Anledningen till att mitt schema ser ut som en mindre krigszon

Ja, var minsta lilla sekund i vårt schema är uppbokat. Ja, vi har ständiga samtal runt bordet vem som skjutsar, hämtar, står i kiosk och vem som säljer vad för att ungarna ska få en ny väska/cup/overall. Ja, ibland undrar jag om jag och Mr Underbar var riktigt kloka som BÅDE skaffade tre barn OCH lät dem engagera sig i lagsport. Ja, till och med flera…

Som de flesta vet spelar mina barn piano, innebandy, fotboll, dansar och (nytt för säsongen) handboll. Förutom att tvättmaskinen ständigt går varm och blöt där hemma för att få ordning på rätt matchställ till rätt sport och dag så ska ju ungarna också ta sig till rätt plats, med rätt utrustning, med rätt lag och så gärna hem igen.

Det är en källa för konflikter, jag lovar. Och jag inser att det ständiga pusslandet med lag och skjuts ger mig snart en hjärtinfarkt.

Men vet ni vad, det är det värt. Så många gånger om. Det blev jag påmind om igår när mina tjejer hade match. Min dotter stod i mål. Man kan säga att jag närt tre stycken målvakter vid min barm, oavsett idrott. Så pulsen är alltid hög när de står där och vaktar. De inser, nog mer än jag, att det inte är bara deras ”fel” att ett mål trillar in. Det handlar om backar, om positioner och så humöret, det alltigenom så viktiga humöret.

I andra period smällde det hårt där en motståndare och en från vårt lag far i hög fart in i min dotter, lagets målvakt. Alla tre faller i en hög. En skriker. Min dotter. Utan tanke på hyfs och etikett sticker jag in på plan och kastar mig på knä. Hon håller sig åt sidan, hjälmen har farit av i smällen och hon gråtskriker. Domaren blåser naturligtvis av och kommer även han fram. Motståndare och medspelare samlas runt min jänta. Alla undrar hur hon har det. Där finns inga tankar på ett eventuellt mål, inga tankar på ställningen i matchen eller fortsättningen framåt. Där fanns bara en oro för en tioåring i smärta.

Jag fegar inte ut. Jag säger direkt ”du får kliva av, vi har ersättare”. Det är kanske inte vad jag som ledare skulle ha sagt men det var vad jag som mamma fick ur mig i det läget. Dotterns ansikte är förvridet i smärta men så tittar hon upp på mig, jag ser att hon gör en kraftansamling. Hon biter ihop och skakar på huvudet. Bestämt. ”Jag står”, säger hon och famlar efter hjälmen.

Jag som mamma vill ta henne i mina armar och rusa från plan. Bort från alla illasinnade klubbor, sparkande ben och felpass. Jag vill göra det enda rätta, skydda min jänta.

Men hon skakar igen på huvudet, drar ner hjälmen och ställer sig upp. Skakar av sig smärtan och tar en för laget.

När jag vänder om för att gå tillbaka till ledarbåset hör jag hur alla klappar händerna. Motståndarna, tränarna, domarna och medspelarna. För modet hon uppvisade, för beslutsamheten. För att hon befinner sig i ett lag och tillsammans ska de kämpa.

På väg av plan hade jag gåshud. En sådan liten sak egentligen. De applåderar för att en tioåring får en smäll och reser sig igen. Sportsligt och schysst. Och sedan fortsätter matchen som om inget hade hänt.

Men, kära vänner, det är därför jag skjutsar, lämnar, skriver matchprotokoll, skickar in närvarolistor och försöker sälja klubbkort. För de stunder när mina barn rätar på ryggen, blir en meter längre och tar en för laget. Och när matchklockan ringer är självförtroendet och självkänslan större än när matchen började.

DET är svaret till varför mina barn är med i lagsport och varför jag gör vad jag kan för att de ska fortsätta. Heja IdrottSverige och alla dessa eldsjälar!!

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.