Kategoriarkiv: Barnjidder

Grattis till prinsen!

Jag gillar vårt kungahus! I det stora hela tycker jag de gör fantastisk reklam för Sverige. Däremot är jag inte en av dem som drömt om att vara prinsessa. Jo, i ett oaktat ögonblick när jag bodde i Danmark hade jag planer på att snärja kronprinsen där men tycker Mary gör ett fantastiskt jobb. Jag har det bra där jag är idag.

Nu vill jag bara gratulera till den nya prinsen i kungahuset och väntar med spänning på namnet. Hubertus? Folke? Bertil? Möjligheterna är oanat många.

Grattis hela familjen!

Prinssesa

Lämna en kommentar

Under Barnjidder

Vad gör ni idag, den 29 februari?

Det är ju inte så ofta den dagen sker. Den 29 februari, var fjärde år. Man borde onekligen göra något stort, något magiskt, något alldeles fantastiskt!

För det första. Grattis Alicia Vikander till Oscarsstatyetten! Det är verkligen att fira in skottdagen med bravur! Vad underbart och vad roligt! Du skulle göra dig alldeles fantastisk som Ingrid i min Här och nu. Fundera på det och återkom.

För det andra. Min magiska skottdag blir hemma framför brasan. Storkillen har feber och krupp så slalomhelgen i Kungsberget blev kortare än planerat. Som tur var kunde systrarna ta hand om Sötnosen som vägrade sluta åka i backarna så vi kunde plocka hem den febrige killen och stoppa honom i säng. Nu hänger han framför teven medan jag har dukat upp jobbet vid köksbänken. I termosen har jag ordnat med kaffe och i kylskåpet finns det ingen mat. Det var ju ett tag sedan vi var hemma. Får se om vi kan skrapa ut is ur frysen när det vankas lunch.

Så det blir min magiska skottdag, en gång var fjärde år. Ingen promenad i det vackra vädret, inget häng med vänner, inget skrivet på manus. Bara jobb och så en sval hand på sonens panna med jämna mellanrum.

Vad gör ni? Fyrverkerier? Champagne? Blodpudding och innebandyträning?

Lämna en kommentar

Under Barnjidder

Det går bra att säga grattis nu..

Nej nej. Inte något skrivrelaterat. Inte alls. Jag har egentligen inte gjort något mer än fått fler gråa hår, fler kilon runt midjan och mer livserfarenhet.

Det går bra att säga grattis nu… Själv är jag visst på Leos lekland med barnen.*

 

* Man ska visst inte skriva inlägg i förväg när man har småbarn. Leos får vänta ett par dagar då febern har brutit ut här hemma. Bara för att den kan…

Skål

4 kommentarer

Under Barnjidder, Snack för en snack

Lycka är..

…. att komma hem från flera veckors (känns det som) på resande fot och upptäcka att barnvakten, barnens underbara mormor, frostat av frysen. Nu går både dörr och lådor att stänga. Hurra!

4 kommentarer

Under Barnjidder

Vintertiden – En påtvingad jet-lag

Alltså.. Vad känner ni inför det här med att byta tid mitt i allt?

Jag känner… Sådär…

Alla bara pratar och pratar om hur gött det är att få sova en timme extra. Först tar det mig visserligen ett pinsamt långt tag att räkna ut ifall jag ska ställa tillbaka klockan eller fram. Sedan tar det exakt lika pinsamt långt tag att fatta om då klockan är sex på morgonen, vad är klockan egentligen?

Men det är nu, i skarpt läge, jag inser hur mycket jag faktiskt inte gillar det där här med omställande av tid. Som en påtvingad jet-lag, fast utan resa, sol, värme och all-inclusive. Bara jet-lag.

Här sitter jag alltså. Klockan är fem på morgonen. Fast egentligen är den sex så barnen är ju vakna. Men inte teven. Så vi sitter och tittar på varandra och undrar vad det var som hände. Varför någon har bestämt att barnfamiljer plötsligt ska ha en väääääldigt lång söndag där kvällen kommer för fort, aktiviteterna aldrig börjar och man är hungrig på fel tider.

Bara en tanke klockan fem på morgonen. Eller om det var klockan sex…

3 kommentarer

Under Barnjidder

Kuk = kul…

Sötnosen har hittat en ny kompis. Naturligtvis ville de leka ihop så jag plockade hem tjejen häromdagen. De öste runt i huset som fylldes av tjejfnitter deluxe. Underbart!

Så kom middagstid och kompisen ville gärna stanna och äta. Fint med mig. Fram med en tallrik till. Kom på mig själv och slänger iväg ett sms till pappan som jag aldrig träffat, vet inte vad han heter eller ser ut.

”Är det okej om hon äter här?” Man är väl skötsam kompismamma, tänker jag..

”Absolut. Det är inga problem.”

Med mina tjocka, och något matfettig fingrar, får jag iväg ett ”Kuk!”

Fast jag menade kul…

Jag tror inte hon får komma till oss något mer..

