För gammal för en promenad

Eftersom jag har ett mål på 10 000 steg varje dag så tackar jag ju inte direkt nej när Sötnosen vill ut och cykla efter middagen. Hon har precis lärt sig och cyklartarmen drar och snor sig så snart hon hoppar av sin lila springare.

Hon är kanske inte världens mest stabila cyklerska. Det vinglas hit och dit. Hittar hon en häck så drar cykeln dit likt en magnet. Likaså med parkerade bilar. Så jag går bakom och ropar ut farorna. Försöker spana efter dem, har handen på telefonen ifall något skulle hända.

Och så var det jag som stöp. Som en fura. Som ett övervuxet äppelträd. Som en gammal människa som inte vet bättre. Rätt fram på asfalten, med huvudet före. Pang bara. Smack.

Naturligtvis kom jag fort på fötter igen. Sötnosen gjorde stora ögonen medan jag fortsatte att gå raskt framåt och skratta högt ifall någon skulle ha sett mig. Sådant där är ju bara en cirkuskonst. Jag skulle ju bara visa Sötnosen hur det kunde gå om man faller.

Egentligen vred jag min onda handled, strök bort blodet från knäet och kände hur det drog i rygg och höft. Framför allt, min stukade stolthet. Jag har varken högklackat eller dålig sikt att skylla på. Bara en gammal kropp och möjligen behöver jag ett par nya glasögon.

Idag känns det i kroppen att jag ramlat. Inte synligt men höger hand är lite efter och jag vill helst sitta ner för höger knä och höft är svullna. Ryggen är stel och armbågen stramar. Ni fattar, jag är gammal.

Men annars har jag hälsan…

Det pratas om uni-boken på nätet.

Och inte bara det. De förhandsbeställer boken också. Jag kan ju inget annat än att gå runt med ett stort leende över hela ansiktet idag!

Klicka till inlägget här.

Har ni sett den långa listan av mina böcker?

Den bara växer och växer för varje månad som går. Kolla här! Jag är nog lite sjukt stolt över mig själv.

Drömmar kan slå in. Ge aldrig upp!

vv

Tror ni att jag kommer klara det?

För cirka en vecka sedan tummade Sötnosen och jag på en sak. En sak som jag tänkt på ett tag men aldrig kommer till skott med. Det finns ju alltid en måndag nästa vecka att börja på…

Men nu jäklars tänkte jag och berättade hela min plan för Sötnosen. För det är ju allmänt känt att om man säger något högt så måste man hålla det. Då gör man målet tydligt för en själv och alla andra.

”Bra mamma. Det tummar vi på. Fast det gäller bara för dig.”

Jag tänkte efter en sekund, nickade och tummade. Det gäller bara för mig.

Så här är det. Jag småäter hela tiden. Konstant. Alltid. Jag är på jakt efter saker att stoppa i min mun och tugga på. Konstant. Alltid.

Jag är faktiskt rätt less på den funktionen hos mig. Så jag har gått och tänkt på att jag ska sluta. Åtminstone med allt det onyttiga jag får i mig. För det är på något vis lättare att gräva i skåpet (efter att man fått hämta en stol) efter kakor (med risk för att alla hör) än att skala en morot. Det vet ju alla.

Så. Jag ska inte äta småkakor och godis. Kakor generellt faktiskt. Allt med socker i, om vi ska vara helt ärliga. Nej, inte så där att jag inte kan äta ketchup för att det finns socker i men ni fattar. Allt onödigt. Som ju ketchup i princip är, men vi går inte in på det nu.

Och dessutom skulle mina barn verkligen inte hålla med mig…

Därtill har jag utökat målet med 10 000 steg om dagen. I julas fick jag ett aktivitetsband. Jag brukar oftast komma upp i 10 000 steg om dagen men bryr mig inte speciellt mycket när det så inte sker. Det är det slut på nu. Varje dag, utan undantag, ska jag upp på 10 000 steg. Japp.

