Debatt om barns aktiviteter och idrott

De flesta som finns i min närhet vet att mina barn gillar att vara fysiska aktiva. Det gör jag också så vår kalender är ofta späckade med fotboll, innebandy, dans, utflykter med Friluftsfrämjandet och så lite pianospel på toppen av det. Själv är jag ledare för F07/08 i underbara Hagunda IF (innebandy så klart) och kvällar och helger är fyllda med träningar och matcher. Mycket att rodda i, mycket att ta hänsyn till men himmel så kul.

Vi, precis som många andra lag, ser att ju närmare tonåren barnen kommer ju mer troligt är det att de hoppar av idrotten. Ibland är det för att en annan idrott är roligare, ibland är det för att skolan behöver tiden, ibland är det för att barnen helt enkelt inte har lust att lägga 2-3 träningar i veckan, cupspel och matcher på idrotten. Ibland har barn lust att bara hänga med kompisar.

Det är okej men det är också en balansgång. Jag fostrar inte mina barn för att bli idrottsstjärnor. Jag fostrar mina barn med idrott så de senare i livet automatiskt inkluderar rörelse i deras vardag.

Sverige jobbar på bra med barns aktiva rörelse och mycket forskning finns i ämnet. Men ändå, det slavar det här. Under en innebandyutbildning för ledare som jag gick för ett par veckor sedan visade föreläsaren på en pyramid hur vi kan satsa mot elit. Att en liten del av ungdomarna kommer vidare till landslaget (väldigt liten del) medan andra ser träningen som motion. Fint, sade jag, men vad händer med de ungdomar som gillar innebandy (eller fotboll, basket, volleyboll) men faktiskt inte har lust eller drivet att elitsatsa? Vad ska de göra? Friskis och Svettis? Löpträning? Var finns det möjligheter för ungdomarna att jaga runt en boll i ett lag, kanske ha matcher lite nu och då men inte på elitnivå. Typ som Korpen fast för unga. Föreläsaren stod mig svaret skyldig…

Bara ett par dagar senare kom det en artikel i UNT där forskaren Per Göran Fahlström vid Linnéuniversitet hävdar att man ska låta barnen hålla på med sina idrotter som de vill, helt upp till femtonårsåldern innan det är dags att specialisera sig. Halleluja! Äntligen någon som är på min linje, tänkte jag. Så länge barn tränar aktivt så spelar det faktiskt ingen roll om det är just fotboll eller innebandy. Barnen i sig är tränad, och får dessutom ökad spelförståelse genom att hålla på med fler idrotter.

Men så var det något som skavde. Igen.

Så jag satte mig ner och skrev till UNT, Sveriges idrottsförbund, Region Uppsala – Idrottsansvarig, Upplands och Sveriges innebandyförbund och till forskaren Per Göran Fahlström. Vart ska ungdomarna ta vägen som inte vill elitsatsa men ändå hålla på med sin idrott? Hur behåller vi de barnen fysiskt aktiva?

UNT svarade, ville att jag skulle skicka in en insändare. Så det gjorde jag utan att tveka. Två sekunder senare kom den ut i web-format och två dagar senare som en halvsida i Sport-sektionen. Jag fick lite positiva kommentarer av folk som läst samt även förslag att tex klättring är en sport som alla är välkomna till, oavsett ålder och kunnande (men var är bollen?). Idrottsansvarig för Region Uppsala svarade också, såg problematiken men då vi inte har en regering i landet ännu var det svårt för henne att leda detta vidare. Sådana detaljer… 🙂

Långt senare fick jag även svar från Riksidrottsförbundet via Henrik Persson:

Jag håller med dig om att glappet mellan att fortsätta att hålla på med sin idrott och att satsa varit för stort och är det fortfarande inom flera idrotter.

Men nu mer än nånsin händer det saker på detta område. Och det behöver inte vara i Korpen man gör det heller. Föreningen man tillhör har alla möjligheter att starta upp denna verksamhet, och detta kan man få hjälp bland annat i det distrikt man tillhör.

Du har helt rätt i att alltför många slutar eftersom de endast ser de två vägarna: Satsa eller sluta. Det kan vi ändra på!

Flera tips och exempel har vi samlat på denna sida. Kolla där och hör av dig till ditt distrikt för att kanske hitta de lokala exemplen!

www.strategi2025.se

Jamen se det bådar gott. Sådant där gillar jag, även om det verkar som om det ligger mycket på enskilda föreningar att dra igång  men härligt att tänket finns där.

Häromdagen kom en replik i UNT till mig – Idrottsrörelsen förändrar av Upplands Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna via Dag Söderberg. De skriver bland annat:

Vi vill se en idrott där vi skiftar fokus från resultat till prestation, där vi utvecklar talang hos alla istället för att leta talanger, där fler tränar alla motoriska rörelser och där vi erbjuder många olika sätt att träna och tävla.

Inom idrotten i Uppland finns idag aktiviteter hos idrottsföreningar där man kan träna och tävla helt på sina egna villkor. Ett exempel är Uppsala Baskets breddlag där det inte finns några krav på tränings- och matchnärvaro och där spelarna själva väljer ambitionsnivå. Ett annat exempel är samarbetet mellan Almtuna IS och Uppsala Young hockey Club som belyser nya sätt att träna och tävla med syfte att fler ska få prova på och kunna hitta ”sin” idrott även som tonåring.

Halleluja! Precis så! I alla idrotter, tack! Aktivt liv före elitsatsning, bredd före landslag. Upplands Idrottsförbund och SISU skriver också att de menar att kommunerna måste skapa förutsättningar för att detta ska ske och det blir ju ett jobb i sig. Men hej och hå vad glad jag är att detta är på gång.

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.