Det bästa som finns i höstrusket är när man lite snabbt ska kolla igenom privata mailen under lunchen och så bara:
Hej Eva! Jag fullkomligt älskar dina böcker Lova o Här och nu. Tyvärr hittar jag bara E-böcker o ljudböcker av de andra böckerna du skrivit. Jag är inte så glad i ljud- och E-böcker utan tycker om att ha en ”riktig” bok i handen. Kommer några av dina andra böcker att ges ut i vanligt bokformat?
Det är så sjukt sjukt sjukt viktigt att få sådan här spontanrespons från läsare. Innan jag själv började skriva skulle jag aldrig komma på tanken att maila en författare bara för att säga vad jag tyckte om boken. Oavsett om jag faktiskt var fullständigt tagen i flera dagar efteråt. Oavsett om jag berättade om boken för alla jag stötte på, inklusive galna tanten i hatten på bussen. Jag tänkte att det där fattar författaren själv. Att de redan fått all uppmärksamhet som de förtjänar och vet hur bra de är och vem är då jag att berätta något så litet och futtigt att jag fällde en tår eller skrattade högt vid några tillfällen.
Men ack så fel det är. Ack ack sådan oerhörd tankefälla. Författare är människor (jodå!) och det är självklart att glada hejarop gör vilken julkorvgrå tisdag som helst till en glittrig pirrig fredag. Nu för tiden tar jag mig gärna tid att höra av mig till författaren PLUS tipsar alla som ville höra, inklusive tanten med hatten, om bokens förträfflighet. Alla blir glada och alla vinner på det. Perfekt ju!
Tack käraste Agneta att du hittade min emailadress och bad om fler böcker. Nu har du ett paket på posten med en kort hälsning från mig. Hoppas du tycker om berättelsen om Fredrik och Cassandra lika mycket som jag tyckte om att skriva den. Och fortfarande blir jag lika glad över omslaget. Passar finfint i höstrusket.
Min största motivation: min datorn håller på att klappa ihop.
Just denna omtalade dator köpte jag för förskottet jag fick när Här och nu blev till pocket och ljudbok (plus att jag bjöd familjen på glass). Det är snart sex år sedan. Helt galet vad tiden går. Och helt galet att datorn redan nu håller på att klappa ihop.
Utöver det så är jag nöjd med denna omtalade dator. Den är rätt liten, bara 11 tum, så jag har verkligen kunnat ha med mig den precis överallt. LÄtt är den också, väger ju ingenting. Kanske lite för litet tangentbord för att det ska vara helt bekvämt att sitta länge och skriva i taget. Å andra sidan har jag aldrig varit en skrivare som skriver länge. Kort och intensivt är mer min melodi så det har inte gjort så mycket. Sedan har batteritiden mycket kvar att önska. Helst vill min fina lilla dator ha sladden i hela tiden och det är inte vad jag anser att en bärbar ska behöva ha. Och så har yngsta barnen sett sin chans till en egen dator, precis som storebror (fast det är skolans och det har lillebror svårt att ta till sig).
Fast just nu skriver jag inte alls. Det måste vi ändra på för annars blir det ingen ny dator. Logiskt och tydligt direktiv för frun här hemma. Nu ska jag bara bestämma mig för vilket projekt som ska få gå först i mål. Och så måste vi tänka lite sälj här. Vilket av de två manusen som just nu ligger på vänt i datorn är mest troligt att valsa in på en manusredaktion, en förläggare håller min digitala pappersbunt mot taket och jublar ”Henne ska vi ha!”.
Manus elva eller manus tolv? Eller manus Något-helt-nytt? Jag tror jag ska surfa runt på några datormodeller och fundera på saken.
Redan mitt första skrivarprojekt, som resulterade i debutboken Lova, använde jag mig av skrivarböcker. Alltså, små anteckningsböcker där jag skrev upp persongalleriet, utseende, egenheter, ålder, intressen och annat. Där kunde jag även kladda ner tidslinjen, hålla ordning på familjerelationer, skissa upp kapiteln och även ha med resultat från efterforskningar.
