Varför ha åldersnoja när man kan ha livsnoja?

Häromdagen var jag hos banken för att få lite rådgivning kring privatekonomin. De tär alltid bra att få rensat upp bland pensionssparande, bankkonto och lägga om lån. Efteråt känner jag mig så duktigt vuxen, inbillar mig för en dag eller två att jag faktiskt har koll på det här. Koll på vuxensakerna.

En sak under mötet som jag reagerade på, och efteråt fick fundera lite på, var när bankkvinnan nämnde min ålder och hur långt jag har kvar till pensioneringen.

Alltså… Jag är inte 44. Inte ens 40. Kanske på sin höjd 37. Men 44… Har jag dryga 20 år kvar till pensioneringen? Vad ska jag göra då?

Imorse plågade jag mina barn med att jag ville att de skulle skaffa barn tidigt så jag fick bli en aktiv och engagerad farmor/mormor. Gärna om så där cirka 20 år. Sötnosen undrade om det var okej ifall hon skaffade sig en pojkvän först. Det fick jag ju säga okej till. Mr Underbar var inte lika road över mina planer, han höll tillbaka och sa att det skulle gå fint om 30 år också.

Men alltså. Då är jag ju jättegammal.

Grejen är den, och det här har jag funderat en hel del över utan att komma fram till konklusionen. Jag har ingen åldersnoja. Har aldrig gått igenom en ålderskris, hade inga problem rent psykiskt att bli både 30 och 40. Ser fram emot att få planera 50-årsfesten. Vilar gott i den person jag är idag. Vill inte ha tillbaka osäkerheten, blygheten och nervositeten från unga år. Jag har inga som helst problem att bli äldre, på något sätt. En rynka här och där, totalt grått hår, hängande rumpa och bröst. Det gör mig ingenting.

Inte heller har jag dödsångest. Precis som med allt annat så oroar jag mig för den biten när det finns något att oroa sig för och eftersom jag inte vet vad som händer efter döden finns det inget att ha ångest för. Lätt som en plätt.

Däremot börjar jag uppleva en livsnoja. Det är större än åldersnoja och dödsångest tillsammans, om ni frågar mig. Vi har ju bara ett liv. Det livet pågår runt omkring oss hela tiden. Just nu. Och där försvann det genast en minut. Vad gjorde jag med den minuten? Levde jag den fullt ut, helt igenom njöt av att befinna mig i den minuten? Och nästa minut, hur hanterar jag den. Skrattade jag, såg jag mot solen och drömde om våren, träffade jag en annan människa och fick ny energi?

Jag har alltid sagt att kriser av olika slag kan vara styrkande när man kommer ur dem. Att befinna sig mitt uppe i dem, utan kraft att ta sig ur, är energikrävande och dränerande.

Och under den tiden passerar livet förbi.

Gör jag rätt saker med mitt liv? Pressar jag mina gränser så mycket som jag borde? Skrattar jag tillräckligt ofta och får mina barn en positiv barndom från min närvaro? Är jag den människa jag borde vara, vill vara? Vem vill jag vara? Reser jag tillräckligt, i sinnet, i själen, med barnen? Använder jag mina pengar på rätt sätt eller sparar jag bara på hög? Får andra människor ut något av att befinna sig i min närhet? Borde jag skippa skrivandet och hitta en annan hobby?

Livsnoja…

Vi har bara ett liv och det pågår just nu.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.