Etikettarkiv: ”eldsjälar

Vad vore världen utan föräldrar?

Som många av er vet befinner jag mig ofta på olika idrottsarenor runt om i Uppland. Säsongen är just nu i innebandyns tecken och jag lovar er, här spelas det innebandy flera gånger om dagen. Tre barn ställer onekligen till det i schemat och ibland krävs det fingertoppskänsla och en stor portion med logistik för att få det att fungera.

Men vet ni vad, jag gör det så gärna. Och jag vet att många föräldrar håller med mig. Vi pressar helgerna med skjuts till arenor, sporthallar och står i kiosk, säljer Ullmax, New Body och kakor för våra barns skull. Jag hejar, applåderar och ropar tillsammans med en stor skara föräldrar som lever här och nu och mitt i matchen.

Här i helgen satt jag i IFU-arena. Äldsta pojken hade match och det är alltid lika spännande. Mellantjejen hade redan avklarat två matcher under helgen så jag var hes och öm i handflatorna men ändå lika pepp. Yngsta killen gillar att hänga med i arenan men han hade själv innebandyträning i hemmahall så jag hade skjutsat dit honom innan match och Mr Underbar skulle hämta hem honom. Runt omkring mig satt söndagströtta föräldrar med kaffe i handen. Där fanns även ett par far- och morföräldrar som valt att ta sig till vår fina arena och heja fram barnbarnen. Efter 3 gånger 15 minuter var vi sedan slut. Det var en jämn och spännande match som böljade fram och tillbaka. Ett par fantastiska räddningar av målvakten och sedan snabba kontringar. Ett baklängesmål och spänningen var olidligt. Det var ett par stycken bakom mig i publiken som hejade högt och engagerat. Och sedan erkände direkt att de aldrig sett på innebandy förut men det här var ju roligt ju. Att detta nog inte var sista gången de skulle gå till en match.

Sådant gläder en idrottsmänniska som gillar hela grejen med föreningsliv. Vår innebandyklubb – Hagunda – är extremt omhändertagande. Fast jag varit en del av föreningen i ett par år nu så har jag inte riktigt vant mig än. Dessa fadderträningar med ungdomslagen som herr- och damlagen håller får mig tårögd. När barnen tågar in till en Allsvenskamatch tillsammans med herrarna och de är så stolta. När herrarna och damerna kramar om ungdomslagen utanför plan och spelar med dem i periodvilan i stora matcher. Varje gång blir jag lika tårögd. Varje gång. En kram, en high five, en passning. Varje gång. Läs mer om Hagunda här.

Vi föräldrar som går upp tidigt på söndagarna, som sitter på små bänkar i sunkiga idrottshallar, som tvättar matchkläder och säljer salami. Vi vet att det betalar sig. Att barnen rör på sig flera gånger i veckan, blir trygga med andra vuxna, lär sig att samarbeta och hålla humöret uppe. I slutändan är det värt allt. Jag kämpar på med vårt schema för jag vill ha fler tårögda stunder tillsammans med mina barn och deras förebilder. Jag är så glad att alla vi föräldrar (och då har jag inte ens börjat böla över det fantastiska ledarna som lägger en ännu större mängd av fritiden helt gratis genom att coacha och ta hand om våra barn) driver stora delen av idrotts-Sverige genom att erbjuda barnen en hälsosam och rolig fritid.

Och sedan är det inte helt ledsamt att få möjlighet att träffa bröderna Ravelli. Den möjligheten hade jag aldrig fått om jag inte varit en engagerad och passionerad idrottsförälder.