När en idé har börjat ta sin fart i huvudet börjar jag fundera på utseende. Eftersom jag har dåligt minne har det hjälpt enormt att jag googlade fram ett passande ansikte till en person, klippt och klistrat in det i min bok för att sedan kunna återvända till den sidan ifall jag måste friska upp mitt minne med om det var gröna eller blå ögon (oftast gröna faktiskt).
Efter tio böcker ute i boklådorna har det blivit till en fin samling av skrivarböcker.
Det är kul att ibland bläddra i dem, minnas hur det var att skriva manuset och hur skönt det var när sista bokstaven var skriven, redigerad och tryckt.
Manuset som jag borde skriva på mest hela tiden men av någon anledning är sy gardiner mera intressant har en bok som ser ut så här:
Både tom och felvänd, på samma gång, liksom. Visst, det står lite förströdda kapitelförslag i den. En utsuddad och tillbakaskriven tidslinje samt förslag på namn som passar för åldern och landet men mycket mer är det just inte. Eftersom det är tänkt att vara en historia som utspelar sig över ganska precis 10 år är det ändå rätt viktigt att alla roller är tydligt nedskrivna så inget missas.
Ibland tänker jag att jag började i det här projektet i fel ände. Först skrev jag två kapitel mot slutet av boken. Och sedan skrev jag prologen. För att kasta mig in i en kärlekshistoria som jag inte visste hur den skulle ta sin början.
Fast sedan tänker jag att det är faktiskt så jag brukar börja med mina skrivarprojekt. Huller om buller, utan synopsis, plan eller tanke. Bara en magkänsla och några personer som vill berätta något.
Häromdagen satt jag och funderade på varför det här projektet är så svårt att dra igång. Varför jag inte prioriterar det framför lövkrattning och dammsugning? Det var aldrig ett problem med någon av de andra böckerna. Så snart jag hade minsta lilla chans efter att barnen lekt av sig, fått mat i magen och gjorde annat så flög jag till min dator och hamrade loss på tangenterna. Det kunde vara tio minuter eller, halleluja, en timme, men varje ord som skrevs på pappret var ett ord närmare att få en bok i boklådorna.
Det är kanske det som är problemet. Att jag fruktar boklådorna…
Långsökt, jag vet. SÅ! I helgen är den stora planen att hitta fram ansiktet till mina huvudpersoner. Jag behöver en kvinnlig skönhet (nej, det kan inte vara en bild från min studentfest, det går inte), en man med bestämd haka (vad det nu är men det har han sagt att han vill ha) och en mörkhårig lite poetiskt lagd man. Det är inte alls fel om det är några som sedan även kan spela huvudpersonerna när denna bok går upp på biograferna världen över.
Vet ni, jag tror detta blir en alldeles ypperlig kvinnlig skönhet, vad tror ni?
Eller, vad tror ni om detta:
När helgen är över ska skrivarboken vara full av nya bilder, pilar, tidslinjer och kapitelgenomgångar. Ska vi säga så?
Ja, jag tror allvarligt talat jag inte har fått så mycket respons som på mina gardiner jag fick för mig att sy lite spontant här i helgen. Det måste ju bara betyda att ni är otroligt engagerade i hur det egentligen gick för mig i helgen utifrån min innan uppställda lista.
Ta in dynorna från utemöblerna och tvätta upp dem – japp, klart. Så skönt.
Träna, minst två gånger – nej, inte alls. Märkligt, för jag var väldigt peppad.
Gå långpromenader, med eller utan familj, kanske hitta en svamp – japp, absolut. Varje morgon och helst med någon i telefon samtidigt så man pratar bort en stund tillsammans. Svamp hittade jag ingen.
