja skriva! Ta en skrivkurs. Kanske inte så mycket för att du behöver lära dig massor av saker utan för att samla ihop ett skrivargäng som du kan använda dig av i tid och otid. Sådana som bär och när samma slags drömmar som du själv. Kan prata om skrivandet som om karaktärerna faktiskt lever där ute.

Personer jag lämnar stafettpinnen vidare till:

Annika Estassy Loven

Anne-Lie Högberg

Susanne Boll

Pamela Andersson

Åsa Hellberg

Simona Ahrnstedt

Åsa Bonelli

Malin Roca Ahlgren

Josefiné Lindén

Jenny Jacobsson

Deras frågor att besvara blir:

1. Hur ser du på skrivarkurser?

2. Är egenutgivning roten till sämre böcker?

3. Jobbar du aktivt med din författarplattform, såsom blogg och Facebook?

4. Vad är det svåraste med att skriva?

5. Hur finner du tid till att skriva i vardagen?

6. Vad är det bästa med att skriva?

7. Är författare i samma genre dina konkurrenter eller dina kollegor?

8. Hur viktig är omslaget när du väljer bok?

9. Vilken genre vill du inte skriva i?

10. Vilken genre önskar du att du kunde skriva i?

Träff med gammal god vän

Som jag har skrivit i ett inlägg tidigare så är jag just nu inne på ”Mindfulness”. Medveten närvaro, som de översätter det med. Sådant där har för mig alltid varit lite mumbo-jumbo, lite trams och flum.

Men så läste jag på, undersökte saken och upptäckte nya saker om mig själv. Hur jag ständigt strävar framåt i framtiden. I alla lägen. Jag landar aldrig, jag menar aldrig, i ögonblicket. Sitter och njuter av middagen, läsläsningen eller morgonpromenaden. Bara tänker framåt. Hela tiden.

Rätt störigt när man liksom kommit på det.

Så nu försöker jag på fullaste allvar att leva i nuet. Inte alltid, det blir lite knäppt, men i vissa saker. Som att lyfta blicken från marken och se på de otroligt vackra höstlöven. Som att inte sitta vid datorn samtidigt som sonen gör matteläxa. Som att verkligen uppleva hur fötterna står på jorden. Fundera, gestalta och beskriva.

Om inte annat är det bra för mina författargener…

Häromdagen var jag i Stockholm. Som vanligt var jag ganska vilse. Rusade iväg längs gatan. Tänkte mest på vilket tåg jag skulle hinna med hem och vad vi skulle göra där. Vilken mat vi skulle äta och om vi packat alla väskor. Sådana där framtidssträvande saker.

Och så stod jag där framför ett hus jag en gång har varit i. Som jag inte ens tänkte på att jag rusade förbi. Där bor en kär vän som jag träffade första gången när jag var fem år. FEM år. Vi bodde inte långt från varandra och hamnade i samma klass. Våra familjer blev vänner, vi hängde på skola och fritid. Fast vi var, och är, väldigt olika, så fanns det något där. Hennes mamma kunde jag gå till när jag inte kunde prata med mig, hennes mormor gjorde världens bästa bullar och vi drack te ur Blå Blom-koppar efter skolan. Jag tror faktiskt aldrig jag kallade henne för annat än just mormor.

Sedan kom det där livet och vi ses typ aldrig. Verkligen aldrig. Ibland springer vi på varandra. Lovar att nu ska vi samla alla familjerna, fira advent så där som vi alltid gjorde förut.

Fast vi glömmer bort att boka in vilket år det nu skulle vara på…

Så där stod jag. Mitt i Stockholm

Och tänkte på medveten närvara. Att leva här och nu.

Så jag tog upp telefonen och ringde. Tog en chansning. Så där som man gjorde när man var yngre och ute för att cykla runt i kvarteret. Alltid träffade man på någon, inte behövde man någon formell inbjudan.

Sara blev jätteglad. Och hemma var hon. Så jag kom in på en kopp kaffe. Pratade som om det var igår vi sågs. Pratade om minnen, om framtid, om förväntningar. Och om att träffas i advent. I år.

Jag är så otroligt glad över att jag tog chansen. Fick ett par timmar med en kär gammal barndomsvän. Skrattade och kramades. Och de där minnena. Hälften har vi visst glömt bort, men resten verkade onekligen som om vi hade rätt kul mellan varven. Och ibland förstod vi inte hur våra föräldrar kunde släppa iväg oss. Det skulle minsann vi aldrig göra med våra barn…

Ring en god gammal vän du också! En sådan där du alltid tänker ”sedan, imorgon. Jag hinner inte just nu.” Chansa, ring och prata. Fråga om du kan komma förbi lite spontant. Utan trerätters middag och helsanering av bostad. Bara häng. Som förr.

Lev här och nu!

