Monthly Archives: mars 2017

Jag är en macho-brandman med ett mjukt inre. Eller?

Häromnatten hade jag en bra märklig dröm. Jag befann mig mitt uppe i en katastroffilm. Ni vet, där själva katastrofen är ett faktum. Här handlade det om megamaskiner som sprutade eld och som troligtvis hade landat på jorden från rymden. Oklart hur egentligen, men poängen var att de var ute för att förgöra alla människor, hela befolkningen, i hela världen och det skulle gå undan.

Allt det visste vi. Vi räddningsfolk som just nu befann sig i en furustuga i skogen, oklart var i Sverige. Vi höll som bäst på att förbereda oss på att dra ut i krig. Vi visste att vi bara hade en chans att demolera monstren och rädda världen – VÄRLDEN. En chans.

Själv vad jag räddningsledaren. En macho-brandman, en man alltså. I sina bästa ord. Muskulös, lång, kaxig, säkra rörelser, kunnig i mitt ämne – att rädda världen och alla i den.

I drömmen hade jag précis fått på mig hela utstyret av välimpregnerad räddningsuniform och blev précis nedkyld av iskallt vatten för att bättre stå emot elden som maskinmonstren sprutade ut. Jag minns att jag visste att detta var sista sekunden för mig. För min mannar, för jorden. Den smörgås jag försökte få i mig var sista Skogaholmslimpan med ost. Kaffet skulle aldrig skölja min strupe igen och jag skulle aldrig mer få se mina barn.

Men om jag inte drog ut i krig, om jag inte ledde mina mannar skulle det var slutet på vår tid som vi känner den idag. Så var det bara.

Och jag var rädd. Så jävla rädd. Varje del av mig skakade okontrollerat men utåt sett var jag en klippa, någon att lita på. Inte en min avslöjade att jag egentligen ville kasta upp dörren, slänga mig ut och ner i jordkällaren. Istället kastade jag käft med de andra, höll dem i gott mod i väntan på undergången.

Jag, en machoman, en räddningsledare. En softis som inte törs rymma.

Orkar jag ens fråga om tolkningar?

Annonser

2 kommentarer

Filed under Snack för en snack

Ska vi tala lite om Skam?

Jag vet, jag är rätt sent på bollen (jag brukar som bekant vara det) men i helgen har jag plöjt säsong ett, två och halva tre i den norska ungdomsserien Skam. Jag hade helt missat denna pärla om inte alla mina vänner helt plötsligt började prata (fejk)norsk och Mellots pausunderhållning anspelade på detsamma.

Grejt, jag hajar. Alla pratar cliff hanger, inre och yttre konflikter och närvarande repliker. Som sagt, jag har slukat avsnitt efter avsnitt. I morse gick jag upp vid sex, kokade kaffe och satte mig vid teven igen. Bra start på söndagen liksom. För att få möjlighet att börja på säsong tre och ändå känna mig nyttig röjde jag ur garderoben och städade mitt sovrum. Det är skola, kärlek, fest (massor av fest) och det är coola mössor. Vänskap, massor av vänskap och så lite ideologi. Det kan ju helt enkelt inte gå fel.

Men vad jag inte fattar är att alla har kollat. Alla. Gammal som vuxen. För när jag börjar prata om min ungdomsbom ”Var det inte värre än så här?” så säger folk ”jag läser minsann inte ungdom. Nehej då.” Det kan vara så att de inte vill läsa min bok, jag kan ta det, men jag fattar bara inte. Är det för att de inte vill minnas sin egen ungdomstid? Är det för att man inte vill bli betraktad som barnslig eller allt för lättsinnig? Jag vet också många författare som slås med näbbar och klor för att inte bli katagoriserad som ungdomslitteratur för det får inte samma mediala omfattning och uppskattning som vuxenlitteratur.

Om jag skulle jämföra ungdom mot vuxen-litteratur så ser jag stora fördelar med den tidigare. Ungdomsböcker har ett högre tempo, mindre miljöbeskrivningar, omvälvande känslor och fantastiskt kärlek och vänskap. Det finns ju ingen annan tid i livet där allt är så levande, så avgörande och där vännerna är så nära en. Där man hänger hela dagen på skolan och nästan kan dö om man inte hittar tid till att hänga även på kvällen. Alla pratar om vad som ska hända på fredagen och sedan avhandlas allt drama på måndagen. Jag säger inte att det var kul att vara ungdom, det gör jag verkligen inte. Många gånger har jag ångest över att mina barn ska igenom det.

Men jag säger att ungdomslitteraturen och filmerna är som skapta för Hollowood. Därför fattar jag inte varför så många avfärdar den genren.

Och jag fattar inte heller hur man kan se ner på en ungdomsförfattare för jag kan inte tänka mig en kräsnare publik än dagens ungdom. De är inte som vi andra, som hänger fast i en bok i någon slags lojalitetskonflikt – jag har ju börjat så nu måste jag avsluta fast det inte har hänt ett skit de första hundra sidorna och jag kan inte hålla reda på persongalleriet. En ungdom börjar med boken, läser tio sidor, tar ett snabbt beslut och går vidare. Svårare än så är det inte att vara läsare. Men en gigantiskt kamp för författaren. Så jag fattar inte att ungdomslitteraturen inte får Nobelpriset, det gör jag faktiskt inte.

