Idag blir det selfies på vink

Alla Debutantbloggarna visar sina ansikten och vinkar. Så även jag. Och några kidz. Kolla in oss och vinka tillbaks.

Gott nytt år!

Mitt absolut sista inlägg på Debutantbloggen

Ett år går så fort. Nu ligger snart 2013 bakom oss. Ett år som gick i rasande fart. Vad mycket som har hänt. Både bra och dåligt, men i allt har jag lärt mig massor. Vuxit som människa (och inte bara på grund av julknäcken…).

Idag är det mitt absolut sista inlägg på Debutantbloggen. Det har varit en ära att få sätta ord på min egen skrivprocess. Få dela mina åsikter med likasinnade och dessutom få uppleva att de tar sig tid att ge en kommentar.Tack!

Gott nytt år och ett härligt 2014 önskar jag er alla!

Årets sista julafton

I dag gick årets fjärde julafton av stapeln. Det har varit paket och gäster mest varje dag och barnen är överlyckliga. Bara snön som fattas…

Just denna dag inledde vi med ett riktigt långbad på Fyrishov tillsammans med kusinerna. Jag tror minsann vi var där från klockan 9-14 utan att pausa ett enda dugg. I bilen på väg till middagen somnade barnen som stockar. Det var inte utan att jag hade lust att sova tillsammans med dem.

Egentligen är traditionen med min närmaste familj att vi samlas för julbord. I år blev det ju lite sent för det så det blev pizza. Efter Fyrishov kan jag lova för att kidzen (och jag) kastade i oss både mat och dricka på nolltid. Speciellt Lilla Hjärtat och Lilleman slickade tallrikarna och lämnade inte en smula över till hundarna (eller vad man nu gör med rester..).

Därefter blev det biltur hem till mormor och utdelning av alla julklappar vi än inte fått. Bland annat vankades den hemliga klappen från tomten. I år fick jag ansiktsbehandling. Jädrans vad det ska bli skönt. Ska bara hitta en tid i kalendern.

Kidzen njöt av att hänga med kusinerna och vi föräldrar fick en chans att prata. Eller bara sitta tyst och stirra in i väggen. Ibland är även det väldigt skönt.

Tills Lilleman satte fingrarna vid toalettens gångjärn och drämde igen dörren.

Jag säger, fingrarna blev platta. Ja, nu var det ju inte så att jag rusade fram för att undersöka skadan. Där är jag inte tuff direkt. Själv satt jag med händerna för både ögon och öron och krullade tårna av rädsla för hur fingrarna skulle se ut och hur högt blod egentligen kunde spruta.

Lilleman har brutit en arm förut. I påskas. Då grät han visst i en två tre minuter och sedan hankade han sig fram. Det tog oss tre dagar att fatta att armen nog faktiskt var bruten.

Skämskudde på den.

Nu grät han en halvtimme. Endast vinddruvor och Nicke Nyfiken kunde lugna ner honom. Det verkar inte vara något brutet, jag har vågat titta, men det är svullet och jag kan mycket väl föreställa mig att det kommer dunka rejält i fingrarna i natt.

Årets sista julafton. Fyrishov, pizza, ansiktsbehandling och klämda fingrar få väl vara sammanfattningen på den dagen. Och så var den väldigt trevlig. Så där överlag. Fram tills gångjärnen…

Testläsarna har gett sina synpunkter på ”Här och nu”.

Häromdagen hade jag ett par testläsare på middag. Smörjde dem först med middag och vin. Toppade med glass och sedan godis.

Ja, jag var nervös. Att lämna ifrån sig Här och nu till ett par testläsare känns alltid som Bambi på hal is. Tänk om de somnade på första sidan, tänk om de hatade Nate, tänk om de inte fattade historien?

Ni fattar…

Jag hade inte behövt oroa mig….

Kommentarer från testläsarna:

”Herregud Eva!!!! Vilken bok, älskar hur du skriver!! Gick inte att sluta, du fick mig att känna att jag var med i boken”

”Nu har jag läst klart. Vilken bok… Jag har läst utan att andats, skrattat och fällt en hel del tårar! Den var helt UNDERBAR! Jag blev som i trans. Gud vad du är duktig på att skriva! Det känns som om jag varit med Ingrid & Nate hela tiden. Vinet är slut och jag med – puh! Det är utmattande att vara så känslomässig en fredagkväll. Tack Eva för en makalös upplevelse!”

”Helt allvarligt!!! Jag är helt förstörd, tårarna bara sprutar Säg för guds skull att den slutar lyckligt, annars klarar jag inte av att fortsätta läsa. Hur ska jag kunna somna nu?????”

”Nu är jag klar med boken!! Länge sedan jag läste en sådan känslosam bok. Tar till mig en undermening, att försöka leva mer här och nu! Den berörde mig verkligen.”

Panik i soffläge!

En unge har krupit upp i sängen med en film. Den andra ungen kröp i en one-piece efter badet innan sängen lockade med… en film. Den sista och yngsta ungen ville hellre spela spel. I pyjamas. I sängen. Mr Underbar har dragit ned på stan.