Jag gick vidare i en författartävling

För ett tag sedan gick det runt reklam för en författartävling hos Harlequin. De sökte en svensk författare och tävling var deras sätt att göra det på.

De fick in 150 bidrag, på en ganska så lustigt variant. Först skulle man sända in första kapitlet med tillhörande synopsis och en förklarande text om vem jag var. Bara en halv A4-sida, inget allvarligt.

När man sedan gått vidare skulle man sända in hela manuset som det skulle röstas på, både internt men också bland allmänheten. Jag tänker mig, utan att veta, att de manus som inte vinner tävlingen men får en bra placering i röstningen har en bra chans att bli publicerad senare.

Jag skickade raskt in ett bidrag. Lova. Hon har ju ingenstans att ta vägen, stackaren, och det är lite trist att det står ”tillfälligt slut” på orderstatus. Jag gillar det inte alls. Så jag tänkte att Harlequin kunde skaka lite liv i Lova och Chris. Speciellt nu när jag har tvåan på gång.

Sedan läste jag reglerna. ”Inga manus får på något sätt vara publicerade någonstans.”

Så jag drog tillbaka mitt bidrag. Kröp till korset, så att säga. Fick ett trevligt mail tillbaka.

Och beslöt att söka upp personen i fråga på bokmässan. Bara för att se om Lova kunde vara intressant i ett senare skede. Personen i fråga var lika trevlig IRL som per mail så vi hade en väldigt intressant diskussion om litteratur, Nora Roberts och Lova. I samma andetag.

Idag fick jag besked om att jag gått vidare i tävlingen. ”Du är en av de författare som vi har fastnat för och därför läser vi gärna hela ditt manus.”

Oavsett att jag faktiskt dragit tillbaka mitt bidrag så känns de orden så sköna. Jag gick vidare. Kapitlet höll och de gillade synopsis. Lova håller fortfarande.

Lycka till alla ni andra som gick vidare och jag följer tävlingen med stort intresse!

Något förlag som nappar på Kris?

Som de flesta nog vet vid det här laget är min bok Lova utan förlag. Den kom ut i maj 2013 och finns nu inte att beställa längre. Pocketen tog slut på ett par veckor.

Innan den resan drog igång skrev jag på uppföljaren – Kris. En roman om vad som händer sedan. När de rosafluffiga molnen har lagt sig och småbarnsdimman lägrat hemmet. En mörkare, smärtsammare berättelse om livet där sanningarna inte längre går att gömma i tvätthögarna.

Eftersom förlaget inte längre finns kvar har jag lagt boken på hyllan.

Häromdagen tog jag fram manuset för att se om något gick att använda. Kanske byta ut namnen, sätta paret i en annan miljö och göra Lova och Chris liv till någon annans.

Men herre gud vad trevligt det var att träffa dem igen! Så där bitterljuvt som det är när man träffar gamla vänner och man vet att det bara är för ett allt för kort besök. En snabb middag när man är på genomresa.

Redan vid sida 43 levererar Chris nyheter som får mig att bli arg. Igen. Han förnekar sig aldrig, den mannen. Jag förstår att Lova tycker det är tufft. Ibland. Annars kan jag tycka att hon är en bortskämd brud som rymmer så snart det vankas problem och känslor. Ibland.

Jag har nu ägnat ett par kvällar med att läsa igenom manuset. För närvarande är det på 193 sidor och det saknas en del kapitel, mer fluff i stommen som jag brukar kalla det. Men annars, ååååå…

Jag vill verkligen berätta historien om Lova och Chris – fem år senare. Jag vill verkligen det. Och till det vill jag få ut Lova som pocket så paketet går att handla in. Eller varför inte som ljudbok. Det är ett format jag aldrig prövat.

Om inget förlag nappar på mitt koncept (hallå förlagen!!) får jag väl ge ut själv. Ge mig ut i egenutgivarträsket och lära mig allt om det.

Eller låta Kris bli en e-bok och vara glad över det.

Vad tror ni?

Två manus inskickade till förlag

Kära Annika skrev på Författare på Facebook:

Hört i vimlet:
”Debuten är viktig, andra boken är viktigast för den visar om författaren har något att säga som verkligen är ett hållbart författarskap och inte ”bara” var en bok, och den tredje boken nailar författarskapet.”

Jag tror det på många sätt är sant. Första boken visar att man har tålamodet, en bra historia och sedan kan sälja in den. Andra boken måste leva upp till första, måste vara bättre. Tredje boken är där det inte längre är ”tur”. Där man visar var skrivarskåpet ska stå.

I dagarna har jag skickat in två manus till förlag. En heter ”Var det inte värre än så här?” En roman om första terminen på universitet. Om att flytta hemifrån, stå på egna ben och upptäcka att familjens värderingar inte alltid är sanna. I Uppsalamiljö, givetvis. Den andra heter ”Prinsessan Kiss och Bajs.” En barnbok om…. tja… bajs helt enkelt. Och rätt mycket prutt. Och kanske en del kiss.