PS. JA! Jag vet att det finns rötägg ute i publiken, bland ledarna och även hos spelarna själva. Sådana som pressar för hårt, ropar fula ord och allmänt beter sig illa. Så illa att domare går av gråtande från plan. Så illa att andra spelare slutar spela i laget. Så illa att inget längre är roligt. Jag har varit en del av idrott-Sverige för att uppleva allt på nära håll. Varje gång blir jag lika upprörd och irriterad att det får fortsätta. VUXNA MÄNNISKOR!?? Skämmes ta mig tusan! Men majoriteten hejar på sina barn med kaffet i handen och segervrålet på lut i strupen. Majoriteten skjutsar glatt till träning och match, ser till att kläderna är tvättade och väskan packad. Det lyfter vi inte tillräckligt ofta. Stort tack till alla oss för våra barns hälsosamma fritid och framtid. DS

Annonser

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack

Sveriges barn och föreningar blir drabbade av myntbytet

I juni byter Sverige mynt och de som vi är vana vid försvinner för alltid. Det finns det med säkerhet goda argument för att det behövs. Det tvivlar jag inte ett dugg på. När mynten är utbytta, vi har vinglat runt bland allt det nya i ett par veckor så kommer vi sedan behandla det som om vi alltid haft just de där mynten. Så brukar det vara och det är ingen fara.

Men det här med myntbytet, ska vi prata lite om det?

Hemma hos oss har vi haft en stor glasburk där vi samlat skramlet i fickorna för att spara ihop till en långresa när Mr Underbar fyller 40 år. Vi har haft burken rätt synligt så vi minns att vi just sparar och gnetar för att få möjlighet att åka till andra sida jorden. Den insamlingen har pågått sedan jag fyllde 40, så det blir ett par år…

Varje gång jag ska få barnen att göra sysslor här hemma, förutom det självklara, så mutar jag dem med pengar. ”Du får en femma om du städar bilen”, ”dammsug i hall och kök så blir det klirr i kassan med en femma” eller varför inte ”om jag får gå i lugn och ro på loppisen kan ni få en tia för att hitta precis vad som helst att köpa för”.

Det betyder att deras små sparbössor är fyllda av mynt. Skramlande fina mynt de har sparat ihop till, mödosamt och, ibland, plågsamt, genom åren.

Alla mina barn spelar innebandy och fotboll. Vi föräldrar i detta idrottsaktiva Sverige vet vad det innebär. Stå i kiosk, kränga bulle och kaffe och kanske en korv för att få ihop till lagets resa/overall/cup/lokalhyra. Det gör jag så gärna, även om det onekligen blir många kioskpass en helg med tre aktiva barn. En kaffe för en tia, bulle för en femma och varför inte en korv för femton. Det skramlar rätt mycket i kaffekassan när matchen är slut och vi är alla är glada.

Fast inte längre…

Alla mynt måste bytas in, bytas bort, för det har staten bestämt. Vi alla vet hur kontantlöst detta samhälle är nu och så ska det nog också vara, men det blir onekligen svårt när alla bankkontor är kontantlösa och vi står där med mynten, i stress innan de blir ogiltiga. Surt förvärvade mynt, sparade i barns sparbössor eller idrottsföreningarnas kaffekassa.

Jovisst, jag kan kolla in myntkartan växla in mina pengar och BLI AV MED mellan 10-15% på beloppet. Av mina barns fickpengar! Av idrottsföreningens kassa, där folk endast jobbar som eldsjälar för att våra barn ska röra på sig och känna ansvar i ett lag.

Jag har svårt att svälja den kamelen, det ska jag ärligt erkänna. Min bank har inget kontantavdelning i Uppsala så jag kan inte vända mig dit. Det betyder att jag ska bege mig till Stockholm för att få det avklarat. Jag har mailat de andra möjligheterna i Uppsala men får inget svar. Jag har sett mataffärer som sätter upp lappar på deras myntinkast där de maximerar antal mynt per köp. Jag förstår dem, men vad ska vi göra för att inte mista hela sparkassan?

Skärpning svenska staten! Byter ni mynt så får ni även hitta strategier för att svenskarna inte får straffbetala för det. Det är inte mina barns sparbössa eller lagkassa som ska finansiera bankerna och andra institut i myntbytet. Jag vill se åtgärder omgående runt detta!

2 kommentarer

Under Barnjidder, Snack för en snack