Sista träffen som mentor i Region Uppsala

Jag kände mig lite som mamma igår morse när radio skrek ut ”Klass 1 varning, stanna hemma. Ge er inte ur på vägarna.”. Min första tanke var ”Bra, då är det inte så mycket trafik. Jag sticker.”

Resan gick till Örebro, första mötet klockan 8 på morgonen. Som tur är tycker jag om att lägga till timmar i min tidsplan för det gick  i 40 km/h på motorvägen. Jag vågade inte dricka mitt kaffe av rädsla att köra av vägen. Idag har jag träningsvärk i axlarna och käkarna av all spänning.

Men fram kom jag. Fem minuter innan mötet och sedan full fart hela dagen. Hem tog resan bara två timmar för då hade all snö regnat bort och blåsten släppt.

Det var tur det för då skulle jag vidare på nästa jobb, i nästa karriär. Vi hade avslutningsmöte på Region Uppsala där jag avgick som mentor till min fina adept under hösten 2017. Hon har varit så duktigt, så inlyssnande och även kommit med återkoppling på våra samtal. Vi har stått på scen tillsammans, spridit kunskap om mentorsprogrammet och lockat fler att söka. I vår var det visst fler än tidigare som sökte. Galet roligt!

Det har varit otroligt roligt, väldigt lärorikt och även reflekterande. Visst, jag har gett ut sju titlar sedan 2013 så visst borde jag har en del erfarenhet men jag har bara inte tänkt över det. Tänkt över allt som hänt, både dåligt och bra, lutat mig tillbaka och faktiskt beundrat åren som gått. Klappat mig på axeln och sagt ”bra jobbat!”. Så det gjorde jag igår. Skamlöst och utan att staka mig. Bra jobbat, Mentor Eva.

Det blir tomt, utan att vara mentor, utan att ha en adept. Men kanske jag kan vara stoltare över mig själv, över vad jag åstadkommit i bokbranschen. Utan utbildning, utan kunskap och så sju titlar, boom, liksom.

Boom sa det också idag när jag var på väg till möte inne i stan. Bara fem meter framför föll det en stor gran. Pang, krasch, Rätt över vägen. Skvätte upp kvistar på min bil. Men jag hann stanna, tvärnitade och fick igår varningsblinkers. Trädet låg över hela vägen och inga kom förbi. Köer över allt.

Jag tänkte att det här får man ju liksom ta tag i. Insåg att trädet var för stor för mig att dra undan så jag ringde 112. Första numret jag kom på… Jag inser nu att jag lät enormt förvirrad. Presentera mig inte. Sa inte var i Sverige jag befann mig, bara att jag var vid fartkameran, du vet, där vid Läbysvackan. Han var väldigt tålmodig, den där larmoperatören, det måste jag säga. Bit för bit lirka han ut mer information av mig. Vägnummer, närmaste stad, vad för slags träd.

Medan vi pratade växte köerna och jag var sen till ett möte. DÅ stannar det till en hantverkarbil. Utan ord stiger en blåklädd man ut, drar fram en cirkelsåg och stegar fram till trädet. När den inte räcker till hämtar han nästa såg och räcker dessutom över en handsåg till en av oss alla som stod och glodde på granen. Två sekunder senare var trädet borta och vägen fri. Hantverkare än fasen i mig en superkraft i sig!

Direkt efter jag kom hem hade jag innebandyträning för underbara tjejlaget Hagunda F07/08. Först hade jag tänkt mig vanlig innebandy. Men så kom jag lite i flödet av ”jag överlevde, jag fick inte ett träd i huvudet. Jag kan röra mig, vifta på tårna och vinka till himlen”-moment. Så jag sa det till tjejerna. Att idag blir det ingen klubba och boll. Idag hyllar vi kroppen och det faktum att vi kan röra den. Efter trettio minuter hårt fyspass där svetten lackade på min panna och tjejerna lovade att höra av sig imorgon om de fick träningsvärk körde vi stafetten som jag aldrig fattar, Sten-sax-påse. Mycket skratt och trams. Precis vad jag behövde. Sedan byggde vi sarg och spelade match, bara för att vi kunde.

Så, på det hela taget är jag sjukt glad över mitt liv. Mitt i livet, och det är mitt. Jag viftar på mina tår, äter min fiskleverolja och kramar mina barn. Imorgon ska jag gå tio kilometer i vårvädret, bara för att jag kan, för att det är bra. Sedan ska jag köra killarna till fadderträning i innebandy. För att det är det roligaste de kan tänka sig en fredagskväll.

Bra shit, helt enkelt!

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Barnjidder, Snack för en snack

2 responses to “Sista träffen som mentor i Region Uppsala

  1. Vilken turbulent dag! Alla känslor på en gång. Skönt att det gick bra. Trevlig helg! //Ann-Charlotte

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s