Netflix dödade min kreativitet

Häromdagen upptäckte jag att serien jag tittar på när jag står på löpbandet skulle utgå om fyra dagar och jag hade bara hunnit igenom halva första. Egentligen var serien inte jättebra men den passade väldigt bra att ha som underhållning när jag tränade. Inte för allvarlig, inte för mycket att tänka på och om jag missade en minut eller två så gjorde det ingenting.

Man har väl inte vinnarskalle för intet. Jag satte mig den på att se igenom alla fyra säsonger på fyra dagar. Jag stormtittade, i alla lägen. När jag hängde tvätt, när jag nattade barn, när jag satt på flyget (det var faktiskt väldigt smart, att jag inte har tänkt på det) och under hotellkvällarna jag precis har haft. Kvällar då jag annars alltid hinner med att skriva ett kapitel, göra en baksidestext, skapa marknadsföringsmaterial eller helt enkelt få iväg ett mail. På dagarna, då jag vanligtvis har en dialog eller kapitel att fundera på, hade jag istället huvudet fullt av den här serien. Hur ska det gå? Vem får vem? Och varför är det alltid så mycket blod överallt men alla verkar så coola?

Sådana saker. Inget om mitt eget projekt, drömprojektet jag så länge gått och suktat efter. Inte en sekund, faktiskt. Inte ens ett sug efter att skriva.

Nu har jag sett klart alla fyra säsonger. Jag kan lova er att det dröjer innan jag gör något liknande igen. Det dödar helt enkelt min egen fantasi. Min egen kreativitet. Hädanefter får Netflix bara hänga med till löpbandet. Det blir bäst så.

I påsk ska jag bara fiska, åka snöskoter och dricka kaffe i solen. Sedan ska jag fundera på att bli kreativ igen.

Kör försiktigt alla som ska till Blåkulla! Glad påsk!

Varför ha åldersnoja när man kan ha livsnoja?

Häromdagen var jag hos banken för att få lite rådgivning kring privatekonomin. De tär alltid bra att få rensat upp bland pensionssparande, bankkonto och lägga om lån. Efteråt känner jag mig så duktigt vuxen, inbillar mig för en dag eller två att jag faktiskt har koll på det här. Koll på vuxensakerna.

En sak under mötet som jag reagerade på, och efteråt fick fundera lite på, var när bankkvinnan nämnde min ålder och hur långt jag har kvar till pensioneringen.

Alltså… Jag är inte 44. Inte ens 40. Kanske på sin höjd 37. Men 44… Har jag dryga 20 år kvar till pensioneringen? Vad ska jag göra då?

Imorse plågade jag mina barn med att jag ville att de skulle skaffa barn tidigt så jag fick bli en aktiv och engagerad farmor/mormor. Gärna om så där cirka 20 år. Sötnosen undrade om det var okej ifall hon skaffade sig en pojkvän först. Det fick jag ju säga okej till. Mr Underbar var inte lika road över mina planer, han höll tillbaka och sa att det skulle gå fint om 30 år också.

Men alltså. Då är jag ju jättegammal.

Grejen är den, och det här har jag funderat en hel del över utan att komma fram till konklusionen. Jag har ingen åldersnoja. Har aldrig gått igenom en ålderskris, hade inga problem rent psykiskt att bli både 30 och 40. Ser fram emot att få planera 50-årsfesten. Vilar gott i den person jag är idag. Vill inte ha tillbaka osäkerheten, blygheten och nervositeten från unga år. Jag har inga som helst problem att bli äldre, på något sätt. En rynka här och där, totalt grått hår, hängande rumpa och bröst. Det gör mig ingenting.

Inte heller har jag dödsångest. Precis som med allt annat så oroar jag mig för den biten när det finns något att oroa sig för och eftersom jag inte vet vad som händer efter döden finns det inget att ha ångest för. Lätt som en plätt.

Däremot börjar jag uppleva en livsnoja. Det är större än åldersnoja och dödsångest tillsammans, om ni frågar mig. Vi har ju bara ett liv. Det livet pågår runt omkring oss hela tiden. Just nu. Och där försvann det genast en minut. Vad gjorde jag med den minuten? Levde jag den fullt ut, helt igenom njöt av att befinna mig i den minuten? Och nästa minut, hur hanterar jag den. Skrattade jag, såg jag mot solen och drömde om våren, träffade jag en annan människa och fick ny energi?

Jag har alltid sagt att kriser av olika slag kan vara styrkande när man kommer ur dem. Att befinna sig mitt uppe i dem, utan kraft att ta sig ur, är energikrävande och dränerande.

Och under den tiden passerar livet förbi.

Gör jag rätt saker med mitt liv? Pressar jag mina gränser så mycket som jag borde? Skrattar jag tillräckligt ofta och får mina barn en positiv barndom från min närvaro? Är jag den människa jag borde vara, vill vara? Vem vill jag vara? Reser jag tillräckligt, i sinnet, i själen, med barnen? Använder jag mina pengar på rätt sätt eller sparar jag bara på hög? Får andra människor ut något av att befinna sig i min närhet? Borde jag skippa skrivandet och hitta en annan hobby?

Livsnoja…

Vi har bara ett liv och det pågår just nu.

”Boken är absolut en av de bästa i genren Feelgood jag har läst i år”

Men snälla söta rara. Ni måste förstå min begeistring när Här och nu, som kom ut första gången på Idus förlag 2014, blev till pocket och ljudbok på Lind & Co ett par år senare, fortsätter att hitta läsare. Fortsätter att beröra folk, får dem att skratta och gråta. I bokbranschen heter det ofta att en bok är död efter ett halvår men hej hej hej.

Klicka in hos Monica Iveskölds blogg och läs hennes recension om Här och nu. Sedan skuttar ni iväg till bokhandeln, eller klickar er vidare till nätbokhandlarna, och inskaffar ert eget exemplar så även ni får skratta och gråta. Varför inte hitta första utgåvan från Idus förlag och se om det finns några skillnader.

”I allra sämsta fall får jag invänta att Eva skriver en ny bok”

Häromdagen skrev jag att Här och nu hittat en ny läsare och fått finfina recensioner. Samma läsare, Kaela, tog sig även tid att läsa min debutroman, Lova. Härligt nog gillade hon även den. Klicka in här.

Jag gillar verkligen slutklämmen: Själv ska jag söka efter flera böcker av Eva som det är möjligt att lyssna på! Men – däremellan ska jag läsa en annan bok – för att dra ut lite på äventyren med Eva Ludvigsen. I allra sämsta fall får jag invänta att Eva skriver en ny bok – men det är å andra sidan något som verkligen är värt att vänta på!

Läsare. Som jag gillar dem!

Spoiler recension om Här och nu

Det är kanon att kunna använda sig av Google Alert för helt plötsligt dimper det ned ett mail i inkorgen som meddelar att någon av mina böcker, eller jag, har varit omnämnd på sociala medier. Flest gånger handlar det om boken ”Här och nu”, vilket är härligt då boken varit en del av boklådorna sedan 2014 men fortsätter att hitta sina läsare.

Denna gång kommer recensionen från Kaela. Hon lyssnade på Här och nu via Storytel och insåg vad smidigt det var med ljudböcker samtidigt som man utför rätt trista saker som vika tvätt, stryka och städa. Första delen av recensionen kan ni läsa här. Och ett par dagar senare avslöjade hon hela slutet här (spoiler varning).

Kort och gott, läs boken.

 

Tävla om en livs levande författare

För bara ett par år sedan, när jag var wannabee-debutant som författare tog jag alla chanser jag hade för att träffa livs levande författare. Det var mingel, bokreleaser, skrivarkurser, läsa och kommentera bloggar. Min tanke var att tanka ur dem så mycket information som möjligt, lära mig massor av bokbranschen och hur man kommer in i den samt även få en anings stjärndamm från deras gloria över mig.

Är du debutant? Drömmer du om att skriva en bok men vet inte hur du ska komma igång? Har du ett manus som du inte vet vad du ska göra med?

Tillåt mig då att tipsa om en tävling där första priset är Anne Liljeroth, en högt skattad författare, erfaren livsmänniska och väldigt väldigt klok. Klicka in här. Det här är exakt en sådan tävling jag hade gett mig den på att vinna för ungefär fem år sedan. Nu har ni alla chansen.

Dessutom bor hon fint.

Lycka till!