Men det jag fattar minst av allt är att alla dessa människor som verkligen inte läser ungdomslitteratur ändå på något sätt nosar upp Skam, Twilight och även Harry Potter. Fantastiska filmer som Hungergames, Divergent och Förr eller senare exploderar jag. Jag menar, fantastiska. Med massor av känslor och tankar, där det lilla (i vår värld) blir det stora (i tonårens värld).

Jag vet egentligen inte vad jag vill med det här inlägget. Kanske en stilla undran över varför vi så bestämt ska hävda att vi inte läser en bestäm genre. Lite så där som man gjorde på åttiotalet – Nej, jag ser då rakt inte Dallas men min favorit är Sue Ellen. Det är kanske bara så enkelt att vi människor är flockdjur så det är först när vi ser att andra ser som vi vågar erkänna vad som sker i flimrande vardagsrum.

Själv säger jag bara: Min krop trænger potæter!

2 kommentarer

Filed under Böcker och författare, Snack för en snack

Jag är inbjuden föreläsare hos Chajn Event

Söndagen den 2 april ska jag åter få stå på författarscenen. Platsen blir Akademihotellet i Uppsala och ni är givetvis varmt välkomna.

Lämna en kommentar

Filed under Böcker och författare, Marknadsföring

Mitt i livet, i Amsterdam

För över tjugo år sedan, av orsak vi för länge sedan glömt, bestämde jag och barndomskamraten Mia att vi skulle till Trondheim på gemensam resa. Just Trondheim vet vi inte var det kommer ifrån men diskussion om att resa just dit har återkommit regelbundet under hela vår vänskap.

Först var vi fattiga studenter så bara en tur och retur till Stockholm dränerade hela reskassan. Sedan fick Mia jobb och jag fortsatte vara fattig, fast som doktorand. Sedan kom livet emellan, med småbarn där hemma och i ett något övermäktigt tjänsteresaschema gjorde att det tog emot att lyfta ur ännu en dag från kalendern och vara borta från familjen. Sedan fick Mia barn och småbarnstiden tog nya tag. Diskussionerna om resan slutade dock aldrig. Ibland var resmålen galna såsom Malaysia och Australien men oftast pratade vi om en middag utan störningsmoment och gärna bra shoppingsmöjligheter dagen efter.

Nu sover Mia som en stock bredvid mig. Snarkar lite lätt, helt utmattad. Vi befinner oss mitt i livet, så nära medelålders man kan komma men fortfarande känna sig lite hipp, lite med. I julas ledsnade vi på alla måsten, alla saker som gör att man bara skjuter upp det roliga för att i stället ducka, vända blicken mot marken och köra på. Befinna sig i det omtalade ekorrhjulet.

Barnen är ju större, pengarna på kontot är inte lika studentikosa och faktum är att vi har bara ett liv och det ska hyllas. Gärna tillsammans med barndomsvänner.

Vi hittade ett datum, bestämde oss för att vara lediga på fredagen och sedan kollade vi flygtider som passade efter det. Inga tankar om speciella resmål, det skulle bara passa. Amsterdam blev perfekt. Flyg ut vid elva på fredagen, hem igen vid fem på söndagen. Två timmars restid. Perfekt. Jag missar naturligtvis både Mello och barnens innebandymatcher (och Hagunda herrlags kval!) men bara under gårdagen har jag pratat mig hes om allt mellan himmel och jord. Vi har gått vilse mellan kanalerna medan vi letade shoppinggatorna (som vi hittade just innan de stängde, men det finns en dag i dag också), vi blev serverade STORA öl fast vi bad om små och fick göra high five med servitören för han tyckte vi var coola medelålders tanter på vift. Vi fick en gemensam säng med gemensamt täcke. Hade vi varit studenter hade vi funnit oss i det men nu blev vi både uppgraderade och fick varsin säng. Jag beställde mat från holländska menyn i hopp om att få något riktigt lokalt. Det blev kycklingspett med jordnötssås och ett glas rött till (fast vi beställde en flaska, det hörde hon nog inte). Vårvädret tillät oss också att sitta på en uteservering med en kopp kaffe och titta på de vackra kanalerna medan ett gäng killar rökte på i bakgrunden. Vi är ju trots allt i Amsterdam.

Vi skrattar mest hela tiden. Så där studentikost, så som man bara gjorde då. Sorglöst och utan pengar-skratt.

Och så har vi  shoppat. Till barnen. Och mitt VISA-kort var spärrat så egentligen är det Mia som har shoppat allt. Idag hoppas vi på saker till oss själv.

Om bara Mia vaknar. Hon kan lätt sova till fem på eftermiddagen om hon tilläts. Jag försökte smygväcka henne genom att dra igång kaffemaskinen men det resulterade bara i att jag lyckades dumpa kaffe-plutten och sitter nu utan kaffe. Jag har även duschat, gått igenom jobbmail och svarat på det viktigaste, lagt in veckans kommande innebandymatcher i schemat, försökt reda ut hur jag får äldsta sonen till Åland då jag uppenbart har missat att svara på fotbollsanmälan, funderat på ny scen till ungdomsboken och försöker dölja hur det knorrar i magen efter hotellfrukost.