På jobbet har jag lagt in lunchpromenader. Otroligt trevligt. Fattar inte varför jag inte gjort det tidigare. Frisk luft. motion och sällskap med trevlig kollegor i en halvtimme. Mat äter vi sedan vid skrivbordet. Jag orkar mer, jag andas lättare och jag är vaken på eftermiddagen.

Sedan åkte jag på konferens. Där jag är just nu. Där blir det stillasittande från 8-8, hela dagarna. Men, jag har tummat med Sötnosen, så imorse stod jag på löpbandet kl 6 och harvade på. Tittade på aktivitetsbandet och räknade ut stegen. Efter 25 minuter fick jag stiga av. Då hade jag gjort ungefär hälften av dagens steg. Hurra!

Och därefter väntade hotellfrukosten. OMG en sådan frukost! Där finns allt! ALLT! Jag bara gapade. Hungrig var jag ju dessutom. Det är ju inte direkt varje morgon jag tar ett motionspass. Jag blängde på Nutellan. Tänkte nästan ta en bild och håna mig själv men jag hejdade mig. Det fick bli nötter, fil och smörgås. Massor av frukt till avslut. Det går ju inte att klaga på.

Vad tror nu? Det har gått cirka en vecka och än så länge är det en dans. Saknar inte godiset lika mycket som jag trodde. Saknar inte småätandet. Kämpar med stegen.

Målet är fram till midsommar. Vad ska jag ha som belöning? En skrivarvecka på Fårö kanske?

Trevlig helg!

Omslaget till bok nummer fyra – ute nu!

Det går så fort just nu. Snurrar runt så jag knappt hinner med det där med att njuta. Att bara stanna upp och inse att jag, lilla jag som lärde mig läsa och skriva när jag gick i trean, har fyra böcker publicerade. På tre år.

Jag har inte ens barnen lika tätt.

Här kommer nu omslaget på min universitetsroman som utspelar sig i Uppsala (hurra!). Tack Sandra på Idus förlag som så tappert stod ut med alla mina förslag, frågor och kommentarer.

Visst är den helt underbart höstfin. Som av en händelse då boken utspelar sig under en enda termin på Uppsala universitet. Höstterminen…

Baksidetext:

Nittonåriga Cassandra har packat hästsläpet med säng, böcker och en längtan efter nya vänner. Siktet är inställt på Uppsala universitets läkarprogram och på att rädda världen. Redan första dagen träffar hon det omaka paret Mitra och Lukas, hennes blivande vapendragare i jakten på bostad, tentor och det berömda Flogstavrålet.

Fredrik har varit Uppsala trogen i hela sitt liv. Nästan. Han drömmer om att bli musikproducent men studerar juridik. Han faller för Cassandras skratt och uppnäsa medan hon endast kan tänka på doktoranden Adamo och de heta träffarna i undervisningslokaler. Tillsammans samtalar Fredrik och Cassandra om lösgodis, höstbaler och antal utdelade vuxenpoäng.

Var det inte värre än så här? är en roman om att stå på tröskeln till vuxenlivet och om att våga vara trogen sig själv och sina drömmar. Oavsett vad familjen har planerat.

Provläs gärna här: Var det inte värre än så här?

 

Gästbloggare Tessie Marvelin: Hur skriver du en bok när tiden inte räcker till?

Dagens gästbloggare Tessie Marvelin skriver i ett kärt ämne för mig. Hur man faktiskt får dygnets alla timmar att räcka till för arbete, familj och träning och ändå blir det en bok i slutändan.

Välkommen Tessie!

24 timmar, 1440 minuter eller 86400 sekunder.

Det är den tiden vi har på ett dygn, allihopa. Det finns ingen på jorden som har varken mer eller mindre än så.

Hur kommer det sig då att det är så många som hinner göra så mycket mer än andra, mer än du?

Du jobbar, du äter, du nattar barnen och du somnar. Om du har tur kan du kanske ibland unna dig lite egentid i form av träning, en spabehandling, ett frisörbesök, en promenad eller en lunch.