Vilken av dem tror ni kommer ”naila” mitt författarskap? Vilken kommer bli antagen som nummer tre? Om någon..

Håll tummarna för mina fina alster, tack!

”Jag ska inte dö i dag” av Pamela Andersson Alselind

Pernilla Alm lade för ett tag ut sedan ut ett inlägg om en kvinna som just i skrivande stund var på väg in till Karolinska för att operera bort en hjärntumör. In i dimmorna, minns jag inlägget hade som rubrik. Allt det där grep fatt i mig. Fast jag inte brukar kommentera på okända bloggar langade jag in ett ”lycka till” eller något annat platt. Bara för att jag helt enkelt var tvungen.

Sedan följde jag Pamelas kamp mot hjärntumören på hennes blogg och krönikor. Sett henne på avstånd på bokmässa och andra bokevent fast aldrig gått fram. Bara fortsätt läsa.

Så när hennes bok kom ut laddade jag ner den som ljudbok. Stod i köket och lagade mat för ett helt kompani. För att ha en ursäkt till att fortsätta lyssna, en lök att skylla tårarna på.

En diagnos med hjärntumör stoppar inte en människa som Pamela. Hon gråter och laddar om. Skaffar sig en personlig tränare och ger sig ut i sin livs viktigaste match. Cellgifter och skelettdepressioner till trots så tar hon en promenad, bokar in tjejmilen och funderar på nästa drag. Fast kroppen skriker tar hon sig ur sängen och tränar. Och sedan svirar om till högklackat och glamklänning för att få lite bubbel, lite kolsyra i blodådrorna. Och så gifter hon sig. Kickar tumören på smalbenen, flinar den rätt upp i fejset och utropar ”jag ska inte dö i dag!”

I somras gick min träning riktigt tokbra. Jag klagade inte en enda gång när det var dags för motionsspåret. Jag ökade distans och hastighet. Tre gånger i veckan i tre månader. Utan problem.

Så kom en förkylning, sommarlovet var slut och jag gav liksom lite upp. Skyllde på en ond höft och dåligt med tid.

Men nu har jag som sagt lyssnat på Pamela. Och kommit in i helt andra tankar. I lördags stegade jag iväg på en promenad klockan sju på morgonen. I uttrycket ”härvaro” såg jag mig runt bland de höstglada färgerna, andades och svängde med armarna. Även om jag just nu inte kan springa så kan jag faktiskt gå. Regelbundet. Och kan Pamela göra det, med cellgifter, strålbehandling och tumör, så kan fan i mig jag göra det också.

Sedan bokade jag en läkartid för den där onda höften och den tunga tröttheten. Det måste ju klart utredas och hellre vara hos läkaren en gång för mycket än en gång för lite.

Och eftersom jag har en väldigt stor tendens att jaga in mot framtiden hela tiden så köpte jag en bok om ”medveten närvaro.” Att njuta av det vi har i livet. Här och nu.

Jag har ju liksom skrivit en bok med den titeln. Som inspirerat andra att boka resor till Legoland. Själv såg jag bara fram emot nästa manus, nästa månad, nästa nästa nästa. Utan att stanna upp och njuta av här och nu.

Efter bara en vecka tycker jag själv att jag gör det bättre. Andas djupare, noterar skillnader i luftförändringar, ser höstlövens nyanser. Känner fuktigheten mot ansiktet. Allt det där. Närvaro, härvaro, medvetenheten.

Tänk vilken skillnad en bok kan göra. Tänk vilken makt det skrivna språket är.

Och så är hon också från Hudiksvall.

Tack Pamela, för att du skrev din historia. För att du gjorde det rakt, ärligt och välformulerat. Jag önskar dig all lycka och välgång med dig och din familj. Din berättelse gjorde skillnad.

 

Veckans gäst hos Erika Bengtsson är jag!

Hela artikeln hittar ni här.

Recept på världens äckligaste mat

Det kan mycket väl vara så att middagsmaten jag snodde ihop till mina kära familjemedlemmar var så äcklig att Mr Underbar inte ens kunde styra en våldsam ryckning bakåt vid första tuggan. Inte ens den mest diplomatiska av människor, alltså Mr Underbar, klarade av att mörka en hostning och harkling.

Jag fattade läget när jag tog första tuggan.

Men jeezz..

Det är i det närmaste en bedrift att laga så äcklig mat. Hur kan pastasås och spagetti liksom misslyckas?

Tja, barnen åt pasta med ketchup, jag åt en smörgås. Allt hamnade i komposten. Det finns det säkert någon slags mening i.

Bättre lycka en annan dag.