Det svänger likt en höststorm i mitt liv

Förra veckan packade jag veckan flera dagar innan avfärd. Visserligen ett rätt vanligt beteende i mitt liv men denna gång hade jag verkligen inte en sekund under helgen att stoppa in packningen i. En tjänsteresa till Frankrike. Tre dagar. Jag hade sett att det var 12 grader varmt och sol där.

Först var det firmafest med Julgalan2014 på Fyrishov. Det var artister som Martin Stenmarck, Andreas Johnson, Shirley Clamp, Lisa Miskovsky och Molly Sandén. Bland annat. Det var med andra stjärnspäckat. Och vi satt nära scenen. Nästan så man kunde ta på artisterna.

Och det var tur att nästan är ett vitt begrepp. För när Martin Stenmarck äntrade scenen i sin svarta hatt hade jag svårt att sitta still. Jag menar, Martin Stenmarck! Inspirationskällan till min bok ”Här och nu” och en av Sveriges i särklass bästa svensksjungande artister. I särklass.

Och så är han snygg.

Men det har inte med saken att göra.

För när Brolle äntrade scenen så blev jag visst lite kär i honom också. Så där så min kollega fick hålla mig kvar på stolen så jag inte kastade mig upp och dansade en jigg på bordet.

Det är jag väldigt tacksam för idag.

Och Andreas Johnson! Ett sådan naturkraft, en sådan röst! Herre gud! Jag blev visst lite kär i honom också. Min kollega hade som sagt rätt fullt upp.

Och inte en enda gång sjöng Martin Stenmarck ”Om du rör mig dör jag” för mig och min bok. Uselt. Men jag överlever. Fast oj oj oj vad roligt det hade varit. Och jag har inte alls förföljt honom på Instagram om det. INTE ALLS!

Bara lite…

Eftersom galan drog ut på tiden missade jag spelningen med Hoffmastro (men de har å andra sidan gått varma här på Spotify) för jag skulle på signering dagen efter och ville inte ståta med svarta cirklar under ögonen. Så jag tog bilen och drog hem när klockan var runt midnatt.

Bara för att landa mitt i sjukstugan. Sötnosen och Lilleman hade illa krupp. Det skorrade i väggarna när de hostade i kapp. Nu har vi ju tre kruppbarn så vi tar det lite mer piano än de första gångerna Lilla Hjärtat hade det. Nu är det saft i soffan, sitta upp och se på teve medan allt ska andas lugn och ro.

Så där satt jag till fyra på morgonen och barnen slocknade.

Ja, det var svarta cirklar under ögonen under signeringen men folk var vänliga att inte påpeka det.

Men så trevligt det är att signera! Speciellt när det kommer läsare som läst Lova, sett mig i reklamen och vill läsa andra boken. Det är stort. Många har små berättelser de vill dela med sig av. En berättade rent av att hon lånat ut boken till sin syster, som i sin tur förstod att hennes man är kollega till mig. Jag förbjöd läsaren att låna ut boken till sin syster utan att istället säga åt svågern att köpa en personligt signerad julklapp till sin fru istället. 🙂

Efter ett par timmar märkte jag hur jag svullnade upp i halsen. Utanpå halsen. Så snart jag tog en klunk av kaffet eller bet i bullen vi fick av Akademibokhandeln stramade det runt öronen som om jag precis slukat en citron.

Och det blev bara värre. Och värre. På kvällen såg jag ut som  en hamster som samlar nötter inför vintern. På fullaste allvar. Och det gjorde ont. Något så fruktansvärt.

Och då slog febern till.

När planet lyfte till Paris låg jag i sängen och kved. Allt var inställt, planer om att träna på hotellets gym, skriva under långa nätter och knyta nya affärskontakter var spolat ner i toaletten. Istället tävlade jag och Sötnosen om vem som hade högsta och längsta febertoppen medan vi Netflixade oss igenom hela barnutbudet. Och när hon somnat kunde jag börja se på ”Orange is the new black”. Det kan tänkas att det blir ett par till avsnitt av den serien för det bådar gott.

Först idag packade jag åter upp väskan igen. På många sätt var det kanske bra att jag blev sjuk. Mr Underbar har en hektisk undervisningsvecka och kunde absolut inte vara hemma med sjuka barn. Imorgon har Sötnosen luciatåg. Det kommer jag troligtvis inte missa. Bara febern släpper. Det är annars sådant man räknar med när det är mycket tjänsteresor.

Min feber är sakta men säkert på väg bort. I takt med det återkommer hjärnans tankar. Ett par dagar har det varit rätt stiltje där inne. Snömos, är ett rätt bra ord för det. Då inser jag att vi inte har bakat lussebullar eller pepparkakor än. Eller satt ihop ett regelvidrig och utan bygglovs-pepparkakshus.

Fast det gör nog inte så mycket. För jag och Sötnosen har haft det rätt mysigt bredvid varandra i sängen. Bara bråkat en gång. Det är inte illa pinkat i vårt liv.

Men det går snabbt i livet. Det gäller att hänga med i svängarna.

Fast det är nog det jag gillar allra mest. Att inget är oförutsägbart!

Vi hörs när jag är åter frisk igen.