Det finns massor med inspirerande citat om att ”ta tillvara på dagen”. Helt ärligt så låter det faktiskt ganska ’cheesy’ att säga så. Det är väl bara yogafantaster som carpar diemar hela dagarna som faktiskt känner att dom kan ta tillvara på dagen? Men det stämmer ju egentligen för oss alla, eller hur?
Vill man något så måste man bestämma sig för det, ge sig fan på att göra det helt enkelt.

Jag ville skriva en bok. Jag har alltid velat skriva en bok. Det har varit en dröm som jag haft sedan jag var en liten flicka. Då försökte jag ett par gånger. Det slutade oftast med att mitt försök var en nästintill exakt kopia av den boken som jag precis läst som jag tyckte var ’sååå bra’. Raderade, började om, raderade, gav upp, skrev ett ord, raderade.
Det tog mig 25 år och en livskris innan jag hade min story. Storyn låg i mitt bakhuvud, fick näring och växte sig större under ett helt år.
Sedan blev jag sjuk. Väldigt sjuk under en väldigt lång tid. Ingen vet än idag vad det var som var fel på mig men på grund av feber, kaskadkräkningar, huvudvärk och yrsel låg jag hemma i min soffa alldeles för länge. Svettig, fettigt hår och orkeslös så kände jag mig totalt värdelös när jag inte kunde gå till jobbet, träna eller umgås med familj och vänner. Jag såg repriser av ”Vänner” på tv och fräste åt min sambo om han ringde och störde mitt under ”Ellen DeGeneres” eller ”Mannen som talar med hundar” eller vad det än var som gick på tv.
Jag visste att jag hade all tid i världen att ägna mig åt skrivandet så jag tvingade mig att se på mig själv med andra ögon. Det var ju sorgligt. Jag hade en dröm, en dröm sedan barnsben som jag inte levde ut för att det fanns ett totalt ointressant tv-program att fastna i.

Jag bestämde mig för att just ”ta tillvara på dagen”. Eller om man är mindre utav en yogafantast och lite mer hardcore, så bestämde jag mig för att ”get shit done”. Och allt som krävdes var ett ord. Jag skrev ett ord, som blev en mening, som blev ett A4. Jag skrev som om det inte fanns någon morgondag och kom en bra bit på vägen. Sedan blev jag till slut frisk och kunde gå tillbaka till jobbet. Jag skrev inte lika många ord per dag längre, men jag hade under den här tiden förstått hur mycket skit jag ägnade min tid åt istället för att skriva. Jag valde bort tv på kvällen. Jag valde bort att snacka skit med kollegor på lunchrasten och jag valde bort att spela Candy Crush på tåget till jobbet. Jag valde att ta mig i kragen och skriva min bok. Även om du bara skriver en mening när du sitter på toaletten så är det en mening mer än ingen alls. Även om den enda tiden på dagen som du rör på dig är när du springer till bussen så har du löptränat 100 meter mer än inga alls. Även om du bara hann ringa och prata med dina väninna i 3 minuter så var det mer än inga minuter. Varje sekund räknas. Så det gäller att helt enkelt bara bestämma sig för vad man faktiskt vill göra med sin tid. Jag ville skriva en bok och valde att ta tillvara på dom där 24 timmarna, 1440 minuterna eller 86400 sekunderna som jag har på dygnet.

Boken som blev resultatet av att ta tillvara på min tid heter ”Var lugn, allt är i sin ordning.”

Du kan köpa den billigast på adlibris.

Alternativt maila mig på info@teresemarvelin.se för att köpa ett signerat exemplar eller om du behöver en spark i baken att hitta ”dina minuter” på dygnet. Jag lovar att hjälpa sig så gott jag kan.

Jag har en hemsida (www.teresemarvelin.se) och en facebooksida (www.facebook.com/teresemarvelin) där du kan följa mig om du vill.

Första recensionen för Sonfjällsdeckarna!

DAST Magazine var snabba på tangenterna. En recension, och en av de fina, levererade de helt utan att jag googlade efter dem.

Du kan läsa alla fina ord här.

Klackarna i taket!