Lämna en kommentar

Under Barnjidder

En dröm om ICE-personer

Häromnatten hade jag en besynnerlig dröm. Jag gick på gågatan inne i Uppsala, släpande på en stor bal med toapapper och en barnvagn, marinblå, det minns jag alldeles bestämt. Eftersom bussarna inte tar kontakter fick man gå till en person vid pressbyrån som drog kreditkortet. Tydligen var det även hos honom man skulle betala toapappret. Väldigt logiskt.

I alla fall.

Han bad att få min telefon. Eftersom jag är galet naiv räckte jag över den till honom. Han började bläddra igenom min adressbok (sa jag att han var lite snygg också..) och hittade fram till min ICE-person. Ni vet, In Case of Emergency person. Den som ambulanspersonal osv kan ringa när det har hänt en olycka eller så. Väldigt bra i en adressbok.

Han frågade vem personen var och jag förklarade, helt naturligt, att det var Mr Underbar. Han rörde inte en min. Jag hade ju liksom också en barnvagn med mig så det var inte flörtläge, tänker jag nu så här i efterhand.

I alla fall.

Då säger han, har du en annan ICE inlagd? Jag säger att nej det är bara min man. Då säger han att sannolikheten att jag och min man är på samma olycka är ju ganska stor så vem ska de då nå. Båda han och jag är ju döda/svårt skadade och barnen ska hämtas på skola. Typ så. Han sade att det är rätt vettigt att lägga in ICE 2, typ en bästa kompis eller kusin som har alla kontaktuppgifter om barnen osv.

Vet ni var? Det är ju faktiskt sant. Nu funderar jag på vem som bäst kan vara min ICE 2 person. Gärna någon i Uppsala med omnejd så de snabbt kan hämta barnen och ta över ruljansen igen.

Har ni en ICE 2 i era telefoner eller kör ni också med partnern?

8 kommentarer

Under Barnjidder, Snack för en snack

För gammal för en promenad

Eftersom jag har ett mål på 10 000 steg varje dag så tackar jag ju inte direkt nej när Sötnosen vill ut och cykla efter middagen. Hon har precis lärt sig och cyklartarmen drar och snor sig så snart hon hoppar av sin lila springare.

Hon är kanske inte världens mest stabila cyklerska. Det vinglas hit och dit. Hittar hon en häck så drar cykeln dit likt en magnet. Likaså med parkerade bilar. Så jag går bakom och ropar ut farorna. Försöker spana efter dem, har handen på telefonen ifall något skulle hända.

Och så var det jag som stöp. Som en fura. Som ett övervuxet äppelträd. Som en gammal människa som inte vet bättre. Rätt fram på asfalten, med huvudet före. Pang bara. Smack.

Naturligtvis kom jag fort på fötter igen. Sötnosen gjorde stora ögonen medan jag fortsatte att gå raskt framåt och skratta högt ifall någon skulle ha sett mig. Sådant där är ju bara en cirkuskonst. Jag skulle ju bara visa Sötnosen hur det kunde gå om man faller.

Egentligen vred jag min onda handled, strök bort blodet från knäet och kände hur det drog i rygg och höft. Framför allt, min stukade stolthet. Jag har varken högklackat eller dålig sikt att skylla på. Bara en gammal kropp och möjligen behöver jag ett par nya glasögon.

Idag känns det i kroppen att jag ramlat. Inte synligt men höger hand är lite efter och jag vill helst sitta ner för höger knä och höft är svullna. Ryggen är stel och armbågen stramar. Ni fattar, jag är gammal.

Men annars har jag hälsan…

4 kommentarer

Under Barnjidder, Snack för en snack

Tror ni att jag kommer klara det?

För cirka en vecka sedan tummade Sötnosen och jag på en sak. En sak som jag tänkt på ett tag men aldrig kommer till skott med. Det finns ju alltid en måndag nästa vecka att börja på…

Men nu jäklars tänkte jag och berättade hela min plan för Sötnosen. För det är ju allmänt känt att om man säger något högt så måste man hålla det. Då gör man målet tydligt för en själv och alla andra.

”Bra mamma. Det tummar vi på. Fast det gäller bara för dig.”

Jag tänkte efter en sekund, nickade och tummade. Det gäller bara för mig.

Så här är det. Jag småäter hela tiden. Konstant. Alltid. Jag är på jakt efter saker att stoppa i min mun och tugga på. Konstant. Alltid.

Jag är faktiskt rätt less på den funktionen hos mig. Så jag har gått och tänkt på att jag ska sluta. Åtminstone med allt det onyttiga jag får i mig. För det är på något vis lättare att gräva i skåpet (efter att man fått hämta en stol) efter kakor (med risk för att alla hör) än att skala en morot. Det vet ju alla.

Så. Jag ska inte äta småkakor och godis. Kakor generellt faktiskt. Allt med socker i, om vi ska vara helt ärliga. Nej, inte så där att jag inte kan äta ketchup för att det finns socker i men ni fattar. Allt onödigt. Som ju ketchup i princip är, men vi går inte in på det nu.