Följa storkillen via app då de spelar innebandycup i Sandviken och jag är rasande nyfiken på hur det ska gå för dem – men herregud ja! Vilken pärs och vilka matcher. Bra jobbat, storkillen och hela laget!
Skriva protokoll för föräldramöte för innebandytjejerna – ja, den satt långt inne men medan Mr Underbar lagade maten på lördagkvällen fick jag ihop ett protokoll och sände iväg till de andra ledarna. Nu inväntar jag respons på densamma innan jag sänder ut till föräldrarna.
Skriva en ordentlig agenda för höstens skrivande och aktiviteter för att ta detta på allvar igen – hehe… Alltså, ska det vara så svårt? Varför kan jag inte ta mig själv på allvar. Men ett halvt kapitel fick jag ihop helt plötsligt i alla fall. Det får bli en klapp på axeln bara där.
Röja garderoben för kläder som jag nog aldrig mer kommer att ha på mig – nej, inte ens en tanke på men vek tvätt och lade in i garderoben, det är nästan så att det räknas.
Fika hos bästa systerdottern och hennes kille för att få se deras nya lya – absolut, så himla trevligt och väldigt fint första boende. Jag minns inte att jag hade både tvättmaskin och diskmaskin när jag flyttade hemifrån första gången. Snarare mögligt badrum, delat kök med 16 andra och 11 kvadrat att röra mig på. Men jag överlevde det också. Det gjorde jag.
Putsa fönster, o yes, putsa fönster så jag kan se de härliga höstfärgerna – men ja! Så härligt (och vansinnigt tråkigt när man är igång men med en Kärscher 500 TW så klarar man det galant). Det var här gardinerna kom in. Måste ju upp med höstens färger och sedan hamnade jag framför symaskinen. Det blev kanske inte perfekt första gången… Men det blev ett par gardiner (och en duk inne hos storkillen för jag hade tyg över).
Så här såg det ut hemma vid mitt köksbord när jag kom på den briljanta idén att sy om ett par panelgardiner (ni vet, de där som hänger vid sidan av fönstrena, visst heter de panel?) Som värsta efterkrigshusmodern ska man ju först och främst använda sig av material som redan finns hemma:
Eftersom jag är både lite lat av naturen och har en ganska stor tro på mitt ögonmått kanske jag inte borde bli jätteöverraskad över att köksgardinen liksom inte räckte till. Eller om det var fönstret som plötsligt sträckte ut sig. Jag vet inte, men den gardinen åkte i soporna illa kvickt.
Som någon klok kvinna påpekade: Symmetri är för fegisar. Jag skriver under på det direkt. Sedan var det någon annan som påpekade att jag bara kunde ta andra gardinen av paret och sätta ihop dem så blev det en längre gardin. Jag uppskattar det inlägget, jag ser det rimliga i att tänka så men då hade gardinen redan hamnat i soporna utan något logiskt tänkande så jag fick börja om. Tog tyget som var nedantill, sydde till en kanal för gardinstången (som höll på att bli för liten för jag… mätte inte), satte ihop båda gardinstyckena, gjorde lite rysch för det säger mamma är trevligt och så satte jag upp den.
Så himla nöjd, om du frågar mig. Inte så höstlikt tyg kanske men definitivt ett kökstyg. Hög av framgång sydde jag sedan ett draperi till överskåpet till kyl och frys (blev inte jättebra men det blev något) och en duk till storkillen (som han upptäckte direkt när han kom hem, det bådar på gott för kommande karriär hos flickvänner) och en gardin hos storkillen också (som han accepterade, bara en sådan sak). Sedan kunde jag dra igång resten av lördagen.
