Juhii, min novell till Uppsala författarsällskaps antologi är äntligen klar. Den krävde rätt mycket efterforskningar och så var den längre än veckotidningsnoveller så det tog lite tid. Nu har testläsarna fått säga sitt (och det gjorde de med tårar i ögonen, det ni!) och jag har läst igenom tre gånger med vassa ögon på spets. Väntar bara på ett par tyska skarpa ögon ska korrigera min skoltyska. Sedan ska novellen in och iväg.
Och vad betyder det? Jo, att kära Cecilia får komma i fokus igen. Tur är väl det för jag lämnade henne där på sjukhuset med en förtvivlad man och barn vid sin sida. Ska hon klara sig? Jag vet inte, jag har aldrig någon aning om hur slutet ska bli.
Men kul! Hej då novell och hej roman!
Eva Ludvigsen 