Man vet om hotelldesignern har glasögon..

…eller inte då det är dags att sminka sig. I just detta fall skulle jag varit tvungen att krypa upp på handfatet för att ens komma en meter närmare spegeln. Det gick inte så jag fick sätta på mig linserna för att se var ögonen var. Mörkt var det också. Det måste med andra ord betyda att hotelldesignen varken har glasögon eller behöver sminka sig.

Å andra sidan så var badrumsdörren bestående av glas. Genomskinligt glas. Jag vill inte ens tänka på vad det är för typ av hotelldesigner som kommer på en sådan sak. Just nu är jag glad att jag inte delar med kollega. Det brukar inte vara en vacker syn. Jag och en toalett.

Och så de där sammetsröda tunga draperierna framför fönstret. Och den väggstora spegeln precis vid sängen. Så man får en chock när man vaknar upp mitt i natten och, utan glasögon, ser någon som rör på sig. Och vem vill se sig själv med godmorgonhår?

Dessutom har jag glömt både deoderant, läppsyl och tandkräm. Det är i alla fall inte hotelldesignerns fel. Måste ut och shoppa lite innan konferensen drar igång.

Nu, hotellfrukost. Vi får se hur det är designat där!

Fara och flyg över Allhelgona

I skrivandes stund befinner jag mig (om inte förseningar drabbat Arlanda) över Europa. Tanken är att landa mitt i Berlin (eller ja, på flygplatsen om jag själv får välja) och tillbringa ett par dagar på konferens.

Under höstlov och Allhelgonahelg.

Vad är det egentligen med alla dessa konferenser? Varför i hela friden ska de 1. ligga över helger 2. ligga över högtidshelger?

Midsommar, pingst, kristihelgen och nu Allhelgona. För att inte tala om mängden födelsedagar jag missat men det vet de nog inte om i alla fall. Vad är det för familjemiddag arrangörerna försöker fly undan ifrån? ”Ledsen älskling men jag måste iväg och jobba. Du får reda ut kaoset på egen hand.”

Vad är det för fel att lägga en konferens på den faktiska arbetstiden, som ju ska vara vardagar för de flesta? Jag minns min handledare en gång kommenterade saken med att det är för att vardagarna ska gå åt till jobb medan konferenserna är trevligt.

Han sade faktiskt så. Trevligt. Men jobbet då? Är inte det trevligt? Eller är det bara jobb? Kan man inte kombinera de två?

Vilket fall som helst. Hemma är jag igen rund midnatt på lördag. På söndag får jag väl bege mig iväg till kyrkogården och tända ljus för morfar och hoppas på att folk låter lyktorna lysa hela helgen. För Allhelgona är en fantastiskt vacker högtid med tid för eftertanke och reflektion över de som är med oss och de som nu gått vidare. Fast kanske ändå är mitt ibland oss…

Uppdateringar jag gillar

Via FB och Katarina fick jag denna bild från Akademibokhandeln vid Sergels torg. Kati sände med orden ”Lova är poppis.” Vi gillar, bugar och tackar. Fortsätt köp min blå fina pocketbok.

Det här med att lämna barn på dagis…

… och få höra från två helt oberoende källor att de kan inte vänta på bok nummer två och kan jag inte bara skynda på lite.

Det är gott för skrivarsjälen det!

Hur får jag skrivarenergi?

Se mer på Debutantbloggen där jag pratar om tjugoåringar och hur de ser ut i dag. Välkomna!

Att inte gå utanför dörren på nästan en vecka…

.. och sedan få göra det. På en strålande höstdag. Eufori! Kan ni tänka er den?

Men sedan hade jag lite svårt att ratta bilen till jobbet, men det kanske var ren morgontrötthet..

Trevlig helg!

Det där med att jobba hemifrån..

..och ha vattnet avstängt mellan 13-15

Det gör mig väldigt kissnödig…

Ja, jag erkänner allt. Precis allt!

När man har legat i feber och ont i kroppen så kan det vara så att det enda man ids tänka på är vad som finns i skåpen. Det kan vara så att det är det enda som får en upp ur sängen och går de sju(hundra) stegen till köket och börja rota.

Det kan också mycket väl vara så att träningen får vänta tills andningen låter lite mindre som Darth Vader och man kan gå ett par fler steg än de sju(hundra) till köket.

Det kan mycket väl vara så att hela upplägget med ”komma i form för att möta de fyrtio åren med snygg, spänstig kropp och välsvarvad klänning” får vänta tills på… måndag… Typ.

Och så kan det vara så att man är jag. Fast en sjukare sort.

Man vet att man är sjuk…

…. när man ser en film med zombisar och berättar för mannen att den faktiskt var sevärd.

Det där med att vara sjuk…

…medan bästa Anne-Lie Högberg på Litet Förlag håller sin releasefest för sin ”Det kommer aldrig mera vara du.”

…medan andra bästa bloggare och författare samlas för att fira, dricka vin och snacka runt och tunt.

Det suger. Det suger fett. Och då inget som man blir smal av. Inte ens det roliga får man på köpet.

Grattis Anne-Lie och ha en underbar fest! (om det nu går utan mig..)