En dröm om ICE-personer

Häromnatten hade jag en besynnerlig dröm. Jag gick på gågatan inne i Uppsala, släpande på en stor bal med toapapper och en barnvagn, marinblå, det minns jag alldeles bestämt. Eftersom bussarna inte tar kontakter fick man gå till en person vid pressbyrån som drog kreditkortet. Tydligen var det även hos honom man skulle betala toapappret. Väldigt logiskt.

I alla fall.

Han bad att få min telefon. Eftersom jag är galet naiv räckte jag över den till honom. Han började bläddra igenom min adressbok (sa jag att han var lite snygg också..) och hittade fram till min ICE-person. Ni vet, In Case of Emergency person. Den som ambulanspersonal osv kan ringa när det har hänt en olycka eller så. Väldigt bra i en adressbok.

Han frågade vem personen var och jag förklarade, helt naturligt, att det var Mr Underbar. Han rörde inte en min. Jag hade ju liksom också en barnvagn med mig så det var inte flörtläge, tänker jag nu så här i efterhand.

I alla fall.

Då säger han, har du en annan ICE inlagd? Jag säger att nej det är bara min man. Då säger han att sannolikheten att jag och min man är på samma olycka är ju ganska stor så vem ska de då nå. Båda han och jag är ju döda/svårt skadade och barnen ska hämtas på skola. Typ så. Han sade att det är rätt vettigt att lägga in ICE 2, typ en bästa kompis eller kusin som har alla kontaktuppgifter om barnen osv.

Vet ni var? Det är ju faktiskt sant. Nu funderar jag på vem som bäst kan vara min ICE 2 person. Gärna någon i Uppsala med omnejd så de snabbt kan hämta barnen och ta över ruljansen igen.

Har ni en ICE 2 i era telefoner eller kör ni också med partnern?

Mina sexscener har fått beröm

För alla som följer mig på bloggen, läst mina böcker och känner mig IRL vet att det där med sexscener är inte det lättaste. Det är något jag drar mig för, något jag plågar mig igenom och sedan skäms så jag dör när det är klart. Därefter vill jag inte ens tänka tanken att någon jag känner ska läsa det jag just har skrivit.

Typ så.

Så jag har haft mina vägar att komma runt problemet. Olika för varje manus.

Men när jag skrev ”Var det inte värre än så här?” röt käraste Anna-Maria Jansson från Debutantbloggen till. ”Du måste fixa det där. Stäng dörren, ta en glas vin och sätt igång. Hur svårt kan det vara?”

Svårt, stammade jag, som hatar kritik, svårt ska ni veta. Förbannat svårt.

Och så drämde hon till med det där hemska:

”Jag utmanar dig att skriva nästa sexscen i helgen. Bara flöda på. Skriv utan tankar på läsarna. Skriv som om du såg en film framför dig.”

Klart jag blev arg. Klart jag blev utmanad. Klart jag var tvungen att genomföra. Helgen skulle jag tillbringa på konferens i Berlin. Dörren var låst, jag hade druckit vin till middagen, timmen var sen.

Om man inte kan göra det nu, när ska man då kunna göra det.

Så jag gjorde det. Sexscenen på sida 198 i boken. Såg allt framför mig, föreställde mig lokalerna på BMC. De röda dörrarna, de grå borden och den svaga doften av bananskal och kaffe som alltid verkar dröja sig kvar i små undervisningslokaler.

Efter fyra sidor var jag helt färdig, röd som en kräfta och slog ihop datorn. Jag har inte läst scenen efter det. Totalvägrar. Tänker att gör jag inte det finns den inte. Typ.

Tills en kär läsare hörde av sig. Hon har läst att jag har skrivit med stor behållning. Nu frågade hon ifall jag hade haft hjälpt med sexscenerna. Hon kände inte igen skrivsättet, tyckte det var hett och ångande. Inte alls det där ”de tog varandra i handen och gick in i sovrummet” som annars kännetecknar mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Tack? Ja, kanske det.

Som vanligt valde jag att gapskratta och schabbla bort det. Det brukar ju fungera så bra…

Frågan är ju bara om hon har rätt. Jag vet inte… Vad tror ni?

Jag har blivit med roll-up

Det tog en vansinnig tid att komma till skott men nu är roll-upen här och jag är nöjd.

Vad tycker ni?

En sådan magisk recension

Här och nu lever vidare och det gör den utan att skämmas för sig. Har ni läst den här recensionen? Underbar!

En magisk skrivarvecka på Fårö

Förra året frågade författarinnan Camilla Davidsson ifall det fanns något intresse att samla likasinnade på hennes Bed and Breakfast på Fårö, Gotland. Veckan som planerades var precis samtidigt som vi befann oss i sommarhus i Danmark, så jag tackade nej utan att tänka mer på saken.

Förrän alla bilder från ön överflödade i flödet. Det såg roligt, vackert och härligt ut. I en enda salig blandning. När våren kom började flödet istället överflödas av inlägg som ”drömmer om att snart få träffa er alla på Fårö”, ”tittar på gamla bilder för att överleva fram tills vi ska upp på färjan igen”. Osv osv.

Ja ja, tänkte jag i mitt stilla sinne. De har nog inte bättre för sig för så där bra, magiskt och religiöst kan det nog inte vara.

I år fick jag välja mellan bokmässan, skrivarkliniken och Fårö. Schemat i augusti och september är alltid väldigt tajt så det finns inte något buffert för fler saker. Utan att tveka valde jag Fårö, fast jag skulle kunna åka till bokmässan med tre nya titlar i bagaget. Jag skulle dessutom få tid att redigera en massa och det behövde jag. Som sagt, vardagen till hösten är alldeles för pressad för att få tid till något.

Så jag packade väskan, missade bussen, övertalade Mr Underbar att han skulle köra mig till färjan, blir hämtad av Anne-Lie, inser att jag har missat dag för hemresa och sitter hela bilresan över Gotland och försöker febrilt boka antingen nya biljetter eller barnvakt. Lite stressigt, lite hetsigt, inte direkt skrivarglädje.

Jag var inte helt lugn när jag kom fram till Fårögården, snarare en anings uppstissad. Vi hälsade glatt på nya och gamla bekanta och fick våra rum.

Och sådana rum! Jag föll pladask och ville aldrig mer åka hem. Sedan tog vi en promenad på stranden. Och vilken strand. Vilket hav. Jag ville aldrig mer åka hem.

    

Middagarna intog vi på Fårögårdens fantastiska restaurang, där vi också åt frukost (i två timmar..). Sedan gick vi tillbaka in i samlingsrummet och skrev vidare eller pratade om processer. Allt i en salig blandning.

  

Dagarna utkristalliserades till:

Vakna runt 5.30. Tassa ner i pyjamas för att fixa kaffe. Skriva och/eller läsa lite. Duscha, gå lång promenad på stranden. Äta frukost med gänget (och getingarna) i evighet. Gå in i samlingslokalen för ett två-tre timmars långt skrivarpass. Packa påsen med frukt, vatten och kvarg och sedan gå ner till stranden för bad och läsning i ett par timmar. Tillbaka till samlingslokalen för ytterligare ett skrivarpass. Middag runt 18 på Fårögården och sedan socialisering och stora gapflabb.

Typ så. Och däremellan var det inbokat två signeringar, vilket var bra för då behövde jag inte åka hem med de böcker jag släpat med mig. Förutom de böcker jag nu köpte av alla andra förstås.

  

Sista dagen satt jag uppkrupen i fönsternischen och summerade veckan. Fyra manus var inlämnade till olika förlag. Jag hade fått ett telefonsamtal när jag satt på stranden där ett stort förlag bara ville lyfta en tanke om att jag nog skulle passa att skriva mer i svensk miljö och det ville de gärna att jag började med att skriva (vem kan säga nej till något sådant? Fem kapitel skrivna och fler är på väg).

Lägg till oändliga samtal om karaktärer, skrivteknik, förlagssnack och ska vi inte bara boka in en festival i vår. Sådana grejer. I en rasande mängd och röra.