Men jag har det bra. Det har jag. Så här mitt i livet. I livet. I Amsterdam.

Lämna en kommentar

Filed under Snack för en snack

Jag är med i nyhetsbrevet hos Sofia Ymén

Häromveckan blev jag tillfrågad om jag ville skriva lite kort om min skrivarprocess, ge lite skrivtips samt vara med i bokcirkel med Här och nu. Trevlig Sofia Ymén står som ansvarig för ett väldigt fint nyhetsbrev med bra pepp och massor av matnyttiga råd för skrivande människor.

Jag tänkte mig inte om speciellt många sekunder innan jag svarade på frågorna och sände tillbaka mailet. Gå in på http://www.sofiaymen.se och anmäl er till nyhetsbrevet så får ni läsa min historia om hur ”Här och nu” kom till och vad jag har som bästa tips när det kommer till skrivandet.

Med förstoringsglas ser det ut ungefär så här. Det är bättre att läsa hela nyhetsbrevet. In på hemsidan nu och klicka hem det.

skarmavbild-2017-03-04-kl-13-59-10

1 kommentar

Filed under Böcker och författare, Här och Nu, Marknadsföring

Diabeteshandboken får recensioner

Min Diabeteshandbok ”Det är ju bara en spruta” befinner sig just nu både i medlemstidningen Sticket samt Allt för diabetes med annonser och citat av och om medverkande och så vidare. Det i sig betyder ju att det trillar in beställningar runt boken vilket är ännu roligare. Jag får också mail från familjer som ramlat över boken precis i det akuta läget där den behövs som bäst, när de precis kommit hem från sjukhuset med en fyraåring och typ 1 diabetes i bagaget. Sådant ger energi att fortsätta korståget att sprida mer kunskap runt typ 1 diabetes när det faktiskt är tre personer VARJE dag som drabbas i Sverige. En sjukdom som ingen vet varför den uppkommer eller hur vi ska bota den. Vi vet bara hur vi ska behandla den samt att sjukdomen i sig är kronisk och livshotande.

Jennies Boklista har läst handboken och gav den ord på vägen såsom lättläst, lärorik och intressant. Det gläder mig storartat. Du kan läsa hela recensionen här. Läs den du också!

diabetes-typ-1---handbok-for-nyborjare-det-ar-ju-bara-en-spruta

Lämna en kommentar

Filed under Diabeteshandbok, Marknadsföring

Vem driver först ut på Facebook av de fokuserade fantastiska författarkollegorna?

För nästan exakt ett år sedan sade jag upp mig från mitt kontorsjobb för att kasta mig ut i ett ganska så snarlikt jobb fast med den stora skillnaden att jag inte har dagliga kollegor och jobbar från källaren där hemma.

Jag gillar hemmakontor. Jag gillar att stiga upp vid 6, koka mitt kaffe och smöra en smörgås med ost och gurka för att sedan hasa ner i källaren. Kvart över sex är jag redo med dagens arbete. Med håret på ända, osminkad och i pyjamas samt ryggsäckar för det drar kallt längs golvet.

Jag gillar att gå iväg med ungarna till skolan, ta en extra sväng på väg hem för att andas frisk luft och röra på mig innan jag hamnar i källaren igen. Där sitter jag, lätt, utan distraktioner och kaffepauser, helt fokuserad fram till 14-15 på eftermiddagen då jag inser att jag har missat både banan och lunch.

Det är kanske inte det bästa men det är enormt effektivt.

Det är bara det att jag saknar att ha kollegor. Sådana som håller lite koll på en, som lyssnar på ens historier och berättar massor själv. Sådana som lockar till skratt och ibland en glass. Jag kan sakna att känna fredagsstämningen och måndagströttheten tillsammans med andra. Prata om helgen.

Idag drog jag på mig stövlarna och begav mig till huvudstaden för att träffa mina kollegor. Mina skrivarkollegor. De kollegor jag nu har här i nejderna. Jag har glatt mig sjukt mycket åt denna dag, så där som jag kunde göra inför en födelsedag när jag var liten (inte nu..). Vi har hunnit med att bubbla lite, prata skrivande och livet medan snön dalar utanför vindsvåningens fönster. I kylen ligger vinet på kylning inför kvällen och en kopp kaffe har landat i magen. Just nu befinner sig alla i djup koncentration. Det knattras och smattras på tangentbord och jag befinner mig i det öppna landskapet av kollegor.

Kollegor… De bästa på jorden dessutom.

img_1214

Känner jag mig själv rätt så bryter jag tystnaden snart, vill ha skvaller och tips istället för knatter men jag har lovat mig själv att inte vara den första om stör fokuset i lägenheten. Det intressanta blir att se vem av alla de nio storfattarna som först driver ut på Facebook …

 

2 kommentarer

Filed under Böcker och författare, Snack för en snack