Och så dammsuga varenda dag, samma sak med duscha och borsta tänderna. Varje dag, kanske till och med två gånger om. Vem vet vad busigt man kan hitta på. – Jag måste faktiskt dammsuga idag med. Min kära man kan alltid vara lite förvånad över hur ofta jag dammsuger men visst bör man dammsuga minst 3-4 ggr i veckan, speciellt i kök och hall? Och så har jag både duschat och borstat tänderna. Det var någon som kommenterade att jag inte hade lagt in sova och slappa. För att ni inte ska vara alltför oroliga vill jag gärna säga att jag både sovit och slappat. Igår så jag tex Harry Potter, del 5 med mina barn. Det var trevligt och storkillen bjöd på chips.
Jag hoppas att er helg också varit bra! Nu rockar vi igång den här måndagen!
Jag ska försöka åteta lite struktur och rutiner i mitt liv så jag vet att det faktiskt blir något gjort här hemma, både med skrivandet och andra saker. Jag vet inte hur det är med er men om jag inte har mycket inbokat i min kalender så blir det inget av något alls. Därför tänker jag nu aktivt boka in saker så det ser fullproppat ut och således få mer ut av livet. Logiskt, eller hur.
Detta är mina planer i helgen, i oblandad ordning:
Ta in dynorna från utemöblerna och tvätta upp dem
Träna, minst två gånger
Gå långpromenader, med eller utan familj, kanske hitta en svamp
Följa storkillen via app då de spelar innebandycup i Sandviken och jag är rasande nyfiken på hur det ska gå för dem
Skriva protokoll för föräldramöte för innebandytjejerna
Skriva en ordentlig agenda för höstens skrivande och aktiviteter för att ta detta på allvar igen
Röja garderoben för kläder som jag nog aldrig mer kommer att ha på mig
Fika hos bästa systerdottern och hennes kille för att få se deras nya lya
Putsa fönster, o yes, putsa fönster så jag kan se de härliga höstfärgerna
Och så dammsuga varenda dag, samma sak med duscha och borsta tänderna. Varje dag, kanske till och med två gånger om. Vem vet vad busigt man kan hitta på.
Det är naturligtvis ingen här som blir speciellt förvånad över att en viss pandemi har legat över oss som en varm och blöt yllefilt sedan mars i år. Kanske ni som jag trodde att efter sommaren skulle detta vara överspelat och en del av vår historia. Istället har jag inhandlat munskydd, slitit ut mina pyjamasbyxor och tar långa morgonpromenader för att överhuvudtaget komma ut en sväng. Därtill har alla kontakter med nära och kära begränsats och flyttats utomhus.
Men vi ska inte klaga. Vi lever, har tak över huvudet, mat på bordet och toalettpapper i mängder. Jag tänker dagligen på alla de som slitit och sliter på sjukhusen. De som försöker hålla covid19patienterna i liv och även göra deras tid på IVA värdig och fin nu när anhöriga inte får komma in på avdelningarna. Själv sitter jag där jag sitter, tittar ut genom samma kontorsfönster som för över ett halvår sedan och väntar på att barnen ska komma hem. Visst, alla mina inbokade signeringar, författareföreläsningar och bokevent blev inställda med omedelbar verkan och med en oviss framtid framför sig. Som sagt, vi ska inte klaga, vi lever.
Men jag ska vara ärlig med att säga att jag nog trodde mitt skrivande skulle ta sig över andra dimensioner vid den här tiden. Med så mycket tid här hemma, barnen blivit stora och massor av deras aktiviteter inställda trodde jag skulle spilla över i både ett och tre bokmanus. Bara så där. Det trodde jag. Faktiskt, på allvar.
Idag vet jag bättre.
Antal ord skrivna på ett bokprojekt är lätträknade. Antal timmar jag funderat på ett bokprojekt är lätträknade. Antal inlägg på bloggen, tja, det ser ni själv i historiken. Men hur kunde det hända?
Jag tror faktiskt att jag mår bäst när det är hög fart, massor av människor med god energi runt mig och ett fullmatat schema. Därimellan ska det finnas tid att stänga in sig på kammaren och hamra ut en text som man gått och funderat på under dagen.
