Familjen har redan börjat kommentera det. Varje ledig minut åker antingen datorn eller anteckningsblocket fram. Jag stirrar ut i fjärran, funderar, skriver, stryker, funderar och skriver lite tid.
Sakta men säkert växer historien fram. Om Cecilia mitt i livet. En mörk historia om att ha stannat till, kanske gett upp och skyller på alla andra för att skrattet inte lurar bakom varje hörn. Kommer det sluta mörkt? Förhoppningsvis inte, men hej, det är inte alltid jag som bestämmer.
För tillfället filar jag på kapitel sju medan jag söker kontakt med infektionsläkare, mäklare och andra som kan tänka sig sitta inne med kunskap som jag kan behöva för att det ska bli bra, trovärdigt och läsbart.
Så. Himla. Roligt.
Så, nej. Historien är inte baserad på mig. Jag väntar inte på att någon ska skratta först för att jag ska göra det detsamma. Min lycka är endast mitt eget ansvar och det finns ingen att skylla på. Jag lockar gärna folk till skratt, sprider lite energi runt omkring mig innan jag sätter min in i min skrivarhåla.
Kanske Cecilia kan lära sig lite av mig vad det lider. Vem vet?
Eva Ludvigsen 