Ja, jag förstår alla inlägg från förra året. Den magiska bubbla de då befann sig i och komat som inträffade när alla kom hem igen. Jag ser också att även jag kommer sitta där i mars 2016 och ösa ut inlägg som ”kan det inte vara augusti snart, läääängtar.”

För så var det. Så blev det. Och himmel vad jag längtar tillbaka.

Kram på er alla från Fårö, vi ses om ett år igen! Nu flyger vi mot nya mål!

Världens längsta bokbord och så jag!

På söndag kan man strosa ner i centrum i Stockholm och uppleva världens längsta bokbord. Där, ungefär vid PUB-huset kommer jag och härliga IDUS-kollegor stå med våra böcker (och massor av annat gott, har jag hört).

Eftersom jag har barn med mig befinner jag mig på plats mellan 10-14 så där ungefär. Kom förbi, få er en snack och handla in de titlar ni inte än har hunnit med.

Välkomna!

Lyssna på radiointervju här

Idag troppade jag in på Radio Uppland där Radio Värmland lånat en studio för min räkning. Målet var naturligtvis att prata om Cassandra och Fredrik i ”Var det inte värre än så här?”.

Här kan du höra resultatet. Ungefär 2.15 in i programmet.

Trevlig helg!

 

Intervju i Radio Värmländ idag klockan 8.15

Häromdagen ringde Radio Värmland. De hade nosat upp att min ”Var det inte värre än så här?” har viss Värmlandsanknytning. Det är helt sant. Huvudrollen Cassandra har fyllt hästsläpet och drar från Årjäng i Värmland för att börja medicinstudierna i Uppsala.

Och det vill Radio Värmland prata om. Så de har bokat en studio i Radio Upplands lokaler så jag är på väg dit och ska sätta på mig hörlurarna.

Kom nu ihåg att ratta in radion på Radio Värmland och hör mig INTE prata på dialekt..

Men åååå! Hon rör mig till tårar!

Det är fan inte ofta det händer. Någon enstaka gång när barnen står på scenen och sjunger så tårna krullar sig. Eller när de jublar sig fram på fotbollsplan.

Men för min egen del. Nej, mig rör man inte till tårar så lätt.

Så fick jag syn på detta inlägg och var tvungen att maskera en handrörelse över kinderna.

Annika och jag började vår skrivarkarriär tillsammans med att hamna på samma skrivarkurs. Eftersom vi skrev i samma genre så höll vi kontakten. Alltid kunde vi hjälpa varandra med kontakter, karaktärer eller grammatik. Precis samma vecka signerade vi sedan kontrakt för våra debutmanus på Frank förlag. Rest is history som det brukar heta.

Förutom att Annika i dagarna precis släppt bomben att manus nummer tre inte kommer ut på eminenta Bokfabriken, där tvåan kom, utan på Norstedts. NORSTEDTS! Jag dog stora stoltheltsdöden när jag läste det. Så sjukt roligt och vilken resan hon har gjort på tre år. Och henne känner jag.

Så fint, så otroligt glad blev jag för inlägget. Tack!

Det var en ÄRA att få peta ut stickor i de skrivarkänsliga fingrarna. En ÄRA!

Releasefest för Katarina Bivald

När jag läste ”Läsarna i Broken Wheel rekommenderar” trodde jag på fullaste allvar att det var en översatt författare med flertal böcker bakom sig. Välskriven, driven och med en annorlunda handling. Inget spektakulärt, bara annorlunda och väldigt väldigt bra.

Och så fattade jag att det var en svensk debutant! 

Häromdagen fick jag den stora äran att deltaga på dopet av hennes andra bok. Jag drog till Hufvudstaden. Fick chansen att äta middag med Norsteds stora stjärnsmällkaramell, Annika (min forna goda kollega) och fler av dessa underbar författare. Ååå vad jag gillar att hänga med dem! Vad gjorde jag innan jag började skriva…?

 

Katarina sken som solen i sin svarta klänning och skrev i böcker så pennan glödde. Sedan höll hon ett bejublad powerpointtal med stående ovationer som resultat.

Naturligtvis slängde jag fram min nuna också och gjorde oss en groupie.

Tack Katarina för att jag fick komma på din stora bokdopdag!