Det här – jag har samma pyjamasbyxor och orkar inte duscha för jag ska ändå inte träffa någon – temat jag kört på sedan mars är inte bra, inte bra alls. Nu tänker ni, men barnen då? Mr Underbar då? Räcker inte det? Är hon inte lite väl kräsen nu? Jo, så glad och tacksam för att de en efter en trillar in genom ytterdörren och ropar sitt pigga hej,
Men särskilt inspirerande till en dialog i ett manus är det kanske inte. Då är det lättare att sluka ytterligare en säsong av vad som helst på Netflix och SVT play.
Som ni ju alla vet är social distans det nya rosa och så lär det vara ett tag. Jag vet inte om jag ska bara glömma mina manus och blogg till världen landar i en mer normalt läge igen eller om jag ska tvinga mig att sätta mig vid datorn en timme om dagen (precis som nu). Jag vet faktiskt inte. Inte alls.
Vi har tidigare gjort reklam för ett kommande litterärt event ”Bokdrömmen som blev förverkligad – författarna berättar hur”. Precis som förra gången strömmade det in anmälningen MEN det kom också mail där folk gärna ville komma men var oroliga för att vistas i folksamlingar dessa Corona-tider. Det har vi all respekt för så därför tog vi idag beslutet att skjuta fram vårt event tills omvärlden har lugnat sig något.
Alla som redan har anmält sig och betalt kommer givetvis få pengarna tillbaka. Håll koll här när det kommer ett nytt datum så du inte missar årets mingel-event!
Det är så himla skönt att ha Google Alert på mina egna böcker för då behöver jag just inte googla på mig själv hela tiden för att se om någon läst och tyckt till om mitt skrivande. I går poppade det in en recension från Eva Boktokig som hade läst ”Nu sticker jag!”.
Som en direkt uppföljning av det omtyckta och uppskattade eventet ”Förverkliga din bokdröm – förlagen berättar hur” kommer nu ”Bokdrömmen som blev förverkligad – författarna berättar hur.” På scen finner du Mikael Sandlin och moi, Eva Ludvigsen. Vi kommer att dela med oss av våra bästa tips runt följebrev, marknadsföring, agent eller inte, signeringar, bokreleaser och hur det kändes att få en titel översatt till ett annat språk. Som skrivande person är detta ett event du inte får missa, helt enkelt.
Vi utlovar svar på bokfrågor, mingel med likasinnade och till det ett glas vin och lite snacks.
Nej då, kära bloggen. Jag nonchalerar dig inte alls, lever i allra högsta grad och har alla fingrar i behåll. Tårna med för den delen, ifall någon undrar. Nej, anledningen för att jag inte skriver på dig, min kära blogg, är nog mest… Tristess… Lättja… Netflix… Sömnbehov.
Nej, det är inte du, det är jag. Jag lovar. Du är fin, kära blogg. Du har inte gjort något fel. Jag behöver bara en paus, en liten vila. Kanske en vecka. Kanske flera år. Vem vet. Vem vet egentligen vad som står i stjärnorna. Och förresten, som min farfar skulle ha sagt ”Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död.”
Så det så.
Jag återkommer. När jag har något att säga, när Netflix slutat visat serier och Facebook inte uppdaterar sina inlägg mer. Jag återkommer när jag tror att någon lyssnar på det jag trodde jag ville säga. Jag återkommer, vi säger så så länge.
Här kan du följa min resa genom skrivandet och hur böckerna letar sig fram till läsarna.
Vill du komma i kontakt med mig? Maila på evaludvigsen@hotmail.com. Följ mig på Instagram och Twitter, @evaludvigsen
Nu sticker jag!
Drömmen blev du
Lova för alltid – del 2
Som ett myggbett, flera gånger om dagen – Majken får typ 1 diabetes
Nybörjarhandbok i typ 1 diabetes- Det är ju bara en spruta
Eva Ludvigsen 