För snart en månad sedan välte jag in till Radio Uppland för att göra ett bandat reportage om min Här och nu samt #Älskanoveller. Det var nästan exakt ett år sedan jag var där sist, då med Lova men med samma programledare, Thomas Artäng.
Den gången hade jag stålsatt mig på att prata långsamt, tydligt och eftertänksamt. Inte de ord jag tänker mest på i ett samtal, ska erkännas. Enligt vittnen så klarade jag mig galant och när jag sedan trotsade mig själv och hörde igenom samtalet var jag själv förvånad över att jag kunde just prata så där långsamt. Som om jag visste vad jag pratade om. Som om jag hade något att säga och ville att folk skulle höra det.
Den här gången tog det tvärstopp redan vid första frågan. Jag vet inte vad som hände men jag fick hjärnsläpp. Hur svårt ska det egentligen vara att svara på frågan: Berätta, vem är du?
Väldigt svårt, ska jag meddela.
Jag klämde in med att jag var mamma från Vänge (glömde allt om att jag är gift) men det var tydligen viktigt att meddela allmänheten om att jag minsann jobbar heltid och att jag inte vågade uttala namnet på företaget jag är anställd på för tänk om jag blir angripen av Public Service för reklam.
Och så är jag visst fotbollstränare också. Den nyheten var nog ingen direkt medveten om. Allra minst jag. Som gapade över informationen min hjärna hade lust att förmedla. Jag var fotbollstränare. För min äldsta son. Men alla resor gjorde det omöjligt att upprätthålla så jag fick kliva åt sidan. Men just i radio var det visst en bra grej att säga.
Inte gift men fotbollstränare.
Jeez…
Och så det där med att höra sin egen röst. Jag vet inte… Jag lade ut på FB något med att skrattar jag verkligen så där gutturalt? Jajamensan, var nog det allvetande svaret. Så det är bara att acceptera.
Efter intevjun glömde jag bort det. Väldigt behändigt och lätt när man lider av lättare minnesförlust. Men så kom ryktet att det skulle sändas just i dag. Så jag lade mig på sängen för att lyssna. Lite som att dra undan ett rejält plåster på ett icke helt läkt sår på knäet. Så jag somnade. Också lite av en släng jag lider av just nu. Och sov en timme.
Bara för att vakna av att radion minsann basunerar ut att jag ska vara på just radio. Så hjärtat drog igång att dansa fyrtakt. Shit, liksom. Nu kom jag inte undan.
Jag svettade mig igenom de nästan trettio minuterna av utsändningen. Blev återigen rörd av att höra om min morfar och vad han har betytt för mig. Insåg det stora att få prata om sin bok, min hobby, i radio. Försöka sätta ord på varför just jag skrev just den här boken och vad jag egentligen ville uppnå med det.
Ja, det går ju inte att förneka. Om och när nästa bok blir klar kommer jag höra av mig Thomas Artäng igen och höra om ett samtal om en ungvuxenroman i universitetsmiljö kunde vara något för Radio Uppland.
Länk kommer inom kort, har jag hört ett rykte om.