Sonfjällsdeckarna skapade uppmärksamhet i tidningar och på nätet

Nu har jag kommit tillbaka från Mankellgården i Härjedalen. Fullständigt fulladdad med energi och nya intryck. Det var en sådan fantastisk upplevelse att få det där vistelsestipendiet som ledde till Sonfjällsdeckarnas uppkomst, releasefest på bokhandeln i Sveg, signering på fiskeaffären Ekbergs (jag fick underställ som tack), författarframträdande och fantastiska frågor och tankar runt böcker och skrivande.

Ni anar inte vad nöjd jag är med livet just nu.

Och Sonfjällsdeckarna fick komma ut i dagsljus. Hitta sina läsare. De första recensionerna och kommentarerna börjar strömma in. Bara det är roligt. Läskigt, ja visst, men mest roligt. Otroligt roligt.

Nu har böckernas försäljning nått det magiska break even så nu kan jag  på fullaste allvar tänka på en del två utan att vara rädd för att sitta på ett för stort lager av böcker i källaren. Den verkar helt enkelt ta slut rätt fort så nu ska det skrivas.

Då målgruppen själv fick välja blev spöken framröstade. Nu läser jag alltså spökböcker varje kväll. Och somnar med lampan tänd. Inte min gren, helt enkelt…

Här kommer ett par länkar där du kan läsa om min stora Härjedalsvistelse.

Sveg.se

Länstidningen 

Östersundsposten

Tidningen Härjedalen

Min kära kusin Anders (Anton i boken….) skrev titelspåret till boken. Efter flertal böcker är det tänkt att bli en hel CD. Låten drar oss verkligen tillbaka till barndomens sommar och jag är så himla glad för att han skrev den. Under releasefesten spelade han den om och om igen. Naturligtvis spelade jag in den på telefonen men nu vet jag inte hur jag ska få in den på nätet…

Vill du läsa ett ex av Sonfjällsdeckarna? Hör av dig till mig så ordnar vi med det!

 

Sonfjällsdeckarnas fantastiska dag!

Nu sitter jag nedsjunken i soffan. Barnen har fått lördagsgodis, på teve vankas Gladiatorerna.

Och jag är trött, nöjd och glad. Och trött.

För idag fick Sonfjällsdeckarna träffa sina härjedalska läsare, på riktigt. Svegs Foto & Fritid hade dukat upp med godis, frukt och saft för alla som kom. Supertrevligt. Och käraste kusinen Anders tog fram gitarren och spelade bokens sound track om och om igen. Jag har spelat in honom på telefonen men upptäckte att jag filmat lite konstigt så jag får se om jag kan locka honom till ett da capo efter att jag riggat utrustningen. Det ska nog gå att ordna framöver.

Barnen mina sprang som yra höns tillsammans med alla tremänningar. Fram till godisskålen, ett varv runt butiken och sedan ut till lekplatsen. Och tillbaka till godisskålen igen. Precis som det ska vara på lördag. Och boksläppsfester.

Som jag sade en gång under dagen – det var som om hela Ransjö dragit till Sveg för att fira boken. Så fantastiskt roligt.

Och så var tidningen där. Bara en sådan sak.

Min kära författarkollega Anne-Lie tog en massa bilder medan jag signerade så pennan glöd och bullrade ut mitt stora skratt till alla som ville höra och som råkade stå i närheten. Nedan ser ni ett hopkok.

 

Tack till alla som kom!

Imorgon smäller korkarna i taket för Sonfjällsdeckarna

Imorgon klockan 12 ska jag infinna mig på Svegs Foto och Fritid för att hylla min Sonfjällsdeckarna tillsammans med släkt, vänner och Svegsbor.

Hoppas jag…

Vilket fall som helst. Jag åtgår ifrån att det finns kameror på plats som kan föreviga ögonblicket för del ett i Sonfjällsdeckarna. Själv kommer jag signera, prata, höja glaset, kasta getögon på barnen och sedan njuta njuta njuta av ögonblicket.

För det är ju ett av mina stora mål under 2015. Att leva här och nu.

Imorgon smäller det!