Redan mitt första skrivarprojekt, som resulterade i debutboken Lova, använde jag mig av skrivarböcker. Alltså, små anteckningsböcker där jag skrev upp persongalleriet, utseende, egenheter, ålder, intressen och annat. Där kunde jag även kladda ner tidslinjen, hålla ordning på familjerelationer, skissa upp kapiteln och även ha med resultat från efterforskningar.
När en idé har börjat ta sin fart i huvudet börjar jag fundera på utseende. Eftersom jag har dåligt minne har det hjälpt enormt att jag googlade fram ett passande ansikte till en person, klippt och klistrat in det i min bok för att sedan kunna återvända till den sidan ifall jag måste friska upp mitt minne med om det var gröna eller blå ögon (oftast gröna faktiskt).
Efter tio böcker ute i boklådorna har det blivit till en fin samling av skrivarböcker.
Det är kul att ibland bläddra i dem, minnas hur det var att skriva manuset och hur skönt det var när sista bokstaven var skriven, redigerad och tryckt.
Manuset som jag borde skriva på mest hela tiden men av någon anledning är sy gardiner mera intressant har en bok som ser ut så här:
Både tom och felvänd, på samma gång, liksom. Visst, det står lite förströdda kapitelförslag i den. En utsuddad och tillbakaskriven tidslinje samt förslag på namn som passar för åldern och landet men mycket mer är det just inte. Eftersom det är tänkt att vara en historia som utspelar sig över ganska precis 10 år är det ändå rätt viktigt att alla roller är tydligt nedskrivna så inget missas.
Ibland tänker jag att jag började i det här projektet i fel ände. Först skrev jag två kapitel mot slutet av boken. Och sedan skrev jag prologen. För att kasta mig in i en kärlekshistoria som jag inte visste hur den skulle ta sin början.
Fast sedan tänker jag att det är faktiskt så jag brukar börja med mina skrivarprojekt. Huller om buller, utan synopsis, plan eller tanke. Bara en magkänsla och några personer som vill berätta något.
Häromdagen satt jag och funderade på varför det här projektet är så svårt att dra igång. Varför jag inte prioriterar det framför lövkrattning och dammsugning? Det var aldrig ett problem med någon av de andra böckerna. Så snart jag hade minsta lilla chans efter att barnen lekt av sig, fått mat i magen och gjorde annat så flög jag till min dator och hamrade loss på tangenterna. Det kunde vara tio minuter eller, halleluja, en timme, men varje ord som skrevs på pappret var ett ord närmare att få en bok i boklådorna.
Det är kanske det som är problemet. Att jag fruktar boklådorna…
Långsökt, jag vet. SÅ! I helgen är den stora planen att hitta fram ansiktet till mina huvudpersoner. Jag behöver en kvinnlig skönhet (nej, det kan inte vara en bild från min studentfest, det går inte), en man med bestämd haka (vad det nu är men det har han sagt att han vill ha) och en mörkhårig lite poetiskt lagd man. Det är inte alls fel om det är några som sedan även kan spela huvudpersonerna när denna bok går upp på biograferna världen över.
Vet ni, jag tror detta blir en alldeles ypperlig kvinnlig skönhet, vad tror ni?
Eller, vad tror ni om detta:
När helgen är över ska skrivarboken vara full av nya bilder, pilar, tidslinjer och kapitelgenomgångar. Ska vi säga så?
Eva Ludvigsen 