Som jag skrivit ett par gånger så jobbar jag just nu med en ungdomsroman. Det är en klassisk plot, utspelar sig på min hemort. Det är bara det att huvudpersonen har typ 1 diabetes.
Även om jag har skrapat på ytan av hur det kan vara att leva med just typ 1 diabetes genom de sista åren så har jag ju ingen som helst aning. Vissa saker kommer jag aldrig helt förstå. Som till exempel ständigt vara på tå, kolla blodsocker och räkna ut hur mycket du ska äta, ta rätt insulinmängd och sedan fundera på om den där springturen till bussen borde tas med i beräkningarna eller om förkylningen som är på ingång kan störa.
Inte bara på helgen, inte bara en dag utan varje minut, livet ut.
Sådant kan man aldrig riktigt förstå om man inte befinner sig rätt uppe i det.
Min huvudperson tar insulin med sprutor men mäter blodsocker med ett CGM – en kontinuerlig blodsockermätare där du kan avläsa blodsockret på liten manick, likt en mobiltelefon. I vissa fall är det även så smart att du kan sitta på jobbet och se i en app hur dottern beter sig i skolan men sådana tillbehör är inte alltid upphandlade av landstinget. Inte alla som har typ 1 diabetes får tillgång till alla bra tillbehör till trots att vetenskapliga studier pekat på att livskvalitén blir högre på många sätt.
En god diabetesfamilj hjälpte mig att sätta en sändare på armen häromdagen. Jag var lite nyfiken på hur det skulle gå att sova med, duscha eller hur skulle folk reagera när jag föreläste inför en större skara. Skulle det klia? Falla av? Skulle folk peka bakom min rygg eller faktiskt ställa öppna frågor.
De tankarna och mycket annat har jag nu noterat i min anteckningsbok och känner att jag förstår min huvudperson lite bättre. Så värdefullt med efterforskningar och människor i min omgivning som generöst delar med sig av erfarenheter.
Det finns en film också men jag tycker det pratades lite väl mycket om mina fettiga överarmar… 🙂
Eva Ludvigsen 