Som många av er vet befinner jag mig ofta på olika idrottsarenor runt om i Uppland. Säsongen är just nu i innebandyns tecken och jag lovar er, här spelas det innebandy flera gånger om dagen. Tre barn ställer onekligen till det i schemat och ibland krävs det fingertoppskänsla och en stor portion med logistik för att få det att fungera.
Men vet ni vad, jag gör det så gärna. Och jag vet att många föräldrar håller med mig. Vi pressar helgerna med skjuts till arenor, sporthallar och står i kiosk, säljer Ullmax, New Body och kakor för våra barns skull. Jag hejar, applåderar och ropar tillsammans med en stor skara föräldrar som lever här och nu och mitt i matchen.
Här i helgen satt jag i IFU-arena. Äldsta pojken hade match och det är alltid lika spännande. Mellantjejen hade redan avklarat två matcher under helgen så jag var hes och öm i handflatorna men ändå lika pepp. Yngsta killen gillar att hänga med i arenan men han hade själv innebandyträning i hemmahall så jag hade skjutsat dit honom innan match och Mr Underbar skulle hämta hem honom. Runt omkring mig satt söndagströtta föräldrar med kaffe i handen. Där fanns även ett par far- och morföräldrar som valt att ta sig till vår fina arena och heja fram barnbarnen. Efter 3 gånger 15 minuter var vi sedan slut. Det var en jämn och spännande match som böljade fram och tillbaka. Ett par fantastiska räddningar av målvakten och sedan snabba kontringar. Ett baklängesmål och spänningen var olidligt. Det var ett par stycken bakom mig i publiken som hejade högt och engagerat. Och sedan erkände direkt att de aldrig sett på innebandy förut men det här var ju roligt ju. Att detta nog inte var sista gången de skulle gå till en match.
Sådant gläder en idrottsmänniska som gillar hela grejen med föreningsliv. Vår innebandyklubb – Hagunda – är extremt omhändertagande. Fast jag varit en del av föreningen i ett par år nu så har jag inte riktigt vant mig än. Dessa fadderträningar med ungdomslagen som herr- och damlagen håller får mig tårögd. När barnen tågar in till en Allsvenskamatch tillsammans med herrarna och de är så stolta. När herrarna och damerna kramar om ungdomslagen utanför plan och spelar med dem i periodvilan i stora matcher. Varje gång blir jag lika tårögd. Varje gång. En kram, en high five, en passning. Varje gång. Läs mer om Hagunda här.
Vi föräldrar som går upp tidigt på söndagarna, som sitter på små bänkar i sunkiga idrottshallar, som tvättar matchkläder och säljer salami. Vi vet att det betalar sig. Att barnen rör på sig flera gånger i veckan, blir trygga med andra vuxna, lär sig att samarbeta och hålla humöret uppe. I slutändan är det värt allt. Jag kämpar på med vårt schema för jag vill ha fler tårögda stunder tillsammans med mina barn och deras förebilder. Jag är så glad att alla vi föräldrar (och då har jag inte ens börjat böla över det fantastiska ledarna som lägger en ännu större mängd av fritiden helt gratis genom att coacha och ta hand om våra barn) driver stora delen av idrotts-Sverige genom att erbjuda barnen en hälsosam och rolig fritid.
Och sedan är det inte helt ledsamt att få möjlighet att träffa bröderna Ravelli. Den möjligheten hade jag aldrig fått om jag inte varit en engagerad och passionerad idrottsförälder.
PS. JA! Jag vet att det finns rötägg ute i publiken, bland ledarna och även hos spelarna själva. Sådana som pressar för hårt, ropar fula ord och allmänt beter sig illa. Så illa att domare går av gråtande från plan. Så illa att andra spelare slutar spela i laget. Så illa att inget längre är roligt. Jag har varit en del av idrott-Sverige för att uppleva allt på nära håll. Varje gång blir jag lika upprörd och irriterad att det får fortsätta. VUXNA MÄNNISKOR!?? Skämmes ta mig tusan! Men majoriteten hejar på sina barn med kaffet i handen och segervrålet på lut i strupen. Majoriteten skjutsar glatt till träning och match, ser till att kläderna är tvättade och väskan packad. Det lyfter vi inte tillräckligt ofta. Stort tack till alla oss för våra barns hälsosamma fritid och framtid. DS
Eva Ludvigsen 