Och dessutom skulle mina barn verkligen inte hålla med mig…

Därtill har jag utökat målet med 10 000 steg om dagen. I julas fick jag ett aktivitetsband. Jag brukar oftast komma upp i 10 000 steg om dagen men bryr mig inte speciellt mycket när det så inte sker. Det är det slut på nu. Varje dag, utan undantag, ska jag upp på 10 000 steg. Japp.

På jobbet har jag lagt in lunchpromenader. Otroligt trevligt. Fattar inte varför jag inte gjort det tidigare. Frisk luft. motion och sällskap med trevlig kollegor i en halvtimme. Mat äter vi sedan vid skrivbordet. Jag orkar mer, jag andas lättare och jag är vaken på eftermiddagen.

Sedan åkte jag på konferens. Där jag är just nu. Där blir det stillasittande från 8-8, hela dagarna. Men, jag har tummat med Sötnosen, så imorse stod jag på löpbandet kl 6 och harvade på. Tittade på aktivitetsbandet och räknade ut stegen. Efter 25 minuter fick jag stiga av. Då hade jag gjort ungefär hälften av dagens steg. Hurra!

Och därefter väntade hotellfrukosten. OMG en sådan frukost! Där finns allt! ALLT! Jag bara gapade. Hungrig var jag ju dessutom. Det är ju inte direkt varje morgon jag tar ett motionspass. Jag blängde på Nutellan. Tänkte nästan ta en bild och håna mig själv men jag hejdade mig. Det fick bli nötter, fil och smörgås. Massor av frukt till avslut. Det går ju inte att klaga på.

Vad tror nu? Det har gått cirka en vecka och än så länge är det en dans. Saknar inte godiset lika mycket som jag trodde. Saknar inte småätandet. Kämpar med stegen.

Målet är fram till midsommar. Vad ska jag ha som belöning? En skrivarvecka på Fårö kanske?

Trevlig helg!

4 kommentarer

Under Barnjidder, Snack för en snack

Det här med att vara sjuk och missa allt det roliga

För cirka en vecka sedan insjuknade Lilleman i hög feber. I ett huj hämtade vi hem honom från dagis, utan att ta av sig vare sig jacka eller mössa kröp han upp i sängen och somnade. Sov sig igenom det mesta av Sötnosens födelsedagskalas.

Sedan var han frisk.

Då sjuknade Lilla Hjärtat in. Kruppade i två nätter, obetydligt med feber.

Naturligtvis skulle Sötnosen hämtas från skola ungefär då. Inte så hög feber men ruskigt med huvudvärk. Och som hon skrek. Det var nästan löjligt. Jag försökte säga ”ju mer du skriker ju ondare får du i huvudet.” Men det struntade hon blankt i. Skrek, skrek och skrek. Morgon, middag och kväll. Och gärna på natten. Hon har alltid varit segare när det kom till sjukdom så hon behövde fyra dagar på att hämta sig.

Då var det min tur. Och som jag inledde den sjukperioden. Hög feber, på en gång och ont i kroppen. Kuvad smög jag i säng, tänkte att det är nog över till imorgon. Jag brukar inte ha feber. Och när jag har brukar det gå undan. Eller ja… Sist jag hade en långvarig febersjukdom var ett par dagar efter att Sötnosen då jag levde med feber i ett halvår. En bra dag låg jag på 38.5 och kände mig helt normal.

Men det är ju evigheter sedan och dessutom ett virus. Närmare bestämt ett cytamegalovirus ifall ni nu undrar.

Torsdag morgon hade jag lust att gorma rätt ut. På grund av huvudvärken. OMG en sådan värk. Jag menar OMG!!! Förstod precis Sötnosen och lovade mig dyrt och heligt att aldrig aldrig mera säga ut henne att sluta klaga.

Och febern! Herre gud! Sedan i onsdags har jag inte varit under 38.5. Snarare legat mellan 39-40. Oavsett hur många Ipren och Alvedon jag tar.

Det sliter på krafterna. Det enda jag egentligen klarar av är att ligga i min säng, jämra mig över min kroppsvärk, huvudvärk och stela nacke samtidigt som jag lyssnar igenom poddar. Författarpodden fick mig igenom torsdagen. Deckarpodden hjälpte mig igenom fredagen. Tack gud för dem!

Idag spelar barnen innebandy på Fyrishov – Hagundadagen. Hela Vänge har vandrat ut ur huset och hejar på sina innebandylag. Jag hade bakat till kiosken, blivit tilldelad både städpass och kioskpass. Samt skrivit ut ett gediget körschema när ungarna ska samlas för match, när det är dags för fotografering mm. Och Thomas Ravelli är där.

Ni fattar. Jag är inte där. Istället fick jag sända Mr Underbar. Han som inte ens vet vem Ravelli är. Han som inte satt framför teven och såg den legendariska räddningen.

Är inte det att kasta pärlor till svin, så säg.

Men visst, jag är glad för att barnen kom iväg till Fyrishov i alla fall, fast jag ligger nedbäddad i soffan. Som tror sig hela tiden kunna läsa en bok eller se en film tills huvudvärken åter gör sig påmind och det är bara att ge upp.

Och nu smsade Mr Underbar att han börjar ”känna sig infekterad”.

Någon som vill ta hand om mina barn i morgon?

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack