Så var det dags för sista stoppet på vår Upplandsturné. Bilen ställde vi mot Enköping som tog emot i vackraste blomsterprakt och solsken vid ån. Som jag sade, ett flertal gånger, i går ”Hade jag inte redan varit bibliofil hade jag blivit det nu”.
Herre min dag vad biblioteken har levererat denna vecka. Med sina vackra byggnader, proppfulla av böcker och livsdom, mysiga bibliotekarier som dukat fram våra böcker samt tagit reda på vilka andra böcker som ingår i #Älskanoveller.
I Enköping var tog buffén rekord när Emmelies mamma fick bestämma.
Som vanligt (vi börjar ju få lite världsvana) var det fullsatt och stolarna räckte inte till. Som vanligt slog nervositeten till ungefär samtidigt som det var dags att gå på scen. Än värre var det när man står och lyssnar på de andra som så lugnt och fint pratar om deras skrivarliv och läser högt ur novellen. Det enda jag kunde tänka på var ”tala långsamt, tala långsamt”. Det kan låta banalt, men långsamt är inte direkt mitt tempo. Däremot inser jag ju att det finns ingen mening att speeda genom en text som folk kommit för att lyssna på. ”Andas, långsamt, le”. Typ så.
Eftersom vi var i Enköping fick Emmelie börja. Det gjorde hon med den äran, fast hon försökte få oss andra att tro att hon var nervös. Ser ni bakgrunden, utsikten bakom våra ryggar? Om folk inte ville vila ögonen på oss fanns det sannerligen annat att hänga blicken i.
När det var min tur tog jag upp vår recension i Dast Magazin och berömde Rose som blev omnämnd som en av de bästa novellerna i boken. Det gör mig fortfarande rörd. Så glad. En sådan skjuts ut i det skrivande livet. Grattis Rose!
När allt var över och slut för denna gång var det dags att möta publiken. Böckerna revs bort från bordet, även min Här och nu och Lova fick följa med andra hem. Vi skrev för glatta livet och tog betalt med kort som om vi inte gjort annat. Pratade skrivande med ungdomar, mötte Håbo bibliotek som kommit dit enkom för vår skull. De ville att vi skulle vara med i deras projekt till hösten. Vi! Upplandsgänget! Utan tanke och titt i kalendern tackade vi ja. JA TACK!
Emmelies pappa hade fin kamera och tog gärna bilder på en utmattad men glad skara.
Den bilden blev så kanonbra att vi kunde nog använda den i vårt kommande marknadsmaterial. Vi ser så proffsiga ut och glada. Och boken finns med och grönskan runt omkring. Ett vackert minne för denna, något hektiska, vecka.
Och sedan släppte vi handbromsen och jublade ett tag.
Tack Upplandsgänget för vår turné. Nu vässar vi gaddarna för nästa event.
Eva Ludvigsen 