Med andra ord, det är tyst, skönt och lugnt hemma hos oss. På min teveskärm är det Tv4-nyheterna. När det hände sist minns jag inte ens.

Naturligtvis borde jag skriva mig ett helt kapitel i rena farande flängen, nu när tid finns. Har ju inte så många kvar innan det är dags för vila, redigering och testläsare.

Men nej, dokumentet är öppet, sistskrivna kapitlet (och lite av ett spännande sådant) är framscrollat. Där tar det dock stopp. Totalstopp.

Försökte med choklad. Ett glas vin. Försökte fylla en tvättmaskin och diska upp middagen. Försökte läsa igenom det sist skrivna.

Men nej.

Totalstopp.

Så jag tänker att jag lägger ned skrivandet för i kväll. Förhållandena är helt enkelt alldeles för idealiska. Det verkar som om jag är en person som skriver under press, under lite märkliga former (typ på bussen på väg hem eller med tre barn i knäet). Inte såsom ikväll.

Jag tror jag ska se klart på nyheterna och sedan drista mig till en film. Eller varför inte en bok. Varför inte gå och… Nej just ja, ska ju natta barnen runt 20. Sedan är det nattinatti för mig. För så är det ju alltid.

Skrivandet får helt enkelt ta tid en annan dag.

God fortsättning på er!

Vilken anstormning!

Jag fick ord som ”modigaste inlägget ever”, ”jag ska vara först att läsa din nya bok”, ”du är en stark kvinna.” Osv osv. Massor av kommentarer.

Bara för att jag sade som det var. Berättade hur det också kan gå till. Att allt inte är framgångssagor och en dans på rosor.

För så är det inte i någon som helst bransch. Där finns verkligheten också och den brukar vara rätt hård och kontant. Fast modig vet jag inte… Jag är ju inte direkt känd för att ta risker. Har ju fobi för det mesta. Men okej.. Någon gång vill jag gärna vara modig så då tar jag komplimangen till mig.

Men stort tack till alla er som läst, engagerat er och skrivit ett par ord. Både offentligt på bloggen men även privat över Facebook eller mail. Historierna är många, och inte alla vackra.

Det värmer, stöttar och gläder med era ord. Det gör min tro på att den här skrivvärlden är full av inspirerande människor som, precis som jag, brinner för att skriva. Jag är stolt av att vara en del av alla er.

Vi ses någonstans i minglet! God fortsättning.

 

”Håll käften, gubbe. Jag läser!”

Jag menar, är det inte bara den bästa komplimangen ever? Om min bok Lova, menar jag. Personen i fråga var på romantisk weekend med sin man. Prag vill jag minnas. Hon var en av de första som köpte Lova av mig, faktiskt för att hon hörde radiointervjuen samma dag som boksläpp. Sedan hade hon visst släpat boken både hit och dit under semestern men det var alltid middagar, vindrickande, datorer och internet som lockade mer än att öppna pärmarna. Det kan man ju förstå.

Så åkte hon alltså på romantiskt weekend. Tydligen hängde Chris och Lova också med. Och då började hon läsa. Som hon sade, ”både säng och kudde var ju sköna så varför inte en god bok?” Tja, rätt där med.

Mannen ville prata, umgås och kanske utnyttja den bekväma sängen. ”Håll käften, gubbe. Jag läser!”

Tur att den går fort att läsa ut den där boken jag har skrivit för onekligen tycker jag synd om gubben. Fast lite roligt var det ju också. Nu vågade jag aldrig fråga men man kan också hoppas på att hon hamnade i ett rosa skimmer efter hon smällt igen pärmarna och det var kvar ett par timmar av weekenden. Jag förutsätter att det var så. Känns bättre då.

”Håll käften, gubbe! Jag läser.”

Var händer nu med manus två? Och alla de andra manusen i hårddisken?

På bara ett år kan det hända saker. Det svänger snabbt och man får börja klättra igen. Läs vidare vad som hände mig, Ingrid och Nate på Debutantbloggen idag.

God jul!

I år rationaliserar jag bort julkort…

… men några av sändarna till vår familj har valt att inhandla kort, skriva vår adress, sätta på frimärke och lägga på lådan. Fast helt rationalisera bort själva julhälsningen.

Fyndigt å min ära, men lite trixigt att säga tack…

Kan mina barn läsa?

För man skulle kunna tro det. När Lilla Hjärtat vaknade klockan tio (!) så steg han rätt in i köket där jag sitter vid bänken och jobbar.

”Kan jag få en torktrasa, tack. Det är så stökigt här.”

Ni skulle se min fart. Ut med trasor, moppar och dammsugare. Sötnosen var inte sen att följa efter. De sista två timmarna har de hjälpts åt (!) på vardera rum med att plocka undan (i vissa fall betyder även detta att leka lite i dockskåpet och läsa böcker, men hej). Musiken är på högsta och jag hör hur de dansar runt där inne. Kan tänka mig att det kanske inte blir megastädat men hej… De bad om det och de levererar.

Jag har lovat glass efter lunch som belöning. Ikväll är det väl jag som får följa upp med dammsugningen om jag ska följa barnens goda exempel.

Mera bloggande åt barnen!